Torsdag och jag sov som vanligt bra, på morgonen. Jag märker inte ens när Ullis går iväg och jag sover väl som en stock. Sen försöker jag komma upp och det som drar mest är väl morgonkaffet och morgonteve. Det får väl ses som en schysst bonus, då man ändå går hemma och är sjukskriven. Men idag var det visst inget VM. Hmm, lite skumt. Är det två dagar och sedan uppehåll? Eller samkör inte alpint och längd? Det hade jag fått för mig men har inte någon direkt koll, faktiskt. Men nåja. Jag jobbade ikapp med en kurs vi har på skolan. Alltså på skolan där jag jobbar. Det handlar om multimodulalitet. Det är egentligen enklare än vad det låter men väldigt intressant och nyttigt. Så jag började läsa ikapp lite. Sen hann jag läsa lite på min bokkurs också och kikade även på vad den kommande uppsatsen skulle handla om och det var verkligen spot on! Precis det som jag verkligen hade fördjupat mig i och den uppgiften känns lätt. Men det är ju klart. Nu har jag ju haft tid att läsa ordentlig så nästa uppgift, då jag är fullt tillbaka i arbete, kommer förstås inte kännas lika lätt. Och igår fick jag ju betyg på förra kursen, som var nummer två i ordningen, och jag fick även nu ett G. Jag hade en liten förhoppning på VG men det var nog iaf ett lite säkrare G, den här gången. Men tillbaka till ordningen, det här är ju i första hand en träningsblogg, eller? :-) Det blir ju iaf så när man tränar så mycket. 

Jag ser på klockan att det nu inte är mer än en timme kvar, tills Ullis kommer hem, och jag känner att jag nog borde vila lite. Jag försöker vila lite för hon vill att vi zwiftar lite, klockan 17.00 Och när hon kommer så byter vi ganska snabbt om då hon är med på en tjejtour. Och precis när det skall starta så kommer hon på att hon inte bytt cykel utan kör återigen på en tempocykel och det betyder förstås att man själv inte får någon hjälp att ligga i rygg. Men det är för ont om tid så hon startar och så även jag. Jag försöker hänga med i deras grupp men snart nog så har de svängt åt ett annat håll och när jag kom in på Ullis bana igen så ligger jag över tio minuter bakom och känner inte att jag vill jobba uppför samma jobbiga backe, pga foten, och jag vänder snart och kör tillbaka istället. Klart mycket tråkigare för nu möter jag istället bara en massa cyklister. Men jag cyklar på ända till startpunkten och där vänder jag igen. Nu möter jag istället tjejgruppen och försöker hålla koll på Ullis men det är helt omöjligt och när jag vänder så vänder jag alldeles för sent och jag kör mitt egna race igen. Men jag ger tummen upp till en SZR-cyklist och efter ett tag så vaknar han till och vi samkör hårdare och hårdare. Till slut så är det för hårt för både min ork och framförallt för min fot. Jag trycker ju bara med tårna och det blir lite ojämnt. Jag snittar lite drygt 30 km/h, iaf och tanken är att köra en timme men samtidigt så kunde jag ju cykla då ändå Ullis cyklar. Men efter hårdkörningen så tog orken bara slut och jag stannade vid drygt 35 km. 

