Onsdag och jag har svårt att ligga kvar i sängen och vill komma upp och pyssla men ungarna ligger förstås och sover. Sen ringer de från skolan och det är en meetlänk som strular. Jag blir sedan uppringd av M och vi löser det lite snabbt och snyggt och jag hinner prata lite med honom innan eleverna hittar dit. Surt att länken helt plötsligt slutar att fungera. När Tim vaknar så förbereder jag honom på att hjälpa mig men det kändes som vi även behövde få hjälp av Felix då jag mest skulle stå och dirigera. Till slut så hann vi fixa lite och de fick flytta och jag fick skruva på hjulen. Det kändes som vi lyckades rätt bra men jag var inte helt nöjd. Men Felix var tvungen att åka till jobbet men nu var ju kabinen på plats så Tim kanske kunde lyfta ena sidan själv och det gick bra. Vi höll på ett tag men det var ändå svårt att få det bra och nu började jag bli orolig att vi hade tappat hela grundkonceptet som var från början. Egentligen var det bara ett hjul man skulle behöva justera och helt plötsligt så var vi på alla hjul i princip. Hmm, det var nog bra att låta det stå ett tag och inte stressa. Tim behövde ju göra sig iordning så jag tänkte kolla om Ullis kunde hjälpa mig då hon kom hem istället. Så fick det bli.

När Ullis då kommer hem så fixar vi först lite att äta och sen pysslar vi lite i källaren och snart är vi nöjda och fixar sedan det sista med dörrarna. Som vanligt så förstår man ingenting av instruktionerna och vi får istället chansa oss fram. Efter några missar så är vi klara och det ser riktigt bra ut. Dock är själva kabinen tänkt för ett hörn så en sida, som nu står utåt, är inte lika snygg. Jag har dock varit lite förberedd på det och har tänkt att bygga en vägg istället. Dels för att dölja men även för att liksom skapa en särskild hörna för dusch och bubbelbad. Nu öppnade sig istället möjligheten att ganska enkelt skapa en bildvägg på själva kabinen. Enkelt räknat så blir det runt 1500 kronor till och det låter ju klart billigare än en ny vägg. Fast Ullis tycker det funkar bra ändå och en stor blomma framför döljer mycket. Hmm... Vi får se vart det slutar. Det kanske går att göra både och. 

Efter det så gick jag för första gången ut och det blev en kortare promenad till affären och tillbaka. Jag hälsade på en kompis och det var trevligt att komma ut. Dock kände jag mig tvungen till att förklara att jag inte fick bära. Det kanske såg konstigt ut att jag inte bar någonting. Han kanske iofs hade läst på Facebook. 

Väl hemma så började Ullis att cykla och jag kunde inte hålla mig ifrån att foga lite och på slutet ville jag sätta lite press och lägga en vikt på kabinen, i ena hörnet. Jag förstod inte att Ullis nästan var klar, fastän hon sade det, och gick och hämtade lite vikter och bröt därmed ordern att inte bära mer än fem kilo. Fast jag bar en vikt nära kroppen och försiktigt. Sen avslutade vi kvällen med att titta lite på teve. 

Tisdag morgon och jag började väl landa lite. Lite konstigt att inte känna sig påverkad av operationen men det gjorde jag nog inte. Jag tog det medvetet lugnt men kan nog inte känna att jag kände att de gått in via ljumsken och rotat runt i hjärtat. Fortfarande så hade jag svårt att smälta att de sagt att de inte såg operationen som lyckad. Jag var så himla inställd på att det skulle bli bra på en gång. Dock så har jag inte haft några svackor ännu och det kan faktiskt vara så att det blir bra efterhand. Som många av er gissade så skulle den största utmaningen vara att ta det lugnt, jag ville pyssla och dona hur mycket som helst. När Tim vaknade så fick han hjälpa mig att få iväg ett paket. Det var en kund som var irriterad över att ett paket inte gått iväg. Att jag mailat och frågat om fotlängd och annat verkar inte spelat någon roll. Ja, folk är olika helt enkelt. Sen pulade jag lite försiktigt med några kopplingar och ringde grannen, som är rörmokare. Eventuellt så hade han några kopplingar som jag behövde för de som jag ville ha fanns inte på Jula. Barnen åkte till jobbet och jag slöade mest. När Ullis kom hem blev det lite kaffe på trappan och sen kom grannen över. Vi provade att starta igång det och det verkade funka. Sen, när han gått iväg, så började det att läcka kraftigt och jag får stänga av och torka upp. Jag misstänker att jag stoppat i fel oring och efter lite letande så hittar jag en som verkar funka bättre och mycket riktigt. När den är på så är det helt tätt. När barnen vaknar imorgon bitti så kanske de får fixa det sista och sen kan vi foga lite för att inviga duschen dagen efter. Vi hoppas på det. Kvällen avslutades med att Ullis gick en promenad och sen blev det lite teve innan Ullis var tvungen att knyta sig då de börjat med nya och mycket tidigare arbetstider, pust! Jag var själv rätt trött iofs. 

