Tisdag och jag var fortfarande rätt förkyld men jag orkade ändå jobba och när jag väl var igång så märktes det ingenting. Idag var det Spökjoggen, som klubben arrangerar, men jag och Ullis stod lite tillbaka då jag mått lite sämre på slutet. 

När jag kommer hem så är det rätt bråttom och jag är lite inne på att skippa min tänkta spökmålning men sen ändrar jag mig och kladdar på mig lite snabbt. Det var lite ovant men rätt kul och hyfsat bra resultat va? :-)

Sen var det dags och när vi kommer till spåret så är det lite ajdå! Det lyser inte alls från elljusspåret men det var ju extra läskigt så det var bara att gilla läget. Bara hoppas löparna inte trampade snett. 

Spökjoggen var uppskattad och det lär bli ett bestående inslag. Nästa kommande event släpper jag dock inte ifrån mig och det är Nyårsjoggen. Den ser jag verkligen fram emot men frågan är om jag ens får springa två veckor efter operationen. De skall ju in i ljumsken och man får inte anstränga sig i början. Två veckor är ju ändå en tid. 

Läskigaste, för mig, var nog ändå efteråt. Då man skulle ha bort färgen...

Måndag och jag var klart förkyld när jag vaknade. Jag borde förstås varit hemma men det är väl min svaghet, eller kanske styrka. Jag har väldigt svårt att vara hemma och kanske inser jag inte själv att jag är sjuk. Det kanske är därför många tittar snett på mig. Så snart jag var igång så kändes det rätt bra dock och jag kunde visa lite övningar utan att dö. 

Sen var det möte men då tog förkylningen ut sin rätt och det var rätt segt, faktiskt. 

Lite surt att missa en bra buss med några minuter men så är det. Jag var hemma klockan 18 och då hade precis gudsonen Oliver kommit då han skulle kolla på Felix bil. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att han kunde få igång den så där direkt men när jag står inne i huset så låter motorljudet helt plötsligt annorlunda och nog sjutton är det Felix bil som brummar. Efter ett tag så fungerade allt riktigt bra och Felix och Oliver bokade in en tid för en liten större service. Grymt jobbat, Oliver!

Efter det så satt vi mest och pulade med att få Ullis cykelprogram att laddas in och en snäll själv ringde upp oss, Sanna heter hon, men vi gick bet även då. Sen, när Felix hade tid, så var det löst på en minut. F-n! Man har blivit gammal och varken mecka eller ha koll på datorer kan man. 

Det blev till slut Major Svan på teve och det är något jag i alla fall kan - kolla på teve! :-)

Söndag och jag sov rätt länge, kändes som jag behövde det och inte var jag något bättre heller. Trist!

Ullis hade stekt lite ägg och det var jäkligt gott att komma upp till det och kaffet var klar - nice!

Efter det så skulle Ullis springa lite och jag tog det lite lugnt och kollade runt lite på cykelskor. Troligtvis till Ullis för jag hade ju redan två par. 

På teven skulle finalen i Stockholm Open börja och sensationen Holger Rune skulle möta Tsitsipas, eller hur han stavas. Holger var grym och jag hoppade lite emellan och lyckades faktiskt komma in i slutet på matchen och kunde se Holger vinna. Grattis, Norge!

Sen åkte vi runt och lämnade lite saker och mös mest hela dagen. Vi gick förstås och postade alla flipbelts, det blev en hel hög faktiskt och nu är det bara enstaka kvar. 

När vi gick in och handlade på ICA Trossen så kom flera gamla elever fram och när en ville kramas så varnade jag honom för att jag var förkyld men det struntade han i. Han ville så gärna kramas, gulligt! Eleverna förklarade hur gärna de ville ha mig tillbaka men jag jobbar ju på en annan skola och har det jättebra, sade jag. Det var ytterligare en skön feedback så något har visst den obehöriga läraren gjort rätt...

Väl hemma blev det lite mys framför teven, har ni hört det förut? :-)

Lördag morgon och jag kände mig etter värre så jag försökte ringa E-M direkt på morgonen men konstigt nog fick jag inget svar och jag försökte några gånger. Jag fick förstås ställa in morgondagens besök för nu var jag rejält förkyld och man måste förstås vara försiktig med äldre personer. Speciellt när det är en gullig faster! :-) När hon ringer upp så förklarar jag läget och vi skulle höras av senare. Hon hade förresten pratat med en av farmors systrar, om jag inte minns alldeles galet. 