Onsdag och dagen var som vanligt men kanske för vanlig. Jag har börjat gå in i en bubbla och kommer knappt ihåg någonting. Tog jag tabletterna imorse? Hmm, hur jag än försökte komma ihåg det så gick det inte att komma ihåg men nu har det gått över en vecka så det kan inte vara hela världen och tabletterna är ju för lindra smärta. Men hur ont har jag? Det är mer en diffus känsla och konstiga, snabba, smärtrusningar. Det liksom sticker till, och det ordentligt, i hälen. Det smärtar till rejält och det kommer ganska ofta men det är nog mer av läkningsprocessen. Jag skapade en fb-grupp, med de patienter jag träffade i samband med operationen och förstås gjorde samma, eller nästan samma, operation. Där frågade jag om de upplevde samma fenoment och till en viss del gjorde de det och det kändes skönt. Men idag ville Ullis till Safiren, det är det lokala gymmet, och jag tänkte hänga på. Det skulle bli skönt att bryta rutinerna lite. På dagen tittade jag återigen lite på VM och det var killarnas Super-G, som stod på schemat. Tyvärr så hade vi ingen större chans och inte heller norrmännen lyckades. Rätt tuff bana, liksom igår. Sen hann jag med att svara på lite mail men orken började återigen försvinna och rätt som det var så var Ullis hemma och det kom över mig att jag lovat henne att fixa en massa saker men vad var det igen? Det var som bortblåst och inte ens när jag kom på att jag glömt något kom jag inte på vad det var. Snacka om groggy i huvudet. Men efter att fått i oss lite att äta så gick Ullis och jag bort till gymmet. Hon hjälpt mig att ta fram en Cross fit-kub, som jag kunde sitta på, då jag stakade. Jag började och det var inte alls skönt och man kunde inte alls komma över "stavarna", som man skall. Sen gick jag upp och stod mest på ett ben och lite på tårna, på den opererade foten. Men trycket blev rätt snett så snart började höger skinka att krampa men det var ändå det klart bästa sättet att staka på. Att det krampade fick jag leva med men det fick banne mig räcka med fem kilometer. Tyvärr glömde jag först att sätta på klockan och sen märker jag att klockan, på stakmaskinen, inte stannar då jag stannar för att sätta på musik i öronen, då Ullis går ned till Coren. Nåja, det är inte hela världen. Folk tycker uppenbarligen att jag utgör något exotiskt inslag och ett barn kommer fram och pratar om allt möjligt och sen får mamman nog och försöker hämta honom. Men pojkens syskon tyckte också det var roligt och kom fram, dock lite på avstånd. Men efter fem kilometer var jag alltså klar och sen försökte jag styrketräna lite och lite jobbigt blev det med foten på några av benövningarna. Men jag kunde absolut hoppa runt mellan stationerna. Rätt tufft att ta i men att bara vara i blickfånget, med min fot, gjorde att jag blev lite inspirerad. Skönt och välbehövligt med lite styrka, också. Tanken var att jag och Ullis skulle cykla också men nu var min ork slut och frågan var om vi ens skulle hinna. Jag hoppar ned, på kryckor, till nedervåningen, där Ullis är. Jag pratar med en bekant och sen märker jag att passet är slut och jag hinner inte ens kika in. Så jag snabbar mig, så att inte Ullis skall behöva vänta på mig. När jag kommer upp så kommer hon strax efter. Men det tar lite tid att komma ifrån gymmet och jag vågade inte gå nedför de hala trapporna utan tog hissen. Det gjorde också att det tog någon minut extra. Sen affären och när vi kom hem så skulle hennes "race" precis starta. Så hon får ta ikapp det en annan dag. Och jag var slut så det räckte och orkade knappt ta mig hemåt. 

Så 24 minuters stakning och dryga 20 minuters styrketräning. 

Tisdag och jag var supernöjd med att ha klarat av Tour de Ski... förlåt Zwift och jag kände mig sjukt trött och sliten och hade redan planerat in en vilodag. Men det går verkligen upp och ned med orken och jag fastnade först framför teven och såg på Super G. Riktigt spännande med damerna och det hände saker hela tiden och riktigt trist med Lindsey Vonn. Vore kul om Stenis dök upp några dagar tidigare för att ta ett värdigt farväl, i samband med Vonns sista tävling, störtloppet. Hursomhelst så kändes vilodagen cementerad men när Ullis drog iväg till gymmet så började jag visst byta om. Jag hade, med Tims hjälp, bytt ut ena pedalen, och nu ville jag prova den lite. Så jag såg det som ett litet test. En gammal hederlig platt sak utan några som helst möjligheter att spänna fast sig. Så jag klämde på mig foppatoffeln igen och satte igång. Det kändes hyfsat bra i början men sedan föll orken så sakteliga och när jag var uppe i knappa femtio minuter så var jag lite sliten men jag kämpade lite mentalt för en timme skulle kännas skönt. Och så fick det bli. Dock står det 1.09 på Zwift men jag tror den stod och tickade då jag gjorde mig iordning. Så det blev faktiskt prick 30 km på en timme. Tror jag... Inte så viktigt men lite konstigt om klockan, på Zwift, går fastän man står still. Och som vanligt så krävs det lite av cirkustakter för att duscha med foten inslagen i plast och ihoptejpad. 