Men har jag märkt någon skillnad, kanske man undrar. Svaret är att jag vet inte. Fortfarande så har det inte varit några rejäla schackningar så chansen finns fortfarande. Jag börjar iaf få tillbaka ett sug på att röra mig alltmer. 

Måndag morgon och jag fick förstås inte tag något. Fastande sedan igår kväll och det tråkigaste var väl att inte få något kaffe. Ullis gick upp lite tidigare och det var nog smart så att jag slapp se någon frukost. Jag duschade igen och snart satt vi i bilen. Jag hade läst någonstans att man kunde ta med sig skivor så det gjorde jag. Så fick man dem spelade under operationen. Men det gäller ju att läkaren också gillar musiken, tänkte jag. Det gick smidigt att komma upp och Ullis rattade bilen säkert. Parkering hittade vi direkt och nu hade vi typ nästan en timme på oss innan inskrivning. Efter att ha virrat lite grand så skriver jag in mig på ett ställe och sen skall man ta sig till en annan ingång och vi tar hissen upp till elfte våningen och chillar lite. Ullis har tagit sig en kaffe på Waynes coffe och jag luktar lite på kaffet, gott! Jag hinner lukta ett par gånger för kaffet var visst svinvarmt. Sen ringer jag på och säger mitt namn och snart kommer hon tillbaka och verkar tyvärr inte ha koll. Jag tänker då på en kollega som också fick åka hem och undrar om de missat att meddela mig om någon eventuellt inställd operation. Men efter tio minuter verkar det löst och jag pussar Ullis hejdå och går in till mitt rum. Där får jag byta om och ta på mig de sexiga hängiga sjukhuskläderna. Sen kommer det kontinuerligt in personal och de fråga hela tiden samma sak. Så jag får rapportera tre gånger om samma sak. Det frågar även om jag skall bli sövd och jag blir förvånad att de inte har koll. Jag är jätteorolig för att behöva få en kisskateter på mig och går på toaletten flera gånger. Sen kommer det in en kvinna och säger att jag skall ha kateter och när hon får höra att jag hela tiden gått och kissat blir hon lite förskräckt och tycker det är konstigt att ingen har sagt att jag skall hålla mig för att det är lättare att så att säga få katetern på plats. Och jag är förstås inte det minsta kissnödig och det blir en mindre pina och enligt henne var det i princip bara att bita ihop för hon var minsann snällare än läkarna sen. Jag kan nog tycka att det hade varit snällt att upplysa om att jag inte skulle kissa innan. Sen släpptes det flera gånger saker rakt mellan benen och jag kan tycka att man var lite brysk då man skulle kolla ljumsken och tvätta rent. :-0 Helt klart tyckte jag att det var lite jobbigt men det var ju bara en föraning om vad som väntade. De frågade om jag ville ha något lugnande och jag tror inte ens de hann prata klart... -JA! Snart var vi då på väg och jag känner mig lite skämtsam och det är förstås en försvarsmekanism. Rätt som det var så var man inne i rummet och det är stora monitorer och maskiner överallt. Det där med skivorna gick sådär. Doktorn brukar ha musik på men min musik gick bort. Hon lyssnade på lite lugnare musik och jag lade mig platt, ännu mer platt jag redan låg. Det viktigaste var att han var i rätt stämning. Jag tycker det är jobbigt att andas i munskyddet och rätt som det var så kommer det en sjuksyster och säger att nu behöver du den inte på. Så skönt. Jag hör hur de pratar längd och diametrar och det är förstås saker som de skall sticka in i ljumsken och jag vill inte på något sätt se prylarna. Doktorn säger att nu kommer det att göra lite ont och det gör det absolut. Det funkar men är helt klart obehagligt. Det är en skum känsla men de är väldigt professionella. Jag får lov att inte röra mig och gör mitt bästa. Tyvärr har min vänstra arm börjat strula och jag får alltmer ont i den. Det börjar ju i axeln och sen går det nedåt och det känns som den vill krampa. Efter en lång tids "ritning" av mitt hjärta så skall de börja behandla och det gör ont och är väldigt obehagligt. Så sen får jag hela tiden smärtlindning när de skall behandla olika ställen. De försöker också provocera fram extraslagen och de provar att höja pulsen och det är en skum känsla. Jag ligger ju helt still men jag känner hur pulsen stegras och jag blir röd i ansiktet. Helt klart den mest annorlunda träning jag har gjort. Tyvärr så kom extraslagen idag extra sporadiskt och gjorde det visst svårt att lokalisera varifrån de kom. Jag känner att jag svävar fram och tillbaka mellan sömn och vakenhet. Vid ett tillfälle blir jag klarvaken och det är en skum känsla. Det kom så fort och helt plötsligt såg jag allt supertydligt. Det var precis som om de var något på spåren. De kanske var just vid en punkt som utlöste extraslagen. Det känns som om de håller på länge och min vänstra arm har mått bättre. Sen somnade jag visst för jag vaknar av att doktorn pratar med mig och han frågar om jag hänger med på vad han säger och jag är ärlig och säger att det är lite suddigt just nu. Jag uppfattade just då att han hade sagt att det fortfarande var extraslag kvar och att de inte varit inne i vänstra kammaren. Då tolkade jag det som att de inte vågat gå in i vänstra kammaren och jag förstod inte varför. 

