Tisdag och jag fick för mig att försöka cykla lite för jag har nog aldrig varit så här taggad. Fast läkaren skulle ju ringa också så jag inväntade ett tag. 

Rätt som det var så ringer det och det är dolt nummer. Jag hör direkt att det inte är min vanliga läkaren utan det är någon med finländsk brytning och han berättar att Finn är på operation men att det kanske gick bra att han pratade istället och jag fick berätta hur det låg till och jag fick bra information. Nu får Finn höra av sig till mig och jag är inställd på ett nytt, men dock farligare, försök att få ordning på extraslagen. Den uppringande läkaren var helt inne på att det var extraslagen som stökar till det och inte min bikuspida aortaklaff. 

Så var det då dags för cykling och jag valde en ny grupp som låg medhögt i snittwatt, kanske lite för högt egentligen men det borde inte vara några problem. 

Gruppen hette WKG och leddes av en äldre herre som var pratglad och lite skämtsam, det brukar inte båda gott. Jag förstod heller inte alla skämten så det var ju bra med det. Desto värre var det att det var lite ryckigt och många valde att åka framför stängslet och där upptäckte jag, mot slutet, att det var lite mer jämnt. 

I efterhand så ser jag att min wattkurva ser ut som mitt EKG... Det blev till slut en snittwatt på 211 watt och det får väl räknas in som mellanmjölk, för lågt för att vara högt och för högt för att vara lågt, om man säger så. Men jag rullade lite extra och fick en bit över timman. 

Sen fixade jag lite till med bilen och försökte få igång hemsidan igen men den strular tyvärr så det blir nog nytt försök imorgon tillsammans med min gamle webmaster. 

När Ullis började närma sig hemgång så var tanken att jag skulle slängt in lite fisk i ugnen men fisken var hårdare än mitt kranium så jag letade fram lite annat och drog en snabbis till affären. 

När jag kommer hem, mot huset, så ser jag att lysena på gamla bilen stod på och strax kommer ett sms från Tim som precis kommit hem. De hade jag glömt att stänga av då jag testade bilen igen. 

Jag fixade lite käk och Ullis åt lite grand innan hon hoppade upp på cykeln för ett pass och sen hann vi äta lite till innan det var dags att bege sig till löparträningen. Jag tänkte väl prova att jogga lite och Ullis tänkte hänga på. 

När vi kommer fram så är det inga nybörjare där men Ullis och jag börjar med att gå ett varv och sen blir det lite lätt jogging i runt 6.10-fart Vi började dock lite långsammare men relativt snart låg vi runt 6.10 och det kändes riktigt skönt. Så nice att springa igen men jag hade nog tagit på mig för mycket så jag kände mig som en marshmallow! :-)

Snart kommer huvudgruppen och Ullis och jag hade ju joggat typ tre kilometer och det var en helt okej start och jag kände mig helfräsch. 

Kul att se ny hockeyrinken med en massa folk på. 

Väl hemma så fastnade vi framför the Island och den var helt okej. Det framställs ju som värsta farliga stället och jag vete f-n om det lockar att testa det livet. :-)

Måndag och normalt skulle det vara full fart till skolan men nu var det ju sportlov och man behöver ju inte vara orolig att jag inte sportar. Men jag hade verkligen fastnat i van der Poels träningsmanifest och allting känns så logiskt och klart och han är ju verkligen en person som gått sin egen väg. Typ tänkt på allt och de är sådana personer som gör skillnad. Det är så lätt att förlita sig på att allt som är som det brukar vara är det rätta. Det finns massor av personer i både träningsvärlden och i sjukvärlden som inte vågar tänka själva. 

Som jag skrev igår så såg jag vissa saker i min egen träning som snuddade lite vid Nils filosofi och det gick ju så bra sista gången jag tävlade. Samma sak var det med energin men det var mest ett misstag från min sida som gjorde att det blev så bra och jag förstod i efterhand. Jag klarade av att ta hand om energin på ett superbt sätt genom att jag småsmuttade hela tiden och med facit i hand så drack jag precis i rätt takt och kunde balansera med energinivån väldigt bra. Utöver det så fungerade saltnivån bra också och kroppen mådde efter omständigheterna bra. 

