Lördag och Felix födelsedag! Det är inte klokt vad tiden går och nu fyller alltså minstingen 22 år! :-0 Och vad skall man ge en ungdom som har råd att köpa vad han själv vill ha. Det fick bli en upplevelse igen och det är ju kul när man kan överaska honom. Ullis hade hittat Bodyflight, typ som att hoppa fallskärm fast man ligger i en vindtunnel. Det lät jäkligt bra och det körde vi på. Men jag anade att jag skulle ha svårt att hinna träna, senare på kvällen, så jag satte klockan rätt tidigt och tvingade mig upp. Jag är ju ingen morgonmänniska och jag var rädd för att det var ett tufft program, idag. Men när jag var klar för att börja så ser jag att det är medelhårt men så fort jag började så kändes även uppvärmningen tuff. Hmm, det var det här med mornar alltså. Fast det gick bättre och bättre och snart var jag inne i det. Lite dåligt med folk ute bara. Zwift verkar ha slagit mer i Europa än i Asien och USA. Det märks när det är mest folk ute. Så här på lördag morgon var det alltså ganska klent med folk. Jag valde att köra i London och det första som slår en är att man kör vänstertrafik, förstås. Passet var på närmare en och en halv timme och snart nog var jag igenom det och sen var det bråttom. Barnen hade inte ens duschat och jag hann duscha före dem och även trycka i mig lite frukost. Så vi kom iväg typ 20 minuter senare än tänkt men trafiken flöt på bra och vi kom fram i bra tid. På vägen upp fick Felix gissa och han gissade direkt på Bodyflight... Skumt! Man undrar om någon hade skvallrat men det var det inte. Han har väl snappat upp lite och det kanske är inne just nu. Vi kommer fram och det verkar läskigare än man hade trott. Han fick gå igenom en hel del innan och sen var det alltså dags. Sjukt kul och han var nog lite nervös, det var det iaf många som var men instruktörerna var duktiga och Felix var riktigt nöjd. Sen käkade vi gott och det blev även en tur till Ikea, på vägen hem. En heldag men tyvärr fick jag ryggskott, det kom för övrigt då jag gick mot bilen och jag liksom känner att det är på gång men jag kan inte hindra det. Jäkligt irriterande. Vi avslutade kvällen med att bara softa och titta på ett avsnitt av Himmelsdalen. 

Torsdag och Sveriges nationaldag. Det skulle vi fira med lite cykling. Eller inte egentligen. Cykla skulle vi göra ändå men det passade ju bra att det var en särskild dag, idag. Underbart väder och nu var det alltså ute-premiär och eftersom jag har gjort ordning min träningscykel som permanent trainer-cykel, aka Zwift-cykel, så var det tävlingscykeln som gällde. Jag provade att skruva åt flaskstället, bak, ordentligt men det verkade vara lite "dinky toy", som jag hade köpt. Efter att ha pumpat cyklarna och fyllt cykeln med flaskor så rullade vi då iväg. Det kändes sjukt läskigt i början. Dels att bara cykla ute men framförallt att jag kör med oval klinga. Det blir helt annorlunda och jag måste få till det på träningscykeln också. Så man tränar så likt som möjligt. Men efter några kilometer var jag inne i det. Jag kände fortfarande av halsen och från att det bara gjorde ont då jag svalde så kändes det liksom hela tiden nu. Från incidenten på skolan. Men kanske var det även en förkylning på gång och jag tror även jag kan ha blivit mer mottaglig för det. Just på grund av det som hände. Hursomhelst så tänkte jag rulla på lite lätt och Ullis får ju jobba lite hårdare då hon körde på sin vanliga racer. Dock nyligen servad men ändå. Det första jag tänkte på var att jag satt jäkligt bra på sadeln, mycket bättre än på min trainer-cykel. Så kommer jag över en likadan sadel så byter jag även den. Vi körde gamla Södertäljevägen och när vi närmar oss avfarten mot Skansundet så bestämmer vi oss för att åka dit och ta en fika. Precis när vi svänger av så får vi sällskap av ett par som kom från Södertälje-hållet men som också viker av mot samma håll som vi. Jag märker att jag nog ökar farten ett tag. Det går dock jäkligt lätt för mig så det blir lite jojo och Ullis får ingen bra hjälp. Men hon passar på att lägga sig i rygg på dem och snart kommer de ikapp. De morsar så glatt och Ullis märker att jag har sjukt bra rull så hon säger att jag kan köra på och vänta på henne. Sagt och gjort och nu trycker jag lite extra och det känns riktigt nice. Väl framme så väntar jag ett tag och märker att Ullis gått ifrån. Tjejen, i sällskapet, fick lite tungt i någon backe och Ullis behövde ju inte vänta på dem. 