Sen får jag komma tillbaka på mitt rum och då ligga helt still men jag ringer Ullis förstås. Sen somnar jag om vartannat och efter en timme så får jag komma upp lite och då är det förstås mat som gäller. Jag beställer in en "nattbakad fläsksida", det lät gott men jag hade egentligen ingen aning. Sen ringer jag Ullis igen och sen hör jag något konstigt ljud och i samma sekund får jag obehagligt ont och det känns som det slits mellan benen på mig. Jag slänger mig på knappen och funderar på om jag skall ringa två gånger för att få en akutsignal. Men nu gör det ju konstigt ont. Jag misstänker att de lagt själva blåsan i sängen men för nära kanten så den åkt ned och ryckt till i hela apparaten. Jag får hjälp av en ung kvinna som säger att hon skall hämta sjuksköterskan? Vad var hon då? Hon kommer tillbaka och det visar sig att sjuksköterskan var upptagen så hon skall fixa det själv! :-0 Hjälp! tänker jag. Är det första gången? Jag skall dra ett djupt andetag och sedan drar hon sakta ut och det är ju ingen behaglig känsla och det gör faktiskt rejält ont. Dock gjorde det mer ont när hela blåsan åkte ned. Efter det skall man prova att kissa men just nu får jag vänta lite. När sjuksköterskan kom förbi så hade jag lust att skälla på henne som lät blåsan ligga så nära kanten men jag lät bli. Hon berättade att en läkare skulle komma förbi och att jag skulle prova att kissa så att de vet att allt fungerar. Speciellt efter att fått den utdragen 40 centimer, tänkte jag. Nä, det gjorde jag inte men det lät kul så här i efterhand. :-) Jag försöker kissa men det är ju som tusen nålar och jag vet inte om jag lyckas så jag försöker verkligen allt och sen ringer jag på klockan. Den unga kommer igen men det tar dock ett tag. Så länge så jag blir orolig för om det bildats ny urin. Men hon tar ultraljud och hittar inget så då vet jag att det fungerar, skönt! 

När läkaren kommer så får jag dock en chock. Jag var nog inte riktigt förberedd på att det kunde bli så att operationen inte skulle lyckas. Men när hon säger: "Primärt så måste man säga att operationen inte var lyckad" Men vad sade hon, tänkte jag. Det gick inte riktigt in. Hon fortsatte med att säga att extraslagen fanns kvar men att man verkligen hade behandlat det området som verkar orsaktat extraslagen, de ventrikulära extrasagen (VES). Doktorn ville ha ett uppföljningsmöte om 3-4 månader för ett nytt 24-timmars EKG. Eftersom allting tydde på att det bara var högra kammaren som orsakade extraslagen var man inte inne i vänstra och det låter ju rimligt. Jag får landa lite i det här och jag ringer Ullis och hon är redan på väg för att hämta mig. När jag pratat med läkaren så gick det rätt fort och jag ville bara ut. Jag bytte om och snart var jag i hissen och Ullis var redan utanför och väntade. Det stramade rejält så jag hade lite svårt att gå men det kändes ändå förvånandsvärt bra. Doktorn sade också att jag hade bikuspid aoartklaff men det visste jag väl redan men nu fick jag det verkligen bekräftat. Väl hemma så tog vi hämtmat och det smakade så jäkla gott. Ullis hade varit och köpt fina presenter och mitt favoritgodis låg vid sängbordet. :-) 

Så jäkla bra stöd, Ullis! Personalen kom  hela tiden in och då pratade jag alltid med henne. Tack för att du finns, älskar dig! Och barnen hade varit oroliga och jag är så tacksam för min familj. Nu gäller det bara att få ordning på den här kroppen. Har jag riktig, riktig tur så kan extraslagen försvinna den kommande veckan, ibland kan det bli så men vad jag förstår så tydde det inte på det. 

