Onsdag och idag var det studiedag men inga egentliga inbokade möten för mig men det blev ändå förstås en del kontakt med kollegor. Och jag sade även ja till att fortsätta ett år till på skolan. Ja, det är väl lika bra jag går ut med det och jag vet att många läser här. Det känns jättebra och jag ser verkligen fram emot en fortsättning.

Sen bokade jag även in mig för första vaccinsprutan och jag kunde säkert trängt mig före med tanke på den tråkiga hjärthistorien i min släkt. Men faktum är att ingen drabbat som har levt ett sunt liv och min nuvarande läkare säger ju att min hjärta egentligen är i toppform. Så jag inväntade när jag fick men igår kändes det som om hela systemet kraschade och det var stört omöjligt att boka. Nu fick jag tid först den 3:e juni. Sen gick tankarna till Jocke och jag fixade och donade med lite bilder och kanske, kanske så lägger jag ut en sång och bildspel till det. Men jag verkade inte kunna lägga ut ljudfilen till bilderna så jag gick sen ned och bara spelade in det som video. Men hur såg jag ut? Ostruken t-shirt, orakad och med myskläder samt i källaren och jag höll på att peta mig i skägget under solot. Jag försvann typ i känslan men det får jag nog göra om. Det lustiga var att jag satte typ alla toner, jag sjöng bara lite fel på ett ställe men det får jag se som artistisk frihet! Ha ha!

Sen behövde vi träna lite och vi hoppade upp på cyklarna och zwiftade lite. Det blev en hyfsad hårdkörning och ca. 35 minuter. Efter det drog vi till Trosa och skulle ta några kontroller. Vi parkerade vid vårdcentralen och började. Tyvärr glömde jag sätta på Runkeeper och snart började det mörkna vilket gjorde det väldigt svårt att kolla kartan. Vid vattentornet så kanar jag på rumpan och råkar visst tappa kartan. Det är svårt att ta sig fram och snart flåsar man rejält. Sen ringer faster I och vi pratar en del. Igår ringde förresten min andra faster och det är E-M. Det är den sistnämnda som ligger bakom mitt extremt coola smeknamn... Buu! ;-) Hursomhelst så var det någon som sade att både den ena och andra hade haft problem med hjärtat men det fick jag höra var fel och det var såklart skönt. 

Vi hoppar sen in i bilen och är nöjda med dagen. Motorcykeln var förresten redan klar på förmiddagen men vi hann inte hämta den idag utan det får bli imorgon. Sen hann vi in på Ica-Trossen och köpte lite. 

Tisdag morgon och jag låg i sängen och bloggade lite om gårdagen då mobilen ringer. Jag blir lite fundersam över numret och svarar. Det är en person som låter lite stressad och undrar varför jag inte svarat på mailet. Nej, det har jag inte hunnit läst, svarar jag. Personen var uppenbarligen lite stressad över att jag inte svarat över ett jobberbjudande och då jag var lite nyvaken så behövde jag förstås tänka till men fördelarna verkade klart överväga så jag sade i princip ja direkt i telefon. Det var onekligen en annorlunda morgon och jag vaknade till ordentligt och kom upp. Vilket jobb det det handlar om skriver jag mer om då jag undertecknat. Hursomhelst så tog jag lite frukost och snart var det dags att dra igång lektionerna och jag förberedde mig lite inför dem. Jag kände mig taggad och jag ringde förstås Ullis och några av mina närmaste vänner och berättade. När Ullis kom hem så hade hon visst redan sprungit och det är förståeligt då jag inte våga utsätta mig för samma belastning och jag var nog mer sugen på att ta några kontroller. Men först var det lite mat och röj hemma. Tydligen så hade mina tankar varit på annat håll så jag tror att det mesta var ett mindre kaos. Efter det så röjde jag lite utomhus, på tomten, och Ullis fixade lite mer inomhus. Sen ville vi iväg och nu var det till Trosa för att åtminstone ta några kontroller. Jag hade fått facit på mail men man måste förstås ta kontrollerna på riktigt. Och en kontroll bommade vi faktiskt rätt rejält och på en annan så var det värsta myrstacken av nedhuggna träd som vi promt skulle ta oss igenom. Så det blev ett rejält pass och när min ena faster ringde så var jag rejält flåsig. Vi pratade lite om bland annat Jocke och de tänkte på oss, det var fint. Sen tillbaka till bilen och jag fick sopa av mig lite jord efter en liten kaning. Det är andra gången jag bommar en liknande kontroll. Man är så fokuserad på ett större berg så man missar en större fristående sten bakom en. Nåja, det var kul och jobbigt. Väl hemma så stannar Ullis till på Hemköp och jag går och förbereder mig för att ta motorcykeln till en kille i Hölö, som är duktig på att meka. Jalmen tyckte jag skulle ta hojen på släp men jag orkade inte utan tänkte chansa och åka sakta, sakta och hoppas att däcket skulle hålla. Egentligen borde jag även spänna kedjan men det orkade jag inte heller utan det kan experten fixa samtidigt. Men när vi skall åka iväg, med Ullis i bilen, så startar inte motorcykeln. Hmm, den har stått för länge. På nya bilen så är jag inte ens säker på var batteriet sitter så jag hämtar den gamla och startar upp motorcykeln. Det går på ett nafs och snart kan vi rulla bort men den är läskigt svårstyrd och jag vågar inte åka mer än 60 km/h, om det skulle hända något. Väl framme i Hölö så strular gps´n lite men till slut är vi framme och däcket är så gott som rent från gummi och det försvann fruktansvärt fort på slutet. Vi snackar lite grand och det verkar vara en ovanligt trevlig och dedikerad person och jag förstår varför Jalmen tipsade om honom. Så vi lämnar honom och rullar hemåt i Volvon. Det är som om jag är inställd på att åka försiktigt för jag har typ kört i en halvtimme på helspänn. Väl hemma så tittar vi på ett avsnitt av the Sounds och sen stupar vi i säng...

