Fredag och nu var det dags för "mitt" stafettlag att köra. Jag hade egentligen lämnat ifrån mig själva hanteringen utav laget men det är klart att man är där och hjälper till lite grand då de körde i mitt namn - Team Enklaresport XC. Som motkrav så hjälpte jag till lite med vallningen, givetvis stålsicklat. Och sen hörde jag att Brittan skulle skjutsa några åkare och då hon hade fullt upp med barnpassningen så sade jag att jag fixar det. Men de skulle köras till Oxberg och det innebar att jag skulle ha lite tid till träning, på morgonen. Sagt och gjort. Jag hoppade upp på cykeln och drog igång. Ingerheijmaren och Rolfan åt frukost och jag passade på att cykla. Det blev New York City och prick 30 km på 59 minuter. Nu höll jag 179 snittwatt och det innebar förstås en del höjdmeter. 394 stycken, närmare bestämt. Så faktiskt lite högre tryck än igår och det var konstigt. Kanske var jag lite piggare. Sen fort in i duschen och sen fick jag lägga om såret lite snabbt och trycka i mig frukost. Det verkade som att mitt lag gått snabbare än beräknat så kanske skulle jag nog kunna vänta in min åkare. Men det fick vi se. Vi parkerar bilen och det visade sig vara riktigt långt ifrån växlingsområdet. Jag fick kämpa med kryckorna i snön. Men det var hårt och jag behövde inte vara rädd för att ramla. Väl på plats så är det bara att vänta och vi får sen besked om att vi "bara" växlat 20 minuter efter det andra laget. Och kanske, kanske kunde Ingerheijmaren komma ikapp lite. Men så blev inte fallet. Det andra laget hade starke F. Blom, som endast stakade, och gjorde det bra. Ingerheijmaren ramlade dessutom två gånger och det blev ytterligare väntan. Men några bekanta dök upp och vi åkte sedan hemåt. Alltså jag och Ingerhejmaren. Blomman fick plats i andra bilen. Vårat lag fick sedan tiden 7.16 och det var klart bättre än förväntat. Riktigt grymt gjort och många fick mersmakSen så var det hockey, på kvällen, och god mat. Det var spännande och Mora avgick med segern - kul!

Just ja! Det var förresten herrarnas stafett, på VM, idag men det var som vanligt stolpe ut. Men de försökte men det gick inte vägen. 

Torsdag och jag kände mig lite seg, på morgonen. Men jag såg att det var något event som hette: W/KG 2for1 Down Under (Ride) (D) Jag visste inte riktigt vad det var men det lät som det skulle hålla sig runt 1,8-2 watt/kg och hålla på runt en timme. Det lät ju såklart görbart men dock lite hårdare än normal enkel distans. Just nu, så här i rehabtider, så försöker jag hålla ned på intensiteten och samtidigt tycker jag att man skall separera farterna lite. Runt 70-80% av min träning försöker jag hålla runt 70% av maxpuls. Då orkar jag både hålla relativt hög mängd och har kraft till hårdare pass. Det här passet skulle snarare ligga runt 80%, eller strax över. Alltså klart görbart men ändå ansträngande. Och jag startar och är beredd att ta i. Jag trycker på i början då jag vet att det brukar gå hårt från start. Men ledaren började lugnt och skönt och jag fick istället vänta in. Men så sakteliga så ökar motståndet och det blir jobbigare och jobbigare. Fast jag tycker ledaren är lite ojämn. Rätt som det var så är det väldigt lugnt och en annan gång så får man jobba på som sjutton. Och väldigt skumt när man blir omkörd av ledaren då han ligger runt 1,3 watt/kg och jag trycker på runt 2,5-2,8 watt/kg. Jag blev inte riktigt klok på det där men jag ser ljuset i tunneln. Till slut så är passet över och jag är rätt slut. 33,9 km kom vi och höll alltså på i en timme. Det lustiga är att det inte blev högre snittwatt än 175. Hm, jag tyckte det kändes jobbigare men snittwatten borde inte ljuga. Det var väl en sådan dag. Sen var det då dags för tjejernas stafett och det kunde ju bli klart spännande. I mina ögon var det väldigt jämnt mellan Sveriga och Norge. Kalla såg jag nog som svagaste länken men hon brukar ju kunna höja sig till mästerskap och i synnerhet till stafetten. Och skulle Ebba komma igång? Men vilka insatser tjejerna gjorde och mot hårt motstånd så gav de verkligen allt och Kalla gjorde ju ingen besviken men jag måste lyfta alla tjejerna lika mycket. Så härligt att se Stina mosa ned Johaug på slutet. Så sjukt spännande i sista backen. Sen kom skåningarna, som skulle vara med i mitt stafettlag, på StafettVasan. Ett kul gäng och jag fick fixa till några av deras skidor. Ja, jag hade också fixat till två par skidor, då vi hade några andra som också skulle åka. Alla var taggade men jag trodde väl inte på någon supertid. Det verkade inte som det var några som hade tränat så mycket skidor. Jo, kanske två av dem. Så att räkna på några växlingstider var svårt så det gällde att vara flexibel. Loppet är alltså imorgon, fredag. Jag skulle skjutsa två av dem till start. 

