Sista dagen i månaden och det borde väl vara dags att få igång kroppen igen. 

Men det fick bli den vanliga racern idag, den borde ju vara ypperlig för just transportcykling. Men kroppen var fortfarande seg och farten inte direkt hög. Men två gånger över femtio och med 54 som snabbast så är det väl inte fy skam. Men det förstås bara på en kort bit. Snittfarten blev inte högre än 24,4! :-0 Och mellan mina kontrollpunkter fick jag 26,0. Och det är direkt då jag kommer ut på Gnestavägen till då jag svänger in mot Skillingavallen, i Gnesta. 

Segt värre men skönt med dusch sen direkt efter. 

Efter skolan så gick det lite snabbare iaf. Jag hade dock inte riktig tur med vinden men dock var det inte lika mycket motvind som imorse. Nu snittade jag 25.4, och mellan mina kontrollpunkter fick jag... hmm, sämre än imorse - 25,5. Nåja, jag kanske kommer ihåg lite fel. Ja, just ja! Jag tog helt slut och fick trycka i mig socker då jag kom hem. Jag tror jag tog en halv burk äpplemos och några glas saft. :-0

Tisdag och nu hade det gått över en vecka sedan Kalmar Ironman och träningsabstinensen har börjat sätta in. Dock så var immunförsvaret lågt efter tävingen och när jag sedan träffade alla mina 400 elever så kom förkylningen som ett brev på posten. Under helgen var jag riktigt dålig och trodde väl inte heller att jag skulle kunna träna idag. Men vad f-n! Vi, dvs jag och Ullis, kunde ju ta cyklarna och trampad ned till Trosa. Köra lite grand och cykla hem. Sagt och gjort. Jag pumpade upp två cyklar och sedan drog vi iväg. Ullis hade inga pedaler på sin racer så det fick bli tempocykeln för henne och jag tog min racer. Helt klart fick jag ta i lite mer medan hon bara gled fram. Ja, det kändes iaf så! :-0

Väl framme så hälsar vi på gänget och det är Flaken, Putte, Tokan, Låset och Jessan. Strax därefter kommer Mjau och Cillan. Putte kommer bara köra distans så efter uppjoggen och löpskolningen så drar han iväg och vi andra fortsatte. Det blev förresten lite Core också men myggorna var otroligt jobbiga så det blev ganska kort. Cillan lyckades dessutom svälja en, precis då hon skall ta och säga ngt. :-0

Ja och Ullis samt Låset kör lite lugnare och joggar på medan de andra kör tidsintervaller. När vi sprungit ca. 4-4,5 km så räcker det för mig och Ullis men Låset drar då på lite grand och hänger med de andra. Vi säger adjö och hoppar snart på våra cyklar. Men det blev ca. 5,5 km för mig och Ullis iaf. Skön start efter Kalmar. Sen blev det förstås ca. 15 km cykel också totalt. Men rätt lugnt hem. 

Tisdag och klubbträning. Men först var Ullis och jag tvungna att lämna igen hyrbilen, i Norrköping. Jag lånade samtidigt en bil från brorsan J och den fick förstås jag ha medan Ullis åkte den nya hyrbilen. Inte riktigt samma upplevelse men det får man ta! :-) I Norrköping så passade vi på att tömma Volvon på prylar och for direkt hemåt igen. Det kändes nästan lite vemodigt att bara lämna den där igen. Vår fina gamla Volvo typ... :-(

Ha ha, nåja! Vi hinner precis till klubbträningen och väl på plats, vi kom någon minut försen förresten, så ser vi Tokan och Lindblommaren! Den sistnämnde var det länge sedan vi såg. Men nu var han här och det var kul. Samtidigt kommer Mjau joggandes med två tjejkompisar och vi ser även en ny kille där. Vi kan kalla honom Låset. Thellan var också där och snart nog ser vi Flaken komma joggandes. De nya tjejerna kan vi kalla Cillan och Jessan! Jag hälsar alla välkomna och förklarar upplägget för dagen. Rainy, som också var där, och jag samt Ullis stod i våra fina Kalmar-tröjor och var lite stolta. Det är alltid kul att komma och berätta lite om loppet. Sen, när själva intervallerna drog igång så var det världens chock! Tokan körde på ändå in i kaklet och nu var det proppen ur och det har vi nog aldrig sett. Wow! Lindblommaren fick verkligen något att bita i och blev själv taggad att hålla jämna steg. Med intervaller på 1.19 och 1.21, det var några jag hörde, så blev man verkligen inspirerad! Ja, alla körde på riktigt bra och det var nästan surt att stå vid sidan av och titta på! :-)