Måndag morgon och allt det tråkiga har klart påverkat mig. Kände mig lite sliten och jag tog lite tid på mig att komma upp. Rätt som det var så ringer mobilen och det är sjukhuset som skulle ringa upp mig om Jocke. De ringde en halvtimme tidigare så jag var lite oförberedd. Jag sade att vi ville ha besked om själva dödsorsaken och det var en liten påminnelse till läkaren. Hon tog anteckningar och gjorde vad hon skulle. Så nu var det bara att vänta. Jag kom upp och sen hör Jalmen av sig och undrar hur det går. Han säger att han kan komma förbi och kolla på hojen och det är jag förstås tacksam över. Han skickar också över telefonnummer till en expert och Jalmen och jag kommer överens om att vi även skall gå en lunchpromenad. Han menar att det skall bli kul att "gå med ett proffs". Det var ju lite kul att höra då jag egentligen har hatat att gå. Men jag ändrade uppfattning 2019, då jag opererade hälen och liksom var tvungen att gå ett bra tag. Det var bättre träning än jag trott. Och promenader och cykling tog mig rätt långt ändå i Ironman 2019. Nåja. Jag röjde lite och när Jalmen kom så satt jag i telefon med experten. 

Jalmen och jag kollade lite på hojen och sen gick vi en promenad. Det blev 3,6 kilometer och helt okej fart. Jag vågade inte plåga honom lika hårt som brorsan P men det var skönt att gå och ett bra förslag av Jalmen. Sen så skulle jag in i huset men var är kidsen? De öppnar inte och frågan är om de hörde när jag ringde på. Till slut kommer jag in via altanen men de hade inte hört mig. De jobbar ju kväll så Tim sov och Felix hade hörlurar på sig. 

Jag visar runt lite i huset och sen tackar han för sig. Och jag får också tacka för lite gott han hade med sig. Eller skall jag tacka? Jag tömde två påsar godis direkt... :-) Sen åkte Felix iväg och jag kollade lite på "Legends of tomorrow". Kanske inte det bästa man sett men det var en spinoff på the Arrow som i sin tur var en spinoff på the Flash och nu har jag fastnat lite. Som i en spinoff... Sen fastnade jag på en jobbansökan som jag inte riktigt kunde släppa och jag var tvungen att försöka få Tim att öppna sitt pdf-program igen. Han har ett program där man kan göra cv och personliga brev. Så innan han skulle åka så drog han igång det och jag ändrade lite. Det blev inte helt perfekt men jag fick det gjort iaf. Sen försökte jag ringa kompisen Flaken som har bra koll på vad det handlar om men han var upptagen rätt ofta idag. Till slut ringer han dock upp och vi snackar lite. 

Ullis kommer hem och vi äter lite och jag bara känner att jag måste få sjunga lite och slänger upp datorn och gör ett snabbt försök med "Stad i ljus" till minne av Jocke. Och jäklars! Jag sätter de höga tonerna rätt bra men jag saknade lite känsla. Det var ju det där med att det är som golf. Man sätter sällan allt samtidigt men det var lite good enough, som blivit alltmer vanligt så här i Covid-tider. 

