Så var det söndag och jag kände en hel del revanschlust från fredagens tuffa trainerpass och tankarna har kommit att det är helt kört med mitt mål. Men men, hoppet är ju det sista som överger en och att man känner sig sliten då man tränar mycket är ju helt naturligt. Men jag är ju fortfarande rätt långt ifrån de mängder det känns som jag borde ligga på. Hursomhelst så är min huvudplan många pass i zon 2 men idag ville jag kötta på och få ett kvitto på att jag är med i matchen. Men det började inget vidare då jag råkar dra ut fel sladd och hinner bara komma en minut innan datorn dör. Sen tar det lite tid innan jag är igång igen och nu får jag varken pulssignal eller kadenssignal. Surt sa räven. Och ganska direkt så känner jag att det är tungt redan vid 30 km/h och det tar musten ur mig. Men vad f-n! Nu blir jag sur och kör på istället. Och nu trycker jag upp mig i runt 40 km/h. Jag valde faktiskt en velodrambana som förstås är helt platt, om man bortser från att det är lite upp och ned i svängarna. Fast nu satt jag fast styrning då jag inte orkade hålla på att svänga i fem mil. Sträckan var alltså 50,0 km och 200 varv. Redan vid 10 km så undrade jag om det verkligen fanns en chans att hålla uppe tempot för det var riktigt jobbigt det och så fortsatte det men Ullis trampade bredvid mig och hon hade valt en bana som hon visst var själv på och hade hon det kämpigt med motivationen så kunde väl jag också ha det tufft. Tänkte jag. Så jag borrade ned huvudet och bara körde. Men det blev alltmer varmt och svetten bara flödade. Jag blev lite chockad att jag fortsatt kunde hålla farten men nu var det hälften kvar och allt oftare började jag få tankar på att ge upp. När det bara var en mil kvar var jag superslut och fick verkligen kämpa. Under mig hade det blivit en stor pöl och det såg ut som jag pinkat på mig, big Time! :-0 Galet blött och varmt. Vi skulle förstås öppnat upp ett fönster men ingen ville heller gå av cykeln. Jag är så stolt och glad att jag lyckades hålla ut hela vägen och mitt snitt blev till slut 41,2 km/h och tiden blev 1.13''15 Visserligen var det bara fem mil och det på en trainer men det tände iaf lite hopp i mig. :-)

Och återigen kan jag skriva äntligen för nu fick vi äntligen till ett bra långpass igen. Tanken fanns på att springa runt Sillen, som ett litet (?) test, men varken Ullis eller jag kände oss pigga på det. Så det blev till slut stora kommunrundan. Så började vi iaf och jag var lite stel i början men Ullis kändes sig desto piggare. Men det brukar ju ändra sig efter någon mil och det blev väl lite åt det hållet. Eller iaf lite. För mig så lättade det iaf väldigt mycket men Ullis kände sig fortsatt pigg och när vi kommer fram till Västerljung så tog vi in mot Erikslund. Skön grusväg men lite öppet just där så det drog lite kallt. Tillbaka mot Västerljungsrondellen och där fanns tanken på att fortsätta rakt fram och därigenom korta av passet. Men icke sa Nicke! Nu skulle det minsann bli ett bra långpass så vi körde vidare mot Trosa. Vi blev lite förvånade att det var så lite motionsfolk ute men vi kom ju iofs ut rätt sent. Underbart väder men det hade det ju varit sedan imorse så många passade nog på då. I Trosa så började det att smärta alltmer under vänsterfoten och det kanske kom utav att jag sprang lite annorlunda pga mitt hälseneproblem. Lite oroligt var det att jag hela tiden haft problem med hälsenan men det verkar ju hela tiden gå över efter en dags vila och sen domnar det liksom bort efter ett par kilometer. Idag var det däremot känning hela tiden. Men hursomhelst så var övriga kroppen med till hundra procent och det kändes jäkligt bra. Även Ullis var superstark och det var inga som helst problem med sträckan. Men smärtan under foten och hälsenan välkomnade vårat hus efter precis 25 km. Faktiskt på metern när.