Lördag morgon och nu var det alltså dags. Vi käkade och klockan gick. Det kändes fortfarande rätt jobbigt. Snart går vi ned mot växlingsområdet och jag struntade att ta med min specialpump. Däcken kändes rätt bra ändå så det fick gå. Ned med energin och snart vi tre på väg till simstarten och där träffade vi snart Tullare och hans familj. Samma ställe som vanligt. Sen skall vi packa ned våra saker i våra vita väskor och Ullis har sönder sin. Aj då! Och nu börjar det bli stressigt och mitt i virrvarret så försvinner en kasse men det upptäcker vi inte då. Nu måste vi ställa upp oss och vi försöker gå in mellan 1.30 och 1.45 Det borde bli rätt. Stämningen är nästan elektrisk och många sjunger med i Nationalsången och snart är det våran tur. Jag gör klart det sista och skall nästan gå över mattan då jag får panik. Det känns som glasögonen har släppt och att det är en glipa. Men vad f-n! Jag försöker hejda Ullis men hon är nog vid mattan och det är rörigt. Men hon kommer tillbaka och hjälper mig. Bara hoppas att hennes tid inte började gå. Vi kämpar med glasögonen och drar åt dem lite och går ned i vattnet. Men det är fullständig panik och jag får kippa efter luft. Kanske är det kylan men säkert en kombination. Jag ligger där och guppar och försöker undvika att få i mig vatten. Men det är ju tävling och samtidigt försöker jag ta mig framåt men det är fullständigt kaos och jag fryser som en gris! När jag försöker dra ned huvudet under vattnet så är det som om jag har ett kraftigt band över bröstet och det är krampartat. Fruktansvärt. Men det släpper allteftersom men glasögonen är ett ständigt problem och jag får stanna upp och kolla lite bakåt. Jag har ingen aning om vart Ullis är. Och man ser bara en boj i taget och det gör att man tror att man hela tiden snart är framme där man skall svänga. Efter några hundra meter så är det bättre flyt i simningen men det är hela tiden med små stopp emellanåt. Till slut är vi framme där vi skall svänga men det känns inte som vi svänger så mycket som vi skall. Men man får ju lite på de andra och förstås bojarna. Det kändes dock skumt och det känns som om man simmar i en evighet. Snart nog är vi framme vid vändpunkten och man skall tillbaka. Jag simmar dock rätt snett men det gör att jag får öppet vatten och behöver inte bekymra mig så mycket om annat. Man hittar dock lite fötter då och då. Men dimman gör det så svårt att navigera och man simmar snett och vint hela tiden. Så det blir lite krockar och ibland så simmar man rakt in i någon. Rakt i sidan liksom. Fortsatt problem med glasögonen och nu närmar man sig hamnen. Ruggigt snett så det är nästan så att jag är orolig att jag skall missa en boj men det är iaf inte så att jag får kortare bit. Det borde vara okey, tänker jag. Men nu måste jag in under bron, den vill man inte missa. Den förra Cut off-punkten. Där är det väl runt 900 meter kvar. Jag kämpar för att komma på grundet och ställa mig och vila samtidigt som jag gör ett allvarligt försök att få glasögonen att sitta bra. Till slut så hittar jag lite grund men det går inte att stå, det är riktiga undervattensströmmar och det gäller att se till så man inte går. Man vill inte ha ett gult kort för att man inte kan stå still. Nu då, jag provar igen och börjar simma. Snart är det bara lite lätta vågor i ryggen och jag kommer in i ett underbart flow! Wow! Det öppnar sig en helt ny värld och allt är lugnt och stilla och det lilla ögonblicket jag hämtar luft är nästan bara för att kika lite åt sidan. Men jag simmar snett och jag får trycka mig åt vänster för att komma in under stora bron. Ibland så får jag ingen känsla av flytläget dock men oftast så är det ren magi, jag simmar rätt fort nu och på slutet kanske jag tog i lite för hårt. Uppför rampen och när vattnet rinner ut så är man som en överjäst bajskorv, helt kraftlös och benen bär knappt. Jag kämpar med att få ut öronpropparna och greppar tag i min bike bag. Närmar mig tältet och där det överfullt med nakna män och jag får inte ens plats utan ställer mig utanför. Jag har dock min tri-suit på mig och behöver bara kämpa av våtdräkten och torka fossingarna lite grand innan jag tar på mig hjälmen och skorna. Iväg och jag försöker jogga iväg med cykeln. Pulsen är hög och jag får en funktionär att skrika mig i öronen då jag inte fattar att jag måste på cykeln EFTER strecket. På engelska också. Men snart nog är jag på och cykeln känns helt kanon. Fy bubban vad snabb den känns och jag tar inte ens in men ligger ändå på hyfsat bra fart. Men lite lätt motvind och jag stressar inte ihjäl mig. Det känns som om det finns ställen att jobba ikapp tid. Ett reportage om hur man cyklar fort i Kalmar finns i bakhuvudet och det är att ta i lite mer där det går uppför och så får det bli. Jag tar i lite mer där och ser till att ligga i styret ordentligt då det går nedför och fortare. Jag susar om hur många som helst och ned förbi