Söndag och nu var det bra fart på byggandet av duschkabinen och jag hade bestämt mig för att knacka ur lite i betongen för att göra plats för rören, det gjorde jag igår och det blev bra. Sen ville Ullis hämta hem lite som hon beställt från Mio så det blev en tur dit och efter att vi hämtat sakerna så ville vi äta men vi vågade inte äta inne på Chopchop utan valde drive thru. Sen åkte vi till en lugn plats och käkade där. Dock i bilen för det var inte det bästa vädret. Sen smet jag in på Jula för att kolla om det fanns några kopplingar till duschen men där gick jag bet. Man måste nog köpa från ett riktigt välsorterat ställe. Vidare hemåt och vi fortsatte att montera, jag själv när jag kunde, men oftast med hjälp. Det var riktigt trångt ibland så jag skavde på glasen och det var ju lite surt. Men lite svart nagellack skulle nog fixa biffen, tänkt jag. Ullis hittade bara ett mörkrött men jag testade det och det kommer nog funka. Bara det inte lyser igenom. Sen rätt som det var så var allt klart och nu är det bara lite rör och fogning kvar. OCH förstås något som täcker den lite fulare utsidan då man kommer in. Men har jag kommit så här långt med väggar och allt så kan jag nog lösa en till vägg som döljer. Det skulle också säkert gå att montera en vägg direkt på kabinen. Hmm...

Här är själva karet. 

lördag morgon och ett elföretag skulle komma och fixa elen och det var ett rätt stort projekt då jag passade på att byta hela elcentralen och det blev lite nyinstallationer. Det blev riktigt bra, både snyggt och säkert. Jag försökte att inte störa så mycket men jag tycker ju att el är riktigt kul så jag var nog mer än en fluga på väggen, tyvärr. När de var klara så kom vännerna R och T förbi och av säkerhetsskäl så satt vi ute och fikade. Det var rätt ruggigt men trevligt sällskap förstås och jag berättade lite om den kommande operationen. Jag berättade också hur jobbigt det har varit på slutet och det kanske inte alla har förstått för de flesta ser ju mig när jag är pigg och sen orkar jag inte bara mer. Och rasar ihop hemma. Men nu var det nära och nu var det inte bara längtan utan en hel del nervositet hade smygit sig på. Kanske mest beroende på att man inte vet hur det kommer att kännas och det är förstås en liten risk. Det är ju ändå inne i hjärtat de skall rota runt. 

Efter att vi fikat klart så visade jag lite snabbt T vad jag hade gjort. Givetvis med ordentligt avstånd och han tyckte det såg bra ut. Efter att de hade gått så fortsatte jag och Ullis med monteringen och Tim var också med och hjälpte till. Bruksanvisningen var ju urusel så man fick hela tiden läsa igenom allt och även kolla på delarna. Vi började misstänka att den egentligen var till för ett hörn och att man skulle få en fulare sida utåt men det skulle kunna gå att åtgärda men då var man tvungen att antingen a) montera isär bitarna vi redan dragit ihop och dessutom skruvat i metallen b) vända på den ihopmonterade hörnan och det skulle innebära en stor risk att hela skiten skulle kollapsa. 

Jag var dessutom inställd på att det kunde bli så här och jag hade då tänkt att bygga en vägg som dessutom skulla agera lite insynsskydd och dessutom avskärma själva badhörnan. Trots att de andra nog tyckte att jag skulle tänka om så fick jag bestämma och jag valde att fortsätta. Min tanke var från början att man skulle gå in från andra hållet och jag fortsatte med ursprungsplanen, jag tror det blir bra. 

Vi kom dock inte så långt utan det blev lite mys framför teven och idag var det Let´s dance. Efter en kort tid så hade barnen försvunnit och snart nog även Ullis. Nä, Let´s dance kanske sjunger på sista versen, iaf för oss. 

