Onsdag och med det planeringsdag på skolan och nu skulle vi planera lite inför vårens arbete. Jag försökte tänka förutsättningslöst men det kändes lite speciellt. Jag är van vid att sköta mig själv och här var tanken att mer samarbeta med andra. Men det blir nog bra för förutsättningarna finns iaf då jag har ett bra team runt mig. Hursomhelst så gjorde jag en tokig grej då jag gick förbi gympasalen och ser att fritids har byggt en hinderbana och jag blev eld och lågor. Jag sprang in och frågade om jag kunde lägga till något och lätt förvånade svarade de att det gick bra. Så jag fixade ihop så att man skulle göra "Tarzan-svingar" mellan ringarna. Men när jag skulle prova så låg jag helt plötsligt på backen och jag var förvånad. Det fanns liksom ingen kraft i armarna! Jag förstod ingenting och försökte igen men återigen så orkade jag inte hänga kvar och personalen blev orolig. Om inte ens jag, som ju skulle vara vältränad, hur skulle då barnen klara det. Så trots att jag förklarade att de flesta barnen brukar klara det, iaf efter lite träning, så blev det så att de inte vågade ha banan kvar. Superflopp alltså och jag sträckte mig visst i ryggen också för det blev bara värre och värre. Typ som ett litet ryggskott. Igen... Så jag ligger nog rätt nära att braka in i väggen och jag vet ju varför men jag är ändå hoppfull. Men det är som att balansera på en knivsegg. Hursomhelst så ser jag fram emot att få träffa klassen igen. Trots att det kan vara mycket att göra, emellanåt, så ger klassen nästan alltid energi och det är roligt och intressant att få lära dem saker. Imorgon kommer de och nu var det lite förberedande jobb och rätt snart så hade jag planerat de följade två dagarna av veckan. 

Väl hemma så skulle Ullis till Core-träningen men jag hade missat att boka i tid men jag tänkte iaf hänga på. Ullis tyckte att jag kunde kolla om någon glömt bort att de bokat och jag stod ju ändå på första reservplats. Men jag vill gärna förbereda mig lite och var mer inställd på att staka lite och sen köra lite gym. Och så fick det bli men jag var nästan på gång att gå ned till gruppträningsrummet. Jag hittar tyvärr inte mina hörlurar så det fick blir stakning utan musik men det fungerar också. Herr Wiljks kom förbi och berättade återigen att han nog var på väg tillbaka till löparklubben och nu lät det som det var ännu närmre på gång, kul! Jag försökte hålla ett moderat tempo och det slutade till slut på 22.50 på 5 km. Konstigt nog fick jag inte igång svettningen men det kanske var svalt i rummet. Sen in till själva gymmet och det var mycket folk så man fick planera lite och ibland tänka om lite grand då jag är van vid att köra tre övningar i följd och sen upprepar och sen hittade jag några nya övningar. Nu blev det bänkpress, ryggdrag, bicepscurl och sen benspark, tricepspress och sen en specialövning för biceps. Avslutningsvis blev det lite rehab för hälen och den börjar återigen kännas bättre så jag är hoppfull. 