Nåväl, jag såg om 10 km-loppen från OS och Nils lopp såg jag tre gånger. Den engelska kommentatorn är klart bäst men att säga att Nils kunde välja mellan Nederländerna, Ungern och Sverige är väl att dra det för långt? Det är väl snarare så att det kunde blivit vilket av de tre länderna men å andra sidan kanske inte omständigheterna blivit som de blivit. Fast jag kanske missuppfattade lite för min engelska är inte helt perfekt. :-)

Jag har helt enkelt blivit golvad fast nu får vi kalla det isad! 

När Ullis kom hem så åt vi lite grand och sen tog vi en snabbtur till Team Sportia för jag var på köphumör och ett par bättre Icebugs vore nice. De jag har är skräp och känns som tegelstenar och då jag är känslig för snö under skorna så har jag en ovana att sparka skorna i asfalten så hälften av dubben är borta...

Vi kommer in och de första jag provar sitter perfekt och det blir en snabb affär. Jag passar på att köpa ett par bättre skidhandskar också och jag avslutade med att prata lite med Billy. 

Fort hem och nu åker vi direkt till träningen och efter ombytet så hoppar jag upp på en crosstrainer bredvid Ullis och nu skulle det bli lugnt och fint. Jag satte motståndet på 12 och körde runt 74-75 varv i minuten. Tyvärr så hade jag inget batteri i lurarna och det var lite surt. Pulsen verkar ligga perfekt och den är runt 126-132 men Ullis verkar flåsa lite men när jag ser hennes puls efteråt är jag chockad! :-0 Den är superlåg och hon verkar vara i monstruös form men det vill hon förstås inte att jag skriver så glöm det! ;-) *puss*

Sen kommer en bekant och vi pratar lite innan jag får ursäkta mig för snart börjar passet.

När jag kommer in så är det fullt överallt och Ullis har klämt in sig i en hörna och jag låtsassnyftar och säger att jag vill ju ligga där Ullis är. Några skämtar och säger att det är tomt längst fram men tjejerna bredvid Ullis är snälla och gör plats för mig. Pust! :-)

Så börjar det och det är som en smäll i magen! Jisses, vilken träningsvärk och jag ser på Ullis att hon känner samma sak. Vi körde ju iofs 40 minuter crosstrainer nyss och då jobbar man ju även med magen men det var även två timmars cykling igår och det var man inte van vid. Troligtvis en kombo men skulle man ens orka igenom passet? tänkte man.

Lite kämpigt men det gick bra, jag höll dock igen lite grand men orkade i princip hela passet på korrekt sätt. Tyvärr har jag fortfarande problem med axeln så några rörelser är svåra. Nu måste jag rehabilitera mera.

Vi duschade hemma och fixade sen några ägg och te och tittade på två program av Superstars. Jag tippar att André Myhrer vinner hela skiten. Han verkar allround men man vet ju inte hur tävlingarna ser ut på slutet. 

Söndag och idag var det ju damernas tremil men det tog emot Big Time, då man skulle upp. Så vi somnade om men sen var jag bara tvungen att springa upp och se hur det gick och Ebba ligger klart på en tredjeplats och verkar ryckt ifrån en större klunga med runt 25 sekunder. Jag lade in min sista slant på Ebba igår men jag spelar ju inte så mycket så det var 84 kronor men det kändes rimligt att hon skulle kunna ta medalj. Det är sjukt spännande men det är ju så himla tråkigt på slutet och de kommer bakifrån med högre fart och det ser ut som Ebba står still på slutet. Det är till och med så att Sundling går förbi och blir fyra till slut. Stackars Ebba som legat så bra till så länge men så kan det vara i sport. Apropå sport så hade jag laddat ned Nils van der Poels typ av träningsmanifest och jag har hela tiden läst mer och mer och började bli helt uppslukad. Det är ju liksom ett slag på käften på många av de träningsexperter som finns. Jag själv kunde ju inte ens springa 2019 men fick ändå till ett pb på Ironman pga all cykling. Han separerar ju träningen extremt under uppbyggnadsfasen mot själva specifika träningen, så häftigt! Jag började läsa igår och vid varje tillfälle jag haft så läste jag lite till och lät det sjunka in. 