Färjestaden. Snart nog är farten uppe i över 31-32 och snittet verkar lite på över 30 relativt fort. Snart kör jag om Ullis och jag är grymt glad! Wow! Jag ropar: "F-n vad du måste simmat fort!". Nice. Men i Mörbylånga så händer det som inte får hända. I ett gupp så ropar någon om att "där flög en svamp!". Snart nog förstår jag att det är mitt gula nät som jag har för att lätt fylla på min aero-flaska och som hindrar vätskan från att flyga ut. Men f-n! Det där var inte bra alls. Vi varje lite gupp så blir jag dyngsur och jag får se till att bara ha lite vätska i men cykeln blir kladdig och jag också förstås. Men farten är hög och humöret rätt bra. Alla kämpar på men det är många och mycket att tänka på då man kör om. Tyvärr fattar inte alla så ibland så blir det att bromsa och vänta in för att någon annan ligger i rygg i omköringsfilen. Fast det är bara att vänta så jag inte själv gör fel. Och jag måste snart pinka. Det där med att pinka på sig funkade bara i teorin. Att göra det på riktigt fanns inte på kartan så jag får stanna två gånger på Öland. Jag kämpar uppför backen vid Stora Allvaret och sen går det fort nedför backen och man får lägga fokus på att inte bromsa för mycket då det svänger tvärt. Det är jobbigt att få upp farten igen. När man är tillbaka i Kalmar är stämningen otroligt hög och man bara njuter. Men det är en bit kvar och jag känner av att jag slarvat med cykelträningen. Men snittet är fortfarande bra men det tar emot nu. Mycket trixigare och jag ligger inte lika ofta i tempostyret. Snart cyklar jag om Rullstols-Aron och jag fattar inte att det är han utan ropar på engelska - "Good work!". Han svarar tack på svenska. Och nu är det bara att kämpa och rätt som det är så ser jag Rainy. Ojdå! Det trodde jag inte. Jag trodde han skulle vara lite före, kanske kör jag för hårt? Men snart nog så får jag en fluga i hjälmen och det stör massor. Jag måste stanna och samtidigt tänker jag att passar på att skvätta ut några droppar. Tre stopp, det är inte alls bra. Men jag får upp lite fart igen och snittet är fortfarande bra. Sista milen så släppte jag dock farten med flit för att spara benen lite till löpningen. Samtidigt irriterade jag mig på en cyklist som körde riktigt dåligt. Han låg alldeles för länge bakom en annan men jag orkade verkligen inte säga till. Sista biten in mot växlingen och nu var det glädje igen. Många hejar ordentligt och snart är jag av cykeln men jisses vad jag stapplar. Bara hoppas det släpper snart. Upp med cykeln och bort till Run bag. Snabbt av med skorna men jag är stel och kan knappt böja mig ned. Av med hjälp och på med keps. Byte av brillor och på med löparskorna. In med lite resorb och så iväg. Tripp trapp trull, så var det ett satans rull... Nä, knappast. Benen är mer som stockar men jag kämpade på. Men hinner bara till första stationen och jag måste pinka. IGEN! Men har jag laddat på för mycket? Nåja, bättre med några små stopp och orka mer istället. Snart är jag igång igen och vid nästa station så står Gisslan med barn och hejar. Jag undrar lite hur det går för PF men måste fokusera på mig själv. Hon ropar att jag cyklade fort. Men jag är snart igång. Det sporrar ju lite att försöka vara snabbast bland de man känner men det är ju framförallt ett lopp man måste lägga upp utifrån sina egna förtsättningar. Och ganska direkt efter så ser jag Ullis komma inrullandes i Kalmar och vi ropar till varandra. Härligt! Vilket race hon gör. Och själv vet jag att det kommer att kännas bättre och bättre men när baksidorna känns alltmer korta så blir jag orolig. I år igen! Men då. Jag får redan vid km 18, tror jag, börjar stretcha. Och så gör jag i princip varannan km. In med lite vätska och så stretch i 20 sekunder. Det känns inte bra. Men det tuffar på och bristningen verkar hålla. Däremot känner jag av vänster hälsena rätt mycket men det är bara smärta och det är mycket som skall till för att den skall gå av eller liknande. Jag kämpar på och jag har fortfarande inte blivit omsprungen av PF. Lite lustigt. Har han ett dåligt race eller kom jag inte ikapp han på cyklingen? Nåja, det sporrar att det kan vara så att han fortfarande är bakom så jag kämpar på och tänker på alla som följer mig och när jag ser en skylt, där det står "This is what you Paid for" så känns det genast lättare. Men det gör ont och jag känner mig vansinnigt slut men skriker igång mig då jag stannat för att dricka. De sista fyra km så ger jag f-n i att stanna och försöker hålla ett så bra tempo jag kan. Sista rakan och tårar i ögonen. Publiken är helt underbar och jag får mattan för mig själv. Upp med händerna och bara njuter. Wow! Det här har jag längtat efter. Förra året blev förstört av ett haltande in i mål. Det här vara bara så fantastiskt och publiken var halva kraften. Kanske dags att anmäla sig innan det tar slut till nästa år. Att kroppen känns som en urvattnat disktrasa nu är övergående! :-)

