Söndag och idag var det långpass som gällde på Ullis schema. Jag kände mig seg och fick verkligen tagga till mig. Du behöver inte, sade Ullis. Självklart skulle jag med men jag behövde verkligen slå igång både mig och benen. 

Efter lite förhandling med mig själv så var vi då utanför och vi började jogga men det var riktigt segt. Det brukar dock kunna släppa så jag hade inte gett upp hoppet. Efter gamla Vägverket så viker vi av under bron och genar över järnvägsspåret och kör grusvägen. Den kan absolut vara tuff men klart roligare än att mata asfalt, tänkte jag. Jodå, det börjar släppa efter kanske 12-15 minuter och nu känns det rätt bra. Vi tuggar på och nog är det så att det har släppt för Ullis påpekar att farten har höjts. Det rullar på men relativt snart så känns det som den fina känslan sakta men säkert försvinner. Lite tråkigt och nu börjar jag känna av krämpor lite här och var. Speciellt i fötterna men framförallt så är det en otäck känsla i det högra benet. Det börjar göra ont i benhinnorna och ibland känns det som om benet vill vika sig. Mycket obehagligt. När vi är kanske två kilometer från slutet så stannar jag och försöker knäppa upp skon men inte heller det hjälper. Jag börjar bli orolig om jag fått någon propp så vi kollar efter. Det gör ont på en punkt och sedan, när vi springer, så försvinner smärtan och förlyttar sig till knävecket. Nu uppmärksammar jag Ullis på det för det var lite läskigt och oväntat och låter ju lite som en mindre propp. Rätt som det var så går det att springa riktigt bra och det håller i sig någon minut innan segar till igen. När vi kommer 100 minuter så är det enligt Ullis schema och vi nöjer oss och går hem. 

När jag skall in i duschen så messar Tim och önskar mig grattis på Fars dag! Jag tackar och frågar om de vill ha fika och efter lite svar fram och tillbaka så bestämmer vi att vi åker dit så kunde vi se hur de hade gjort om, kul!

Jag duschar varmt och skönt och berättar sedan till Ullis att vi blivit bortbjudna till Tim och Cilla.

Sagt och gjort. 

Vi fikar lite och kollar in hur bra de fått det i lägenheten. Det är trevligt och lite speciellt att köpa en tårta till mig själv med Best Dad! Ha ha!

Samtidigt ringer Felix och han vill också gratulera. Ullis såg på Strava att han också sprungit och vi pratar lite om löpning och skor. 

Trevligt med farsdag-fika och sista gången jag firade min egen far på fars dag är 1996, galet länge sedan. 

Sedan hem och nu gick Ullis och vilade på IR-madrassen och själv lade jag mig på spikmattan och somnade... Jisses!

Jag som inte trodde det var möjligt men det var det visst. När man väl vant sig, lite grand, så är det riktigt skönt. 

På kvällen så röjde vi lite och tittade på teve.