Ja, så var det då dags för Stockholm Marathon, det skulle bli mitt nionde genomförda lopp. Jag har DNS 2016 och DNF 2006. Troligen satsade jag på sub3 det året och det funkade inte. 1994 så står det ingenting på mig så jag undrar om jag inte kom till start då...  2015 sprang jag i en kompis namn men räknar det själv som genomfört lopp. Men strunt i det nu. Nu är det 2017 och jag hade länge inte fokuserat så mycket på loppet mer än som ett bra träningspass. Men ju närmare dagen kom ju mer fokuserad blev jag och jag hade även börjat få ordning på hälen den sista veckan. Sen får jag till ett bra SD-pass med Tokan på tisdagen och jag börjar fundera på att satsa mot 3.15 Kanske orimligt men farten fanns där och det kändes inte som jag behövde slita direkt. Fredag och då brakar det loss... Jag har först ett besök på VC, för att kolla upp min förmodade köldastma, och de har ju inga sådana tester men innan jag slussas vidare måste de göra ett spirometri-test på mig. Jag får berätta lite om mig och min träning och jag hinner knappt börja blåsa förrän hon säger ngt i stil med "äh, sluta larva dig nu - blås!". Jag tar i för kung och fosterland men det hjälper inte. När testet är över får jag svart på vitt att mina lungor är i kapacitet, kanske liiite under t.o.m en vanlig man, i min ålder, som inte tränar så hårt och mycket. Det var ju som ett slag på käften och jag blev lite nedstämd men kanske måste jag värma upp ordentligt, det verkar ju vara så på lopp iaf. Jag blir lite skakis av chockdosen medicin och lyckades på kort tid ha sönder ett par skor för en elev,  visserligen gjorde han det största felet men jag lär ha varit mer skärpt i vanliga fall och sen slog jag sönder en Fidget-spinner då en elev prompt ville att jag skulle prova. Oops! Den for i backen med en jäkla fart... Sista timmen körde vi lite gymnastik och det kändes som om hälen blev ännu sämre. Det blev några lektioner inomhus, på det hårda golvet, tidigare under veckan också.

Nåja, väl hemma så fick jag rycka upp mig och fortsatte ladda. Ullis var ett bra stöd.

Sen lite bra sömn på det och sen var det dags att bege sig uppåt den stora staden.

Vi åkte tillsammans upp med Flaken, Tokan och Rainy.

Ullis och jag på väg upp!

De tog egen bil för Ullis och jag hade inte bestämd oss för vart vi ville parkera. Men det slutade med att vi också gjorde som de och parkerade i garaget vid Liljeholmsgallerian.

Smile!

Efter T-banan var vi framme och kön till nr.lappsutdelningen var stressande lång och det irriterade att vi inte hade löst det innan. Och att tränga sig före finns inte i min värld. Jag som inte ens pallat ett äpple. Men det gick hyfsat smidigt och vi var i tid för ett gruppfoto innan start.

Laddade och klara!

Sen försvann alla åt varsitt håll och jag går tillbaka till vår samlingsplats och ser Flaken och undrar varför han har kvar sitt gamla chip på skon. Då inser jag att jag kollat för dåligt i min kasse och får lätt panik! Chip! Man skall ha chip på sig! Jag springer bort till väskinlämning och det trista är att där jag lämnade in min väska var det i det närmaste kaos. Vi får leta en bra stund men till slut så hittar en tjej väskan och jag kan andas ut. På med chipet och tillbaka till Flaken. Ullis hittar jag inte men jag har redan pussat henne lycka till. Ännu har jag inte tagit ett löpsteg men satsar på att stretcha mer. Jag räknar att det är rätt trångt i början och att det får räcka som uppvärmning och en mara är ju rätt lång. Flaken och jag går bort till våra respektive startfållor och jag hinner studera en banskiss, som jag hittade på marken, samtidigt som jag stretchar lite till.

Flaken och jag!