Hursomhelst så röjde vi i alla fall på som planerat och rätt som det var så hade jag skapat en säljtråd, på Facebook och Ullis sålde gamla flipbelts som legat väldigt länge i butiken. Det gick väldigt bra så vi fick fullt upp och hela dagen gick åt till det. 

Sen, när vi skulle laga mat, så slipar jag upp en kniv och den blir väldigt vass och jag råkar slinta och eftersom jag ser hur kniven skär blixtsnabbt in i fingret och vinkeln så blir jag lite knäsvag. F-n! hur mycket tog den, tänkte jag. Jag håller ihop fingret och ropar på Ullis som måste undrat hur allvarligt det var men den skar igenom huvuddelan av lillfingret men såret var fint och jag tejpade direkt och skötte det exemplariskt. Tror det kommer bli bra. Vi skulle äta fläskfilé för övrigt. Gott var det i alla fall och inte så blodigt... 

På kvällen så ser jag att några elever försökt att nå mig och det var faktiskt flera stycken som jag hade missat och de tyckte det var riktigt tråkigt att jag slutat och att de saknade mig. Gulligt förstås och en bra boost då jag känt mig lite hängig. Det sistnämnda är förstås för att jag inte kan träna och har träningsabstinens men det finns även en begynnande oro att kommande operation inte skall gå bra. Jag sög åt mig lite av de fina meddelandena men förstås tråkigt att det verkar lite stökigt. 

Klockan 20.00 var det Primetime och varför inte. Jag började spela lite men det var skitsvårt redan från start och det kändes lite hopplöst men jag lyckades hålla mig kvar men fick offra en livboj. Det var rätt konstig musik men som tur var så var Felix i köket så med hans hjälp lyckades jag få rätt och när han inte kunde så "fuskade" jag lite med hur folk skrev i chatten. Ibland så kan man luska ut rätt svar fastän de försöker luras också. Rätt som det är så är det sista frågan och jag chansar rätt även där. Wow! Det blev hela 10 kronor i vinst och det låter ju inte så mycket men det får nog räknas som ett rätt svårt quiz. 

Fredag morgon och jag hade vaknat flera gånger och fått gå och snyta mig. Ajdå! Förkylningen bröt visst ut men hyfsat lindrigt men jag meddelade Ullis att det nog inte blir någon löpning idag. Vi hade packat våra väskor igår kväll. 

På jobbet så bet jag ihop men kände mig ändå lite småseg och kanske var jag inte riktigt på tårna så efter att första lektionen var rätt svår att få att fungera så jag styrde snabbt om och gjorde det lite lättare på resten men det var ändå en tuff dag. Är man inte riktigt skärpt så märks det. 

När sista eleven var ute så satte jag mig ned och sorterade lite resultat och när jobbdagen var över tog jag bussen ned mot stan och mötte upp Ullis. Hon var klar med sina naglar och satt på en fik med barndomsvännen Inger och en släkting till Inger. Efter ett tag bröt vi upp och fikade med Inger på Espresso House, då jag har abonnemang där. Det blev även en liten kaka till kaffet och det var ljuvligt gott. 

Sen drog jag och Ullis till Pål Jungs hage och kollade in några affärer och köpte lite förbrukningsartiklar på Rusta. 

Fort hem och nu var jag riktigt hungrig och vi åt hyfsat direkt då vi kom hem. 

Sen drog vi till Safiren då Ullis skulle simma och jag simmade några längder själv. Tror det blev 200 eller 250 meter. Efter det så väntade jag i varmpoolen och när Ullis äntligen var klar blev det lite bastu innan vi drog hemåt och tittade på Bianca igen. 

Torsdag och på morgonen så kändes det lite i halsen så jag meddelade Ullis att jag nog inte kunde springa. 

Sen, under dagen, så kändes det bättre och jag tänkte att jag nog kunde prova i alla fall. Jag tog det rätt lugnt på lektioerna och var mest med och bedömde och det var emellanåt väldigt bra spel. Sen mot bussterminalen och det är kö vilket gjorde att jag missade min buss med en minut, surt. 