Det kan ju låta lite fånigt att jag, som gjort massvis med lopp, fegade inför Tour de Zwift och avstod de två första etapperna. Och det är inte ens riktiga tävlingar. Men sen, iom den tredje etappen, så var jag igång. Det är som sagt inte en tävling men oftast, iaf när benen var pigga, så gick jag in med den inställningen. Men sen opererade jag mig ju förra tisdagen, den 29 januari, så var ju chanserna att klara av de två sista "deltävlingarna" i fara. Men jag hade ställt in mig på det och trots att de skulle gå in och såga bort en del av hälbenet, och ta bort en inflammerad slemsäck, så hade jag gått och fått för mig att jag skulle kunna cykla de två saknade etapperna, i efterhand. Men jag hade nog inte satt mig in i hur jobbig operationen skulle vara. Jag har inte alls kunnat belasta hälen och cyklingen kändes hopplös. Men i söndags gjorde jag ett försök, med den enklaste av de två etapperna, och det var på håret. Sen hade jag tur att de förlängt "ta-igen-dagarna" och jag fick även måndagen på mig. Och det var skönt för trots att etappen var klart värre så hade jag gjort stora framsteg med foten. Det kändes som om cyklingen gjorde den väl och det var bra med lite genomblödning. Men idag så ville jag få till en bättre lösning med foten. Jag trampar ju bara lite lätt med tårna och i slutet av cyklingen så är det klart jobbigt. Pedalerna är ju inte så stora, direkt. Idag såg jag en foppatoffla och jag testade den. Lite trångt, och läskigt, vid hälen, men trycket kom liksom inte över såret utan bara längst ned. Så jag provade och hoppades på att jag inte gjorde bort mig. Nu kunde jag trycka lite hårdare utan att vara rädd för det blev ett klart bättre grepp. Men högersidan var ju både tryck och dra medan vänster bara tryckte vid tårna. När jag tappade greppet lite så kom trycket mer under foten och det är inte lika skönt utan mera en otäck känsla då trycket kommer för nära där de har opererat så då flyttade jag trycket igen. Men nu kunde jag ibland ligga runt 3,0 watt/kg och det räckte för att kunna kämpa lite längre fram i fältet. Fortfarande långt bak i den bakre delen men ändå. Tror det var 141 deltagare och jag närmade mig snart 100:e plats. Och nu var jag lite mer varm i kläderna och började avancera ytterligare men mindre ryggar nu. Och några ville absolut inte dra mig och hur skall de veta att jag är nyopererad. Men jag försökte också dra min del men när t.o.m en TT-kille blev sur så var måttet rågat. Vad sjutton gör det om jag ligger bakom honom när han inte har det minsta hjälp av att ligga bakom någon. Jag jobbade på och snart var det nära. Jag hojtar till en kille när jag närmar mig och han är med på noterna. Sista kilometerna men så surt när han avgör genom att trycka till. Jag kan omöjligt svara med min fot men är riktigt, riktigt nöjd! Wow! Jag klarade av det och vad har jag lärt mig av det här? Ja, förutom att ingenting är omöjligt då. Jo, att inte fega med nya saker. Just do it!

Min sista etapp var alltså etapp 2 och jag klarade av alla nio, Wow!

Flera dagar utan bloggande och det har såklart att göra med att jag inte har tränat. Jag har ju liksom låtit bloggen bli en träningsblogg, iaf i första hand. Men jag har ju förstås rehab-tränat, och det kanske inte är så spännande men det är viktigt inför framtiden. Och så vill jag gärna skriva om hur det har gått efter operationen, jag har ju varit lite orolig inför en del saker. 