Det roliga med van der Poel är att jag har sponsrat honom men ingen ära skall egentligen falla på mig utan jag borde väl skämmas som egentligen inte trodde på honom utan det var mest hans engagerade pappa som fick mig att gå med på en "onödig" sponsring. Jag tyckte om att prata med pappan och vi genomförde en relativt stor affär där jag varken vann eller förlorade någonting. Skall jag vara ärlig så trodde jag inte alls på Nils men jag har haft fel förr. Som när jag såg Henke Larsson första gången och kände samma sak. Det lustiga var att jag själv, dock inte på samma nivå förstås, hade samma spelstil där det såg ut som jag inte hade kontroll på bollen utan den låg nästan hela tiden på en halvmeters avstånd så motståndarna trodde att de kunde gå in och ta den. Ett annat exempel är en gammal elev som verkade tafflig men som nu typ leder skytteligan i en stor sport i Sverige. Själv lade jag av med orientering då en äldre ledare sade något som sänkte mig, tänk vilket ansvar man har som ledare. 

Nåväl, jag har fått mer och mer sug på att träna igen och det mycket tack vare Nils och han har verkligen gett mycket av sig själv och verkar vara en förbannat bra människa också. Hoppas dock att han fortsätter i samma spår men annars borde han testa Ironman i Kalmar. Som Emma sade så var det klart häftigare än OS men körde Emma ens OS? Det kanske var en metafor, vad vet jag. Emmas bok är i alla klart läsvärd och när man ändå är inne på Emma så blev hon helt fast i Ironman och satsade riktigt hårt och fick hyfsat bra placeringar på de stora loppen. 

Snart skulle Ullis och jag träna och jag hittade en tvåtimmars-runda med ett gäng som borde innebära hyfsat lugn körning men när vi skulle starta upp så behöver paddan uppdateras och jag får det inte att fungera och snart så har gruppen startat och jag är inte med. Ullis blir så distraherad så hon tappar visst klungan och när jag blir uppkopplad, via mobilen, så får jag pedal assistant och är på ett ögonblick i klungan och Ullis utanför. 

Jag väntar in Ullis och nu får vi pumpa på och jag ger järnet och efter några minuter är vi ifatt och kan pusta ut lite grand. Nu är det bara att hitta ett lagom flyt så man ligger i klungan och den är oerhört disciplinerad och tiden går rätt fort. Tyvärr så märker jag att mobilen tappar mycket batteri och det blir väl så när den samtidigt skickar bild till teven så på slutet så drar jag ut sladden också och jag ser typ ingenting på skärmen utan försöker hålla mig i närheten av Ullis så jag kan se mig själv på hennes bildskärm. Jag klarar mig på den batteritid som fanns kvar och även energin i kroppen klarade passet. Det är ju ändå två timmar men jag fick förstås köra några minuter till när gruppen var klar. Bra pass och det kändes helt okej i kroppen. Det känns som om man är lite tillbaka! :-)

Söndag och idag var man lite sugen på att träna igen men det fick bli lite senare. Snart så messar Rosie och undrar om de kan komma på en fika och det vore ju trevligt så jag gick och köpte lite fika. 

Det blev förstås lite prat om cykling och jag blev ännu mer taggad men vi pratade förstås om Putin och man kan ju bara hoppas att det finns något förstånd kvar. Annars kan det ta en ändelse med förskräckelse och vi får ställa in oss på ett liv vi absolut inte är vana vid. Hemska tanke!

Sen blev det en promenad, för mig och Ullis och den blev längre än jag trott från början men det var skönt. På slutet så märker jag att något i skon gått sönder och det blir lite haltande på slutet. 

En kund skall komma och det är frågan om när han skall komma så vi både hinner äta och träna.