Lördag den 5 januari och således Ullis födelsedag! :-) Och något hon verkligen ville var att springa en morgonjogg och då är det klart att man ställer upp! Eller iaf försöker... För det gick faktiskt inget vidare. Men låt oss backa bandet lite. Tim och jag hade tänkt att vi skulle överaska Ullis på morgonen med lite frukost och skönsång. Men Ullis morgonpigghet ville annorlunda och lägg därtill min morgontrötthet. Så där sprack det... Och efter frukost och utebliven presentutdelningen, då vi kom överens om att Ullis fick spendera pengar på vad hon ville istället, så skulle vi då ut. Jag har ju haft lite problem att springa på slutet, förutom de senaste gånger, av vilken anledning får man kolla lite bakåt i bloggen, men nu var jag rätt taggad. Om inte annat så för Ullis skull. Det var lite småsegt i början men jag väntade på att det skulle släppa. Efter någon kilometer så känner jag att det tar emot, särskilt i uppförsbackarna. Snart så måste jag gå lite och så håller det på. Vis av erfarenhet så räknar jag med att det kommer att släppa så kämpar jag på och speciellt då Ullis fyller år. Men Ullis får springa lite fram och tillbaka. Framme vid Häradsvallen så bestämmer vi oss för att prova några olika rundor för att se om de kan fungera som ungdoms- och knattelopp på Hedebyloppet, som vi arrangear. Då kanske jag hinner få igång kroppen och man kan stanna till vid start och stopp. Vi börjar med knatteloppet och det mätte vi upp till 880 meter. Det känns som en lagom längd. Sen gick vi på en runda som borde fungera som ungdomslopp och nu gick det nog lite bättre att springa igen och snart hade vi klarat av den också och den fick vi till 2,0 km. Med lätt hybris så började vi att jogga vår 5,0 km-runda och efter den inledande rakan så kommer ju en riktig monsterbacke och nu var det lite upp till bevis. Jag bestämmer mig för att inte vela för mycket utan trycker på lite. Det verkar fungera men nog börjar det krypa i benen mot slutet och sen går det fort. Jag får gå några steg närmast toppen. För någon vecka sedan så kunde jag trycka på hela backen och det fanns mer kvar att ge. Så något fel är det. Det känner jag tydligt och Ullis är på mig att jag måste kolla upp det. Hursomhelst så tog backen rätt hårt och nu börjar jag få nog. Ullis vill gärna få ihop en mil och jag kan ju springa bättre och bättre allteftersom. Så det bör nog gå. Sen kommer backen upp från Husby Park och jag sprintar! :-0 Och ungefär efter halva backen så börjar det sticka i vänster hälsena och jag blir förvånad och så kommer det igen. Bara jag försöker springa så sticker det till. Och det rätt kraftigt. Jag blir jätteorolig och bara för någon dag sedan så kändes min häl helt super! Jättekonstig känsla eller iaf annorlunda då jag blivit van vid att den alltid känts lite svag. Så den var väl i något slags stadie av läkning och så kommer det här! :-0 Hmm, jag pussade Ullis adjö, då hon skulle fortsätta jogga och jag gick hemåt för någon löpning var det inte tal om. Efter duschen så kommer Ullis och hon är nöjd. Själv håller jag tummarna för att jag inte råkat på något riktigt bakslag. Ullis födelsedag, ja, men vi har bjudit in till ett gemensamt födelsedagskalas imorgon då Tim ju fyller den sjunde. Men några väninnor kom ändå och det var trevligt. Så litet kalas innan stora dagen då. I övrigt en lugn och skön dag och vi fixade lite saker. 

Lördag och Ullis och jag drog en stund till stan för att handla lite. Vi åt gott och sen var det affär på affär och vi handlade saker som lampor och hann kika på rätt många saker. På vägen hem så åkte vi förbi Gnesta och köpte en tavla som Ullis hittade på Facebook. Felfri, sade hon... Väl hemma så ser jag att tavlan är skev men hoppades att det inte skulle märkas då den var uppsatt men det var att hoppas på för mycket. Efter en del funderande och flera skruvar så fick jag in tavlan och nu sitter den som den skall. Sen monterade jag upp en till tavla som legat ett tag och fixade lite med lamporna. En hade vi köpt och den andra skulle vi byta plats på. Allt gick bra och jag avslutade med att få igång några lampor som vi inte använt på många år. Så klockan gick och jag fick panik över utebliven träningen. Jag tvingade ned mig i källaren och fick Ullis med mig. Snart satt vi på cyklarna och det blev relativt lugn cykling men jag avslutade med att sprinta och lyckades få upp pulsen till 171. Och snittet blev 129 så nu är det snart tillbaka till det normala efter mitt s.k "experiment". Hursomhelst så måste jag kolla upp det här med att jag inte får igång benen och det verkar tyvärr vara på väg tillbaka. Iaf så pekar pulsen mot det. Tim och jag avslutade med att se lite på NFL och det var en spännande match men tyvärr så förlorade laget vi hejade på. Så även då vi tittade på Sverige mot Ryssland. Och vad händer direkt i matchinledningen? Höglander hoppar lite tokigt men inte sjutton är det en armbågstackling? Armbågen åker ju ut efter träffen, som för att Höglander skall återfå balansen iom att han hoppade. Två minuter kan jag absolut köpa. Tyvärr tror jag det var avgörande men spännande var det iaf. 

Fredag och jag ville få in lite träning igen. Ullis traskade till Safiren för att köra med Puff och de skulle köra Core och lite spinning. Själv var jag mer sugen på att Zwifta och jag fick kämpa för att komma upp. Men tränar Ullis så måste jag träna. Sagt och gjort men det tog säkert nästan en timme efter att Ullis gått som jag kom upp på cykeln. Det var fortsatt låg puls men den var nog lite högre än dagen efter Nyårsjoggen. Igår hade jag tyvärr packat ned fel pulsbälte så jag fick ingen puls men det var desto mer glädjande att kolla på längden av Hedebyloppet. Jag fick 5,00 km! :-0 Så himla perfekt och det är bara att imponeras över hur exakt man kan mäta på karttjänsterna, på nätet. Idag så kände jag mig lite seg men det blev ändå 28,2 km och nästan en timmes cykling. Gott nog och jag kände mig nöjd. Det blev två tuffa sprintar. Snittpulsen blev nu 129 och den ökar alltså så sakteliga och jag toppade på 160 slag/minuten. Men det kändes fortsatt bra. 