Inför operationen var jag nog mest orolig för sprutorna som jag skulle ta. Först tog jag inte riktigt in varför jag skulle ta dem för jag blev nog så orolig inför själva sprutmomentet. Efter några oförsiktiga stick, vid blodgivning, så har jag blivit lite spruträdd. Eller iaf så pass så att jag absolut inte tittar då jag sticks. Men att sticka sig själv? :-0 Jisses! Jag byggde upp en nervositet inför operationsdagen men jag tyckte jag var rätt cool men när jag tänker efter så pratade jag extremt mycket med allt och alla. Jag hann knappt komma till väntrummet förrän jag började prata med en ung handbollstjej och det var trevligt. Bra att fokusera på något annat. Sen kommer jag in i väntrummet, där många låg och väntade på sin tur. Jag fick nog fem tabletter så jag skulle bli lite groggy. När läkaren kommer och berättar att han skall utföra en likadan operation på en kvinna innan mig så svarar jag högt och glatt. "-Vad bra! Då kan du träna på henne!" :-) Så det var mycket humor och det berodde nog på nerverna. Sen kommer jag äntligen in och det beskrev jag nog i förra inlägget. Efter operationen så fick jag tag på Ullis och jag var fortfarande lite groggy och förstås helt bedövad i benet. En speciellt kvinna från nattpersonalen, som var rätt tuff, gick till grannen och jag lyfte på ena hörluren och då förstår jag att hon visade hur han skulle ta sin spruta! Neeej! Den hade jag lyckats förtränga och snart var det alltså dags. När hon kom till mig så var jag lite nervös men sprutan var rätt liten och hon visade hur den skulle ligga. Den var visst slipad på en sidan men det var helt omöjligt att se utan läsglasögon. Jag tyckte dock att jag såg att den sken annorlunda vid en vinkel. Hon förklarade hur jag skulle göra och sen var det bara viljestyrka för att trycka in den. Direkt så kände jag att det var ju inte så farligt. Det kändes ju knappt alls men det är ju inte det som är grejen. Det är själva sprutan som spökar, tror jag. Första natten och jag tyckte jag sov dåligt. Jag försökte lyssna lite på musik och då och då sov jag iaf. Och rätt djupt och jag kom ihåg den konstigaste av drömmar. 

Men låt oss hoppa framåt lite grand. Jag lär känna patienterna som är där och pratar med alla, iaf de som sov över. Så efter att ha blivit utsläppta så sitter vi snart i cafeterian och Ullis har även kommit och vi fikar tillsammans. Trevligt och sen åker vi hemåt. Fast vi stannar vid Kungens kurva och det blir lite fika. 

Sen väntade rehab och målet var att fixa rehabövningarna tre gånger om dagen. Men sprutan är alltid lika läskig. Det tar klart emot att sticka in den i huden. Trots att det inte gör så ont så tar det emot. Fem dagar har gått och med det fem rehabdagar och fem sprutor. Några korta utflykter har jag orkat med men det tar på krafterna och det hela var klart jobbigare än jag trott. Jag trodde jag skulle kunna vara uppe och träna rätt snabbt, i princip. Nu kan jag inte ta mig någonstans utan att använda kryckor. Men jag bildade en rehabgrupp, på FB, där vi stöttar varandra och det var positivt. 

Tisdag och var det alltså äntligen dags för häloperationen. Eller äntligen och äntligen. När själva beslutet togs så gick det rätt fort men jag har ju haft rätt stora problem, i några år. Men så var ju det här med träningen... Nu skulle jag ju missa den sista, s.k., deltävlingen i Zwift tour. Men när jag kollar i Companion så ser jag att första "tävlingen" går klockan 06.00, som jag skrev om i förra inlägget. Men skulle jag orka upp och när jag tänker efter, så tvekar jag. Det är nog inte så bra att ta ut sig innan en operation, iaf.

Jag lyckas iaf komma upp men känner mig lite trött. Ullis kommer ned och pussar mig lycka till. Dock mest inför operationen. Zwiftandet tyckte hon var dumt. Så när starten går så har jag nog det i bakhuvudet och kanske medvetet håller igen lite. Den tidiga morgonen gjorde nog sitt till, också.

Jag hittar snart in i några grupper men kommer ofta i ofas efter uppförsbacken. Där får jag slita hund och kan ändå inte hålla ryggarna. Så det är tyvärr en hel del ensamkörning och det är synd. Jag ville ju mest glida med idag. Till slut är jag i mål och in i duschen och blev det ju Deacutan, istället för vanlig duschcreme. Gott om tid och jag kanske borde gjort en packlista... Men kläder, mobil och lurar, är nedpackade.