Senare så fixade jag maten och Ullis tog en välförtjänt massage i stolen från Ergonova, den är gudomlig! Samtidigt så fixade jag maten och tanken var först hämtmat men det vi hade tänkt var stängt så vi åkte till Hemköp och köpte lite kött istället. Det blev kanon! Jag avslutade också kvällen med att ta fram rakhyvlen, det kändes som om det var hög tid! :-)

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Ekonomisk stöttning: Cafe Utsikten, Bernhardsson Måleri

Ja, det var ett jäkla tjat på mig men det känns så jäkla bra att vara igång igen. Visserligen så hade jag riktigt ont i hälsenan efter gårdagens löpning men efter att ha simmat med eleverna och dessutom gått en hel dag var det lite bättre. Men det var länge sedan jag haft så ont i hälsenan. Den som jag fick en skada på för över tre år sedan. Då jag gick över till lite lättare skor. Men eftersom jag inte sprungit på över en vecka så blev det riktigt ömt den här gången. Jag hade dock bokat in Core och när Ullis och jag äter mat så bokar vi även in spinningen. Det var visst Carina som skulle ha spinningen också och eftersom hon är så grym ledare så ville vi testa hennes spinning också. Väl på plats så börjar vi värma upp och det är riktigt stelt i hälen men det går. Och vad skönt att flåset är med också. Inga problem att hoppa och skutta med bra tempo. Och kroppen ser, i spegeln, inte ut som den heffaklump den borde göra efter den här veckans dåliga mathållning. Jag är nog snart på banan igen. Och passet då? Jodå, det började hårt men skulle "sadisten" Caina inte lugna sig med magmanglingen? Nä, det blev värre och värre och när man skulle ligga på magen över en bänk så gick det inte. Vi åt ju precis innan och nu låg det och tryckte på magsäcken! :-0 Urk, jag höll på att spy! :-) Så där fick jag fuska lite men snart nog var jag igång igen och jag skulle inte ge mig fastän magen bara skrek efter nåd! Ruggigt pass och det var riktigt skönt när det var över. Det märktes att många var tagna för det var inte det värsta tempot på att plocka undan sakerna. Sen var det snart nog spinning och jag hjälpte en som var ny på Safiren att ställa in hennes cykel men snart nog var jag igång själv och började trampa lite innan passet började. Sen var vi igång och Carina berätta lite kort om hennes upplägg och det var lite annorlunda och det kändes inte så jätteengagerat från en början men med facit i hand blev det kanon. Iaf för mig för man lade lite upp det så det passade en själv och jag ser på pulskurvan att det blev ett bra pass med många, och bra, intervaller! Riktigt bra och skönt pass och det dröp om svett på slutet!

Nu blev ju passet riktigt bra och speciellt med tanke på att Carina fick hoppa in med kort varsel! Wow! säger jag!

