Fredag och jag ville få in lite träning igen. Ullis traskade till Safiren för att köra med Puff och de skulle köra Core och lite spinning. Själv var jag mer sugen på att Zwifta och jag fick kämpa för att komma upp. Men tränar Ullis så måste jag träna. Sagt och gjort men det tog säkert nästan en timme efter att Ullis gått som jag kom upp på cykeln. Det var fortsatt låg puls men den var nog lite högre än dagen efter Nyårsjoggen. Igår hade jag tyvärr packat ned fel pulsbälte så jag fick ingen puls men det var desto mer glädjande att kolla på längden av Hedebyloppet. Jag fick 5,00 km! :-0 Så himla perfekt och det är bara att imponeras över hur exakt man kan mäta på karttjänsterna, på nätet. Idag så kände jag mig lite seg men det blev ändå 28,2 km och nästan en timmes cykling. Gott nog och jag kände mig nöjd. Det blev två tuffa sprintar. Snittpulsen blev nu 129 och den ökar alltså så sakteliga och jag toppade på 160 slag/minuten. Men det kändes fortsatt bra. 

Torsdag och alltså klubbträning. Det var jag, Ullis och Tanjis som skulle springa och alla var med på att vi kunde testspringa Hedebyloppet. Och intressant för mig att se om det fortsatt skulle gå bra. Ullis och jag är rätt tidigt på plats på Safiren och Ullis vill stretcha lite. Själv kommer jag inte riktitgt igång utan väntar bara ut klockan. Och sen byter jag om och jag har på mig värsta pannlampan, den som är som en billampa och har ett batteripack på magen. Men den funkar hyfsat bra att springa med. Så kommer då Tanjis och vi startar alla några minuter över 19 och Tanjis hinner bara köra en kortare runda och alla hänger på mitt förslag att testa Hedeybyloppet. Tanken är att kliva på så fort man kan och alltså trycka på lap då man börjar och slutar på banan. Alltså inte direkt vid start och mål men det blir ju samma sträcka och jag var rejält nyfiken på om min tänkta bana skulle fungera. Vi började lugnt och när vi kommer ned till ån så stannar vi till och jag och Ullis trycker lap på våra klockor och så kör vi då. Vi kör som vi har tänkt och det blir lite bökigt vid våtmarken då det endast är jag som har pannlampa men jag får springa lite på sidan av tjejerna så de ser hur de skall springa i mörkret. Men det fungerar och snart har alla ljus igen. Man känner ganska omgående att banan är tuff men den är omväxlande och rolig. Sen är vi tillbaka, där vi startade mätningen, och jag och Ullis trycker lap igen och joggar mot Safiren. Tanjis hoppar av vid gympasalen och Ullis och jag joggar vidare. Vid Safiren så avslutar jag med att hoppa jämfota upp och det har jag kört ibland. Jag känner att det gick ovanligt bra och foten kändes helt okey. Sen duschar jag fort och skippar bastun för att hinna köra Primetime. 

Så var det 1:a januari och alltså nytt år. Gårdagen började ju jag och Ullis med Nyårsjoggen, som blev en riktig succé. Sedan så önskade vi våra barn Gott nytt år, då de skulle iväg till kompisar, och själva hoppade vi in i bilen och drog till Sickla köpcenter. Där hade vi bokat biobiljetter och vi skulle se "En del av mitt hjärta". Filmen som har inspirerats av Tomas Ledin. Jag är väl inget superfan av Ledin men tyckte konceptet var intressant och han har ju helt klart gjort ett intryck i Sveriges musikhistoria. Efter att ha ätit lite så var det då dags för bio och filmen var underbar. Det som drog ned betyget var vissas sånginsatser men som helhet var den bra och jag ger den en 3:a i betyg. En riktig feelgood-film och man mådde bra helt enkelt. Sen tog vi oss hemåt och hade en lugn och skön Nyårsafton och åt gott. Men det var igår. Idag var jag lite småseg, då jag vaknade. Dock utan alkohol men det intogs säkert produkter med mer socker än vanligt. Som det brukar kunna vara. Men nu var det alltså en ny dag och även ett nytt år. Och jag tänker ju ofta på träning och tävling. Så nu var det dags att få in lite träning och det blev helt naturligt Zwift, då jag haft lite strul med löpningen. Och hur skulle det bli nu då jag provat att ta lite av brorsans medicin. Och den slutade jag ju med igår då det bara var fokus på Nyårsjoggen. Och vad lustigt det blev. Pulsen var så mycket lägre än vanligt och jag tror att jag kunde ligga på en bra och stabil nivå. Det var mycket intressant och jag hoppades att förändringen skulle vara konstant. Snittfarten blev 33,7 km/h och pulsen så låg som 116, i snitt. Då jag tog i som mest kom jag upp i 129 slag/minuten. 