Starten går, och det gör även jag. Går alltså. Några lätta joggsteg blir det väl, men inte mer, innan startlinjen. På med klockan och jag undrar om mobilen är schysst. Jag valde att installera en app så att FB-folket skulle kunna följa mig och det sporrar lite. Men trångt, trångt. Jag håller mig för det mesta men ibland springer jag liksom precis på kanten på gatstenen men inser ju också att pulsen går upp lite i onödan. Så snart nog håller jag mig i ledet och hoppas det skall släppa. Men det är fortsatt trångt och jag kör lite småryck då och då för att vinna placeringar men det är knappt jag tycker det lättar. Närmare 7-8 km har jag nog kommit när jag tycker att det är lite lättare att hålla sin egen fart men hälen! Den börjar ömma och jag som kört på med diverse salvor. Den borde ju inte börja ömma redan eller iaf inte nu. Det har snarare varit så att den känts i början men att det sen lite domnat bort. Jag ser framför mig hur den liksom går av och snacka om att då kört huvudet i väggen. 

Men jag löper på och dags för Västerbron. Jag har dock redan nu insett att 3.15 är helt utom räckhåll men jag ligger helt i fas för 3.30 Kusligt bra i fas och det är heller ingen dålig tid. Men det känns jobbigare än planerat i den här farten men jag försöker hela tiden köra för att få femmorna under 25. Västerbron ja. Där står paret Ullbrand och hejar! Kul! Det sporrar och under första varvet hörde jag Ferike heja på mig också. :-)

Bara kämpa!

Snart nog hör jag Ankan ropa på mig och ser henne och Svarte Petter, kul! Jag hörde också några fler som ropade men några hade nog bara bra syn och kunde så på nr.lappen Men man hajar ändå till. 

Jag fortsätter borra ned huvudet och tar kilometer för kilometer. Min nutritionsplan har väl helt gått åt pipsvängen utan jag försöker bara få i mig en mugg vid varje station och ibland också en gel. I början då och då lite vatten men mot slutet bara sportdryck och gel. Ut på andra varvet och nu räknar jag ned istället. Fast ut på Djurgården är det lite småkuperat och jag börjar känna av baksidan. Vänstra baksidan vill börja krampa och vid en station stannar jag och stretchar ut. Några kvinnor tycker synd om mig och tror jag fått värsta krampen och undrar om de kan göra något. De verkade jobba där på något gulligt litet lantställe. Jag kände mig mest dum som satte upp mitt ben på deras fina staket.  Men tio sekunders stretch, det fick räcka. Nu måste vi börja jaga ikapp. De tio sekunderna jag hade tillgodo på halvan var borta och till råga på allt så hade jag fått benen bortslagna av farthållarna för 3.30 precis innan. De drog förbi mig i runt 4.40/km Jag testade i en liten bit men insåg ganska snabbt att det var just det. För snabbt alltså. Men det fanns mycket folk runtomkring som gick för 3.30 så jag kände ingen oro. Mer än att jag redan nu fick kämpa så hårt för tempot. Men det är ett litet jobbigt parti. Nu var jag ute på Strandvägen igen och man kunde ligga på. Jag blir dock omsprungen av två större killar som verkar hålla ett grymt jämnt tempo och jag kämpar ikapp för att få lite lä bakom dem. Jobbigt men snart är jag inne i tempot och kan återhämta mig. Jag ligger jämnt i tempot men tappar lite uppför, nu måste jag börja kämpa hårdare! Vänstra baksidan håller dock inte med men när jag ser stationen för Ice-någonting så springer jag in där och försöker få tjejen att spruta på baksidan men det blir en rejäl dos fram på benen innan hon förstår att jag vill få det bak på vänster bak och nedåt. Det lät lite suspekt. Men snart är jag igång igen och det svider lite i ögonen av all och det känns absolut lite i baksidan. Det är lite kallt men verkar gett effekt. Jag är snart igång och kan snart nog höja tempot. Jag är snart ikapp de stora grabbarna men snart är det dags för Västerbron igen. Där kan jag förstås inte plocka ikapp tid utan nu handlar det om att springa smart men musiken! Den peppar enormt och familjen Ullbrand står kvar och jag gör en high-five med dem. Upp och det är nästan synd att backen tar slut. Nu är jag så taggad och kroppen känns bättre och bättre och jag räknar hela tiden ned för att bli så slut jag kan på 10 km, på 9 km och så vidare. Och helt plötsligt börjar jag springa med ett riktigt bra löpsteg. Och jag plockar löpare på löpare och kan ta ut mig mer och mer. Fast mot slutet gör det ont och när jag, dock i hög fart, passerar en duktig löpare i vår klubb, som säger sig ha kramp så tänker jag. Asch, vad fan gnäller jag för? Jag har ju bara ont muskulärt nu. Kör på! Och jag trycker på alltmer men sista kilometern känns aslång fast jag höll visst ändå 4.21 i snitt på de sista två kilometerna fastän det kändes som jag stod still. In på stadion och nu bara kämpa! Ända in.