Ullis och jag bestämmer att vi tränar relativt omgående men det blev först en utsträckning på soffan så det var segt att komma igång. 

Väl på plats så är jag inne på "Bigger loop" men Ullis kör lite eget och jag kör samtidigt ett program jag gjort som är på två timmar. Frågan är om jag skulle klara det då jag hade fullt sjå med en timma senast. 

Det är absolut lite småjobbigt men tiden gick och rätt som det var så var man klar och då förstår jag att jag bara har några enstaka kilometer kvar tills jag gjort hela banan. Så det blev några minuter till och jag loggade 126 minuter och klättrade 693 meter och sträckan blev dock endast 53,6 km med en snittwatt på 178. 

Sen hann jag in i duschen innan kunden kom och jag fixade till hans skidor innan Ullis och jag åt. 

Det blev sedan lite mer nyheter och vi kikade på "the Secret song" och det är ju helt okej. 

Lördag och idag var en riktig lyckodag för de som lagt träningen på is, dvs spelar curling. :-)

Kanske är vi så grymma för att vi curlar barnen så mycket.... Nä, skämt åsido så var det en grym dag idag för både herrarna och damerna. Sverige "sopade" hem guldet och damerna tog bronset och jag såg herrmatchen och vi höll ju på att sumpa det då vi nog kunde avgjort tidigare. Men det är förstås myckt nerver och jag tror det var Sveriges tvåa som spelade som en gud och låg bakom guldet. 

Jag fick förresten tillbaka en uppgift och det står bara U och inget mer. Jag kan mycket väl ha missförstått uppgiften lite då jag var lite stressad och bara matade på men det kändes bra så det var klart surt. Att inte få veta vad man gjort fel var faktiskt det värsta så initialt så kände jag bara att jag skiter i den här kursen men jag lär ändra mig, förhoppningsvis i alla fall. 

Sen ville vi träna och Ullis kom igång lite tidigare och jag valde att köra ett varv på Tick-tock för att få lite koll på tiden, vi skulle iväg på kalas sen. 

Jag kom relativt snabbt ihop med två killar och vi turades om att dra men snart blev jag själv och ingen annan körde i min fart så snart känner jag att jag vill maxa och farten har stegrats efterhand. Jag är lite osäker på hur hårt jag kört i början men snart ligger jag och trycker lite över 280 watt och det dröjer inte länge förrän jag är över 300 watt och det känns nästan bättre och bättre och jag bara ökar och ökar och förstår inte varför jag inte väggar. Benen känns fortfarande starka och slutet är enormt. Sista tio minuterna snittade jag nog 320 watt och när jag var i mål så stängde jag bara av allt och tog igenom mig några minuter. 

Sen åkte vi och gratulerade Gabriel och det var mysigt och trevligt. Han fick ett presentkort på Stadium, det lär gå åt. 

Sen hem och nu var både jag och Ullis superhungriga så vi stannade till på La Piazza och åt en avocadosallad och passade på att ta hem till barnen. Jag har förresten skärpt till mig hur mycket som helst och äter ingen pizza, inget godis och heller inget fika. Det börjar också märkas och det är kul. 

Väl hemma blev det Melodifestivalen och det var kul att se Bagge. Som vanligt så blev det lite strul med röstningen och man kan inte vara helt säker på att det blev rätt. 

Ja, det var så den kallades för det var mycket spännande för Sverige idag. Först ut var det bröderna Moberg och Erik hade visst gått bra och det är förstås Skicross jag pratar om. Han gick som tåget och jag lyssnade i radion då jag gick för att bli upplockad då Ullis hade bilen idag. När jag plockades upp så var det visst dags för finalen men där gick det sämre och han blev "bara" fyra. 

På skolan så kändes det verkligen som att det snart var lov men det var mycket att göra och det var ett högt tempo. Sista lektionen och jag fick kämpa in i det sista med redovisningar och som tur var så stannade några kvar och hjälpte mig att plocka undan så det gick ändå ganska fort. 