Tisdag och dags för klubbträning. Jag var riktigt osäker på om det var så smart att springa men ibland går det liksom inte att stoppa. Jag var alldeles för taggad nu för att inte försöka åtminstone. Ullis skulle jobba över men meddelade senare att hon gärna sprang lite efter min träning och det gjorde att jag själv kom till insikt. Lugn jogging är klar smartast idag och då passar det ju extra bra om jag skall fortsätta springa sen med Ullis. Jag kommer sen ned till löparbanorna och jag ser att Flaken kommer joggandes samtidigt. Han verkar stressa för att hinna in på toaletten. He he, lite typiskt honom. Fast jag själv var inte mycket bättre för när jag väl fått på lysena så hoppade jag också in på en toalett. Då har Rydholmaren och Tokan redan kommit. Snart nog så joggar vi alla fyra och sen bestämmer jag mig för att springa runt i Trosa istället för att bara springa runt, runt på banan. Det var okey för de övriga och efter uppjoggen  så drar jag iväg medan de andra körde igång med sina intervaller. Det är en ljuvlig kväll och när jag ser ett rådjur endast någon meter ifrån vägen så stannar jag och tar kort. Jag fortsätter sedan och kommer snart fram till ett bostadsområde igen och ser två killar. Den ena åker skateboard och den andre hooverboard. Jag närmar mig och passerar dem rätt snart och ser samtidigt två fina rådjur stå lugnt fem meter ifrån mig. Jag har lust att ta kort på dem också men eftersom killarna kom bakom så kanske djuren skulle bli skrämda. Men de verkade väldigt lugna och kanske var det jag som ville ha paus. För jag började bli fruktansvärt varm. Jag hade dubbla byxor på mig och jag kom på det direkt då jag sprungit ifrån. Jag tänkte att det skulle bli skönt i början men eftersom jag ändrade mig till distans så kom jag inte ihåg att ta av mig det ena paret. Ajdå! Nu började jag svettas rätt rejält. Men jag fortsatte och sprang genom stan och fortsatte bakvägen på Trosa Stadslopp. Eller nästan iaf för jag tog en genväg mot Strandvägen. Den hade jag bara sprungit från andra hållet förut så jag var lite osäker först. Jag kollar till mobilen och skickar ett meddelanden när jag skulle möta upp Ullis. För det hade jag glömt. Ojdå! Jag ser på svaret att det var rätt bråttom. När jag närmar mig och inser att jag inte kommer att hinna så meddelar jag Ullis att hon kan springa mot Trosa elljusspår istället. Snart nog ser jag henne och vi vänder tillbaka. Då ser jag två cyklister komma och jag håller mig längs till vänster, som löpare skall göra. Och då man möter cyklister så skall ju cyklisterna väja men Ullis, som har sämre mörkerseende, ser inte cyklisterna. Och jag inser sen i efterhand att cyklisten, jag såg sen vem det var, trodde att Ullis ville springa ut. Till slut så drar jag in Ullis och cyklisten muttrar något om att vi måste bestämma oss. Vadå bestämma oss!? Jag visade tydligt att vi skulle hålla till vänster och Ullis såg ju inte ens förrän jag drog in henne mot mig. Jag vet fortfarande inte om han skämtade lite men jag blev nog lite sur över kommentaren. Nåja, Ullis tyckte att det var bara att glömma men jag såg ju hur han pekade och jag ändrade mig ju inte. Sen kanske han tyckte att Ullis velade men hon såg ju inte ens honom. Asch… Jag hade ju glömt det där nu! ;-)

Väl tillbaka vid Camfil, Ullis ville veta hur långt det skulle bli för henne då hon glömt sin klocka, så tar jag av mig ytterbyxorna. Sen drar vi en runda genom stan och får ihop ca. 5 km till. Efter det hinner vi lite snabbt till affären och kan nästan se hela Biggest Looser. Fantastiskt bra program men det verkar vara starka viljor den här gången. Hoppas det blir bra bara och inte en massa pajkastning.

Hmm, ser att jag glömt att blogga om den fina fredagen så jag gör det några dagar i efterhand. Men sätter förstås rätt datum. Ullis skulle, som vanligt, springa till mitt jobb i Gnesta men den här gången skulle hon starta ända från hennes jobb och inte från Ullis. På skolan så körde jag lite lekar men även lite styrka, för mina elever, men i övrigt instruerade jag bara. Så lite träning hade jag fått. När jag stängt ned allt så bytte jag om och började springa och möta Ullis. Nu tog jag en lite bättre väg, då jag hade lite tid att kolla så det blev rätt. Den var supermysig och den ville jag förstås visa Ullis sen. Så skulle man även slippa trafiken. Jag sprang även bakvägen upp mot Vårdinge kyrka, den som för länge sedan var den riktiga vägen men nu är den en igenvuxen mysig lite gång- och cykelväg. Lite surt i backen där bara men man kom i lä från vinden som saftade i rejält idag. :-0

När jag kommer fram till Usta så möter jag Ullis som precis tagit sitt vanliga och numera berömda "spegelkort"!