Nyårsafton och Ullis och jag hade planerat mycket inför Nyårsjoggen. Det var hyra av lokal och inköp av diverse varor, till de som skulle jogga. Och förstås lite reklam men sist men inte minst ett rätt gediget jobb med att få sponsorer, som förstås vill få valuta för sina priser. Rätt som det var så kändes det som vi hade lite väl många bra priser och kanske för få deltagare. Men igår så hände det något och fler och fler anmälde sig och fastän innebandyungdomarna verkade lysa med sin frånvaro så kanske vi kunde tangera deltagarrekordet. Men jag hade fått större problem än så då jag helt plötsligt inte kunde springa längre. De tre senaste löpningarna hade jag fått avbryta och efter att ha snackat lite med Svarte Petter, som hade en bekant som haft liknande problem, så slog jag en pling till lillebrorsan. Det kändes som jag inte får igenom blodet i benen och det liksom låser sig. Förut så har det liksom släppt efter dryga tio minuter men nu var det konstant och efter ungefär två kilometer så är det helt kört. Och Jocke-boy trodde nog att en liten dos med Nitro-tjosan skulle få snurr på det. Hmm, jag funderade men han övertygade mig att det inte var farligt. Sagt och gjort. Jag tog en tur till Trosa och passade på att köpa en lottring också. Så var det också klart och nu var det bara jag kvar som skulle tas om hand. Jag provade tre sprut under tungan och det snurrade väl till lite grand. Men inte så farligt. Fast Jocke tyckte jag kunde ta några mer tabletter men jag var tveksam. Fast å andra sidan var det samma medicin som läkarna förut tyckte jag skulle ta. Asch, jag provade och fick några till morgonen också. Så var det alltså tisdag morgon och Nyårsafton. In med de sista tabletterna och Nitro-tjosan åkte ned i jackfickan. Vi kom iväg i ganska god tid och kunde packa upp i lugn och ro. En kvart kvar och jag ser att det fylls på och det ordentligt. Jisses! Hur många blir det, tänkte jag. Jag körde i en dos och puffade samtidgt lite Ventoline. Och kände mig nästan som ett medicinskt experiment. Nädå! Ventoline behöver jag ju för kylan och jag kände verkligen att jag inte ville att det här skulle bli ett fiasko. När det var fem minuter kvar så börjar jag att prata och berättade vad som gällde. Alla verkade pigga och föväntansfulla och det kändes som hur många som helst som väntade på att få jogga iväg. Så var vi då igång och jag var själv väldigt orolig för hur det skulle gå för mig. Det var några som pratade med mig men jag hade faktiskt sagt lite innan att man gärna fick "låta mig vara" lite då jag skulle se till att vi sprang rätt och i rätt tempo som var bestämt till ca. 6.15 min/km. Och många var sugna på att springa lite snabbare så jag hade fullt upp med att säga till. Och kilometerna tickade in och det gick fortsatt bra. Det kändes oförskämt bra faktiskt. Sen kom en brant backe och jag såg till att ha full koll bakåt och alla verkade hänga på. Vid dryga 5,5 km så stannar vi till och tar det traditionsenliga kortet vid Trosa Stadshotell. Men nu börjar det stora jobbet för jag vet vad som händer då många känner att de nästan är klara. Men alla skötte sig jättebra men jag får ganska ofta säga till för reglerna är att man inte får springa om mig på den här Nyårsjoggen. Iaf inte förrän precis på slutet. Men alla höll iaf och det var maffigt att se hur över 50 stycken löpare joggade tillsammans och det hela tiden. Sen, på sista rakan, så kommer Ullis upp och skämtar om fri fart och det behövde hon inte säga flera gånger. JIsses! :-) Men de flesta tog det lugnt och baksidorna verkade hålla på de som drog iväg. Sen fixade vi iordning och skålade in det nya året och jag drog några anekdoter och sedan lottade vi ut alla fina priser. Det räckte till alla och vi räknade in 52 löpare. Och jag överlevde joggen och det med bravur! :-) Dock måste jag kolla upp varför det strular med benen. 