Det är sjukt mycket folk på fiket men vi plockar på oss och hittar en plats. Jag räddar en fin cykel från att välta då en hund råkade komma förbi ett staket och det fick bli dagens goda gärning. Men husse var själv inte så trevlig då det kommer en bil och skymmer sikten för honom. Så otrevliga ord har jag sällan hört och många blev riktigt förvånade och tappade hakan. Man trodde först att de kände varandra men efter ett tag så förstod man att så inte var fallet. Nåja, det fick inte ta bort den fina stunden och snart satt vi upp på cyklarna igen och rullade hemåt. Vi möter tre SZR-cyklister igen och denna gång hälsade de lite motvilligt tillbaka. Vi mötte dem även då vi åkte mot Skansundet och då hälsade ingen. Riktigt ruttet och jag trodde det var en oskriven regel men det verkar ha försvunnit att man skall hälsa på varandra? Jag hade tyvärr glömt bort att slå på klockan, mot Skansundet, men tillbaka var den på och det var rätt låg snittfart men det viktigaste var att komma ut och det var riktigt skönt. Jag måste träna på att ligga i tempoställning bara. Jag orkar inte så mycket som jag vill. Mot kvällen så softade vi bara och man orkade heller inte så mycket mer i värmen. 

Efter debaclet igår, med en personal som skulle "busa" och hoppade upp på ryggen och låtsasströp mig så hade jag rejält ont i halsen och jag sov lite dåligt på natten. På morgonen så har jag fortfarande lika ont och bestämmer mig för att kolla upp det med en läkare. Så jag tar första rastvakten och sedan säger jag till att jag inte kan ta hand om rastboden. Bara hoppas det kom fram till rätt person. Jag hoppar in i bilen och åker till vårdcentralen. Där får jag vänta ett litet tag och sedan får jag träffa en sjuksyster som bedömer att en läkare får kolla på det och jag får en ny tid. Hmm, tillbaka mot skolan när jag kommer på att jag måste ju få godkänt på en ombesiktning. Så efter lite felkörningar så hoppar jag in på Besikta och där går det supersmidigt och jag är snart tillbaka på skolan. Nu hinner jag hjälpa en klass med material som de skall ha då de skall ha stationer för lågstadiet, på fredag. Och sedan får jag bråttom tillbaka till Vårdcentralen men innan lämnar jag nyckeln till en assistent, om jag skulle bli sen. Jag får springa till bilen och sen fort iväg. Givetvis väldigt lugnt förbi skolan men det gick rätt smidigt och jag kommer i god  tid. Checkar in mig och går mot väntrummet. Där ser jag en toalett och passar på att bara lätta lite på trycket. När jag kommer ut och skall sätta mig så frågar en äldre kvinna mig om det är jag som är Niclas. Ja, svarar jag och undrar om jag borde känna igen henne. Hon säger sen att de varit ute två (!) gånger och frågat efter mig. :-0 Jisses, jag var ju bara och pinkade. Så jag traskade bort och knackade på där det verkade som han satt. Och mycket riktigt. De hade visst en akuttid på gång och ville få mig avklarad fort. Jag beskriver vad som hänt och läkaren såg mycket förvånad ut och undrade om kvinnan var utvecklingsstörd. Jag småler men svarar att så inte var fallet utan det handlade nog endast om "bus". Det var iaf vad jag trodde. Han undersöker mig och trots att jag har ont så är han rätt säker på att det inte blir bestående men. Han ser att halsmandlarna är stora men det behöver nödvändigtvis inte bero på det här. Men han dokumentererar allt om det skulle bli något konstigt. Det värsta som kunde hänt var om det svullnade upp när det hände. Men det känns skönt och jag åka tillbaka till skolan och hinner tillbaka till min första lektion - nice! Den går superbra och det är högt tempo och riktigt bra resultat. Sen snabbt till matsalen innan det är tre simlektioner i rad och nu skulle jag antagligen få möta kvinnan