Ja, någon promenad blev det inte riktigt men låt mig börja från början.

Och först av allt så ber jag om ursäkt för min frånvaro men det är högtryck i butiken och vi har aldrig någonsin sålt så mycket som nu så prio 1 är tyvärr inte att blogga men det är ändå en skön paus så jag borde sätta mig ngn minut eller två, ibland. Hursomhelst så hade krögaren på Statt, i Trosa, frågat Ullis om hon inte skulle springa Trosapromenaden, det är en årlig promenad som Kanotisterna i Södertälje arrangerat i närmare 80 år! Tror det var 77:e året i följd nu. Ullis var sugen och undrade om inte jag skulle med. Men jag är dåligt tränad och har haft lite bakslag som mammas bortgång och förstås mycket på jobbet. Så jag tvekade lite. Men precis innan så bestämmer jag mig, det värsta som kan hända är ju att jag får börja gå och det är ju egentligen en promenad. En kille i klubben var lite sugen på att springa också men jag tror att en kombination av väderprognosen och familjelivet gjorde att han avstod.

Bara börja kolhydraladda och sen få lite sömn. Att kolla in vad Trosapromenaden egentligen var, gjorde jag inte. Det var lite synd. Då hade jag förstås fått reda på att de få stationer som fanns INTE var några vätskestationer... Hmm... Vi hoppar framåt i handlingar. Taxin från Statt och det började lite småsegt med att chauffören inte ens kom uppför den lilla backen utan det försvann säkert 5 minuter redan där. Sen är det lite dåligt väglag så vi kommer helt enkelt försent till starten. En tjej i sällskapet skulle gå och hoppade av då vi passerade gruppen som gick. Väl vid start så hoppar jag ut och försöker lätta på trycket men inne på en tågstation är det inte så lätt. Vid sidan av ett träd så ser jag min chans men framför mig har jag ett helt tåg som dock ser tomt ut men framme vid förarhytten är det tonade rutor och jag vill inte förarga någon. Så vi drog iväg, 10 minuter försent, och efter några hundra meter så hoppar jag in då jag ser en lucka och pinkar lite. Sen iväg igen, efter Ullis och Anders, och de har fått ett rejält försprång så det tar några kilometer innan jag är ikapp och då börjar jag känna av benhinnorna... Shit! Mitt i Södertälje och bara klädd för löpning. Livet kunde kännas bättre just då. Moddigt som bara sjutton och det blev till att promenera istället. När värsta smärtan lagt sig så blandar jag lite och passerar gå-gruppen och tanken på att gå med dem var borta. Och en liten stund senare så kändes det helt perfekt och jag börjar att takta på i ganska bra fart. Lite förvånad själv men har förstås längden i bakhuvudet. När jag kommer till en lång raka, med en svacka i mitten, så ser jag en ensam gångare som har tjuvstartat men även Ullis och Anders långt fram. Säkert runt 6-8 minuter före. Sen efter Järna, då man passerat De Vilda, så kommer en lång sväng och då ser jag att Anders joggar ikapp Ullis. Troligtvis så har han släppt på trycket lite grand. Då kanske det handlar om 4-4,5 minuter och det känns förstås lite inspirerande men nu har jag börjat fundera på vätskan och att det är långt kvar. Jag fortsätter dock att ta in men sträckan börjar ta ut sin rätt och jag tar inte alls in lika fort nu. Nästa gång jag ser dem nära så är det Ullis som fått ta en liten paus och jag kom nog inte närmare än 3 minuter för nu börjar jag att få gå i uppförsbackarna och underlaget börjar också att slita. En blåsa, som riskerar att spricka, irriterar. Det är blött, jag är fruktansvärt törstig och förstås väldigt otränad. När jag har runt 15 km kvar så har jag släppt tankarna på att komma ikapp och börjar istället fundera på hur jag skall fördela tiden som är kvar på bästa sätt och förstås på hur jag skall få i mig vätska. Jag visste att Statt hade en station närmare Tullgarn men när jag kommer fram så har de bara kaffe. En brodd har gått sönder och jag ber en kille stoppa undan den delen som är i vägen. Jag får höra att de inte är så långt före men vad inte så långt före är ju rätt subjektivt och jag förstår ju att det måste vara typ 10-15 minuter. Och jag vet ju också att Anders tränat bra och att Ullis är ett unikum. Så jag slår snabbt bort tanken på att jag på något sätt skulle uppbringa mer krafter. Koppen kaffe var nog heller inte till så mycket hjälp...