Vi springer tillbaka mot Gnesta och hon uppskattar den nya vägen men solen gjorde att den inte kändes lika mysig åt andra hållet. Vilket man lätt upptäckte om man vred på huvudet. Det är också lite lustigt hur samma sträcka ibland kan bli så annorlunda om man springer åt andra hållet. Hursomhelst får jag ihop precis 10,0 km och tiden lite över en timme.  Vi duschar av oss och tar sen en kaffe med Ullis i personalrummet. Jag säger alltid att det brukar vara några trevliga arbetskamrater som brukar stanna kvar men de har alltid dragit då vi kommer. Vi dricker iaf upp vår kaffe och Ullis har köpt lite goda nötter som vi äter till kaffet. Gott!

På vägen hem så köper vi med oss lite Thai-mat. 

Sen, senare på kvällen, så gick jag till  badhuset och det var nästan helt tomt. Helt underbart. Jag körde utan dolme ibörjan, iaf de första 700 meterna, men sen gick jag och lånade en då jag glömde min hemma. Det blev väl lite av fartlek idag och jag snittade 2,5 min/km. Det kändes bättre än klockan visade och kanske gick vissa längde rätt snabbt. 1800 meter fick jag ihop iaf, lite bättre än vanligt. 

Nåja, så mycket till äventyr var det väl inte men Flaken skulle visst köra i Trosa och inga andra dök upp idag på träningen. Visserligen var vi lite sena till samlingen men jag tror inte vi missade några. Fast det var nära att jag fått springa själv idag för Ullis var väldans seg efter maten. Fast hon körde hårt igår på spinningen och då var det jag som inte ens kom iväg. Vi började jogga lite lätt och när vi pratade om vart vi skulle springa så pratade vi lite lätt om att kanske springa mot Trosa och vända. Men det var rejält segt ibörjan och jag var tveksam på hur länge det skulle funka. Och mycket stel i gluteus. Men farten låg på runt 6 min/km och det gick lättare och lättare hela tiden. Rejält mörkt men pannlampan var grym men det grymtades (!) lite när jag lite väl ofta tittade åt sidorna och Ullis inte såg vägen! :-)

Efter ett tag så hade jag mer koll på min uppgift och jag fick behålla pannlampan på huvudet. Jag vet själv hur det är när den andre tittar åt sidan och man inte är beredd. Efter några kilometer så kändes det riktigt bra och vi bestämde väl oss på riktigt att köra till Trossen och vända hemåt. Väl framme i Trosa, det kändes fortfarande bra, så ser jag på långt håll en löpare och visst sjutton ser det ut som det är Flaken. Vi börjar ropa för fulla muggar och till slut så hör han och han vänder och vi joggar tillsammans bort mot Trossen och där viker Ullis och jag hemåt igen. Kul att se Flaken!

Sen går det nästan bara bättre och bättre men bristen på långpass gav sig till känna på slutet och man fick kämpa lite iaf. Totalt blev det 14,7 km och det får vi nog tacka passen i helgen för som var rena boosten!

(Och nu hörde jag precis att Mora Hockey krossade Almtuna!) :-)

Från Mora-skogarna!

Torsdag och normalt så är det en relativt lugn dag på skolan men inte nu. På något sätt så skall jag hinna med alla prov och dessutom har det varit stökigt i vissa klasser. Men i det stora hela väldigt lugnt i min egen, det tackar jag för.