Torsdag och alltså klubbträning. Det var jag, Ullis och Tanjis som skulle springa och alla var med på att vi kunde testspringa Hedebyloppet. Och intressant för mig att se om det fortsatt skulle gå bra. Ullis och jag är rätt tidigt på plats på Safiren och Ullis vill stretcha lite. Själv kommer jag inte riktitgt igång utan väntar bara ut klockan. Och sen byter jag om och jag har på mig värsta pannlampan, den som är som en billampa och har ett batteripack på magen. Men den funkar hyfsat bra att springa med. Så kommer då Tanjis och vi startar alla några minuter över 19 och Tanjis hinner bara köra en kortare runda och alla hänger på mitt förslag att testa Hedeybyloppet. Tanken är att kliva på så fort man kan och alltså trycka på lap då man börjar och slutar på banan. Alltså inte direkt vid start och mål men det blir ju samma sträcka och jag var rejält nyfiken på om min tänkta bana skulle fungera. Vi började lugnt och när vi kommer ned till ån så stannar vi till och jag och Ullis trycker lap på våra klockor och så kör vi då. Vi kör som vi har tänkt och det blir lite bökigt vid våtmarken då det endast är jag som har pannlampa men jag får springa lite på sidan av tjejerna så de ser hur de skall springa i mörkret. Men det fungerar och snart har alla ljus igen. Man känner ganska omgående att banan är tuff men den är omväxlande och rolig. Sen är vi tillbaka, där vi startade mätningen, och jag och Ullis trycker lap igen och joggar mot Safiren. Tanjis hoppar av vid gympasalen och Ullis och jag joggar vidare. Vid Safiren så avslutar jag med att hoppa jämfota upp och det har jag kört ibland. Jag känner att det gick ovanligt bra och foten kändes helt okey. Sen duschar jag fort och skippar bastun för att hinna köra Primetime. 

Så var det 1:a januari och alltså nytt år. Gårdagen började ju jag och Ullis med Nyårsjoggen, som blev en riktig succé. Sedan så önskade vi våra barn Gott nytt år, då de skulle iväg till kompisar, och själva hoppade vi in i bilen och drog till Sickla köpcenter. Där hade vi bokat biobiljetter och vi skulle se "En del av mitt hjärta". Filmen som har inspirerats av Tomas Ledin. Jag är väl inget superfan av Ledin men tyckte konceptet var intressant och han har ju helt klart gjort ett intryck i Sveriges musikhistoria. Efter att ha ätit lite så var det då dags för bio och filmen var underbar. Det som drog ned betyget var vissas sånginsatser men som helhet var den bra och jag ger den en 3:a i betyg. En riktig feelgood-film och man mådde bra helt enkelt. Sen tog vi oss hemåt och hade en lugn och skön Nyårsafton och åt gott. Men det var igår. Idag var jag lite småseg, då jag vaknade. Dock utan alkohol men det intogs säkert produkter med mer socker än vanligt. Som det brukar kunna vara. Men nu var det alltså en ny dag och även ett nytt år. Och jag tänker ju ofta på träning och tävling. Så nu var det dags att få in lite träning och det blev helt naturligt Zwift, då jag haft lite strul med löpningen. Och hur skulle det bli nu då jag provat att ta lite av brorsans medicin. Och den slutade jag ju med igår då det bara var fokus på Nyårsjoggen. Och vad lustigt det blev. Pulsen var så mycket lägre än vanligt och jag tror att jag kunde ligga på en bra och stabil nivå. Det var mycket intressant och jag hoppades att förändringen skulle vara konstant. Snittfarten blev 33,7 km/h och pulsen så låg som 116, i snitt. Då jag tog i som mest kom jag upp i 129 slag/minuten. 