igen. Hon kände sig nog lite dum igår. Jag ser henne inte från början men sedan ser jag att hon börjar jobba. Jag har mina tre lektioner i följd och jag kör lite enkelt att de skall simma 150 meter och sedan får de leka lite fritt men förstås kontrollerat. Det är lite mer relaxed, så här på slutet och jag har ju som bekant börjat stämpla ut mentalt. Kvinnan kommer fram och verkar lite ångerfylld. Hon menade bara att skoja lite men att hennes arm kom tokigt på min hals. Jag tycker det känns okey och det är för mig ur världen. Sista lektionen är en årskurs sexa och jag snackar lite med deras lärare, som droppade in. Trevligt! Sedan avslutade jag med att fixa lite inför fredagens "grej", som jag skall hålla i på fredag. Så jag kommer hem lite sent och Ullis och jag går och handlar lite och sen äter vi och som vanligt blir bägge vråltrötta och särskilt jag. Jag somnar och Ullis får kämpa med att få upp mig. Och nu ser jag att klockan har tickat på och jag får verkligen kämpa med mig själv och jag skall BANNE MIG TRÄNA! Jag brukar ju sällan vika ned mig men idag har jag fått för mig att det är ett extra hårt pass och mycket riktigt. Jag ville nästan inte googla upp det men det var närmare en timme och trettio minuter långt och stress point 71. Till råga på allt så fick jag vadkramp, på skolan, då jag skulle visa höjdhopp. Jag skämtade och sade att jag hade fått det då jag visade en annan klass. -PANG! så drog vaden ihop sig och jag fick blixtsnabbt trycka bort det och hela klassen satt och gapade. Inklusive assistenten, till den klassen, som säkert undrade om jag skojade. Så lite stel har jag nog blivit. Det blev ju lite extra löpskolning igår. 

Hursomhelst så traskade jag ned och började. Men det kändes konstigt från början. Det kändes liksom som om det slirade och det tog på krafterna, både mentalt och fysiskt. Efter uppvärmningen så var man då igång och när det tuffaste partiet går igång så kommer jag inte så långt förrän jag ser att jag bara tappar alla watt och jag misstänker att hjulet sitter för löst på trainer. Jag pausar och hoppar ned och spänner åt det lite fort och sen upp igen och fortsatte. Det gick riktigt smidigt och nu fungerade det igen. Men f-n så jobbigt. 5x5 minuter i 225 watt var inte att leka med idag. Det var nog det jobbigaste partiet men jag hade även ett parti med 10 minuter i 155 watt. Det var såklart lättare men då var jag riktigt mör. Jag klarade av passet men det var inte lika säkert som vanligt så kanske känner jag av något. Jag kände av halsen, innan, men trodde att det endast var på grund av våldet mot struphuvudet. Men sen efter passet så klagar Ullis också på lite halsont. Hmm, hade jag kanske något i kroppen, tänkte jag. Nåja, snabb dusch och sen lite familjemys. Funkar också bra! :-)

En väldigt konstigt dag. Det startade dock rätt bra med en klass som körde på rätt hårt på sin lektion och sedan fick jag en längre lucka men jag var tvungen att slänga i mig maten för att sedan ha längre tid i badhuset. Dock så går jag förbi tre gulliga tjejer, i femman, och busar att en har en liten prick på kinden och pekade lite lätt med en penna. Det slutade med att de skulle ta pennan och nu var det ingen liten prick som de hade i åtanke. Jag håller hårt i pennorna och försöker få dem att sluta och någon försöker böja bak tummen och det kan absolut sluta obehagligt och det slutar med att några fick ont. Men vad sjutton. De tyckte jag var dum och jag kände sen att jag fick gå in och berätta för deras lärare och biten med att de försökte dra bort penna från mig hade de utemlämnat. Suck! Dumt av mig förvisso men lite humor kan man ju ha utan att det skall spåra ur. Sen fick jag springa och käka på fem minuter för att