Ja förra bloggen slutade jag ju med att jag åkte hem från skolan och upptäckte att jag glömt en viktig bok. Det var ju sista inlämningsdag, för examinationen, på söndag. Så det var bara att inse att det var lika bra att åka tillbaka och hämta den. Men först landade jag lite hemma. Sen åkte jag och Ullis till skolan och det stod noll bilar på parkeringen så jag blev lite rädd att det skulle vara låst med någon specialnyckel eller t.o.m vara något larm på, som jag inte kunde slå av. Men jag blev lite förvånad att det var öppet och när jag ropar så hör jag att en av fritidspersonalen var kvar. Jag tror att jag var där runt 16.30 Jag gick iaf in i mitt klassrum och hämtade boken och snart var vi på väg igen. Ullis hade hört att ett nytt fik skulle öppnas i Björnlunda så vi åkte förbi men det såg stendött ut och snart förstod vi att det skulle öppnas imorgon, lördag. På jobbet hade jag hört mig för och förstått att det nog skulle bli bra. Tillbaka hem och jag satte mig direkt och började med min uppgift. Eller fortsatte med min uppgift kanske man skall säga för jag hade ägnat en hel del tid på att förstå på mig på det här med syntaktiska meningar och bisatser. Det var dessutom en hel del regler som gjorde det extra krångligt och när man väl tyckte att man kunde det så hade man en annan idé en stund senare. Men det var kul och spännande och det var väl för väl! :-) 

Hursomhelst så klämde jag in lite cykling både lördag och söndag. Men korta rundor men jag tror det är viktigt att hålla igång. Och speciellt för knät. Rätt som det var, på söndagen, så kände jag att nu fick det vara nog. Dock så kände jag, någonstans i bakhuvudet, att det nog var smart att ögna mig igenom det några gånger men det kändes som luften var slut. Jag brann ju för uppgiften, och borde kunna det här, så någonstans fanns en förhoppning om ett extra högt betyg. Men nu fick det bli som det blev. 

Och väldigt tufft med skolan där jag helt plötsligt har gått från en ständig elevassisten till ingen. Dock med ett mellanhopp med en kollega som skulle vara med två dagar i veckan men med ansvar för flera ämnen, de dagarna. Det var helt okey för mig då jag kunde planera andra lektioner bättre. Men nu är kollegan hemma p.ga den rådande Coronan och det kan man ju inte säga så mycket om. Tvärtom är säkerhet väldigt viktigt men jag går förstås på knäna. Men det är ju upp till mig att säga till men det är så lite jag. Nu har jag iaf flaggat för hur det ligger till, om ledningen nu skulle missat det. Hursomhelst så får jag lägga upp lektionerna lite annorlunda nu så jag orkar med. 

Måndag och jag haltar som vanligt och nog sjutton slår jag i knät som sedan värker minst en halv dag. Och nu tänker jag att det äntligen är dags att ta tag i matens kemi. Det är ett projekt som bör förberedas bra men jag har ju legat efter men nu kändes det som jag banne mig måste börja. Det var ju så lätt på kursen men ledaren var van och instruktionerna, som vi fick, kunde varit tydligare. Men ungarna var duktiga men några moment blev lite konstiga och gav inte det utfall som jag önskat. Men vi fortsätter nästa måndag och nu har vi iaf börjat. På kvällen så var jag lite trött men försökte ändå cykla lite. Det var dessutom Astrid Lindgren-tema, på Primetime, och det drog igång mitt under cyklingen. Jag hade kommit igång med cyklingen men när det kommer en fråga om Pippis häst, som jag svarar fel på, tillsammans med 90% andra, så dör min motivation. Ha ha, det var så lustigt, iaf så här i efterhand. Frågan löd! Vad hette Pippis häst i originalversionen? 1. Hästen 2. Lilla gubben 3. Pricken Lägg därtill att man har lite tidspress. Tänk på erat svar nu och så skriver jag det rätta längst ned. Jag blev helt tom och tappade lusten för att cykla... Ha ha, det låter ju onekligen som det inte behövdes så mycket för att störa mig och det var nog rätt att bryta där. 