Onsdag och idag var det ju dags för herrarnas 15 km. Kanske, kanske skulle det finnas lite krut i Calles kropp. Han hade ju onekligen kommit i rampljuset och det var nästan bara negativt kring det. Med rätta faktiskt. Det finns gränser och så finns det gränser. Men först ville jag trampa lite och varför inte försöka komma igång rätt snabbt. Sagt och gjort. Snart satt jag på cykeln men det fanns inte så mycket kräm i benen. Och redan vid 24,2 km, och 44 minuter, så fick jag nog. Det var inte riktigt min dag. En kompis, samt även affärskontakt ringde då jag satt på cykeln och jag skrev att jag skulle ringa upp efter skidorna. Så det fick jag inte glömma. Han var lite osäker kring prepareringen för Vasaloppet och kring själva glidet hade jag full koll men fästet... Pust! Fastän jag jobbar med skidor så verkar ju prognoserna visa ett väldigt svårvallat lopp. Men nog om det. Jag hoppar iaf in i duschen och sen är det skidor som gäller. Och vilken härlig start av Calle men ser han inte överladdad ut? Jo, så verkar det vara och föret är ju inte riktigt hans heller, idag tjänade man på att både vara stark och lätt i kroppen. Det slutade med en blygsamt placering för Calle men Sundby fick sitt efterlängtade guld. Det var välförtjänt men lite smolk i bägaren är ju hans överdosering av astmamedicinen. Det är förvisso samma medicin som jag måste ta i kyla men enligt den sköterskan jag var hos så var det väldigt stora doser som Sundby hade åkt fast för. Hon var för övrigt väldigt intresserad att prata om det. Själv fick jag prova en störtdos, för att prova effekten, och var alldeles snurrig i huvudet av det och hade sönder både skor och en leksak av misstag. Men det var ju några år sedan och ändå var jag inte i närheten av Sundbys dos. Efter skidorna så ringde jag iaf upp kompisen och han blev lite lugnare efter det. Sen fixade Mr. Fix en härligt god middag och sen åkte vi och hämtade min bil, som varit på lagning, och åkte sedan till familjen S för en kopp kaffe och kaka. Trevlig men lite slö dag. Jag fick förresten slita med Mr. Fix skidor. Fy bubban vad hårda de var men nu är grovjobbet gjort. Men kul att kunna hjälpa till lite. 

Damernas 10 km, klassiskt, idag, och nu hoppades man väl mest på Ebba och kanske Kalla och det nya stjärnskottet, Frida Karlsson. Fast först ville jag få till lite träning och jag såg att det skulle gå ett lätt Beginners race, typ mellan 1,3-1,5 watt/kg, och det är ett bra sätt att hålla ned på tempot. Men det var typ 10 minuter kvar så jag rullade på lite grand innan jag växlade över. Det blev som väntat rätt lugnt men kanske lite väl lugnt. Kanske är det foten som börjar att fungera allt bättre som gör att det går bättre och bättre. Group riden var bara på drygt 22 km så när jag var klar så fortsatte jag och det visade sig snart att det bildades en ganska snabb klunga och nu var vi istället över 2 watt/kg. Det blev totalt över 44,5 km och jag känner mig toknöjd. Men sen var det fort in i duschen för snart började skidorna. Och vilket spännande race och vad säger man om Frida! Wow! Vilket genombrott och hela världen står och gapar! Det här var verkligen något som sporten behövde och hon är ju bara för skön när hon sitter och ringer hem till familjen, och pojkvännen! :-)