Sen åker vi till Lina för hon har visst fått besked från läkaren. Oh, det är mycket känslor i kroppen! 

Vi sätter oss i matsalen och Lina berättar. Det här är förstås känsligt och hade det bara handlat om mig så hade jag skrivit mer men det har absolut med hjärtat att göra och det kan absolut vara ärftligt. Det var ändå fint att veta att han troligtvis inte kunde gjort så mycket och att han troligtvis inte led så mycket. Det var mycket att ta in och sen spelade jag upp det jag sjungit in för de som ville höra. Det blev lite känsligt men jag hoppas de tog det bra.

Efter det så spelade jag lite med småkillarna. Men tror ni inte jag sätter den svarta jäkeln två matcher i rad och Vicke vinner igen! :-0 Sen går det bättre mot Gabbe så en seger fick jag med mig iaf. 

Efter det så går jag och Ullis lite i Trosa och vi plockar lite kontroller. När vi nästan är klara så går vi och tar en korv på "Krilles" och på vägen ut så ser vi Gisslan och PF svisha förbi! De vinkar och det var väl typiskt då man trycker i sig en korv. :-) Sen kommer en bil fullsmockad med folk och alla vinkar väldigt glatt, verkligen som de kände oss men vi har ingen aning om vilka det är. Det hann vi inte se. Så läser ni här får ni gärna säga till. Vi blev lite paffa men glada. 

Sen åker vi hem och vid affären så ser vi att vi, eller iaf Ullis, är med som veckans raket. Jag kommer av någon anledning alltid en placering bakom henne och vi ser att en kompis ligger på samma poäng. Så efter affären så åker vi och tar den sista kontrollen vi missade i Vagnhärad. Det var en väldigt enkel så det var lätt fixat och efter någon timme är det justerat och vi ligger två och trea istället och givetvis måste jag busa med kompisen och skriver några rader. Förhoppningsvis tar han det på rätt sätt och plockar några till idag. Som om inte vi kommer att göra det... Mohahaha! :-)

Efter det så började vi att titta på en ny serie, som Ullis hört om på hennes jobb, the Sounds. Den verkade lite tråkig först men snart var vi inne i den. En lång och händelserik dag med många känslor. 

Söndag morgon och Ullis jobbade. Själv så hade jag nog sovit dålig ti natt med för jag låg och drog mig i sängen väldigt länge. Men till slut var jag uppe och när jag äntligen kom igång så började jag med att kika på motorcykeln. Jag försöker lokalisera var man tar isär kedjan men jag hittar ingen länk. Det kanske är en sådan modell där det inte spelar roll vilken länk man tar isär, tänker jag. Eller det var förresten en kompis, som gick förbi, som sade det. Hursomhelst så upptäcker jag att man kan dra isär kedjan en bra bit, på drevet, och är det samma princip som på en vanlig cykel så innebär det att kedjan är alldeles för utsliten och säkerligen dreven med. Ajdå! Det här blir dyrare än jag hade tänkt mig. Jag bestämde mig för att lämna in hela motorcykeln istället och det hade börjat regna en del också. Sen går jag in och jobbar lite i källaren. Först så försöker jag återigen sjunga in Stad i ljus, till Jocke, men jag är tveksam om det verkligen blev bättre än tidigare. Sen fick Tim lyssna och han var nog inställd på att det skulle låta sämre men han undrade varför jag valde en sådan svår låt. Men den var ju så speciell för Jocke, svarade jag. Så fortfarande är versionen som jag sjunger in i köket bäst men jag är inte hundra nöjd. Nåja. Jag fortsatte jobba lite i källaren och sen kom Ullis hem och vi gjorde klart det sista. Sen gick vi på en promenad och plockade de sista kontrollerna. Mot slutet av promenade så ringer Tim och undrar om vi kan hämta mat och absolut. Det skall väl gå fort, tänker vi. Vi har ungefär tio minuter kvar till restaurangen och det känns som lagom. Tim beställer och när vi är där så ställer jag mig i kö och den verkar rätt lång för man står utanför men det kan också bero på att det är rätt trångt där inne. Sen lämnar en och jag kikar in och det känns rätt osigt. När det bara är en i kön går jag in och ställer mig där man skall stå men vilken otäck luft! :-0 Efter ett tag så känner jag hur det börjar sticka i halsen och jag får trycka bort impulsen av att vilja hosta. Sen får jag fram att jag skall hämta mat och säger namnet. Det är inte klart, säger kocken. Jag säger att jag går ut och väntar och att de får vinka när det är klart. Jag har nästan panik och vill bara ut! Hur kan man ens vara i det där oset? Något måste ju vara fel. Jag berättar för Ullis att det är jättosigt där inne och vi ser att kvinnan, som tar betalt, hostar till. Flera andra kommer ut och säger samma sak. Ventilationssystemet måste ju vara igensatt eller klart underdimensionerat. Det tar ett bra tag men till slut så ropar hon och jag går in så lite som behövs och tar påsen med mat. Vi väljer att gå en liten omväg för att ta den sista kontrollen men vi förlorade nog bara max två minuter på det. Nu hade vi tagit alla förutom en, som vi missade igår men den låg på andra sidan. 