hinna. Det fungerade hyfsat bra och första simlektionen gick kanon, med en årskurs sexa. Sedan så kom nästa klass alldeles för tidigt så jag fick mota ut dem. Sedan händer något mycket märkligt och väldigt otrevligt. Jag går ut, förbi personaldisken och småbusar med en ur personalen och hen går sedan efter och rätt som det är så hoppar hen på mig, på ryggen, och jag blir nästan som i chock och i nästa sekund så blir jag strypt rakt över struphuvudet. Det gör vansinnigt ont och jag fattar ingenting. Det tar typ två sekunder och jag är nog lite i chock och hens kollega menade att det kunde hända... (?) Men smärtan satt i och det kändes inte bra alls. Jag blev nog lite låg och hade svårt att svälja och det blev inte bättre med tiden som jag hade hoppats på. Sedan nästa lektion och "stryparen" verkar ha försvunnit och kanske var det bäst. Jag förstod ingenting. Sedan avslutar jag med att kopiera lite bra material till nya jobbet och beger mig sedan hemåt. Pratar förstås med Ullis och hon förstår heller ingenting. Och smärtan blir bara värre och det går knappt att svälja. Jag känner mig riktigt låg och blir dessutom rädd att något vitalt har skadats. Personligen så fattar jag inte vad man tänker på om man trycker hårt över struphuvudet. Jag vill iaf åka ned till träningen då jag vet att några nya skall komma och Ullis bestämmer sig för att springa till träningen. Det blir ju 7,5 km extra. Bra uppjogg alltså. Jag kommer igång och smärtan är inget som hindrar så mycket. Jag tog iofs en alvedon innan. Det är rätt många idag och snart så kommer Ullis också. Och många nya och samtidigt så tränar ett annat lag så det är mycket folk på banan, härligt! De andra har bokat så vi håller oss lite på sidan om. Idag blir det mycket löpskolningsövningar, då flera sprang maran i lördags. Sen körde många fartlek och andra bara joggade. Putte körde 400-ingar iofs. Totalt tretton idag. Riktigt grymt och jag fick ihop knappa ses kilometer. Lite mindre än tänkt men bra ändå. Med tanke på förutsättningar. Nu dags för sängen och det gör fortfarande riktigt ont. Måste kolla upp det imorgon om det inte är bättre. 

Måndag och nice att vakna upp och kika på mobilen och se att Zlatan haft Show igen. Först så nickar han fram en medspelare, som gör mål, och sen gör han själv mål och vilket mål sen! Jisses! En grym bicacleta och han bevisar att han långt ifrån är slut. :-) Sen mot jobbet och jag är taggad och känner att jag har ett bra flyt på lektionerna men några klasser undrar lite om varför jag slutar och jag försöker hålla det så kort och korrekt jag kan. Sen är det möte och jag försöker vara med och vara konstruktiv men när sedan en av de biträdande rektorerna kom ned och pratade om framtiden så kändes det som jag lika gärna kunde gått. Det började känns som om jag redan lämnat mentalt. Speciellt när det handlade om höstens arbete. Efter det så skjutsade jag hem Lasse och vi skämtade lite i bilen och han sade att det var tråkigt att jag skulle lämna. Alla han tyckt var riktigt roliga slutade hela tiden, sade han. Och det är förstås lite sorgligt. Väl hemma så ville Ullis och jag träna och nu ville vi förstås prova på de nya inställningarna. Vi hade ju ändrat lite. Eller rätt mycket på min träningscykel, iofs. Det går nu inte att svänga alls men det spelar ju mindre roll då cykeln sitter fast på en trainer. Det kändes direkt som det gick bättre men jag fick omgående ont i skinkorna. Det kändes som det var något elimentärt fel och jag kunde för allt i världen inte förstå hur det skulle bli sådan skillnad på ändringen vi gjorde. Men jag kämpade på och och till slut hade jag klarat av passet och det blev lite bonus och jag fick ihop 46 km på en och en halv timme. Fick duga. 