Sen blev det en rätt lugn kväll och Magnus drog iväg på hockey och jag såg samma match, fast via Viasat. Och snacka om proppen ur, för Mora! En rätt tuff match men det var en hel del stolpe in och till slut var det 6-1 till Mora, härligt! Sista perioden så fick jag sällskap av fiskar-Nicke! Eller om vi skall kalla honom för bowlar-Nicke! :-)

Måndag och nu var det inget mer planerat än att jag skulle få hänga på Sivan och Mr. Fix till deras stuga i Grövelsjön. Det var intressant och jag var självklart på! Jag vaknade lite tidigare och kanske var det hantverkarna som kommit. Men jag låg och drog mit lite grand, innan jag kom upp. När jag gick upp så var Mr. Fix uppe och det var även två hantverkare där. Så det blev frukost för alla och lite trevliga samtal. En av hantverkarna var dessutom lite av en allti-i-allo och skulle fixa min bil  som behövde nya bromsbelägg. Han hade däremot glömt att kolla på bilen om jag verkligen även behövde nya bromsskivor. Men han skulle göra ett nytt försök. Sen kommer även Sivan och han tar också en kaffe innan vi åker. Jag hade glömt att stugan låg i Grövelsjön men det låg där i bakhuvudet då deras granne var en gammal jobbarkompis. Så när vi närmade oss så började bitarna falla på plats. Sivan berättade lite anekdoter på vägen och givetvis skulle de skämta om en älg som stod bredvid vägen. Det tog en sekund innan jag såg att det var en fake-älg. Nåja, det fick jag bjuda på. Vi stannade till och köpte lite fika och när vi kom fram så fick vi skotta. Eller rättare sagt dem. Jag känner mig ju handikappad och det kändes lite jobbigt. Men jag hoppas de förstår att jag inte kan vara behjälplig. För de som precis hittat till min blogg så opererade jag min fot för 3,5 veckor sedan och går på kryckor. På vägen så hade de även stannat till och köpt renhjärta och det förstod jag ju att de ville att jag skulle få prova. Initialt så var det lite motbjudande men så tänkte jag efter. Det borde ju vara riktigt fint och är ju en muskel rätt av. Så torkat renhjärta stod på menyn. Sivan hade dessutom namnsdag så jag försökte, efter tips från Mr. Fix, ringa in till den lokala radiostationen och önska en låt. Men jag kom tyvärr inte med men vi lyssnade men tyvärr så kom det inte med. Väl framme i stugan så var det, efter snöskottningen, dags för lite fika. Och renhjärtat smakade riktigt gott. Det blev även en kanelbulle och en princesstubbe. Det hade nog räckt med en av de sötare sakerna. Sen tillbaka mot Mora igen och väl hemma så ville jag träna lite och Magnus åkte då till affären och handlade lite. Han skulle fixa en brakmiddag efter mitt förslag på pizza... Nåja, jag hoppade upp och körde lite drygt 33 kilometer på timmen och fick så låg snittpuls som 68. Det är ju fantastiskt, om det är så. Det låter ju som jag har återhämtat mig då. Bra! Sen ringde jag Ullis och det var skönt. Det är lite jobbigt att vara ifrån varandra, det händer ju typ aldrig. Men det är ju skönt att man känner så! :-) Sen in i duschen och när jag kommer ut så är Magnus i full gång med matlagningen så jag passade på att svara på lite mail och kolla in skidforum. Och maten var gudomligt gott och det är bara att erkänna att där ligger man i lä! Riktigt, riktigt gott och vi avslutade kvällen med att chilla framför teven. Trevligt! 