Fortfarande bra fart? Jag försöker nog se vad tiden är.

Jag knappar av klockan och får 3.33"34 på min och hoppas att den officiella tiden blir en sekund snabbare då det skulle bli som min LL-tid på min första klassiker, dvs 3.33"33 Men den blir istället 3.33"29 Jag tror att mattorna låg några meter ifrån startlinjen. Ullis gick förresten i mål på 4.08"29 och på loppet innan, Kungsholmen Runt, hade vi också samma slutsekunder. Men det kanske bara är jag som gillar siffror. Min officiella snittid innan det här loppet är förresten 4.33

Väl i mål så räknade jag med att ligga och kräkas som vanligt men kände mig riktigt pigg och körde igång en live-sändning på FB,då jag ändå hade mobilen på mig. Lite spontant och det var jättekul att interagera. Det lär bli fler gånger. 

Min puls -och fartkurva samt höjdmeter.

Efter loppet! (Maria saknas)

Dagen efter blev jag dock riktigt stel, framförallt i hälsenan och den var riktigt svullen. Och en hel del träningsvärk.

Bara hoppas jag kan fortsätta utvecklas under sommaren och fortsätta komma i ännu bättre form. Det här kändes som det gick typ tio minuter för långsamt för att ligga i fas. Men rätt nöjd ändå. En mara är alltid en mara.

Så var det tisdag och dags att känna på lite löpning igen. Nu var det ett relativt kort men hyfsat hårt SD-pass som gällde och jag var sugen. Helt klart! Väl hemma från skolan så fixar jag lite mat och Ullis och jag tar oss en liten tupplur efter det men sen ångrar jag mig och tänker att jag kan ju lika gärna lägga mig en stund i den proffsiga massagestolen och så får det bli. Det blir en underbar massage och jag tror jag valde Refresh-mode, den här gången. Sen höll jag på att somna till ordentligt och det blev lite bråttom. Väl på plats så är det bara "mara-folk" så det är enkelt att snacka om dagens pass. 4 km SD, dvs snabbdistans. Och kul att Ullis kändes sig pigg nog att prova på och de andra som var där var Flaken, Tokan och Rainy. Den sistnämnda hade även gjort klart servicen på min tävlingscykel och han kände sig nöjd och det kändes bra för mig. Det är väl egentligen kedjan som han skall byta sen. Sen har jag inte så mycket att skylla på. 

Vi joggar iaf några varv på banan och kör sedan lite stretch och löpskolning innan det är dags. Jag och Tokan bestämmer oss för att köra runt 4.30-fart och de andra lite långsammare. Så var vi igång och jag tyckte det gick lite väl fort i början men det var nog bara jag som inte var varm. Så jag undrar hur min form egentligen är men det gick å andra sidan lite snabbare än tänkt också. Men pulsen höll sig stabil och det kändes rätt bra. Lagom flåsigt men långt kvar till riktigt ansträngande men det är klart att det är ju så mycket längre på lördag. Men jag har ju ett bra pannben. Hursomhelst så kändes det riktigt bra och jag är full av tillförsikt. Enligt Tokans klocka så höll vi 4.23 i snitt och min klocka visar t.o.m 4.21 i snitt men jag låg iofs utanför. Skall vi räkna prick 400 meter/varv så blir det istället 4.28 så gott som. Nåja, stabilt och fint, jag är nöjd! Pulsen som max på 173 och det indikerar ju på att det inte var så blodigt. Min maxpuls bör var 192 nu och min tröskelpuls på runt 182-183. 

Nä, nu är det nedtrappning som pågår och jag skall köra 1-2 pass på Cross Trainern nu. Eventuellt lite löpning på torsdag. 