Hockey var det visst också och det var ROC mot Sverige och när Ullis hämtade mig var det fortfarande inte klart men Sverige hade reducerat till 1-1 och väl hemma var det förlängning och sen straffar. NU var det riktigt spännande och Sverige målvakt var grym och vi hade bra chanser för att vinna men tog inte riktigt chanserna och frågan är om det var rätt straffskyttar vi plockade ut. Varför inte ta de som lyckades bra innan? Nåja, vi föll med flaggan i topp för vi var ju helt utdömda innan och skulle inte ha en chans att nå så här långt. 

Idag blev det träningsfritt och det kanske var bra för det var lite segt och vi tog en tur till Skärholmen istället och gick runt lite. Det funkade det också och det var mysigt. 

Just ja! Martin Ponsiluoma tog ju för sjutton silver i skidskytte och det var väl masstarten. :-)

Just det, två! Jag fick en trevlig försenad alla hjärtans dag-present, av Ullis förstås, och det var ett par supersnygga Hoka! :-D Tack, älskling!

Det var verkligen en Superfredag! 

Tordag och hur skulle man göra? Jag var lite sen och dessutom seg i kroppen men ska det bli någon sträcka på StafettVasan så måste jag ju träna lite stakning så jag får igång min axel. Jag går bort till gymmet och väntar in Putte och snart kommer även Nicke. Vi hann prata lite och sen drar de iväg och jag går snabbt och byter om. 

Jag ser att crosstrainern är ledig och nu är det iofs åter två stycken men kör igång i alla fall. Det blir lugnt och jag sätter motståndet på 12 och sen ökar jag hela tiden frekvensen bara och det blir förstås en ökad puls efterhand men det blev runt 116-117 i början och sen steg det sakta till runt 127 så lugnt och fint och jag lyssnade som vanligt på Def Leppard. Det är mitt absoluta favoritband och i 95 % av fallen jag själv lyssnar på musik så är det just Def Leppard. 

Jag hälsar på några bekanta och sen går jag och stakar lite. Jag ser att tiden runnit iväg och tänkte inte på att killarna drog iväg tio minuter sent. Jag går och stakar och det känns återigen lite skumt i axeln och jag drar runt 5-minuterstempo och nöjer mig med två kilometer för att ändå belasta axeln lite. Jag bara måste få igång rehabträningen igen. 

Sen väntade jag in Putte och jag märker också att jag återigen glömt handduk men så svettig som jag var så var det inget alternativ att gå hem så jag satsade på en "Sven Melander-torkning", den är klart effektivt men jag har modifierat den lite dock. Efter duschen så drar man med händerna över kroppen för att vattendropparna fastnar i kroppsbehåringen och sen tar man lite pappershanddukar och drar igenom innan man ställer sig under hårfönen och hoppas ingen annan ser. Efter några minuter är man snustrorr och så även idag. 

Det blev dock lite snack med Putte och jag hann spela Primetime innan också. 

Avslutningsvis så tittade jag och Ullis på Almenäs och idag var det Sandra Näslund som plockade hem ett guld och Sverige blev klara för curlingfinal genom lag Edin. Bra dag helt enkelt. 

Onsdag och efter jobbet så var det lite utvecklingssamtal men sen blev det återigen lite träning och Ullis och jag valde att joina en ny grupp. Först såg jag att Lance Armstrong och Hincapie, med reservation för stavningen, hade en grupp med en massa duktigt folk. Lite hårt kanske men det lockade ändå tills jag, rent samvetsmässigt, valde att avstå med tanke på dopinghistoriken kring Lance. 

Det blev sen en australiensisk grupp men ledaren var lite väl karismatisk och hade lite skum humor samt att han var väldigt på att ställa en fråga till ukrainska medborgare. Som om de skulle vara villiga att berätta offentligt vad de tycker och tänker. 

Både jag och Ullis var lite besvikna över gruppen och snart kände jag igen Ullis som bara mosade på och åkte förbi "the fence"! :-) 

En timme blev det och sen återigen lite sammanfattning av sporten. Det är sjukt så bra det har gått för Sverige och jag kommer inte ens ihåg vilka framgångar det blev idag.