På slutet så funderade jag t.om på att äta snön... Men ser sen ett djur som f-n pinkat lite överallt och slut som jag är så vänder det nästan i magen. Till slut, inne i Trosa, så ser jag en löparkompis som är ute och går med sällskap. De reagerar nog på att jag är lite virrig och jag får en mandaring. Märker inte att jag inte ens får bort allt skal utan en bit åkte nog ner. På slutet så varvade jag friskt med gång och jogging för energin bara tvärdog ibland då man joggade. Lite läskig känsla att vara så slut. Väl inne i Trosa torg så har jag sparat mig för lite längre jogging och jag hör att klocka slår 12 och det innebär att jag varit ute i 4.50 Så total tid blev ungefär 4.51-4.52 Jag måste ta igenom mig rejält innan jag går ned till Spat. Snacka om att Ullis blev förvånad då hon såg mig. Och skönt att mysa i Trosa SPA, det var första gången vi var där men absolut inte sista. På kvällen blev det Julbort på Stadshotellet och givetvis så nämner någon att de nya som "gick" promenaden för första gången skulle hålla tal och det var man ju inte förberedd på så jag hoppade upp. Nja, masade mig upp och försökte vara lite rolig. Och visst buade det lite då jag sade att jag "fuskade" och sprang. Men lockade till lite skratt då jag demonstrerade min stelhet i trappan.

Julbordet var iaf jättegott.

Det var däremot ett rent helvete att komma upp ur sängen på morgonen dagen efter. Sen på tisdagen så kom muskelvärken men redan på onsdagen så kändes det rätt bra. Dock lite trött i kroppen.
Har Ni verkligen läst allt? Grymt! Stjärna i kanten! :-) Vad Ullis hade för tid? Precis över 4 timmar, typ 4.03, tror jag.

Igår så var det då begravningen av mamma och det hade jag haft lite ont i magen för. Dels så ville jag att prästen skulle förmedla rätt bild men jag hade varit rätt öppen och det blev jättebra. Alla tyckte det var så fint och minnen återupplevdes och det var såklart jobbigt. Mycket gråt men även skratt, det kändes bra.

Efteråt blev det lite fika i församlingshemmet och jag höll ett litet kort tal. Som vanligt utan att förbereda mig men jag ville att det skulle komma från hjärtat och inte kännas planerat.

Hursomhelst, tack för den här tiden, mamma! Kanske vi ses igen någonstans.

Ja, vart skall man börja? Känslorna är verkligen i gungning en sådan här dag. Träningen på slutet har inte gått så jättebra men jag har lite problem då det är ojämnt packat med snön och formen är inte så jättebra av förklarliga skäl. Sen är det snart begravning för mamma och idag är det dessutom 15 år sedan min pappa gick bort. Och sen är det väldigt mycket på jobbet så det räcker och blir över just nu men i min bransch så är det lite svängigt. Men jag betar av lite i taget. Nu låter det som jag är rätt negativ men det är jag absolut inte. Mycket kul har hänt också och det tar vi lite senare.

Träningen.

Jag har hållit igång men efter långpasset till Saltå Kvarn så kände jag av det bra länge och det märks att jag inte var riktigt tränad för det. Sen har jag alltså 3 pass i raken som jag inte riktigt kunnat genomföra. I torsdag så orkade jag köra hela uppjoggen utan att bryta för att benhinnorna protesterade men sen var det helt kört. Kände mig helt kraftlös så jag körde lite jogg och vilade istället. Men sen funkade det rätt bra på nedjoggen iofs. Idag var det stegar och jag körde lätta passet och orkade köra halva passet innan benhinnorna protesterade för mycket och det ojämna underlaget spelade absolut en avgörande roll idag. Men kul som vanligt att se allas prestationer. Men Ullis kände sig lite småförkyld så hon tog det lugnare idag.

Mamma.

Rätt jobbigt på slutet då man inte riktigt vet vad som händer. Det är så många papper och sen förstås sorgen över att hon är död. Ibland rätt svårt att greppa. På torsdag är det begravning och förhoppningsvis ett bra avslut för att gå vidare. Hennes sista ord "-Jag skall försöka" ekar i huvudet. Det var när jag sade att hon skulle kämpa, den sista morgonen,  och vi fck ett fint slut, det känns ändå rätt bra,trots allt.

Pappa.

15 år sedan han dog, det är inte klokt vad tiden går. Det var så mycket han och vi gick miste om. Men men... That's life. Finns han någonstans där ute så vet han att jag älskar honom otroligt mycket.

enkaresport vhd.

Nu är det mycket minst sagt! Sjukt kul men sjukt jobbigt. Och så balla saker som kommer in i butiken och jag har nog världens bästa jobb! Det har jag sagt flera gånger men nu börjar jag tro det på riktigt! Fatta att få jobba med sådant man älskar, jag är verkligen lyckligt lottad. Nä, det här var allt för den här gången och det blev rätt mycket ändå.