Torsdag och idag gick det rätt lätt på skolan då jag endast hade en mentorstid, då vi dessutom fotograferades, och sedan en mindre grupp efter lunch. Där körde vi lite lekar och fick till lite fotboll på slutet. Det gick riktigt bra och var kul. 

Sedan gick jag raskt mot bussen men inte raskt nog utan fick nog vänta i tjugo minuter då jag precis missat en buss. 

När jag kommer fram till bussterminalen så är jag lite stressad då det handlar om sekunder men det gick bra. Det var ett jäkla prat på bussen och det pratades om sprit och annat och det är ju lite sorgligt då barnen typ är 17–18 år. Som om det är så viktigt. Själv tog jag ett beslut för många, många år sedan att inte dricka och det är nog det bästa beslutet jag tagit. I samband med en borrelia-infektion så tålde jag helt plötsligt inte alkohol längre och mådde riktigt dåligt av endast små mängder. Sedan tycker jag det är mest negativt med alkohol faktiskt.

Vidare försökte jag få ordning på löparklubbens maillista för den har strulat då jag inte fått in nya medlemmar i listan. Till slut kom jag på vad det var för fel och nu är det bara hoppas att jag inte missat någon. Vi håller på och röstar om en ny design på kläderna och resultatet är lite överraskande. Kanske till och med lite svårtytt.

Efter det så var det löparträning och nu var jag lite seg. Ullis och jag går bort till Safiren och där står Ida, Putte, Anders och El-Johan. Riktigt kallt nu! Vi joggar bort till spåret och sedan delar vi upp oss lite.

Jag och Ullis springer med Ida och trots att hon varit sjuk så verkade hon helt återhämtad och var pigg i backarna. Lite småsegt när man själv fick slita. Efter två varv tog jag och Ullis ett varv själva och när vi kommer fram så väntar Putte på oss och vi joggar tillbaka. Småfrusen och trött så längtar jag efter dusch och bastu.

Ullis viker av hemåt och jag och Putte kör mot Safiren. Nu tycker jag Putte har ökat och det känns lite segt så jag trycker på och jag får en annan känsla då jag ligger först. Det är sjukt vad det mentala gör.

Det blir knappa 9,5 kilometer och snart står man i en varm dusch och sedan in i bastun – me like!

Putte och jag snackar lite. Väldigt konstigt att det inte är fler som hakar på.

Sedan hemåt och Ullis och jag varvar ned lite och sedan väntar sängen.

Så kunde jag då slå igen pärmarna på min senaste bok och den här boken kanske blir svår att hitta för den som blir sugen att läsa den. Den finns förstås på mitt och Ullis bibliotek så har man den stora äran att känna oss blir det lättare. 

Boken heter VÅLDTAGEN och är skriven av Joy Fielding och trots hennes namn så är inte glädje det som beskrivs i boken. Jo, initialt då eftersom det handlar om en lycklig hemmafru, mitt i livet, som sköter sina sysslor och har det faktiskt ganska bra. Tills den dag då bomben briserar och allting tar en fullständig vändning då hennes lilla dotter råkar ut för något fruktansvärt och det är så illa så det lilla hopp man hade försvinner ganska fort. Gail, som hemmafrun heter, får lida alla helvetets kval och när inte polisens resurser verkar räcka till för att hitta förövaren verkar hon förstå att hon får göra det själv. Hur långt kan hon gå och klarar hennes familj av det?

När jag slog igen boken kände jag att den är riktigt bra men det berodde nog på en bra slutkläm så när den har landat lite så sjunker den från en 4:a till 3,5, gott nog. Riktigt bra och den kan jag rekommendera. Lättsamt språk men ibland så kommer orden lite i fel ordning, det kan bero på att den är skriven 1986 och språket är förstås också därifrån. Absolut en bladvändare och kanske gjorde jag den inte riktigt rättvisa i början då jag läste knappa tio minuter i taget på morgonen innan jag gick till bussen.