Fredag och Ullis hade varit på mig rätt många gånger om att få igång simningen och det är ju helt rätt. Simning är ju rätt mycket av en färskvara och den måste underhållas. Så varför inte lite simning och nu fanns det ingen återvändo. Vi hade ju inte simmat alls, bortsett från lite lek med klassen, sen Kalmar Ironman den 17 augusti. Så det var verkligen hög tid. Snart var jag inne i badhuset och en kvinna ropar glatt: "Hej!". Och sen att hon kommer och springer med oss på Nyårsjoggen. Det tar någon sekund innan jag förstår vem det är och det är Långsättaren. Hon är där med en kompis och jag har nog aldrig pratat med henne men Ullis känner henne lite mer. Men det var trevligt och efter lite info om joggen så började vi då att simma. Det kändes ovant och det var läskigt trångt, då vi var fyra stycken som körde på varsin bana. Så när det vara crawl, på bägge banorna, så bytte jag snabbt. Men jag nöjde mig med 700-750 meter. Tyvärr fanns inte simning på klockan så jag ställde in den på löpning och den visade 724 meter. Sen slappade jag lite i varmpoolen då Ullis gnuggade på. 

Torsdag och Safiren skulle inte ha öppet på våran ordinarie träningstid. Men Ullis, jag och Putte skulle köra lite tidigare och kom överens om att köra en timme tidigare och köra från mig och Ullis. Vi lade självklart ut det i vår träningsgrupp men alla verkade vara upptagna med annat. Och Putte hade bara planerat en kortare jogg, för att istället nå sitt mål på Nyårsjoggen. Men för mig blev det en katastrof då pulsen inte gick ned och efter ganska precis tio minuter så orkade jag inte ens jogga lugnt och fick lägga in mig första gåpaus. Och det efter en fart på 6.22/km och en snittpuls på 180 slag/minuten. Det känns verkligen som jag inte får igenom blodet i benen och vi misstänker att jag stod för mycket på huk då jag håller på att lägga klinkers i källaren. Så planen, inför Nyårsjoggen, var att absolut inte jobba dagen innan. Men jag tänkte att det borde gå över och jag gav inte upp och Ullis och Putte vände hela tiden tillbaka. Men det släppte aldrig och på mitt korta pass, på 4,5 km, blev det hela åtta (!) gå-pauser och fastän jag då fick ned pulsen så snittade jag 166 och varje gång jag gick så sjönk pulsen till runt 110 slag/miuten och så fort jag började jogga så gick den fort upp till ca. 180 slag/minuten. Klart irriterande och ett tecken på att något inte står rätt till. Och på tidag skall jag hålla i Nyårsjoggen och vi räknar med rekordmånga deltagare. 