Sen tisdag och nu har ju tisdagarna blivit något av Supertisdagar då så många nya kommer till träningarna och jag blir både taggad och motiverad. Jag gillar ju att coacha också och det passar ju bra då jag är lite skadad. När jag kommer ned så håller Ullis på att avsluta med ett innebandylag och det har blivit som så att hon springer med det laget först och fortsätter med nybörjargruppen där jag även ansluter och hjälper till lite. Nu fick jag en chock för jag trodde det skulle var bara ngn person, eller ingen alls, på nybörjarträningen. Istället var det nog 8-9 stycken och minst en helt ny. Så Ullis börjar med att jogga upp en varv och så hjälper jag till lite med löpskolningen men Ullis tar hand om det mesta. Sen droppar det inte en hel del folk och många börjar jogga upp och sen, ganska precis klockan 19, så ropar jag ut lite instruktioner och det verkar vara runt 25 stycken. Mycket handlar förstås om instruktioner om avstånd, med tanke på Corona, och efter uppjoggen så ropar jag till mig Ullis som får visa övningarna tillsammans med mig i mitten på planen. Resten av gänget springer förstås utspridda på banan. Det funkar riktigt bra och jag fokuserar lite extra på vad man skall tänka på och sedan drar de igång. Jag filmar lite och lägger sedan ut på Instagram och Facebook. Det blir riktigt bra och man kan verkligen se hur kul det är! :-) 

Veckan fortsätter sedan och onsdagen tittar vi på film, på skolan. Jag försöker underlätta för mig på de lektioner som inte längre är mina och det blir en skön avlastning. På onsdagskvällen så orkar jag med lite cykel igen och nu blir det 48 minuter och det verkar som jag skakat av mig nesan med Pippis häst. Det var ju för jäkligt att jag skulle missa den frågan. Jag som dessutom läst mycket om Astrid Lindgren på universitetet. 

Torsdag och jag släppte av Tim på busstationen, i Gnesta, och åkte vidare mot vårdcentralen för en ny koll på knät. Tim har förresten börjat jobba på Kvarnbackaskolan så det blir extra tidiga mornar för mig som ofta åker och släpper av honom. Tanken är ju att vi skall passa på att övningsköra lite så det måste vi lösa. Hursomhelst så märker vi stora framsteg men det låser sig fortfarande men sjukgymnasten är inne på att vi skall rehaba mycket och inte sikta in oss på operation direkt då det är sämre i längden. Hon kanske har rätt. Det går ju ändå åt rätt håll. 

Sen på kvällen så blir det motorcykeln in till Nyköping för att träffa Ullis småsyrror. Men bara en har tid att träffas men det är mysigt ändå. Vi går i hamnen och de har märkt upp ordentligt med avståndsmarkeringar och alla verkar sköta det. Gott med glass men vi blir lite oroliga över motorcykeln. Det börjar låta om kedjan igen som verkar bli så torr fort. Jag måste hitta ett bra smörjmedel och det asap! 

Fredag och det brukar betyda mysdag men först ser jag till att eleverna får jobba hårt först och alla sköter sig bra. Och vi avslutar med lite fika och Lilla Aktuellt Skola. Jag försöker också få fram om jag blivit godkänt på min uppgift men hittar inget. På kvällen sen så hittar jag något om att det VERKAR som att handledaren skall ha skickat ut något till de som inte blivit godkända och det borde ju per automatik innebära att jag iaf är godkänd. Det var inte helt klart men så tolkade jag det. På kvällen så satt jag och jobbade lite med ett matteprov vi skall ha på måndag. Förklarar jag ordentligt, hur de skall fylla i, så kan det innebära att provet blir automatiskt rättat och det är ju fantastiskt. 

Och hur var det nu med Pippis häst? Jo, den kallades visst för Hästen, i originalversionen, och jag gissade ju på Lilla Gubben. Med facit i hand, och som jag beskrev det här, så låter det förstås inte helt fel att det var Hästen som var rätt svar och någonstans i bakhuvudet så lät det bekant. I efterhand... ;-)

Slutet av förra veckan var, av förklarliga skäl, rätt lugn och skall man ändå skada sig så var det ju bra att jag hade påsklov.