Framme vid tåget och på skylten så står det att tåget skall till Norrköping. Jag som aldrig åker tåg blir helstirrig, jag skall ju till Stockholm. Men snart kommer några bekanta och lugnar ned mig då de säger att skylten är trasig. Det lustiga är att det stod samma avgångstid. Men på tåget kom jag och jag fick göra som de andra. Peta på handtaget och så öppnade det sig visst. Sen nästa konstiga dörr och nu hade jag ingen att kolla på. He he, killen som aldrig åker tåg. Men jag kom förbi den också och sen gick det smidigt förutom när jag skulle knäppa in min position och den visade att jag hade en dygns promenad framför mig. Hmm, vad hände där? Den visade visst min hemadress. Så jag bökade med det där i säkert fem minuter och han på den tiden dessutom förflytta mig åt fel håll. Nåja, det var ju inte så farligt. Nu bara att traska och jag hade gott om tid på mig. Jag checkar in och det var visst bara bra att jag var tidig. Dock mycket väntan och jag blir lite groggy av tabletterna men får innan. 

Sen in på operation och tre stycken höll på med mig samtidigt. Somnade in skönt och i nästa sekund, känns det som iaf, så tittar jag in i någons ögon och jag är på uoovaket. Nice! Jag gillar verkligen att vakna upp ur narkos och för en sekund så kan jag vifta på tårna. De har avslutat med att bedöva hela underbenet och kanske hade inte allt tagit. För sen var det helt kört och det kändes som hela foten, och halva underbenet, var bortdomnat och det var för hårt tejpat. Men jag frågade, pinsamt nog, säkert 3-4 stycken om det inte var för hårt tejpat. Men är man groggy så är man. I några moment mådde jag lite dåligt men jag hade ju å andra sidan ett rejält underskott, på energi. Så efter att ha vräkt i mig, diverse saker, mådde jag som en prins.

Dock verkar det bli svårt att blidka läkaren om att komma upp på cykeln, i helgen... 🤔

Söndag morgon och jag var inbokad på Stage 8, på Zwift. Men jag verkade tyvärr bli själv, av kompisgänget. Det var nog lite för tidigt. Men jag ville få passet gjort, så att jag och Ullis kunde dra iväg till stan. Men Ullis och jag käkade lite frukost och sen traskade jag ned i källaren. Idag skulle jag bli själv även hos Team Bernhardsson, då Ullis hade börjat fått halskänning. Jag hade haft några dagar då jag känt mig hängig men nu började det nog bli bättre. Och idag var det alltså Stage 8 och fastän det inte är någon tävling så taggar man till. Och många verkade ju köra bra, och det sporrade. Jag kommer när det är typ 12 minuter kvar och väljer att gå direkt in i fållan, sas. Så det inte blir någon miss. Där kör jag lite lätt och bara väntar in. Det verkar inte finnas någon i träningsgänget som är med så jag slår istället på musiken och ökar själva "spelljudet". Och när starten går så testar jag att trycka på, så att jag får bra hjälp av de som åker rätt fort. Det värsta är när du känner att du har kraft kvar och sitter med ett för långsamt gäng och får ödsla energi på att komma fram till snabbare klungor. Lite spännande att se om kroppen svarar också. Jag trycker iaf på och gör så i någon minut men det känns jobbigt men det kan också vara mest mentalt. Snart får jag släppa på trycket och jag får en liten chock. Jag orkar knappt ligga i 2,4 watt/kg. Men vad f-n! Jag får jobba mentalt och det kan ju vara så att jag inte är uppvärmd också. Och min medicin, som jag dock tror är mest för kylan, det är iaf då jag får mest effekt utav den, är slut. Eller säg så här. Utan den så står jag still när det är kallt. Nu var visst men inahalator slut men det skall ju funka i källlaren iaf. Hursomhelst så tycker jag att jag får slita men pulsen är inte så hög, iaf inte initialt, så det är nog mest slitna ben och kropp. Jag försöker, under första varvet, ligga på runt 2,6-2,8 watt/kg. Sen går det uppför Box Hill och det känns som jag står still. Men jag kämpar på och när det går nedför så går det mycket lätt men jag har då inga problem att hänga på de andra. Sen får jag upp ångan till andra varvet och kan ta i mera. Det känns riktigt bra och vid andra varvet är jag lite mer med och sen så avslutar vi med en tredje klättring och nu är det proppen ur. Nu ligger jag runt 3,0 för jämnan och får pb, på backen och det känns skönt att cykla om folk. Jag trycker på rejält för att få bra ryggar och det går lätt att komma ikapp. Jag mår nog bra av lite uppvärmning, det är väl så när man blir äldre. 