Hursomhelst så satt jag kvar längre än vanligt på skolan och mobilen hade laddat ur sig. Så jag var ovanligt avskärmad från yttervärlden och satte mig i bilen och åkte hemåt. En bil åker väldigt sakta i tvära kurvor och när jag åker förbi honom så sätter föraren på hellyset... Moget! Det var gott om tid att åka om och det säger väl mer om den personen men det är klart. Hen var väl orolig att jag inte skulle hinna köra om innan den mötande bilen, typ 300 meter bort, skulle komma. Suck! Nåja, det skakade jag bort rätt snabbt. Sen hemma så säger Tim att Ullis försökt nå mig och vill att jag hämtar henne. Bara hoppa in i bilen och när jag hämtar upp henne så vill hon bjuda på middag på Sushin i Trosa. Trevligt! Det tackar man inte nej till! :-)

Så var det då dags för Kalmar Ironman och Ullis och jag hade bokat en stuga på Stensö Camping från onsdag till söndag och för min del var det dags för revansch efter min miserabla insats förra året. Då jag simmade i en för trång våtdräkt och dessutom inte provsimmade i den innan. Men i år var jag taggad till tusen men det är så många saker man skall tänka på och så enkelt att göra upp en race plan och sen inte kunna följa den. Vi kom iaf ned till Kalmar smidigt och det blev en del hälsande på bekanta. Både vänner och så även affärsbekanta men många av de senare faller in i den första kategorin också. Jag mötte ganska tidigt grossisten för Orca och han visade en våtdräkt som skulle passa mig bra och jag slog till. Hmm, lite samma sak som sist men den här satt ju riktigt bra. Det visade sig faktiskt att den förra våtdräkten var ihopsydd i vaderna eftersom han hade smala vader. Jag är ju nästan åt andra hållet. Nåväl, det kändes skönt. Och en provsim i den skulle man ju hinna med. Men ganska snart så kommer rapporter om att vinden nu kommer från ost och det innebär helt andra vågor än vanligt och en kompis är riktigt orolig. Jag tror inte riktigt på rapporterna men ju mer vi kollar ju mer sannolikt är det att det kan bli så. Vi fortsätter att kolla på expot och jag får även prova ut ett par glasögon som jag skall ta in. De skiljer ut sig genom att själva stödet för näsan är annorlunda och det går att skalmen kommer högre och det ger mer synfält uppåt då man ligger i bågen. De känns riktigt bra. Vi fortsätter att ladda på med energi. Onsdag kväll träffar vi även lite bekanta över en bit mat på en finrestaurang men jag var nog ute efter enklare mat nu. Men det smakade helt okey. Iaf i början. Sen på torsdag så testar vi då att simma och vågorna är rätt höga. Tycker iaf vi. Kompisen säger att det är panik och han har simmat på en del av simbanan men jag gissar att förhållandena borde vara ganska lika. Men man blir lite orolig ändå förstås. Och rapoorterna fortsätter strömma in! :-0 Sen på kvällen så sitter jag och äter en energikaka när jag liksom tuggar helt snett och hårt. Aj, f-n! Jag biter mig fruktansvärt illa i tungan och vet inte vart jag skall ta vägen. Ullis undrar förstås vad som hänt och skrattar nog lite. Men jag kan inte prata och det värker riktigt mycket. Och det slutar inte värka och jag har sen ont i flera dagar. Sen somnar vi hyfsat tidigt men när jag vaknar så verkar det som värken gått ned, på samma sida, i halsen! :-0 Men jag gissar att det inte är förkylningsrelaterat men nämner säkert det till Ullis, typ 10 ggr... På fredagen så fixar vi iordning våra race-påsar och checkar in cykeln. Jag var inte helt nöjd med servicen på cyklarna då jag tyckte han var lite väl stolt över inställningen över bromsarna som dessutom inte var helt bra. Dock så tänker jag inte på att kolla dem själv ordentligt och det kanske jag skulle gjort. Men själva packningen av påsarna är lite jobbig för man har en plan över loppet som sen kanske får revideras väldigt mycket. OM man ens skulle komma förbi simningen. Hursomhelst