Lördag morgon och det blev en härlig frukost med Mr. Fix! Sen slog vi på teven och såg på TjejVasan. Bra tryck och speciellt Britta Norgren imponerade. Men jag ville ju träna också så snart så hoppade jag upp på trainern, de hade jag packat ned och så även cykeln. Jag körde lite själv, först, och sen var det en lugn group ride, på schemat. Tror det var med tyska PACK. Så jag körde lugnt men det blev ändå lite svettigt. Totalt blev det lite över 47 km och jag kunde plocka hem lite kilometer, det kändes bra. Sen drog vi ned på stan och kollade in TjejVasan live, istället. Och jag hann växla några ord med en gammal vän, det var trevligt. Sen mötte jag upp några killar som ville ha lite vallningshjälp och bestämde att de skulle hämta skidorna vid stället där jag skulle jobba lite. Men det var lite för ont om tid och jag orkade jobba i min vanliga fart, på grund av, foten. Så lite stressigt men jag fick hjälp av Sivan med fästvallningen. Det var skönt och välbehövligt. Sen var det bara lite lätt sickling på en gammal kunds skidor. Efter det så blev det lite trevligt samtal med Sivan innan jag for hemåt med Nicke. Där satt Mr. Fix och slötittade lite på teve men han var trött och gick snart och natta sig och jag satt uppe i någon kvart till. Trevlig dag men jag hann inte riktigt kika på Melodifestivalen. 

Torsdag och det kändes återigen lite bättre, på morgonen. Och så här i efterhand, när jag tänker efter då Ullis undrade hur det var med foten, så kändes då alltså foten klart bättre. Skönt! Men det är ändå klart obehagligt att stå på fötterna utan foppatoffel eller skor. Så jag går inte gärna alls gärna utan skor och jag måste alltid ha kryckor fortfarande. Så fastän jag kan cykla rätt mycket så är det alltså långt kvar på rehaben. Det är nog bra att påpeka. Dagen började iaf med att jag kom upp rätt tidigt och kunde ta tag i några saker. Sen fastnade man förstås framför skid-VM och jäklars vad spännande! Det var sprint, som stod på schemat, och det var spännande från start, dvs från Prologen. Tjejerna hade oväntat svårt, i början, men sen, till finalen, så gick de ju som tåget tills den ödesdigra kurvan där Sundling sätter staven fel och hon och Dahlkvist krokar ihop och dessutom gör så att Stina Nilsson tappar sitt momentum och tappar kontakten med Falla som vinner. Lite surt förstås men livet går vidare. På killsidan däremot så gick det väl som väntat men Calle Halfvardsson hade ju sett lite starkare ut, på slutet, men han fick ju inte riktigt chansen efter sitt stavbrott. Men man kanske heller inte skall luta staven så och trycka på allt man har. Fast han kanske inte var i full balans efter all uppståndelse kring honom, på slutet. Och säga vad man vill om Victor Thorn, han försökte iaf, men kanske borde man prata lite mer takik i landslaget. Det var ju en dödssynd att bränna allt krut i den värsta backen och inte räkna med någon drafting nedför. Nåja, det kändes väl bra då. Oscar Svensson körde däremot sjukt smart och gjorde vad han kunde. Grymt! Tyvärr räckte det inte riktigt men det var ändå kul att se. Sen blev det lite mat, när Ullis kom hem, och förstås lite träning. Jag såg att man kunde välja Watopia och Ullis loggade in och började och jag kom strax efter. Sen ser jag att en Sub2-ride, med SZR, snart skall starta och jag blev intresserad. Fast ledaren, Gofika, är lite speciell och verkar prata först och tänka sen. Jag har tyckt att han verkar lite spydig, ibland, och av kommentarerna, på någon group-ride, så kunde man se att han slängt ut sig lite skit här och var. Så jag tvekade då jag egentligen inte ville ha någon otrevlig upplevelse men sen blev jag lite nyfiken också. Jag behöver ju inte ta åt mig. Och det brukar gå lite väl hårt också, på de här turerna. Nåja, jag körde först 5 km på Watopia och sen, i sista stund, så klickade jag över till eventet. Fem sekunder kvar och nu var det dags. Av erfarenhet så tryckte jag på rejält, i början, och nu började istället ledaren väldigt lugnt och jag fick hålla igen. Och hålla igen väldigt länge. Nu verkade han istället hålla sig väldigt lugnt och snart började vi, som startat lite för hårt, förstås och backade så sakteliga tillbaka. Efter något varv var de flesta samlade igen men det var klart och tydligt att det var ett lugnare tempo nu. Och som vanligt samma konstiga stavningar och jag vet fortfarande inte om det är med flit, typ som en gimmick, eller att han helt enkelt inte är så bra på att stava och heller inte har full koll på engelsk meningsuppbyggnad. Men lite kul att titta på och idag var det riktigt trevligt. Det blev en lugn och skön runda och jag kunde summera 37 km idag. Som vanligt utan någon direkt hårdkörning och det är bara att inse att jag, iom operationen, går miste om en del kvalitetsträning. Sen dusch och förstås ta hand om såret. Varje dag så lägger jag om såret. Sen blev det lite fotboll men jag tittade inte på hela. Malmö var helt enkelt ett nummer för små och när de inte fick utdelning på sina chanser så tänkte jag på refrängen istället. Jag skall åka och hälsa på min "bonus-familj", i Mora, under sportlovet. Det blir förstås rätt lugnt men kul att träffa dem. 