Söndag och första gången jag vågade mig på att träna igen efter skadan. Jag var lite osäker på om det ens skulle fungera att cykla men jag tänkte prova och sjukgymnasten tyckte jag även att cykla var en bra rehabträning. Jag kom upp på cykeln och så länge jag inte provade att stå upp eller något annat ansträngande så fungerade det. Och det fungerade bättre än väntat men jag körde medvetet väldigt lugnt. Det blev 40 minuter och med en så låg snittwatt som 97. Trots det kom jag 17,6 km men det var säkert några ryggar att lägga sig bakom. 

Måndag. Det blev till att ta med sig kryckorna till skolan men jag klarade av att gå utan dem men avlastade lite då jag gick och åt. 

Tisdag. Nu gick det lite bättre att gå och jag valde att åka ned på träningen för att coacha lite. Jag ser att det var många nya på en träningsgrupp som Tanja håller i och där Ullis är med och kör lite. De använder sig av vårat träningsprogram så på något sätt så är de med i klubben iaf. Sen var det nybörjargruppen och idag var det bara Fox-Lena men då fick hon bra coachning av Ullis, som tog hand om träningen. När stora gruppen kom så började jag att coacha och efter att ha fått igång dem så fotade jag lite och lade ut det på nätet och det var poppis. Framförallt blev jag taggad att ta lite bättre bilder och filmer nästa gång. Och nästa gång blir det lite mer fokus på tekniken för det finns det lite att slipa på. 

Onsdag och skolan. En kollega kom inte så jag fick ta hennes lektioner men problemet blir att jag får mindre tid att planera mina lektioner och så kan det nog bli en tid framöver. Samtidigt håller jag på att plugga en hel del och är nu inne i slutuppgiften, själva eximinationen. Vi får väl se hur mycket jag orkar med. Det gick iaf bra och så även på torsdagen. 

Torsdagen. Nu var det uppföljning av knäet och jag satt och väntade i väntrummet och en annan patient blev uppropad men ingen kom och hämtade mig. Men efter 5-8 minuter så kommer en tjej springande och det var visst min sjukgymnast. Jag satt i fel väntrum! :-0 Så nu blev det nog mindre tid för mig, tänkte jag. Det kändes iaf lite stressat men hon verkade nöjd med mina framsteg. Och jag fick lite nya övningar att utföra.

Fredag. Vi körde hårt på förmiddagen och sen precis innan lunch så var det elevens val och många elever ville köra lite idrott och köra lite Kahoot och varför inte. De hade ju jobbat på riktigt bra så vi kör på det, tänkte jag. 

Vi avslutade skoldagen med lite mys och Lilla aktuellt skola men precis innan så körde jag en skämtvideo med träning som gått snett. Tack, Kendris för gott fika. På vägen hem så hoppade jag in på Humbles och köpte lite till familjen också. Och givetvis, upptäckte jag väl hemma, så glömde jag en viktig bok på skolan så det blir snart en tur tillbaka...

Så var det tisdag och det var som vanligt full fart. Bra drag på Enklaresport så jag hann inte med så mycket mer men tanken var att jag skulle plugga ikapp lite. Men snart nog hade jag både hunnit äta lunch och kollat på någon gammal Champions League-match, med Tim. Det var kul och visst var det Henke Larsson som dök upp från avbytarbänken och assisterade till två mål så att bucklan kunde bärgas. Tim hade full koll innan och jag blir så imponerad över alla hans fotbollskunskaper. Sen tänkte jag trampa lite på Zwift för visst skulle jag väl klara av att jogga med nybörjargruppen och sen få igång huvudgruppen. Jag hade förresten dragit iväg ett meddelande till en på SN (Södermanlands Nyheter) om att vi kör med säker löpträning och att det nog skulle komma rätt många ikväll. Jag fick till svar att de hellre, iaf initialt, ville ha med mig och mina tips om säker träning. Okey, tänkte jag. Det funkar väl. Och så skulle det bli ett större reportage senare. Jag kör lite cykel iaf och det blir 31 minuter och 17,6 km. Jag började lugnt och sedan ökade jag. 