På vägen hem så hämtade vi tempocykeln och Rainy har dessutom monterat på en sadel som jag skall prova. Det blir spännande. Men det blir nog efter maran. Natt natti! 

Tack för servicen, R!

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Ekonomisk stöttning: Cafe Utsikten, Bernhardsson Måleri (5000kr)

Måndag och ledigheten var slut. Men jag har ju ett underbart jobb som idrottslärare så det är inte så att det tar emot att arbeta men jag tycker alltid det är lite småsegt att komma tillbaka efter en längre ledighet. Hursomhelst så gick det bra att jobba och eleverna var underbara. Och likaså vädret. Bara hoppas det håller i sig men jag tror det blir lite sämre nu ett par dagar. Väl hemma så köpte jag lite mat och sen började jag på med maten men Ullis tog sen över så jag skulle hinna simma lite. Men när jag kommer dit så hör jag att simklubben börjar 19.00 och inte 18.30, som jag fick för mig först. Så då vänder jag på steken och börjar med Cross Trainern. När jag kommer in i rummet så är båda maskinerna ockuperade och jag kör lite rehab-övningar istället som är bra för löpsteget och även min stelhet i överkroppen. Efter ca. 10 minuter så blir en maskin ledig och jag drar igång. I bakhuvudet så hade jag lite lust att testa på intervaller men jag började iaf i vanlig takt de första åtta minuterna och sen drog jag ned på motståndet till 9 och tog det lugnt i två minuter innan jag körde igång med intevaller. Det blev hårdkörning i två minuter, på motstånd 18, och sen lugnt på halva motståndet och det lika länge. Det upprepade jag fem gånger, alltså tills det gått en halvtimme totalt och jag blev riktigt trött! Då jag körde på så var målet hela tiden att inte gå under 80 steg/minuten och sen låg jag runt 67-78 steg i minuten då det var lugnt. Skönt pass och riktigt svettigt!

Efter så var det alltså dags för simning men nu var jag så trött i armarna så efter 250 meter så kände jag att det fick räcka. Jag kände mig rätt nöjd idag och eftersom det är Stockholm Marathon på lördag så vill jag lyssna på kroppen och toppa mig lite. 

Lördag och Ullis och jag hade bokat in att vi kunde vara testpiloter åt eleverna på Konditionsidrott, på Bosön. Det lät intressant men jag läste inte på något om det mera så det fick bli som det blev. Lite dålig information vart vi skulle samlas men vi sprang runt lite på Bosön och frågade. Till slut så hittar vi rätt och följer med "Lina-triathlet", tror hon kallas så på Instagram, Ullis visste iaf vem hon var. Snart nog så hade vi samlats men det verkade mest vara eleverna där och vi skulle alltså vara kvar på något ställe och bli hämtade nåja. De skulle passa på att filma en liten reklamfilm och vi var med där på ett hörn. Sen om de kan använda just det klippet vet jag inte. Sen skulle jag iaf få komma till mina lärare och jag går till två tjejer och hälsar på dem. Då blir jag jättepaff då jag hälsar på den andra tjejen. Hon är ju jättelik någon jag känner typ och jag måste fråga vem hon här. Jag tänkte om det var någon gammal kund eller vän till mig. Men det är ju Helena Ekholm, skidskytten, säger den första tjejen! Ha ha, lite pinsamt men hon kändes så bekant. Den första tjejen var för övrigt en duktig triathlet och han hade bland annat kommit två på långdistans VM, i age group. Jag skämtade något om att ha blivit starstrucked men det slutade med att det blev massvis med prat om triathlon med Annicka, som triathlontjejen heter. Själva löpanalysen gick bra och ungefär som jag själv skulle ha kört. Efter filmningen så kollade de på löpsteget och jag kände själv att jag inte fick upp högerarmen och det såg Helena också. Jag tyckte det var skumt men jag fick sen lite övningar för min stela överkropp. Så bra analys men inga direkta nyheter. Kul att få en objektiv bedömning men jag skulle nog gärna velat sett filmen själv.

Efter analysen så drog jag och Ullis iväg på en löptur på ön och det blev ungefär 7,5 km och det var rena löparporren. Riktigt nice!