Nyårsafton och Ullis och jag hade planerat mycket inför Nyårsjoggen. Det var hyra av lokal och inköp av diverse varor, till de som skulle jogga. Och förstås lite reklam men sist men inte minst ett rätt gediget jobb med att få sponsorer, som förstås vill få valuta för sina priser. Rätt som det var så kändes det som vi hade lite väl många bra priser och kanske för få deltagare. Men igår så hände det något och fler och fler anmälde sig och fastän innebandyungdomarna verkade lysa med sin frånvaro så kanske vi kunde tangera deltagarrekordet. Men jag hade fått större problem än så då jag helt plötsligt inte kunde springa längre. De tre senaste löpningarna hade jag fått avbryta och efter att ha snackat lite med Svarte Petter, som hade en bekant som haft liknande problem, så slog jag en pling till lillebrorsan. Det kändes som jag inte får igenom blodet i benen och det liksom låser sig. Förut så har det liksom släppt efter dryga tio minuter men nu var det konstant och efter ungefär två kilometer så är det helt kört. Och Jocke-boy trodde nog att en liten dos med Nitro-tjosan skulle få snurr på det. Hmm, jag funderade men han övertygade mig att det inte var farligt. Sagt och gjort. Jag tog en tur till Trosa och passade på att köpa en lottring också. Så var det också klart och nu var det bara jag kvar som skulle tas om hand. Jag provade tre sprut under tungan och det snurrade väl till lite grand. Men inte så farligt. Fast Jocke tyckte jag kunde ta några mer tabletter men jag var tveksam. Fast å andra sidan var det samma medicin som läkarna förut tyckte jag skulle ta. Asch, jag provade och fick några till morgonen också. Så var det alltså tisdag morgon och Nyårsafton. In med de sista tabletterna och Nitro-tjosan åkte ned i jackfickan. Vi kom iväg i ganska god tid och kunde packa upp i lugn och ro. En kvart kvar och jag ser att det fylls på och det ordentligt. Jisses! Hur många blir det, tänkte jag. Jag körde i en dos och puffade samtidgt lite Ventoline. Och kände mig nästan som ett medicinskt experiment. Nädå! Ventoline behöver jag ju för kylan och jag kände verkligen att jag inte ville att det här skulle bli ett fiasko. När det var fem minuter kvar så börjar jag att prata och berättade vad som gällde. Alla verkade pigga och föväntansfulla och det kändes som hur många som helst som väntade på att få jogga iväg. Så var vi då igång och jag var själv väldigt orolig för hur det skulle gå för mig. Det var några som pratade med mig men jag hade faktiskt sagt lite innan att man gärna fick "låta mig vara" lite då jag skulle se till att vi sprang rätt och i rätt tempo som var bestämt till ca. 6.15 min/km. Och många var sugna på att springa lite snabbare så jag hade fullt upp med att säga till. Och kilometerna tickade in och det gick fortsatt bra. Det kändes oförskämt bra faktiskt. Sen kom en brant backe och jag såg till att ha full koll bakåt och alla verkade hänga på. Vid dryga 5,5 km så stannar vi till och tar det traditionsenliga kortet vid Trosa Stadshotell. Men nu börjar det stora jobbet för jag vet vad som händer då många känner att de nästan är klara. Men alla skötte sig jättebra men jag får ganska ofta säga till för reglerna är att man inte får springa om mig på den här Nyårsjoggen. Iaf inte förrän precis på slutet. Men alla höll iaf och det var maffigt att se hur över 50 stycken löpare joggade tillsammans och det hela tiden. Sen, på sista rakan, så kommer Ullis upp och skämtar om fri fart och det behövde hon inte säga flera gånger. JIsses! :-) Men de flesta tog det lugnt och baksidorna verkade hålla på de som drog iväg. Sen fixade vi iordning och skålade in det nya året och jag drog några anekdoter och sedan lottade vi ut alla fina priser. Det räckte till alla och vi räknade in 52 löpare. Och jag överlevde joggen och det med bravur! :-) Dock måste jag kolla upp varför det strular med benen. 

Fredag och Ullis hade varit på mig rätt många gånger om att få igång simningen och det är ju helt rätt. Simning är ju rätt mycket av en färskvara och den måste underhållas. Så varför inte lite simning och nu fanns det ingen återvändo. Vi hade ju inte simmat alls, bortsett från lite lek med klassen, sen Kalmar Ironman den 17 augusti. Så det var verkligen hög tid. Snart var jag inne i badhuset och en kvinna ropar glatt: "Hej!". Och sen att hon kommer och springer med oss på Nyårsjoggen. Det tar någon sekund innan jag förstår vem det är och det är Långsättaren. Hon är där med en kompis och jag har nog aldrig pratat med henne men Ullis känner henne lite mer. Men det var trevligt och efter lite info om joggen så började vi då att simma. Det kändes ovant och det var läskigt trångt, då vi var fyra stycken som körde på varsin bana. Så när det vara crawl, på bägge banorna, så bytte jag snabbt. Men jag nöjde mig med 700-750 meter. Tyvärr fanns inte simning på klockan så jag ställde in den på löpning och den visade 724 meter. Sen slappade jag lite i varmpoolen då Ullis gnuggade på.