Stort grattis till grymt pb till både Ullis och PF (som var framför hela tiden) samt Rainy som kämpade med knäplågor genom hela löpningen. 

Dagen efter, på prisutdelningen, så var det mycket glädje, då många fick sina Kona-biljetter. Och vilka sjuka tider! Wow! Ullis och jag träffade Emma Igelström lite innan prisutdelningen och hon var lite chockade över att bara komma trea i sin age group på sin fina tid på 10.06 Galet!

Inte lika kul att inse att någon person snodde mobil och annat och sen på hemresan så gick kamremmen sönder! :-0

Tider ja! (Tillagt efteråt)

Ullis fick fina 13.25 och jag fick 12.08 Både PB! :-)

Fredag och nu började det bli riktigt pirrigt. Fy bubban. Jag som gjort det här så många ggr men man kommer väl aldrig ifrån att det blir nervöst innan lopp. Jag gissar på att jag ställt upp i närmare 300 lopp nu men är fortfarande lika pirrig. Vi fixade iordning det sista på cyklarna och checkade sedan in våra bagar och cyklar och gick en sväng på expot. Men vad skulle vi käka idag då? Tiden gick och vi hittade inget lämpligt ställe utan det fick bli sallad från Coop. Det funkade fint också och vi satte oss återigen på läktaren och käkade. Sen fick vi ta skydd igen då det verkade börja vräka ned från himlen. Men det var lokalt och vi klarade oss ganska bra. Det kändes dock inte alls bra inför morgondagen men prognoserna var ju fina... Hmm... Nåja, vädret kan man ju inte styra över. Iaf inte jag. Och knappast arrangörerna över Kalmar Triathlon heller. Snart är vi hemma och jag försöker komma i säng tidigt. De svenska fotbollstjejerna skulle snart börja sin finalmatch men jag stängde av teven. Det skulle ju varit omöjligt att sova om teven var på. Sen somnade jag men vaknade en timme innan vi skulle upp. Det kändes just då lite onödigt men nu var det som det var...