Sen kom Ullis hem och åt lite fort. Jag skulle komma ned senare men Ullis skulle börja och springa lite med Tanja. 

Jag bestämmer mig för att ta bågen ned då jag vet att det är mycket skräp i bilen och jag kände inte för att slänga det idag. Kanske var det lathet, eller så började jag bli sliten. Hursomhelst så byter jag om och snart är jag på bågen och iväg. Väl framme så skrämmer jag några tjejer med att gasa på lite och de verkar bara tyckte att det var roligt. Eller så var de bara artiga. Det visade sig att Ullis och Tanja sprungit med ett gäng innebandytjejer. Jag gör mig klar och skall börja jogga med nybörjargruppen men det gör ont på insida knä och jag får heller inte igång pulsen så snart får jag gå en bit. Men jag tar det med ro och tänker att jag snart är igång. Så lite löpskolning och knät värker fortfarande lite men det verkar funka. Så är vi då igång med intervallerna och jag väljer att springa med Fox-Lena och jag peppar henne. Snart i mål och det är nog bara tio meter kvar när det bara hugger till i utsida knä! Det känns som något bara "snappar" av! Lite av en gummisnoddskänsla och jag stappar skrikandes mot gräset och undrar vad fan som hände. Många såg när det hände och de ser fundersamt på mig och jag själv funderar. Det känns ju inte så mycket när jag inte gör ngt men jag känner omgående att jag inte kan springa mer. Oops! Vad var det där, tänkte jag. Jag försöker stretcha men det gör ingen skillnad och jag känner mig instabil. Jag fortsätter peppa de som springer och nu börjar det fyllas på med folk. Jag hälsar alla välkomna och förklarar hur det skall gå till och hur vi skall springa säkert, med tanke på Corona. Det går bra men jag har svårt att visa alla övningar och jag får skippa de mest utmanande för knät. Sen är alla igång och jag fotar lite och märker att många startat för hårt men killarna borde vara vana så de sade jag inte till utan inriktade mig mer på tjejerna som inte varit med så mycket. Så de inte känner sig värdelösa då klubban kommer. Det är ju lätt hänt. Sen, när vi ser att allting flyter på, så åker jag och Ullis hemåt. Det går rätt bra att åka hojen men jag känner lite lätt panik då jag skall stanna och få ned stödet. Vad sjutton har hänt med knät. Det här verkar vara allvarligt och jag går in. Fortfarande så går det att gå men hur skall det bli imorgon...

Måndag morgon och hyfsat pigg. Igår kväll så skulle jag ju ha lämnat in en uppgift men jag kunde inte ens hålla ögonlocken öppna. Jag låg i sängen med min dator men jag kom inte ens så långt som att logga in och då betyder kursen ändå väldigt mycket för mig. Och jag skall inte vara tjatig men jag är övertygad om att allt hänger ihop med problemet med hjärtat. Det som gör att läkarna ännu inte tar mina problem på allvar är nog att diagnosen (bikuspid aortaklaff)  ännu inte är nedklottrad i journalen, av någon konstig anledning. En hjärtläkare på Hjärt -och kärlkliniken, i Södertälje, har iaf kollat på mina gamla TEE-bilder och sagt att jag har det. Det behöver ju inte betyda så mycket ännu men jag har iaf mer och mer symptom. Hursomhelst så var jag nu piggare och tog mig an uppgifter med mer entusiasm. Kanske lite väl entusiastisk så jag läste inte instruktionerna så noga. Men nu skulle uppgiften snabbt in. Så relativt snabbt var jag klar och så var den inne. Bara hoppas jag inte missförstått något. 

Sen upp och Tim fixade lite lunch och sen var det en hel del jobb med Enklaresport. I Corona-tider så är det faktiskt mer jobb för oss då många går över till internetshoppar. 

Mot kvällen ville jag få till lite cykling så det blev ett halvhårt pass på Watopia-banan (Tick Tock) och jag höll lite över 35 km/h men mycket ryggar. Kul och jag både gav rygg och tog. 