Så var det Julafton och Ullis ville ut och morgonjogga i tomteluva. Och det skulle jag väl klara, tänkte jag. Men kroppen har ju inte alls fungerat på slutet så risken fanns ju att det skulle bli likadant igen. Och det där med köldastma verkar jag ha glömt bort. Iaf innan jag kommit ut i kylan. Jag var mer inne på att det nog borde släppa efter ca. 12-14 minuter, det är iaf just ungefär då som det brukar släppa då det har strulat. Men till joggen då. Det var rätt bitigt men vi började jogga, efter att ha fått väntat lite på gps-signalerna ett tag. Men det var segt från start och efter någon kilometer redan så fick jag börja gå emellanåt men jag bara väntade på att den otäcka känslan skulle släppa. Men det gjorde den tyvärr inte och jag fick gå med jämna mellanrum. Det roligaste var väl när vi mötte några löpare och jag utbrister just: "Löpare!" och tvingade mig att springa ett tag till. Sen, efter dryga 25 minuter, så kunde jag iofs jogga längre och längre och det blev till slut 4,5 km och det var ju egentligen ingen höjdare men nu är det som det är. Felix hade blivit vegan och när han visade Ullis en film, som hade fått honom att bli vegan, så ville jag nog inte ens se den. Men efter någon kvart så tittade jag och tankarna for iväg. Kunde det var så enkelt som att kött hämmar kroppen... Hmm, ju mer jag tittade ju mer intresserad blev jag och allt verkar ju stämma in. Bara att jag nästan hyste agg mot att se på filmen var ju konstigt och sånt ser man ju överallt i exempelvis kommentatorsfält. Jag blev iaf väldigt intresserad och jag skall fördjupa mig lite mer i det här. Sen väntade vi in Ullis storesyrra Lollan och hennes make Goran samt svärmor. Lolan och Goran hade köpt en ny bil så den ville jag se förstås och den var häftig. Sen blev det god mat och lite kaffe på det och vi körde även Julklappsspelet. Det gick som vanligt upp och ned och jag kände mig nästan hemsk då jag ropade att spelet var slut, då jag hörde alarmet, och sedan slog Goran två sexor. De hade inte hört larmet men när alla lyssnade så hörde alla det. Vi avslutade med att köra lite Kahoot och det var initialt lite motstånd mot det men sedan, när de förstod hur det fungerade, så körde vi några matcher. Riktigt kul! Efter att ha vinkat adjö till gästerna så delade vi ut juklapparna och det var trevligt och jag fick jättefina julklappar och jag tror att alla blev nöjda. 

Lördag morgon och Ullis och jag hade taggat igång oss att vara med på lördagsträningen igen. Det var ju ett bra tag sedan sist. Efter lite kaffe och en snabb frukost så var vi på väg och Ullis ville vara i tid för att se på alla övningarna. Men allt var lugnt och när vi checkade in och precis när vi skulle gå in i omklädningsrummet så upptäcker Ullis att hon glömt att packa ned skorna och får skynda tillbaka. Så vi skämtade lite om att jag skulle ta plats för henne. Hon var så snabb så hon hann både fram och tillbaka innan passet började och snart var vi igång. Jag kände mig riktigt trött och kom liksom inte igång, det är tyvärr lite vanligt på sistone och jag har återigen börjat att analysera det mesta och har väl mest varit inne på stress. Men allt hänger ju ihop så kanske är det en kombination med allt möjligt. Hursomhelst så borde jag ju hålla igen lite då jag inte gymmat på länge så jag tog det lite lugnt med flit. Fast visst växer hornen fram lite grand ibland. Skönt när det var klart och sen var det dusch och hem igen. Efter det var det nog klinkersdax och jag körde ett rejält race med att lägga klinkers. Tyvärr så tyckte jag inte att klinkersen fastnade så bra i fixen så några plattor fick jag bända loss senare. Kanske var jag nog lite för tidig med att gå på dem också. Men sånt går ju att fixa men jag blev lite orolig att jag skulle få riva upp allt först.