Söndag och det var så skönt att sova ut lite och mysa lite i sängen. Men snart nog så var det kaffe och Ullis ville snart kolla in lite nya blommor och jag hängde på, förstås. Och det blev först en tur mot Trosa men först stannade vi på Korslöt och slängde lite sopor. I Trosa var det smockfullt med folk på vägen vid brandstationen och jag trodde först det var något jippo men det var den årliga loppmarknaden så man fick smyga förbi alla. Sen pratade vi med en bekant och det var många hejarop för alla som man typ kände var visst där. Sen blev det lite nya blommor, vid ICA Trossen, och vi tog oss även en tur till Västerljungs blomaffär. Eller vad det nu heter. Där hittade hon också en massa och det blev förstås lite jobb med det sen. Sen ville vi träna och jag hade visst hela 1,8 km kvar (!) tills veckomålet på 180 km var klart. Hade jag vetat det igår så hade jag förstås kört lite till. Men det passade bra att köra lite idag också. Det blev 43,4 km och jag kände mig sjukt starkt och låg en bra bit över 200 watt rätt länge och bara låtsades köra på Ironman-banan. Sen en snabb dusch och sen inväntade vi Tokan, som skulle kolla våra vinklar, då vi cyklar. Han har en bike fit-app som jag har kört med för två år sedan och nu skulle vi kolla in min träningscykel och varför inte Ullis cykel också. Vi har ju bytt lite sadlar också. Det tog sin lilla tid men Tokan är tålmodig och till slut var alla nöjda. Sen fixade Tim lite mat och de kollade sedan på Hammarby vs. AIK och det var ingen munter historia för killarna. De hejar ju på Bajen och jag hejar ju egentligen inte på något lag, i Sverige, men är det något så är det förstås Bajen eftersom alla andra hejar på dem. Och även Ullis pappa. Så lite sura miner i huset men katterna var nog glada för det brukar vara så högljutt när Bajen gör mål! :-0 

Lördag morgon och jag satte mig och gick igenom betygen. De skall vara satta senast imorgon, söndag, och det var alltså hög tid. Det gick smidigt och allt kändes rätt. Bara lite jobbigt med några som helt enkelt inte hunnit visa vad de kan men det har ju tiden för sig. Men jag kände mig säker och det är alltid skönt. Sen kikade jag lite till på min uppsats och ser att jag fått svar av min handledare, professorn, på kursen. Han har nu fått tag på min kurskamrat och bara några minuter efter så kontaktar även hon mig och vi har äntligen upprättat kontakt. Vi kommer överens om det viktiga och sen vill jag passa på att träna och tänker mig prova på ett brick-pass, för första gången på mycket länge. Så jag hoppade upp på cykeln och knappade in Zwift och sista passet, för veckan, var ett free ride-pass. Men jag kommer endast ett par kilometer innan jag tappar kontakten med Zwift och det går några minuter och jag inser att jag får prova att starta om. Eventuellt så stod fläkten fel för det har hänt förut att den stört ut blåtanden. Så nu var jag lite mer försiktig med ventilationen och nu fungerade det mycket bättre. Det blev totalt en knapp timme och 30 kilometer. Sen kom Ullis hem och vi förberedde oss för fest då Ullis bror och hans fru firade 110 år tillsammans. Men jag och Ullis tänkte ta det lugnt och jag går all-in för träningen. Så ingen alkohol för mig och vi drog ifrån festen i lagom tid. Men det var trevligt och nu hann jag även se the Maulers MMA-fight. Tyvärr gick inte matchens hans väg. Men han föll med flaggan i topp och sen efteråt så tittade vi på Champions League-finalen i efterhand. Den var dock bland det tristaste man kunde se och lite av en antiklimax att det blev straff efter en halvminut. En rätt så tveksam sådan också. 