Fredag och det var sista arbetsdagen innan operationen, eller ingreppet om det är mer rätt. Det är i alla fall en hjärtablation och som jag längtar. Ullis berättade att hon blev tagen av händelserna i onsdags. Och jag med, när hon berättade. Stora delar av det som hände visste jag ingenting om och det var så känslomässigt så jag började att gråta. Jag tål typ ingenting mer och när det händer lite så blir det så stort för mig. Så det var verkligen ATL, dvs all time low. Det var efter jobbet, när vi åkte till Trosa för att fika, som vi pratade. Det var nästan surrealistiskt för jag förstod inte varför hon var så låg. Vad är det som har hänt egentligen, frågade jag, och förstod ingenting. Så vi fick gå en stund och jag fick låta det sjunka undan. Sjukt jobbigt faktiskt att kroppen kan gå ned sig så mycket på så kort tid. Men förstås bra att få veta och även bra för Ullis att veta. När vi fikar så tycker jag att jag ser Armand Duplantis gå utanför med två kompisar. Jag kan inte låta bli att springa mot dörren och försöka få en bättre bild men det är svårt att verkligen vara säker. Trosa brukar ju besökas av celebriteter men Duplantis är för mig en megastjärna. Men helt säker var jag inte men typ 95% säker. Vi fikar klart och det är supergott. Tyvärr så köper vi även lite kolor och annat smått och gott för att inte låta presentkortet brinna inne. Och vi hann knappt hem förrän det också var slut och det är ju inte bra för kroppen. Och värken jag har i kroppen blev bara värre på kvällen. Nu gjorde det jätteont i vänstra nyckelbenet och jag kan heller inte vrida så mycket på den vänstra armen. Ullis och jag kämpade med att försöka montera duschkabinen och vilka j*vla instruktioner. Så kassa och man får liksom försöka tänka sig igenom hela händelseförloppet och bortse från instruktionerna. Det började inte så bra och jag fick montera om den första biten direkt. Sen gick det hyfsat bra men sen fastnade det igen då det inte går att se hur det är tänkt.

Vi avslutade kvällen med hämtmat och sen The masked singer. Väldigt roligt men lite svårbegripligt vad det egentligen går ut på.

Tung dag med värkande kropp och det känns som att det är allt time low. Normalt så brukar jag kunna vara mer skärpt och när det händer saker kanske man inte agerar lika snabbt och effektivt. Givetvis så hände det idag men jag kunde inte gjort så mycket mer. Men när jag kommer hem från jobbet så är jag så slut och Ullis tycker att jag brusar upp och jag höjer säker rösten rejält och fastän det inte var något, vad det nu var för någonting, jag tyckte nog att hon tagit bort en gaffel då jag stekte kyckling, så brakade det för mig. Över ingenting. Vi går sedan en promenad och det värker på flera ställen och sen drog det till i knäet. Typ som det brast någonting. Men det är skönt att gå och någonstans, typ efter 20 minuter så släpper det lite och det var nog välbehövligt. Jag skall nog prova att träna lite igen för när jag har slutat träna så har det gått fort utför. Väl hemma så slappar vi lite och jag tycker det känns bra men Ullis är lite tagen och jag har nog betett mig dåligt. Så sjukt jobbigt att utstråla något man inte är. :-( Men på måndag är det dags och det närmar sig med stormsteg. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter ett sjukhusbesök. 

Tisdag och nu var det sista ordinarie arbetsveckan innan operationen. Själva arbetsdagen kan jag ju inte berätta så mycket om mer än att det blev lite trist. Men jag kunde relativt snabbt komma igång igen men nu, då jag mår sämre, tar allting mycket mer. Jag fixar lite mat tills Ullis kommer hem och sen gick vi en promenad. Det blev en timme och jag känner hur kroppen värker och det tar emot konstant nu. Men jag måste ju röra mig för annars blir det värre. Imorse så hade jag fuktat fogarna och dessutom tvättat med svamp och det upprepade jag dessutom innan promenaden och väl hemma så tyckte jag att det var tillräckligt bra för att börja måla runt kanterna. Det kommer ju alltid lite på väggarna, då man fogar. Nu blev det dessutom lite extra då jag tyckte det blev lite tjockt. Den här gången så sparmålade jag då jag inte blev helt nöjd då jag provade att tejpa. Sparmålar man så blir det en snyggare kant faktiskt. Fast det tar en jäkla tid då man inte är proffs. Men snyggt blev det men timmarna hade gått och när jag kom upp så trodde jag att klockan var typ 20.00, den var snarare 20.45 så någon primetime blev det inte idag. 

Vi avslutade kvällen med att se på lite standup från och med Fredrik Andersson. Jag tycker hans småfilmer från Facebook är rätt roliga. De är dock kryddade med lite filmer. Den här gången var det en längre sammanhållande standup. Kanske inte lika målande och vissa skämt är klart på gränsen.