Sen, när jag skall skriva in passet, så blir jag lite konfunderad. Tiden man ser, på tex. Zwift, och Companion, är ju inte den riktiga tiden på de olika deltävlingarna, eller skall vi säga bara Stages? Det är ju någon från när man kommer in i fållan och det kan ju skilja över tio minuter. Som det blev för mig idag. Jag gick ju in i fållan runt 12 minuter innan och det fick jag som tillägg. Hmm, skumt. Jag som trodde man kunde jämföra sig lite med andra men då är det ju en helt annan sak. Jag fick egentligen höga 1.15 men på Zwift och Companion, och säkert också Strava, så står det 1.27 Men då vet jag det. Man får ta de andras tider med en nypa salt, det går iaf inte att säkert jämföra varandra. 

Men under cyklingen så kommer plötsligt Ullis ned, ombytt och klar för cykling! Hon tyckte att det kändes bättre och satte igång att trampa. Dock lite lugnt och försiktigt, men ändå! :-) Så när jag är klar så trampar hon vidare och jag hoppar in i duschen. Efter det så bokar jag in bio, det skall bli "Britt-Marie was here". Jag har ju läst boken och den är riktigt rolig. Men trailern lovade inte lika mycket. Väl uppe i Kungens kurva så shoppar vi lite och sen blir det bråttom till bion. Vi hinner precis och vi kommer typ när reklamen är slut. Men bion var tyvärr ingen höjdare, boken var klart bättre. Jag ger den en 2:a, i betyg. Funkar att se men t.ex så var "Lyckligare kan ingen vara", klart bättre. 

Efter det så stannade vi till i Södertälje och handlade lite mat och sen var det skönt att vara hemma. Vi avslutade kvällen med lite mys framför teven. Jobb imorgon och sen är jag hemma i några veckor. Jag är lite spak inför tisdagens operation, av min häl, så jag har nästan tappat stinget inför arbetsdagen. Men den skall nog går bra. Det kan vara bra att fokusera på något. 

Lördag och trots att Ullis och jag var uppe tidigt så blev det mest slötittande på teve och ett antal kaffekoppar innan det hände något. Och så var det förstås sport på teve och det fördrevs några timmar på det. Sen var tanken att vi skulle träna och sedan dra mot stan men det sköt vi på. Jag gick ut och skottade undan lite snö istället och sedan bestämde vi oss för att ta det lite lugnt istället. Vi gjorde oss iordning för lite cykel på Zwift. Men nu var det Ullis tur att känna sig lite hängig och hon bröt efter knappa halvtimmen och jag körde lugnt men nog kände jag mig lite bättre. Så hade jag haft något i kroppen så verkade det iaf bättre nu. Jag körde rätt lugnt och rätt som det var så hade jag klarat av månadsmålet, med kilokalorierna. Man skulle typ förbränna 10 000 kilokalorier. Eller vad det nu var. Det borde ju vara 100 000 faktiskt, annars var det inte så mycket till utmaning. Men det tog ju sin lilla tid iaf och det var alltså först idag, som jag klarade det. Kroppen kändes, som sagt var, lite bättre men det var först när jag tryckte på lite som jag kände att kroppen svarade. Så när sista varvet, det tredje alltså, började så ökade jag lite och försökte hitta bra ryggar. Rätt snart så hittar jag ett bra, och snabbt, gäng och jag trycker på lite för att hinna med. När jag väl är ikapp så är det bara att bevaka och jag får ett fint pb, det är lite förvånande faktiskt. Jag borde ju kört hårdare förut och med större klungor. Men jag hade visst en riktigt bra klunga nu för det var ett ordentligt pb. Och snittpulsen blev 71% av max. Helt okey och totalt alltså ett lugnt pass. Vi avslutade med att äta lite gott och titta på teve. Nu skall jag faktiskt knyta mig för imorgon bitti väntar Stage 8, och då blir det hårdkörning. Jag tar nog långa sträckan igen. Sen så blir det bio för mig och Ullis.