Sen duschade vi av oss och gick och åt på restaurangen innan det var dags för Workshopen, som vi också anmälde oss till. Det började med att vi skulle springa en sväng och vi bytte om lite fort innan vi drog iväg. Sista övningen var en aha-upplevelse för då man stod med ena benet bak och lyfte upp armarna så gick det inte alls då jag hade höger ben bak i 90 grader. Jisses! Det förklarar förstås varför jag inte fick upp högerarmen i steget. Nu har jag lite att jobba på och det blir spännande att se vad det kan göra för farten.

Vi avslutade med Hockey-VM och det drog ut på tiden så mycket att jag tvekade på om jag skulle komma upp på cykeln morgonen efter... Men vad härligt med vinst! :-)

Lördag och Ullis och jag hade bokat en dag på Södertuna Slott. Först skulle vi springa runt lite och gärna ett långpass. Sedan hade vi bokat deras Relax och sedan Afternoon Tea. Men det var lite segt att komma upp i tid och jag fick även avboka min tid med revisorn då jag trodde att det var nästa helg vi skulle till slottet. Men det var inga problem och vi masade oss upp. Det blev lite grött och faktiskt lite sportdryck innan. Tyvärr hade inte Apoteket öppnat då vi passerade Gnesta och Afternoon Tea utan laktostabletter? Njae, det kändes inte så lyckat. Men inget att göra. Vi kommer iaf fram till slottets parkering och gör oss iordning för att springa. Jag är rätt stel igen i hälsenan men jag stretchade rätt bra då jag åt frukost. Men det var iaf med stela ben vi joggade iväg men vart skulle vi springa? Det var frågan. Vi hade från en gemensam bekant hört att det fanns lite fina stigar runtomkring och vi började med den lokala slingan, som gick precis bredvid slottet, och den var sjukt fin. Det blev mest en massa fotande och det kanske var tur att det var en kort runda. Jag ser på korten att de inte alltid gjorde naturen rättvisa. För där det var som finast så gick det liksom inte att se på korten. Snart var vi förstås klara med den lilla rundan, den var nog inte mycket mer än två kilometer och eftersom vi då sprang nära Frösjön och inte såg någon fortsättning på Sörmlandsleden där så fanns det bara att jogga ut på stora vägen, mot Mariefred, en bit och där såg vi skylten som visade vart vi skulle springa in. Det var mycket djur och jag stannade och fotade och sen var det väldigt blandad terräng och rätt kuperat. När sedan leden fortsatte rakt upp, vid Klämmingen, så fortsatte vi istället på grusvägen, som vi sprang på. Sen när vi sprungit en timme så vände vi och sprang tillbaka. Eller nästan en timme iaf. Vi valde dock bort några svängar så vi kom endast 16 kilometer men det kändes längre då det var lite tekniskt. Efter det så var det då relax. När vi skall checka in så är det lite struligt. Hon i receptionen hittade inte vår bokning och både jag och Ullis visste att det var hon själv som tagit emot den. Nåja, vi går sedan ned till relaxen och skall lösa bokningen sen. Mina presentkort visste hon inte hur hon skulle lösa in. När vi skall in på relaxen så är inget öppet och till slut får vi liksom gå in bakvägen och traska in med våra skor. Helt öde och ingenting är på. Men vi glider ned i poolen som finns där och slappnar av lite. Fast det vore ju skönt med bastu och den är också avstängd så jag går till en telefon, där man kan nå receptionen och klagar lite. De skulle komma ned och slå på bastun och det var ju skönt. Det blir lite mer pool men Ullis kände att det fick räcka. Men jag sträckte ut lite och sen gick vi och eldade på en bastu rejält, efter det att de varit där. Vi gick in på damernas och sen fick jag hålla lite utkik och när vi märkte att det kom någon så smet jag ut fort som sjutton. Vi bytte sen bastu till herrarnas för där var det lugnare. Efter det duschade vi av oss och sen väntade jag på Ullis. Jag hittade ett biljardbord och passade på att spela lite och när det kommer några damer så prade jag med den äldre och hon var lite missnöjd med bemötandet på stället och jag kunde ju inte direkt säga emot. Men men... Hon var där med sina barn och barnbarn och de hade det nog mysigt ändå.