Väl hemma så målar jag lite i källaren och Ullis pyntar. Det blir superfint. Sen är det fotboll och Zlatan verkar sugen men när man är så där bra måste man våga utman mer. En helt okej match och vad kul att Milan vann och dessutom över Juventus. Lite oroväckande att Zlatan skadade sig, bara hoppas det inte är allvarligt. 

Ullis och jag avslutade med att se de sista avsnitten på Snöänglar och den var rätt bra men lite otäck. 

Lördag morgon och idag skulle Jockes dödsannons vara med i tidningen. Men först skulle vi gå en promenad för att plocka de kontroller vi tog igår då Ullis inte hade laddat ned sin app. Så det gick ju rätt fort och nu var det bara att fortsätta att ta några till. Hitta ut-appen var ju lite för bra så det blev lite tråkigt och jag orienterade för det mesta med karta. Men då vi ibland tog osäkrare vägar så kom man då och då i ingenmansland och behövde "fuska" lite. Ullis tyckte dock inte det var fusk då appen var utformad så. Men lite hum behövde man ändå ha men det var förstås inga problem. Sagt av en kille som väl var med i en (!) orienteringstävling som barn. Tyvärr var agerandet av en vuxen ledare mycket tveksamt så det stannade vid en tävling. Tror jag iaf. Det var på min första nybörjartäving och jag var tolv år och jag har för mig att resten var typ tio år. Jag kommer så väl ihåg att jag bommade kontroll två rätt grovt och jag förlorade runt tio minuter på den. Sen gick det bättre och jag kom in som tvåa. Supernöjd och glad över att ha fått tävlat och att det ändå gick rätt bra. Då går en vuxen ledare förbi mig och säger: "Det räcker inte med att bara kunna springa..." Snacka om att sänka en! :-0 Som blyg liten kille så kanske det inte syntes att det tog men det gjorde sannerligen. Nu är det ju närmare 30 år sedan så han kanske inte finns kvar i livet men förhoppningsvis så gjorde han bättre insatser än så senare. 

Nåväl! Jag kom förstås vidare, dock inte inom orienteringen. I vuxen ålder så hade jag nog toksatsat. 

Ullis och jag var ute i ungefär en timme och nu skulle vi ha tag i tidningen men det var slut på båda affärerna men vi köpte lite fika då R skulle komma förbi. Jag hade bestämt mig för att ta en bit iaf. Sen visade det sig att R nöjde sig med kaffe så det var ju onödigt att köpa frestande fika. Sen hittade vi tidningen på bensinstationen och vi kollade förstås direkt hur det såg ut och den är ju en känslostorm direkt. Sen gick vi hem, åt lite grand och sen kom R. Efter det kom Ullis och undrade om jag typ ätit upp alla men jag var oskyldig så det var nog barnen. Efter lite mat så ville vi ut igen och nu sopade vi nästan rent på kontroller. Tyvärr missade jag en kontroll så den får vi ta senare. Det var inte så att den var svår eller så men vi bara missade den. Nu blev det genom fårhagen och vi genade vilt. I övrigt gick det rätt lugnt till... :-D Inte ens några får såg vi till. Nä, nu får jag sluta skämta. Vi småsprang emellanåt men sen ringer Ullis mobil och jag fotar förstås kontrollerna så att Ullis kan fylla i senare. Efter ett tag så tycker vi att det får räcka och vi har varit rätt systematiska och har bara en sida kvar, på kartan. 