Torsdag, ja vad hände då? Vi softade och gick på expot några ggr och spontanköpte lite. Och förstås Pre Race-möte. Men nu var det återigen buffé och de som varit med förr var lite oroliga. :-0 Senare på kvällen så tog vi revansch och käkade på ett beprövat ställe och det blev bakad potatis - riktigt nice! Stället heter Cayenne men nästa år, om det blir något, så kommer de visst att ha flyttat. Vi käkade vår bakade potatis och insöp stämningen i målområdet. Bara såg på när funktionärerna jobbade och vi gjorde så lite som möjligt. Slappa triathleter typ. Och vi bestämde att Ullis skulle få låna Rainys coola hjul då han ändå skulle köra på lånade tubhjul. Så det blev lite fix med det.  Och förresten, vi simmade också: Ullis, jag och Rainy hade träffat Orcas generalagent och hon skulle få testa en ny våtdräkt. Så vi åkta iväg till Stensö Camping och bytte om. Och så ned i vattnet men det tog emot rejält. Fy f-n vad kallt det var om fötterna! :-0 Jag kunde inte komma iväg och rapporterna hade varierat mellan 16 och 18 grader. Det låter ju inte så farligt men det gick inte att komma iväg och jag fick lov att ligga och sparka med fötterna i nästan fem minuter. Rainy och Ullis kom iväg desto snabbare och jag kämpade lite i bakvattnet. Det kryllade av maneter i olika storlekar och det var nog bra att träna på att simma bland dem. Rätt ofta drog man tag i någon och ibland kände man att någon drog förbi huvudet. På varv två så fick jag upp ångan och allt flöt på. Sen får jag ett slag i huvudet och kom lite ur rytmen och glasögonen läckte igen. Asch, jag vänder tillbaka och fick väl ihop 400-450 meter totalt. Det fick räcka. Rainy kunde inte hålla sig utan körde ett varv till. Sen bara fort tillbaka och lämna tillbaka Ullis lånedräkt och på fredag eftermiddag så skulle hon hämta den igen för att testa den på loppet - nice!

Onsdag och inget jobb på skolan utan nu skulle vi åka ned mot Kalmar. Vi hade gjort iordning packningen kvällen innan så nu var det bara att få in allt i bilen. Och det är lite av ett pussel. Men det gick bättre än väntat och snart var vi i rullning. Men något i mig sade att bilen inte kändes helt okey, vad det var kunde jag inte säga. Vi sammanstrålade med Rainy, som också skulle köra Kalmar Ironman, i Ringarum och käkade lite mat. Det verkar bli en tradition för oss. Riktigt god mat och bra service. Man förstår att det alltid är fullt där. Sen vidare och snart är vi framme vid hotellet i Kalmar och checkade in. Rätt litet rum, men det funkade bra. Fräscht och fullproppat av triatleter på hela hotellet. Det var för övrigt SPIF Triathlon som var där och hade från börjat bokat upp hela hotellet. Som tur var blev det några avbokningar. Resten av dagen gick åt att fixa det sista vi behövde och på kvällen kikade vi på Kalmar Mini Tri. Riktigt kul och inspirerande att se. Maten vi fick tag på var dock ingen höjdare och jag kommer inte ens ihåg vad stället hette. På slutet började det regna och det rätt kraftigt. Ruggigt nedkyld var vi tillbaka på hotellet och jag avslutade med en varm dusch - nice!

Tisdag och dags för klubbträning. Men skulle jag vila vaden eller inte. Det kanske vore dags att testa den iaf, det är ju snart dags för Kalmar Ironman. Jag bestämmer mig iaf för att köra uppjoggen och lite löpskolning. Väl på plats så ser vi, dvs jag och Ullis,  Rainy och Sjöslaget. Samtidigt kommer Mjau med två tjejkompisar och den ena är Lärkträdet och sen har de med sig en ny tjej och henne kan vi kalla Millan. Snart nog kommer även Flaken och Tokan. Härligt. Vi presenterar oss för Millan, som är ny i gänget, och snart nog är vi igång och joggar. Det känns lite ovant och lite stelt. Lite oroväckande helt enkelt. Och lite öm i båda hälsenorna. Men det blir bättre och bättre och i slutet av uppjoggen så känns det ganska bra. Jag kör det mesta av löpskolningen och på de tuffare övningarna så visar jag bara. Sen är det dags att köra men både Ullis och Rainy vill ta det jäkligt lugnt men jag kan inte hålla mig ifrån att testa lite fart iaf. Och det är ljuvligt skönt. Och när jag drar igång min andra intervall så går det alldeles för fort men som tur var så kommer Putte gående med sin Eva. Då bestämmer jag mig för att stanna och prata med honom. Avslutningsvis så körde jag lite fys på gräsmattan. Bra träning och jag känner mig grymt nöjd. Nu är det bara att hålla tummar och tår för att allt håller och man inte åker på ngn neslig förkylning! :-0