Nu blev det istället så att jag gick mot stan och köpte lite snask och tog sen en kaffe på Espresso house.

Hem på bussen och nu var jag istället lite sen. Normalt, på torsdagarna, så är jag hemma tidigt. 

Hemma så fixade jag snabbt ihop lite kläder och sen ut mot Stensund, där Ullis väntade. Något kände jag absolut i halstrakten men inte i själva halsen så snart var vi igång och det kändes ganska omgående helt okej. Faktiskt bättre än på mycket länge och rätt som det var så skulle vi vända och visst började man känna av lite grand men inte så farligt. Det var trixig skogslöpning och snittpulsen blev låga 135 slag i minuten, nice! Kanske var man helt fit for fight ändå. 

Sen in till bilen och hämta ombyte och joggandes bort mot bryggan. 

Av med kläderna och sen ned i vattnet. Kallt, förstås, men jag tvingade mig i ett tag. Fötterna började dock snart protestera och de liksom försvinner. I övrigt så tycker jag inte det är så himla farligt men 20 sekunder är typ max jag klarar och det är nästan så att jag inte kan stå på fötterna. Jag doppade huvudet också och det var som en smärre chock. Det liksom biter till men inte enbart obehagligt faktiskt. 

Efter gick Ullis i och hon frågade om jag inte skulle i en gång till men idag fick det räcka med en gång. Dock brukar det hända något skönt i kroppen vid andra gången eller om man är i ett litet tag till. 

På med kläderna och sen hemåt för lite god mat framför teven. Livet kan vara jäkligt nice!

Idag fastnade vi framför Bianca och det var bättre än väntat men skall jag vara ärlig så blir det lite konstlat då hon inte kan lika mycket som de mer rutinerade men helt okej ändå, tycker jag. Det blev en lite annan vinkel än vanligt. 

När det var dags att lägga sig så kände jag nog kanske mer i halsen ändå... Hm, vart tar det här vägen?

Onsdag och på skolan blev det lite härlig volleyboll och sen hemma så blev det lite lätt cykling för mig, då jag kände av lite i halsen, och Ullis körde på Safiren.

Det blev som vanligt Tick Tock-banan och halsen verkade funka.

På bussen hem så pratade jag med en gammal elev och han var riktigt nostalgisk och pratade om att han skulle vilja träffa gamla lärare och klasskamrater. Sen undrade han om jag hade varit med på reunionträffar men det hade jag inte och han undrade varför. Ja, varför? tänkte jag men det är rätt enkelt. Jag hade en pissig barndom och ser hellre framåt. Och livet nu är underbart. :-)

Tisdag och när lektionerna började närma sitt slut så händer en sak som gör att jag bränner mitt sista krut och jag är helt slut då jag tar stadsbussen mot terminalen. Det är nu inte mycket som kan hindra mig från att gå in på Pressbyrån och köpa lite energi och så blir det. Med musik i öronen så nickar jag på en elev som jag normalt sätt pratar mycket med. Nu är det bara slänga fram godiset på disken, betala och gå ut till bussen. 

På bussen så hejar jag på en gammal elev och med lite godis i munnen så drar jag ned luvan och somnar. 

Väl hemma så hoppas jag att jag kan komma igång men söndagens långpass sitter fortfarande i och skall det bli någon träning så får det nog bli cykling. Ullis kollar upp vad hon skall träna och efter maten så drar vi igång. Jag försöker köra mitt aerobiska pass, på en timme, och kör igång. Det går bra men när det gått runt 20 minuter så händer något med motståndet och jag måste lägga in lättaste växeln och ändå trampa på låg kadens för att inte gå för högt i watt. Så jäkla irriterande och jag måste stålsätta mig för att inte bryta. 

Ullis verkar stark och det sporrar och själv känner jag mig förvånandsvärt bra i kroppen och det är mest mentalt jag får kämpa. Jag kommer dock igenom passet och det blir 70 minuter med upp- och nedvarvning. 

In i duschen och sen blev det lite teve och värmebädd i soffan. Det var allt vi orkade med.

Apropå att sporras av Ullis så är det enormt sporrande att nu börjat blogga igen. Kolla in min länk på sidan eller klicka här: Min träning mot Ironman 2023 (bloggplatsen.se)