Sen hem och jag tar en varm skön dusch och Felix vill spela "Vem bor här". Jag känner mig rätt säker och innan jag ens har sett det sista boendet så låser jag in mina svar och jag ser visst svaren direkt. Vilken näsbränna! Ett rätt... Men det var visst svårare än jag trodde för ingen hade mer än två rätt. 

Sen ser Ullis och jag två avsnitt av "Snöänglar" och den är rätt obehaglig. Efter det så gick vi och lade oss då Ullis skulle upp tidigt för att jobba. 

Fredag morgon och det kändes som om jag fortfarande var överfylld av känslor och behövde gråta ut. Men tiden började bli knapp och snart var det lektion. Jag försökte peppa och få igång alla men så fort lektionen var över och dataskärmen nedfälld så rann tårarna. Det var som om det bara rann över och det kändes lite skönare och bättre. Sen laddade jag om och nu var det fortsatt pepp som gällde och jag passade på att ta några mackor när det var lite lugnt. Begravningsbyrån ringde upp och hade fått tag i lite uppgifter för jag ville förstås veta vad som hade hänt Jocke. Ja, det ville vi allihopa. Så kanske man har lättare att gå vidare. Sen lite mat och jag laddade om för sista lektionen och i slutet, när jag avslutade, så kom Ullis hem. Sen gjorde vi oss iordning för att att åka en sväng till Stockholm för att köpa ett bord till Oliver, han fyller år snart och varför inte ge honom en present i förskott. Vi åker upp till Ikea och med munskydden på så inhandlar vi det vi skall ha och åker hemåt. Men det var lite väl billigt så vi stannade till och köpte ett presentkort på Biltema också. Efter ett stopp på Mc Donalds så var vi hos Lina, och barnen, och vi gratulerade Oliver. Han blev förstås glad och sen traskade jag upp till småbarnen. Var det idag jag skulle få stryk? Nja, det hoppades jag inte. Första matchen tog slut lite väl snabbt då Vicke sköt ned åttan rätt omgående. Sen var det en jäkla mass feglir då vi bara hade den svarta kvar och sen råkade jag öppna upp för Vicke och han tog chansen direkt. Jäkla, unge! :-) 1-1 och vi måste förstås ha en avgörande match och sen är det jag som klantar mig och har ned åttan... Grattis, Vicke! Hade det inte varit så ansträngande matcher så hade jag fortsatt spelat men idag var det han som var vinnaren. Sen hemåt och vi tog en liten promenad och jag passade på att logga in på Hitta ut, orienterings-appen. Normalt så får jag ju de rätta svaren men vi ville ta kontrollerna själva. Det kändes lite fuskigt att köra med appen men nu gjorde vi det. Man kunde lätt se var man var och hur man närmade sig kontrollerna. Men för de, som har lite svårt, så tror jag det kan vara bra. Vi tog runt sex, sju, kontroller och sen gick vi in och handlade och fixade mat till kvällen. Tyvärr så hade inte Ullis laddat ned appen och vi kom inte riktigt ihåg bokstäverna så vi bestämde oss för att gå samma runda imorgon. 

Så var det Tacos och the Masked Singer. Jag hann spela Primetime och åkte på sista frågan, som jag dessutom kände mig säker på. Vilket av följande länder är en monarki. Så fort jag såg Indonesien så klickade jag på det för det känds så himla rätt men det var istället Malaysia. Jag borde kanske lugnat mig lite. Nåja, vinsten idag var 88 öre... Och så var det the Masked Singer och idag var jag lite osäker. Johanna Nordström och Anders Bagge känns solklara men så var det då Korpen. Precis när det det skulle avslöjas så var jag 33, 33, 33 % säker på Joe Labero, Nikki Dee (med reservation för stavningen) och Robert Wells. Jag sade namnen i snabb följd och stannade på.... Nikkie Dee! Attans! Kul tävling och det är så att ledtrådarna istället förvillar. Man skall nog bara gå på sången, den säger oftast mer.

Sen var både jag och Ullis supertrötta så gick och lade oss. 