Ullis och jag gick sen bort till slottet igen och där skulle vi in på Afternoon Tea och nu blir jag positivt överaskad. De hade typ ingenting jag kunde äta men de fixade iordning en bricka till mig och det var underbart! DET kallar jag bra service och det var väl skönt att allt inte bara var negativt. :-) Fast vi hade det skönt ändå, trots att vi fick smita in bakvägen och trots att bastun inte var på. Det gick ju att lösa. Och fikat var ljuvligt gott.

Så var det sista april och således Valborg men framförallt Tims dopdag och min och Ullis bröllopsdag. I år firade vi 22 år och då kallades det jutebröllop, inget jag visste innan jag googlade det. Och samtidigt hade vi skapat ett event om att springa Sillen runt. Det har vi gjort förut, dels själva ett par gånger men även som event. Och nu tyckte vi att det var dags igen. Men tyvärr har jag haft mer och mer problem med hälsenan och fått bryta några gånger. Ibland så har det känts som om även formen varit dålig men det är nog att hälsenan dragit ned på allt. Och jag var rejält orolig. I tisdags så kom jag bara fyra kilometer och det med en massa småpauser. Och till råga på allt så blev jag förkyld så jag gick in med de sämsta av förutsättningar och dagen innan var vi på en trevlig tillställning där det inte blev "vanlig" mat utan mer gofika och bättre saker har man laddat med. Smörgåstårta och kakor kanske inte är det optimala och dessutom under lång, men dock trevlig, stund. Sent på kvällen åkte vi och kollade in Trosa Backyard Ultra och högg samtidigt in på en pastabuffé. Direkt på det blev det sängen men samtidigt blandade jag ihop en riktigt "häxdbrygd" av Vitargo och andra kosttillskott. Magen stod under natten ut i alla möjliga hörn. 

Sen på morgonen vaknade jag upp i ganska god tid och stretchade rejält och hann dessutom med en kvart i massagefåtöljen. Ut rätt sent och där stod alla och väntade. Jag som vanligt sist ut men det var lite stressigt och jag lade in en brasklapp om att jag kanske skulle få vända och hämta cykeln istället. Men vi joggade iväg och jag hann knappt komma två kilometer förrän jag var tvungen att lätta på trycket. Det blev ett kort stopp och sen försöka jaga ikapp de övriga. Den här gången hade jag skrivit ut att vi skulle hålla 6.20 och vi höll det riktigt bra. Kanske blev det lite snabbare efter ett tag. Vi vänder upp mot Ullaberg och nu började det bli lite kuperat och jag känner klart av min hälsena och just då känns det rätt dåligt. Och jag hostar emellanåt. Kanske är jag riktigt jävla dum i huvudet men men... Det här är ju så roligt. Det blir små korta stopp efter 5-6 km och jag försöker få in det och vi passar på att ta kort. Samtidigt som vi stoppar till så avlastar det hälsenan rejält men efter ett tag så tänker jag inte lika mycket på den utan det börjar tuffa på allt bättre. Och vädret är underbart men lite växlande och när jag ropar avklädning så stannar bara jag och Ullis och tar av oss medan resten tuffade vidare och verkar öka lite. Hmm, skumt. Precis när jag tar av mig går solen i moln och det blåser till. Burr! Jag ångrade mig och tar på mig igen och vi kör igång. Och vi märker att avståndet ökar fastän vi ligger på bra mycket snabbare än tänkt snittfart. Efter några minuter så samlas ändå gänget ihop sig och det blir snart samma sak igen. Fast jag känner mig nu asstark och har inget som helst problem med varken sträckan eller farten. Helt underbart. Jag väljer dock att samla ihop de bakom och Ullis får jaga ikapp täten istället. En löpare får riktiga problem på slutet och jag försöker skjuta på men snart är det helt kört. Energin är borta och samtidigt har Tokan kommit tillbaka och kollar läget. Han säger att han kan hämta upp löparen och det verkade okey. En till har lite problem men när Robban också kommer tillbaka och kollar läget så drar Tokan och jag snart på och joingar framförvarande. Vi ser att en till löpare får lite jobbigt och vi väljer att dra på för att hen inte skall springa själv i mål men snart nog verkar hen få kontakt igen men då är vi så nära så vi lägger oss tillsammans med gänget. Så underbart att emellanåt trycka på och vi jagade ikapp i farter mellan 4.30 och 5 min/km. Som snabbast nära 4 min/km. Och det efter tre mil och det märktes knappt så visst har det börjat hända grejer. Jag kände dock av ett visst obehag under fötterna och även lite i hälsenan men de stora problemen kom när man stelnat till. Dock endast i hälsenan, resten kändes ingenting. Underbart!