så går fredagen ganska fort och vi är rätt trötta och somnar som stockar. Men jag får gå upp några gånger på natten för att lätta på trycket, man har väl laddat på gränsen. Sen vaknar vi och det med lite lätt ångest. Vinden har inte vänt och det blåser rätt mycket. Hmm, det kan mycket väl vara så att 10 000 kronor i bara startpengar gått rätt ned i sjön så att säga. Och typ lika mycket till i andra kostnader. Men vi är taggade och försöker att inte tänka på det. Vi äter vår frukost och åker sen ned till starten. Vi hittar en plats ganska fort och går sedan ned och fyller på cykeln med vätska. Ullis tycker det är dumt att kolla däcken mer än att bara känna på dem. Och det är nog rätt. Det var typ en vecka sedan de fixades. Så jag kollar inte min heller. Och tyvärr inte bromsarna heller. Sen går vi ned till start och ställer oss på typ samma ställe som förra året och sen dyker Tellan upp som vanligt med sina föräldrar. Han är inte alls orolig och det är bara att gratulera. När våtdräkten väl är på så börjar den jobbiga marschen mot start och vi hör först "Just idag är jag stark" och sedan Nationalsången. Det stärker lite men det är ångest. Rejält ångest! Sen är det nära och man nästan tvekar när man skall i för vågorna är stora redan från start. Och ned i vattnet och andningen är åt helvete! Jag får börja bröstsimma väldigt fort men gör några försök att crawla men får nära nog panik. Jag guppar till höger och får iaf ingen som vill simma över mig. Jag försöker trycka bort känslorna att det är kört och bara jobbar på men det känns nästan som jag är sist ganska fort. Det är jag förstås inte men jag kan, eller vågar inte, kolla bakåt. Några försök här och där till crawl men jag vågar inte riktigt. Jag vet inte hur länge jag kämpar till första bojen och efter den blir det bara värre. Och jag förlorar förstås massor av tid. Jag vet att jag försöker crawla ibland och när jag ligger på en våg och den bara försvinner så är det fritt fall en meter och det har man förstås inte varit med om förut. Och innan jag förstår att det går bra att fortsätta crawla så blir det massvis med växlande mellan bröst och crawl. Det är förstås mest bröstsim, eller vad man skall kalla det. Det är folk överallt som måste ha hjälp och folk som har stora besvär med kallsupar och man vet inte om man skall ropa på hjälp men jag har fullt sjå själv och måste lägga allt krut på mig själv. Jag får inte... Nä, jag får inte ge upp! Det skulle bara vara för mycket och jag skall verkligen ge allt och absolut inte ge upp förrän det är försent. Glasögonen funkar och ingen kramp än så länge. Till slut så har jag kommit längst bort på banan och jag får lite vågor i ryggen och jag crawlar nästan hela biten bort till nästa boj, där jag skall vända tillbaka. Nu simmar jag helt snett och folk på båtarna börjar ropa och jag hittar till slut den bortre bojen. Ja, iaf en kort stund då vågorna var rätt för mig. Så det blir till att åka tillbaka och nu har jag till och med gått på grund. En kille på en båt pekar förträffligt och nu blir det minst hälften crawl men känslan är overklig att liksom åka upp och ned som en jojo. Men det funkar och nu passar det bra att andas till höger. Sen är jag äntligen vid bojen och får vända in mot hamnen igen. Och nu är vågorna rakt bakifrån och det funkar hyggligt. Dock blir vattenläget annorlunda så det tar ett tag att få grepp på det nu. Många simmar på fel sida om de gula bojarna men de vinner inget på det så ingan rättar dem. Jag simmar nu rakt på och får faktiskt bröstsimma lite fast varför förstår jag inte då jag inte tjänade på det. Kanske för att ta igen mig. Jag har på något sätt överlevt och vill pusta ut. Jag känner att känslorna vill bubbla ut men får hålla det inom mig. Det är fortfarande långt kvar. Och nu under bron och spärrgränsen