Torsdag och första lektionen var på plats. Det regnade fortfarande så jag ville låta första löpningen utomhus vara frivillig så det fanns även möjlighet att springa inomhus. Två kilometer skulle man transportera sig med apostlahästarna och gärna i hyfsat rask takt. Några gick ut och när nästan alla var igång inomhus gick jag ut och kollade läget med dem. Jag passade på att själv springa två kilometer, då jag ändå var ute. Nu var knät tejpat så det kändes helt okej. Det var runt tio stycken som trotsade vädrets makter och när jag var klar så gick jag in och några var kvar. Efter att alla var klara så var det en hel del badminton och jag hoppade in ibland. Sen hann jag äta och det var en underbart god soppa. Det blev återigen lite djupa samtal och det känns som jag har hållt inne känslor för länge nu. Typ som jag måste få gråta ut. Men det fick vänta. Sen hem och ha en lektion på meet och efter den så fick jag hålla en lektion på meet via min mobil för att kunna hinna till tandläkaren, för en sista kontroll. 

När jag kommer hem så ser jag att klockan är lite över 16 och jag kommer på att jag glömt att posta ett brev och rusar iväg! Jag hinner precis posta det när mobilen ringer och det är Ullis som undrar om jag är ute och springer. Hon har förstås sett mig då jag rusade iväg. Vi äter lite och sen skall Ullis ut och springa och vill ha sällskap. Jag är egentligen inte alls i mood och vill bara landa men jag ställer upp och följer med på cykel. Nu började det bli bråttom. Larma av, hämta cykel, pumpa och jag fick komma lite efter dem. Så drar jag iväg och de har hunnit långt. När jag kommer ikapp dem så möter vi samtidigt min morbror och moster och med tanke på vad som hänt så stannar jag förstås. Jag vet inte vad det är men jag kan inte sluta prata och jag borde förstås landat i mig själv först. Nu kommer alla känslorna på en och samma gång typ. Sen iväg och känslan av att jag inte gråtit ut, på ett tag, kommer över mig. Men nu är det lite träning som gäller. Det tar ett tag att komma ikapp och i början var vägen nysladdad och väldigt tung. När jag är ikapp, efter motorvägsbron, vi körde Lundbyrundan medsols, så blev det bättre väg, iaf för att cykla. Så nu blev det väldigt, väldigt lugnt för mig. Men det var skönt att få lite luft. Väl hemma så var det som jag inte tålde så mycket, jag behövde egentligen gråta ut. Det var för mycket känslor som blivit instängda. Men de fick liksom vänta och vi avslutade med att bara kolla på teve och någon ny serie. 

Onsdag morgon och jag hade först meet hemma och vädret har helt klart varit bättre. Men det hindrade inte flera elever att motionera utomhus. Sen iväg och väl på plats så hoppar jag in i min egen mentorsklass och försöker stötta lite. Men det känns som mycket av stöttningen går åt till att bara prata om livet. De är ledsna att jag försvinner och givetvis åt min brors bortgång. Jag förklarade att det inte är konstigt att jag försvinner men att jag hade haft förhoppningar att ändå vara kvar. Men då det visade sig att det blev en "paketlösning" så förstår jag det till fullo. 

Det blev även lite djupa samtal med kollegor.

Sen var det två idrottslektioner på plats och där fick jag verkligen lugna ned klasserna som typ skulle börja protestera och annat. Nej! De fick de verkligen inte göra och jag förklarade att det kommer att bli bra. Men det är förstås lite gulligt. Sen fick jag ut fem stycken i regnet och jag smet ut och kollade till dem och sprang själv två kilometer men kände klart av knät från igår. Jag måste tejpa det, det är helt klart. Sen in och några har lite kvar där inne. Man fick välja på att jogga 2 kilometer utomhus eller inomhus. De flesta valde förstås inomhus då det regnade. Sen var det dans och egna pulshöjande aktiviteter. Det blev en härlig blandning. Vid nästa klass så hade regnet ökat i styrka men jag förklarade att det är rätt skönt efter ett tag. En (!) gick ut och inomhus fick jag verkligen kämpa med att peppa alla. Den som gick utomhus behövde jag inte peppa det minsta och när hon kom tillbaka så hade hon visst sprungit ett varv extra och dessutom med riktigt bra fart. :-0. Efter det så kollade jag in några danser och hann spela lite badminton. Men nog sjutton hade jag tappat lite och en dubbelmatch avslutades med att det var jag som klantade mig! :-0.

Sen var det bråttom hem för idrottslärarmeet och efter det så tog jag och Ullis lite korv innan vi gick en promenad. Tyvärr så fortsatte det regna men lite regn har ju aldrig skadat någon, som Ullis sade. Det är sant. Vi traskade på och det blev ett mellanhårt pass på 3,5 kilometer och vi snittade 9,21/km. Sen in på affären och köpte lite till kvällen. 

Efter duschen så blev det 16 weeks of Hell och det är alltid kul.