Söndag kväll och jag har återigen inte lyckats blogga något i veckan. Det innebär ju förstås att mycket har glömts bort så det blir mer en sammanfattning. Det blev hela nio (!) pass cykel men några av passen går ju i varandra så det handlar snarare om sju pass, om jag inte minns fel. Jag orkar heller inte kolla efter. Det var rejält uppblandat i farter och det utmynnade i att jag kom upp i hela 17 mil. Och jisses vad mycket folk det är som är ute på Zwift nu. Ibland över 20 000 personer samtidgt. Men iaf, 17 mil. Det är rekord på slutet. Förut så låg jag ju över 18 mil varje vecka men sedan hösten så har det nog inte varit så mycket alls. Hursomhelst så fick Ullis med mig på ett Core-pass, i onsdags, och jag hade träningsvärk i flera dagar. Som vanligt på slutet. Men håller man upp med någon träning så märks det. På hjärt-fronten så har jag lämnat blodprov två gånger och jag fick en ny läkare som verkar ta mina problem på allvar. Problemet är att jag fortfarande har så pass bra värden så det känns som jag inte riktigt tas på allvar. Men av mina kära "bror" Sjöströmmaren så fick jag kontakt med en kille som varit med om samma resa och när han skrev om vad han varit med om så satt jag och Ullis och bara gapade. Det var precis samma symptom och när jag tar upp vad jag känt så var det snarare han som gapade. Han menar på att det aldrig gick så långt och när han väl kom in för operation så hade de sagt att det var i grevens tid. Hade han dröjdt 3-4 veckor till så kunde det varit försent. Nu har ju jag å andra sidan kanske bättre flöden på hjärtat, det verkar inte läcka eller så. Men saker som att jag tappat talet och nästintill förlorat medvetandet samt yrsel och enorm trötthet är ju klara indikationer på att något inte står rätt till. Och har jag otur så smäller det till ordentligt innan jag fått hjälp.

Jag kände också att jag missat en hel del med pluggandet men en uppgift var ju fältstudier och hur mycket jag än skulle velat få till det så kändes det omöjligt. Iaf i de här tiderna. Och när skulle jag gjort det? På min planeringstid då förstås men det är inte det enklaste. Tanken med att studera på distans var att studera på kvällarna och helgerna och inte samtidigt som jag jobbade. Så det störde mig en hel del men jag tror vi fick lite uppskov på det. Sen var det en annan uppgift och den skulle visst vara klar på söndagen och jag tänkte ta det mot kvällen men vad händer? Jo, jag blir skittrött, no surprise, Sherlock! Jag får helt enkelt sitta med det imorgon bitti...

Ja den här veckan innehöll mycket men tyvärr mest elände. Men vi kör det kronologiskt och sen blir det en liten sammanfattning på slutet. 

Söndag: Jag avslutade veckan med lite Zwift, den virtuella cykelträningen och med tanke på mina kroppsliga problem så är den just nu en träning att föredra. Jag har ju helt klart lite problem med att springa då löpning innebär en stor belastning och jag har ännu inte fått svar om mitt hjärta. Det har ju misstänkts att jag har bikuspid aortaklaff som man kan säga innebär att jag skulle ha två "segel" eller kuspar istället för tre, som är det normala. Det innebär ett ökat slitage och i princip alltid en hjärtoperation någon gång. Det blev iaf en halvtimmes cykling och hela 17,4 km. Så bra fart och hela 14 tummar upp. Vet inte vad som hände men så "poppis" brukar jag inte vara. Men en tumme upp, då och då, brukar aldrig vara fel. 

Måndag: Ullis drog med mig på Core-träning och det var rätt länge sedan nu. Jag tyckte jag fick slita och så var det nog, vilket jag skulle märka några dagar efteråt. 

Tisdag: Eleverna var först på språkval, på en annan skola, och jag och en kollega jobbade lite samtidigt som vi satte en kille som skulle sluta på språkvalet i arbete. Det gick bra och det blev en hel del gjort. Tisdag och onsdag är annars en dag då jag kan vara stand in och passa på att komma ikapp med mitt egna arbete då kollegan hade huvudansvaret för undervisningen. Men många var sjuka så jag var tvungen att hoppa in lite varsom. Mitt i allt så får jag plötsligt en massa spott på mig från en som pratar bredvid mig. Jag smyger undan och tvättar av mig och var lite diskret. Värre var det väl dagen efter... På kvällen så hoppar jag träningen för jag känner mig lite låg av allting. Med hjärtat alltså.

