Lördag och jag började nog slappna av lite då Påsklovet var på ingång. Men att slappna av brukar utmynna i en förkylning så det gäller att inte slappna av för mycket. En rolig sak var när Ullis nämner något om filmer på barnen. Vi spelade ju in en del då barnen var små och när jag letade efter utrustningen så hittade jag den och frågan var om allting fungerade. På slutet så fick ju barnen härja fritt med kameran. Jag riggade upp allting och det var först skitdålig bild. Man såg typ ingenting men vi tittade ändå då det var kul att se. Sen kommer jag på att det blir störningar då kameran stod för nära och det blev sen bättre bild då jag flyttade isär enheterna. Det var rätt roligt och man har glömt bort mycket. Även kul att se filmer från julafton och födelsedagar. Men så var det ju träning igen och nu verkade det var ett ganska lätt pass. Jag såg att det stod med "stress points" och det var lite om hur jobbigt passet var. Inget pass har ju ännu varit svintungt och dagens pass, med stress points på 39, verkade även detlugnt. De tidigare låg på 31 och 34 och imorgon väntade 54. Jag vill inte kika för långt fram för det skall ju vara progressivt och det kan stressa (!) om man inte fokuserar på vart man är nu. Hursomhelst så hade jag återigen lite lätt krampkänning i vänstra bakre låret men själva passet gick bra. Dock fick jag återigen panik att jag inte skulle innan med att trampa men kommer på att motståndet faktiskt reglerar sig självt. Trampar jag långsammare så ökas motståndet och det förklarar ju saken. Det känns skönt och det blir även bättre mot krampkänningen. Det är 5x5 minuter på 172 watt, med två minuters vila på 125 watt. Med upp- och nedvarvning. Efter passet så fortsatte jag tills Ullis också var klar, eller rättare sagt till hon hade kört 30 km. Hon tycker det är minimum. Jag kom väl till 33 km då. Trots att det inte är asjobbigt så är det riktigt svettigt och jag snittade på 150 watt. Dag 3 klart! Det här blir perfekt till Kalmar Ironman. Mycket cykling och en progressiv ökning. Bara hoppas jag får igång simningen och framförallt löpningen också. 

För någon vecka sedan var vi nere i rummet för träningskläder och där på en hylla så låg en bok och Ullis utbrister. Ah, den här skall jag ta med till jobbet för... ja, vem var det nu, Jeanette kanske? gillar Glenn Hysén. Det var alltså en bok om Glenn och hans liv. Ja, inte bara om utan kanske också av. Det är Glenns ord återberättade av Joel Pallvik. Joel är ingen författare och det lyser väl igenom för det är inget mästerverk. Men det gör inget. Det verkar vara Glenns ord rätt igenom och man får en bra bild av honom. Kanske en liten annorlunda bild än man trott. Men efter hans insatser på fotbollsplanen och speciellt i matchen mot England, 1988, så ville jag verkligen få en bild av vem Glenn egentligare var. Jag passade alltså på innan Ullis lånade ut boken. I media så framställs ju Glenn som en person som talar först och tänker sen. Och inte alltför sällan så blir det också en bild av en mindre begåvad lirare. Och efter boken då? Ja, det första kan absolut stå kvar och han erkänner, utan omsvep, att han ofta hamnat i blåsväder på grund av hans spontanitet. Han verkar vara en varm människa som säger vad han tycker. Och det är förstås tacksamt att sådana som han finns. Men det förstås också, då och då, en nackdel för honom. Men han är en obotlig optimist och tar dagen som den kommer. Och det är väldigt intressant att följa hans liv och mycket roliga och pikanta detaljer kommer fram. Det kan vara allt från vem som är mest välhängd (!) till tränarskämt som när Glenn i halvtid bad om ursäkt att han inte hållit ihop benen, så att det direkt efter blev mål, och tränaren blixtsnabbt svarar. -Nej! Den som skall be om ursäkt är din mor som inte kunde hålla ihop benen! :-) Sen är det förstås inte bara buskiskhumor utan det kommer inte på känslor och hur det var när Anton kom ut som homosexuell. En intressant bok för oss fotbollsnördar men inget litterärt mästerverk direkt. Den får en svag 2:a men gillar man bara något av följande så är den ett måste: Glenn Hysén, göteborgshumor, Liverpool. Och för mig, under gymnasietiden, som t.o.m färgade håret grått efter Glenn så var det ingen längre betänketid. Tyvärr märkte ingen ens det...