Tisdagen blev faktiskt en vilodag. Jag var fortfarande seg och kanske lite orolig hur det gick med läkningen. Men jag tycker jag har skött rehaben bra och när jag cyklar så drar jag ned på rehaben och försöker hålla mig hyfsat lugn. Men idag var det alltså tisdag och vi skulle åka och gratulera Gabriel, mitt gudbarn, höll jag på att säga, men det kanske det inte är. Jag har aldrig skiljt på dem faktiskt och det är nog bra. När vi kommer dit så är födelsedagsbarnet lite arg och jag busar lite med honom och snart är han på bättre humör. Han hade visst spelat lite för mycket och inte lyssnat. Vi gav honom en cool sparkcykel och det kanske var i värsta laget men då vi hade den i butiken så gick det lätt. Han verkade bli nöjd iaf och sen blev det fika och en massa prat. T.o.m så länge så vi hann spela Primetime, på kvällen, innan vi åkte hem. Sen tittade jag och Tim på lite fotboll, det har blivit mycket sånt på slutet. Det är FA-cup och Champions League, och allt möjligt. Och förstås kul med Malmö. Tim och jag tittade på Liverpool vs. Bayern München. Det var faktiskt en riktig skitmatch och bägge lagen tog ut varandra eller vad det nu var. Det hände inte så mycket iaf. 

Sen var det då onsdag och kanske kändes det lite bättre. Jag vaknade utvilad och det kändes klart bättre. Timmarna gick och när Tim kom tillbaka med ett paket från Kaffekapslen så blev det lite gott kaffe. Mot kvällen så ville jag nog cykla lite grand. Ullis sprang hem från jobbet och kände sig nöjd för dagen. Jag traskade ned, efter maten, och såg att PACK skulle köra ett lugnt pass. Men jag började lite innan men såg PACK-riden som ett verktyg att hålla ned tempot. Man skulle ligga mellan 1,3-1,5 watt/kg. Det blev lite hårdare själv först. Tror jag hann 15 km innan jag bytte till group riden. Så var det då dags och jag tryckte på i några sekunder och släppte sen och undrade vart ledaren tog vägen. Många gjorde samma sak och det såg ut som en lång pil som undrade vad som hände. Med förra gruppåkningen i färskt minne så tog jag nog i lite mer än behövligt och nu blev det istället en väldigt lugn åkning i några minuter och jag undrar om inte gruppledaren körde extra lugnt som ett Statement. Så det tog ett bra tag men sen var ledaren ikapp och många tog det lite lugnare. Men det var svårt att köra så lugnt. Sen uppför Box Hill, och samma sak nu. Det var svårt att hålla rätt tempo och sen fick de allra flesta vänta på toppen. Det märktes att det ändå var en nybörjartur då många skrev att de var så trötta. Nåja, jag rullade nedför backen och sen fick man vänta in lite igen och jag rullade in bakom ledaren sen, i mål. Jag fortsatte sedan någon mil och det blev totalt drygt 37 km idag. En lugn och skön dag. Sen lite mys framför teven. På slutet blev det återigen lite fotboll, med Tim. Nu var det Athletico Madrid mot Ronaldos Juventus. Kul att se Juvve få däng! Förlåt, Basel...