verkar jag ha klart och nu crawlar jag mer men det är lite vågor igen. Men snart nog har jag rundat bojen men jag bröstsimmar runt den och märker hur sakta det går. Så ganska fort går jag över i crawl och nu är det crawl hela vägen in. Typ 600 meter iaf. Och folk är som galna på bron och jag kanske öker lite då och vinkar faktiskt under ett crawltag. Men i nästa sekund så får jag världens kram i vänster bakre lår! Aj! Jag försöker trycka bort den och sen crawlar jag med benen bara släpandes. Stannar några sekunder och försöker förstå vart jag skall upp på rampen och fortsätter sen. Men när jag skall upp så lyder inte benen och jag krampar igen! Men vad f-n! Folk undrar vad jag håller på med men det går inte att gå! :-0 In i tältet och jag vill nästan gråta. Nacken svider sjukt mycket och jag undrar om någon har solskyddskräm och får en flaska slängd till mig. Jag sprutar på och skriker! Det gör skitont och svider MEGA-mycket. Det var visst skavsår från våtdräkten. Sen till cykeln och upp på den. Det går fort ut från Kalmar men rätt snart så viker man av mot Ölandsbron och nu är det motvind. Lite häftigt att cykla på bron och många tutar. Sen är det tuff sidvind och när snart, när man möter varandra efter en liten krok, så ser jag Ullis och hon skiner upp! Jag vill bara gråta! Shit! Hon klarade det också! Hur sjutton klarade hon simningen, tänker jag. Jag har ju ändå fått till min crawl och jag var osäker på om hon skulle kunna crawla i de här vågorna. Och att hinna bröstsimma sträckan i dessa förhållanden på våra nivåer trodde jag inte var möjligt! Jag vill berätta för någon men de skulle förstås inte förstå något. Men jag ler för mig själv och rätt snart är jag ikapp henne och vi får en stunds njutning genom att bara se på varandra och göra knoge mot knoge! Häftigt! Jag kör vidare och håller uppe ett rätt högt tempo och sen är det full motvind till östra sidan och sen är det sidvind upp igen. Över Alvaret och nu med vind i ryggen så uppförsbacken var inget att tala om. Fort ned från kyrkan och över Ölandsbron gick det rasande fort och jag hade 63,5 km/h där som snabbast. Dock så tycker jag det går riktigt trögt då farten var låg. Det kändes nästan som någon broms var på. Men men, nu var det med vind i ryggen och livet lekte. Fast det var väldigt varmt kände man då man hade vinden i ryggen och jag sköljer mig med vatten då och då. Och får jag i mig tillräckligt. Det var frågan. Jag hade inte behövt stanna en enda gång. Men jag började bli trött men tanken på att det skulle bli lugnare på cykelvägarna norr om Kalmar hjälpte. Fast sex mil kan vara långt om man börjar bli trött och nacken gjorde sjukt ont. Jag fick tyvärr sitta mer upprätt än ligga i bågen. Och när vägen inte var självklart så kunde jag inte ligga ned för då såg jag inget. När det var bättre markeringar så gick det lättare och det räckte att kika upp var tionde sekund typ. Till slut så kommer jag då in för växling och det känns underbart. Men kroppen känns trött och när jag skall få på mig de svara kompressionsstrumporna så går det bara inte. De är för trånga och efter en minut så avbryter jag och gör ett försök med de lite störra gula strumporna, som jag för säkerhets skulle plockat ned i påsen. Och det funkar. In med lite energi i de små bakfickorna och sen iväg. Eller iväg och iväg. Det händer inte så mycket och på cykeln så fick jag ont i halsen. Men man ligger inte på så hårt på så här långa sträckor. Men jag tvingar mig att jogga lite grand men det känns som en rejäl uppförsbacke då man har 40 km kvar och benen känns som stockar. Efter typ 3-4 km så kommer en station och jag känner att jag för första gången måste lätta på trycket. Jag tråcklar ned min tri-suit och pinkar och ser över axeln en bekant som verkar spana efter någon och säger något om att "nu måste han komma". Jag