Onsdag: Direkt på morgonen så får jag besked av att en viss kollega har kräkts och jag blir orolig. Det KAN ju ha varit så att ett visst munsaliv kom från just den personen... :-0 Men jag tvättade ju mig fort och det var heller inte på ngt särskilt utsatt ställe. Nu är jag själv och försöker hålla igång klassen och även en mindre grupp och det fungerar rätt bra men det är förstås tufft när så många är borta. När jag går till lunchen så ringer hjärtläkaren och nu skall jag alltså få beskedet. Hon börjar direkt att vilja lugna ned mig och jag förstår direkt att jag har hjärtfelet vi misstänkte. Och hon menade att flödena såg bra ut men jag nämnde ju att just de filmerna, och bilderna, var åtta år gamla och då blev hon lite tagen på sängen, hörde jag. Så det föll lite platt när hon precis innan sade att man kallas på koll vart tredje år om man inte har några problem och oftare om man har problem. Helt klart har sjukvården tappat bort mig för en sådan här sak kan de inte ha missat när till och med ett utvändigt ultraljud, som är mer osäkert, pekade på att jag hade det här medfödda hjärtfelet. När jag kommer hem så säger Tim att ambulansen varit hos grannen och vi blir lite oroliga. Sen kommer Ullis hem och säger att dörren står öppen hos Tore, som grannen heter. Och jag ser att grannens sons bil står på tomten och jag måste ju gå över och se vad som hänt. Har de blivit tvungna att åka in och så har de glömt att stänga dörren. Jag går in och ropar och får tag på sonen som är där och plockar ihop lite saker. Det visar sig att Tore svimmat av och de har tagit in honom till sjukhuset. Usch! Jag blir orolig men hoppas på det bästa. 

Någon Core-träning blir det inte idag för jag har världens träningsvärk. Men senare hoppade jag upp på cykeln och Zwiftade lite. Det funkar alltid men jag orkade endast knappa 40 minuter. Det blev dock lite hårdkörning på slutet så rätt okey ändå. 

Torsdag: Jag har fått igång klassen med en novell-uppgift och snart sitter jag själv med endast 4-5 elever och jag ser att jag har fått ett meddelande från Erik som skriver att det är över för Tore och han tackade för all hjälp... Luften går ur mig och jag kan inte hålla tårarna borta. Och jag ringer förstås Ullis och hon blir förstås också väldigt tagen men snart måste jag släppa det ett tag då jag har en klass att ta hand om. Men en kollega ser att jag är ledsen och försöker ordna fram en ersättare men jag säger att jag fixar det. Snällt förstås men jag känner jag att jag kan klara av det men det är jobbigt. Så dagen går och jag är helt klart lite skakad och är inte riktigt mig själv och jag får förklara för barnen. Sen hem. Ullis och jag bestämde oss för lite cykling och ingen kunde komma till löpträningen så det passade ju bra. Det blev 40 minuter igen och det är ändå skönt att hålla i det lite.

Fredag: Jag kommer inte ihåg så mycket av själv dagen men jag försökte hålla igång eleverna och försöka hålla isär tankarna. Ullis undrade förstås om det var hemligt med mitt hjärta men det är det inte och snart så visste många i släkten det och dessutom så får vi höra att en svägerska fått åka in till lasarettet i 20:onde veckan och det är ju alldeles för tidigt. Det var efter en blödning men det verkar vara under kontroll men hon får inte åka hem. Felix har för övrigt kommit hem då han skall jobba i några dagar och jag pysslar lite med Enklaresport också för det finns alltid räkningar  att betala och beställningar att ta hand om. Konstigt nog så har inte beställningarna minskat under Corona-krisen utan snarare tvärtom. Så vi försöker hålla koll på lager och sånt men det är svårt att hinna med. 