På kvällen sen så delade Ullis och jag på ett mousserande vin, tror det var Gynning. Vet inte vad den heter men klart god! :-)

Just ja! Vi fick nästan ihop 35 km. Några valde att springa några hundra meter extra men jag nöjde mig med 34,66 km. 

Torsdag och normalt sett så är det ju löpning men jag vågade inte springa då jag fortfarande kände mig hängig. Och det lutade väl åt att det inte skulle bli någon träning alls. Men Ullis pratade lite om Core-träning och jag kunde snart nog inte låta bli att träna. Som vanligt så hade vi tagit oas en lite siesta, efter maten, och det blev stressigt som vanligt.

Väl på plats så träffar vi Flaken och Tokan och hälsar på dem. 

Sen blir det lite stakning innan jag körde en hel del styrketräning innan jag joinade Ullis och körde lite Core. Sen avslutade jag med lite Slackline och sen testade jag att stå på en Pilates-boll - sjukt kul!

Som rubriken antyder så fick jag ont i halsen och jag vill bara upplysa att jag aldrig någonsin kommer att tipsa om att springa då man har ont i halsen. Förut så kunde jag relativt lätta känna av när det var okey att springa med halsont och när det inte var det. Den känslan verkar jag har förlorat nu men kände ändå att jag liksom inte hade råd att missa ytterligare en träning. Och smärtan jag kände i halsen var bara på en punkt och kunde nästan liknas vid den man fått då man fått strul med någon tand. Liksom på ett enda ställe. Det kom direkt efter simningen igår och kanske kom det därifrån. Nåja. När jag kom hem från jobbet så ser jag att mina nya Hoka One One Clifton 3 har kommit och det var ju glädjande. Rätt orolig så drog jag på mig dem för jag hade ju gått upp en storlek men de verkade sitta bra. Visserligen kanske för mycket plats längst fram men i övrigt satt de bra.

Efter lite velande så kan jag inte hålla mig utan bestämer mig för att bara jogga lite. Speciellt när jag får frågan om jag inte ville jogga ned med Ullis då hon skulle jobba över. Så fick det bli. Felix hade åkt till jobbet så jag och Tim åt själva. Två stora hamburgare drog jag i mig och åkte sen ned till löparbanorna. Där ser jag att Flaken precis kommit och snart kommer även Rydholmaren. Min ömma hälsena gjorde att jag rätt omgående känner att jag nog drar iväg på en egen tur då jag ändå inte ville hålla deras joggtempo i början. Jag behövde ju bli varm först. Men det går rätt fort och snart nog så tuffar jag på lite snabbare än 6-minuterstempo och det fastän det kändes som det gick mycket långsammare. Skum känsla. Steget kändes rätt bra och det var riktigt skönt att springa och jag stannar och tar några kort.

Det blir samma runda som förra tisdagen och när jag skall passerar en väg så slänger jag ett öga bakåt och ser att en polisbil kommer och då bromsar jag in och skall vänta in honom men han börjar vinka över mig - trevligt! Borta vid elljusspåret så träffar jag på trevlige Lill-Almen och vi pratar lite. Sen drar jag vidare mot Camfil för att möta upp Ullis och när hon kommer ut så kör vi vidare. Och vi börjar också som vi gjorde sist och vi sprang längs ån och sen ville jag vidare mot Långnäs och tillbaka mot löparbanorna. Men först så ville jag kolla vad som börjat göra ont i skon, hade jag fått in något där eller? Jag tar av mig skon och strumpan och ser att jag fått ett hudveck. Men vad f-n! Klantigt. Tunna strumpor och nya mjuka, tjocka skor. Det var ju som gjort för att få strul. Och dessutom inga funktionsstrumpor. Men men... Inget att göra och jag ville inte bryta.

Vi fortsatte som sagt var och fick ihop nästan 6 km och när jag slår ihop det blev det 14,22 km för mig. Bara att hoppas att det inte blir värre med halsen nu.