ropar på henne och hon skrattar och sade att de letade efter mig. Det var lite roligt och jag fick höra att det gick bra för hennes man. Hon sade något om att jag cyklat bra men det tyckte väl inte jag. Jag fortsätter iaf och tvingar mig att jogga mellan varje station men jag kanske gick lite för långt efter några av de första. Men sen vaknar jag till och håller ibland runt 5.10-5.15/km och det känns lätt och bra. Benen verkar komma igång men jag har svårt med energin. Jag kör bara på vatten och cola i början och gelen funkar inte så bra. Någon isotonic gick nog ned men det är typ alltid vatten och cola och mycket vatten över mig. I början borrar jag ned huvudet och bara kör men ju längre tiden går ju mer medveten blev jag om omgivningen och det är ju sjukt mycket folk! Det är riktigt roligt och man sporras. Men vid runt 20 km så börjar kramperna komma och det är främst vänstra bakre låret. Det borde jag ha stretchat mer innan. Några gånger även tendenser i det högra och även i bägge vaderna. Men det vänstra! Shit! Det är stenhårt några gånger och helt omöjligt att springa och det blir akutstretch. Och det blir bara värre och värre. Några funderingar har jag om jag överhuvudtaget kommer i mål. Vid runt 8 km kvar så kommer jag ikapp en kompis och i början så kommer han alltid ikapp mig då jag krampar men sen lyckas jag behålla mitt försprång och det sporrar mig lite att han är bakom. Jag borde ju också vara lite mer rutinerad och vill inte få stryk! :-) Sen är det nära och man vill gråta av lycka. Vilken dag! Och nu bara en lång raksträcka och jag ökar farten och PANG! Aj! Där kom krampen! En kvinna ropar! -Men det är ju så nära!? -Ja, men säg det till mitt ben, svarar jag! Publiken spanar in mig och efter tjugo sekunder försöker jag igen och samma sak igen. Nu hoppar jag på ett ben och kommer sen in på Ironman-mattan och jag gör lite gester till publiken och sen får jag för mig att spurta förbi en kille och ökar och krampen slår till! På mållinjen!!! :-0 Den som filmade fick härliga bilder och jag får nog försöka få tag på filmen! Jag jublar och är så glad! Men sen tar jag helt slut och kramperna börjar ta över och jag får hjälp medicinteamet och där inne så berättar jag förstås att jag är hela Kalmar Triathlons sämste simmare genom tiderna men jag gjorde det! Jag klara de värsta förhållandena de haft på simningen! Fy f-n! Jag är så stolt och känslorna svallade! Jag ombeds att vila lite med salttablett på tungan och jag blundar och vill se mig själv springa i mål men vad får jag se!? Jo två stora vågar som sköljer över mig. När jag försökt klara mig från den första och ta luft efter den så hinner jag inte utan nästa meterhöga våg sköljer över! Shit! Nästan traumatisk och jag får ligga en hel timme och få hjälp. Jag ville ju se Ullis springa i mål och när jag äntligen får tag på henne så gråter jag. Men hon mår riktigt dåligt och måste också ha hjälp. Ja, jäklars vilka bragder vi gjorde! Jag är så stolt över oss båda för idag var det riktigt, riktigt tufft! På något sätt så lyckas vi hämta cyklarna och ta oss hemåt till stugan och somna. Min tri-dräkt, som var typ oanvänd, förstördes helt av bara mitt svett. Sen märker jag att bakbromsen ligger på och man kan inte alltid fundera på om det även gjorde det under cyklingen eftersom det kändes konstigt i låg fart. Nu har jag fått rejält ont i halsen och även det gör att jag tror att det kunde gått bättre men framförallt så tror jag att energi och vätska kunde gjorts bättre för träningen är jag rätt nöjd med. Men det skiter vi i nu! Jag, och Ullis!, klarade det! YES! Jag tror min tid blev 13.20 och jag hade tre mål för loppet. 1. Klara av det. 2. Slå på pb på 12.20 3. Slå Sub11. Men de målen fick jag göra om under loppet. Nu var det viktigaste att göra det så bra som det gick och jag är nöjd.