Lördag: Bröllop och nu var det bråttom. Jag kände väl att jag egentligen inte orkade men man kan ju säga till om man inte orkar. Ullis och jag började iaf med att cykla lite lätt och lätt var ordet. Jag snittade 133 watt och det är ju väldigt lågt men helt okey och ett skönt pass. Det blev 43 minuter och jag är nöjd. Längre än på länge men nu var det bråttom med allting och vi hinner knappt komma till kyrkan förrän det började. Pust! Det var länge sedan man var på bröllop och det var mysigt och trevligt och givetvis kom det en tår i ögat vid ceremonin. Då det är en barndsomkompis till Ullis dotter som gifte sig så har jag förstås varit med sedan hon föddes så det var speciellt. Men trots att det var mysigt och trevligt så var det skönt att bryta upp på slutet för jag var vansinnigt trött och jag gäspade konstant på vägen hem. Men det är ju också en bieffekt av det här hjärtfelet och det är skönt att få det konstaterat faktiskt.

Sammanfattning: Det jag var orolig för att jag hade har ändå landat bra och ger ändå en bra förståelse för de problem som har blivit allt vanligare. Jag förstår också att det går att lösa men det gäller att ligga på och jag har fått bra stöd och även fått namn på en person som genomgått en operation, med bra resultat, som jag får prata med. Jag måste bara landa lite till och kanske börja lägga till honom på Facebook. Måste bara hitta honom först. 

Då jag inte tränat så bra så blir det just nu en veckoblogg. Anledningen är helt enkelt då jag helt ärligt är orolig över mitt hjärta. Jag har haft problem som har eskalerat och för några veckor sedan visade ett ultraljud att jag med största säkerhet har ett medfött hjärtfel och det är föklaringen till de problem jag har och har haft. Och de kommer garanterat att bli värre framöver. Men då jag hade gjort en utförligare undersökning för ungefär 7,5 år sedan så har jag försökt att få fram bilderna och sen skulle en hjärtläkare titta på dem. Men hon var ju ledig den här veckan och jag fick hålla mig till tåls, verkade det som. 

Men i måndags så höll jag i storsamlingen och jag bredde ut mig ordentligt och fastän jag samtalat med musikläraren om mina planer att INTE bli för djup så drogs jag med av situationen. Kanske var det mitt oroliga jag som kom fram. Jag hälsade alla elever, och lärare, välkomna och sjöng sedan min samlingslåt som jag framfört tidigare. Dock med uppmaningen att man inte skulle sjunga med men nynna gick utmärkt. Det gick sådär. Snart så hörde jag många barn sjunga med. Jag tänkte mest på eventuell smittspridning. Sen blev jag då lite djup och berättade att evolutionen gjort att egenskaper som att prata skit om andra och utfrysning gjort att vi lättare överlevde och att man som barn inte skulle skämmas utan mer tänka efter. I dagens samhälle, fortsatte jag, så behövs det inte längre utan vad är viktigt nu, frågade jag. Familjen! Jag berättade vi i sexan pratat om döden och arbetat med Bröderna Lejonhjärta och sedan sjöng jag min låt om pappa, som gått bort. Det jag inte räknat med var att en kollega bröt ihop och fick springa ut. Men jag kunde sjunga vidare och senare pratade jag med henne och det var okey. Jag avslutade faktiskt med att sjunga om kärlek och valde då att sjunga min egen sång om Ullis. Hon tyckte jag var galen, då jag berättade om mina planer. Ja, det var verkligen som att kasta sig utför ett stup men det gick bra och min klass som först skämdes tittade faktiskt upp på slutet och verkade tycka att det var okey. Ibland får man bjuda på sig själv. Kanske tyckte jag inte det längre var en sådan stor grej när jag hade värre saker att vara orolig för.

Och jag fick fortsätta att fundera. På måndagskvällen så blev det en timme på Zwift och det är jag nöjd med. Sen på tisdagen så var det klubbträning och det gick inte alls. Jag kunde knappt jogga ett varv innan jag var tvungen att gå en bit. Sen dyker det upp ett ganska stort gäng och jag triggas att springa några varv iaf. Kul men sen är jag slut och fick tyvärr lida av knäont så kroppen funkar inget vidare. 