Ja, som Gert Fylking skulle ha sagt. Idag var väl egentligen sista dagen att få klart på sista tentan. Iaf innan en kurskamrat skulle granska den och sen skulle man få en knapp vecka att finjustera den på. Jag kikade in på universitetssidan, imorse, och såg att instruktionerna var att man skulle etablera kontakt senast vid lunch, idag. Så jag skrev förstås direkt till den kamratgranskare, jag blivit tilldelad, och lade till att om jag inte får något svar innan lunch så provar jag att söka efter henne på Facebook. Sen fortsatte jag med pluggandet, då jag inte var riktigt klar. Det var mycket fotnoter som jag hade missat och dessutom saknades det en hel del. Men jag borrade ned huvudet och körde på och ibland flöt det på riktigt bra. Fortfarande inget svar, dock, så vid lunch testade jag Facebook. Sen fick det bli lite mat också men när jag pluggar så kommer det i andra hand. Kanske dumt för det brukar slå tillbaka. Men det gick fortsatt bra och snart var Ullis hemma och jag hade ju glömt att hon skulle komma mycket tidigare så jag sprang snabbt iväg och köpte mat till henne och tog en kopp kaffe med henne innan hon drog vidare. Efter ytterligare lite plugg, och fortsatt noll respons från kurskamraten, så tränade jag lite. Usch, det var ett riktigt tufft program idag och frågan var om jag kunde tagga till. En bra bit över 70 i stress point. Men jag bytte om och traskade ned med en energiflaska fylld med sportdryck. Som vanligt med +Electrolyte men jag har börjat dragit ned, eller iaf försökt, på den då jag måste komma ned i vikt till hösten stora prövning - Kalmar Ironman. Jag siktar, trots skadan, på ett ordentligt pers och oavsett om jag får gå en massa så siktar jag ändå på pb. Jag har ju ändå cyklat sjukt mycket mer men det är ändå en liten chansning. Jag glömmer aldrig hur mycket folk skrek på mig, 2016, att jag hade så grymt löpsteg. 2017 fick jag inte höra ett endaste ord om det! :-0 Och nu är det rätt lite tid kvar att få till något löpsteg alls. En snabb koll, i träningskalendern, säger att jag tog mina första löpsteg, efter operationen den 29 januari, den 22 april. Så det är lite över fem och en halv vecka, sedan. Och det är tyvärr fortfarande stelt men när jag springer så springer jag en knapp mil. Men för att återgå till ordningen. Jag drar på musiken ganska omgående, då jag känner att jag måste vara på hugget. Jag ser att min polare, Calle, redan kört ett pass. Han köpte grejer av mig för någon vecka sedan och verkar ha kommit igång ordentligt nu. Han verkar stark men kanske ännu inte så uthållig men det kanske också är en strategi, med tanke på familjen. Efter uppvärmningen så börjar det lite halvhårt men jag sneglar på programmet och inser att det snart blir riktigt jäkla tufft. Men jag är mentalt förberedd och jag kommer igen även det här. Det är kul när man får rekord fastän man kör ett program. Men det är klart. Ligger man och kör 2x12 minuter halvhårt så finns ju chansen. Eller 2x5 minuter rätt tufft. Efter passet så glider jag med ett tag och sen får jag sällskap en bit av en cyklist men jag stannar när jag passerat 40 km. Det räcker bra idag. Rätt hårt och jag är nöjd. Det fanns en tanke på att springa efter men både ork och plugg säger nej. Jag måste fortsätta lite till. När jag loggar in så ser jag att det fortfarande inte inkommit något svar från min kurskamrat så jag mailar professorn och berättar det. Som vi egentligen skulle gjort redan vid lunch. Sen tar jag det lite lugnt emellanåt och hänger med grabbarna. De ser på lite serier och vi fixar till lite mat. Sen får jag meddelande att Ullis är på väg hem. Jag frågar inte hur det har gått då det lät som hon inte skulle maxa. När hon kommer hem så visar det sig att det flutit på rätt bra med löpningen och hon hade massa krafter kvar, vilket även pulskurvan visade, men hon njöt av löpningen och det gick rätt fort gentemot ansträngningen. Kul när träningen ger resultat. Sen kikar vi en kortis på slutet av Let´s Dance och Kristin har ju blivit asgrym. Jisses! Klart bästa deltagaren ever. 

Jag avslutar med att göra klart min tentamen och jag säger som Gert Fylking - Äntligen! Jag är riktigt nöjd men det känns som att man alltid kan göra sådana här uppgifter liiiite bättre. Vi får väl se vad jag får för betyg senare.