Onsdag och nu skulle jag först in till Hjärt och kärlcenter och bli uppkopplad för ett långtids-EKG. Väl tillbaka så ser jag att det är många som är borta och vi har bokat en stor buss då vi skall till ishallen senare. När jag kliver på så har hela min klass smitit upp på övre plan och jag går ned och får hela däcket för mig själv! :-) Ha ha, det lät som jag struntade i klassen men det var endast 12 stycken kvar och chauffören hade koll på dem i en kamera. Sen var det lite skridskor och trots mitt ömma knä så kunde jag åka ett tag innan jag fick kliva av. Sjukt kul och jag fick upp lite fart emellanåt. 

Torsdag morgon och jag åkte in till centret igen och skulle lämna igen mitt EKG. Tyvärr fick jag stryka duschen då jag inte packat ned handduken. Det kändes sådär men fick gå ändå. Och ingen hade hunnit kika på mina bilder och filmer och det är jobbigt att inte veta. Och på skolan, då jag var tillbaka, var det fortfarande väldigt få elever och man kände att man gick på sparlåga och det var irriterande. Jag vill ju göra ett bra jobb men jag känner också att jag dras ned av den gnagande oron. Hursomhelst så kommer hjärtläkaren att vara tillbaka på måndag. 

Vi avslutade veckan med lite mysig fika och sen var det ett möte innan jag kunde åka hem. 

Men veckan var ju inte helt över men iaf jobbveckan. Jag och familjen tittade på lite kul på teven och åt gott. Sen på lördagen blev det en timme Zwift igen och det var skönt att vara igång men inget vidare driv i kroppen. 

Tisdag och jag startade som vanligt dagen med att sitta med datorn, i sängen. Känns kanske lite lyxigt men jag känner också att jag har behövt att stressa ned lite. Och ta igen mig. Så mycket plugg och lite jobb med Enklaresport. Några beställningar, till Vasaloppsveckan, har droppat in också. Så den måste jag packa för också. Sen har vi saknat en åkare men det löste sig mot kvällen. Det blir Miche, som ställt upp för mitt lag förut. Lite lustigt för det var inte jag som fixade in honom i laget. Världen är bra liten. Hursomhelst så gick timmarna och Ullis skulle direkt till banan och springa lite innan så skulle jag dyka upp lagom till nybörjarträningen. Men jag kände mig fortfarande lite tagen i bröstet. Det var som förkylningen aldrig gått ur kroppen. Men jag dyker upp, träningsklädd, och morsar på Ullis och Oliven. Den senare hade ont i vaden så jag behandlade den och jag trodde inte att Oliven kunde vråla så mycket. Men det hjälpte och snart så sprang hon obehindrat. Fast om det blev någon käkstretch, det vet jag inte... Själv så joggade jag lite lätt och snart ser jag Tessan komma också. Hon undrade vart programmet var som hon skulle få på mailen och det är bara att inse att jag glömt att lägga till henne. Det är så många nya medlemmar så jag har inte ens hunnit med att lägga in alla. Så det var ju ett kul bekymmer! :-) Men det är lösbart. Samtidigt kommer paret Nässla och herr And skall köra rävjakt och jag hjälper honom med utrustningen. Snart är han igång och man ser ganska omgående att han får bra feedback från rävrösten - kul!  Jag joggar iaf bara lite lätt och det blir nog tre nedjoggningsvarv. Sen hjälper jag Anden med att att diagnositera datan och det ser bra ut. När jag kommer ut så ser jag att huvudgruppen står redo för att köra igång och jag undrar om de kört löpskolning men det verkar det slarvas med och nu frös de och ville köra igång. Nåväl. Snart åker jag och Ullis hem och jag känner att det inte är riktigt bra i bröstet men stressar inte upp mig. Jag har inga stora lopp inplanerade och jag får ta tiden som den kommer. Sen avslutar vi med att se på Superstars och kul att se reportaget om en tagen "Slang", dvs Magnus Wieslander. Med lite reservation för stavningen.