Måndag och det var skönt att sova ut och ha en extra dag ledigt. Efter frukosten så betalade jag in företagsskatten lite sent och det är lite surt att behöva betala skatt då man inte säljer så mycket. Det får jag i och för sig igen senare. Nu sålde jag dock ett par skates nyligen men det är sällsynt då jag jobbar heltid som lärare. 

Sen drog vi upp till stan, då Ullis ville köpa lite kläder, och det blev Kungens kurva. Hon hittade dock ingenting men så var vi inne på Claes Ohlson och där såg vi en prisvärd paviljong och varför inte. Den såg ut att vara stabil och fyllde våra önskemål så vi slog till. Dock var jag tvungen att springa ned till bilen och mäta om det var möjligt att få in det stora paket. Det gick genom att flytta fram passagerarsätet maximalt och sedan fick Ullis sitta i baksätet och slumra lite. 

På kvällen sedan så bara tog vi igenom oss. Det verkar som det behövdes efter helgens ansträngningar. 

Söndag morgon och jag vaknar lite lätt kissnödig men när jag skall ställa mig så går det inte att belasta vänstra foten alls! Jag står i minst fem minuter och bara försöker få mer och mer vikt på den och även högre värker enormt mycket. Jag inser nu (igen!) att smärtan under hälarna kommer från att jag är stel i hälsenan för det verkar hänga ihop. Till slut så lyckas jag, med hjälp av diverse väggar och annat, ta mig in på toaletten och sen handlar det bara om att försöka få igång fötterna. Note to my self! Träna upp hälsenorna med t.ex tåhävningar och stärk knäna. Jag fick rejält ont i vänstra knät nu också och tejpade på bägga sidorna. 

Efter lite frukost så kollade vi av läget i loppet och det verkar som Johan Abrahamsson, i klubben, fortfarande var kvar. 

När vi kommer ned till Trosa så kollar vi läget och det är nog sju stycken kvar då. Johan har lite problem med ett lår och jag masserar upp det lite och Ullis och jag försöker hjälpa till vid varvningarna. Till slut går det inte längre och han fick ihop 27 varv och det var rekord och förstås kul att han körde i klubbens namn så det blev ett klubbrekord som heter duga!

Vi har också fått sällskap av Tanja och hennes Ola och det blev en fika på Tre små rum. Gott och trevligt och skönt med en promenad men jisses vad sliten man var. Det var lite oroväckande och men Ullis verkade desto piggare. Hon som körde tre varv mer än mig. Det var skönt att vi hade en extra dag hemma imorgon. Idag var det dessutom bröllopsdag för mig och Ullis och det inkom några gratulationer. 28 år är det. 

Sen blev det lite mat och om jag inte missminner mig alldeles så blev det lite mat på Piccolino innan vi landade hemma en sväng. 

Vi åkte sedan ut en sväng till Stensund då Ullis skulle ha sin aprilbild men det var ett gammalt skepp i vägen. Eller gammalt och gammalt. Det är nog relativt nytt men byggt på gammalt vis då. Lite coolt faktiskt. 

Vi avslutade kvällen med att titta på Mästarnas mästare

.   

Ja det var loppet jag absolut inte skulle springa. Det kändes så långt ifrån en traditionalist som jag. Men vi har under åren hejat på och allteftersom så har man blivit alltmer sugen och ja, varför inte. När jag var som mest otränad för distansen så går jag och anmäler mig. I någon slags konstig förhoppning om att viljan skulle ta en långt och viljan är absolut viktig. Kanske viktigast av allt men har man inte sprungit längre än 9,5 kilometer på över ett halvår, och dessutom rätt sporadiskt, så kanske ultran inte borde vara förstavalet. Men jag var sugen och jag närde kanske en förhoppning om att det skulle gå bra också. 

Jag vaknar upp och vaknar tyvärr upp med ett ömmande högerknä. Jag letar upp kinesiologtejpen och rakar benet lite snabbt och tejpar det. Det blir okej men inte mer. Kanske skulle tagit det lugnare då jag tejpade men det borde funka. 

Sen äter vi och packar in grejerna i bilen och man har säkert missat en del viktiga saker så det får väl bli lite av ett testlopp. Ullis har bara tänkt att springa 3-4 varv och sen vara supporter till mig. Jag hade som sagt var en förhoppning om att försöka klara mig länge och varför inte försöka klara natten. Men jag hade egentligen ingen aning.

Så var man då på plats och vi hade bra med tid och det var sjukt mycket folk. Starten gick och det var sjukt trångt så det var bara att gå i början men efter första trängseln så släppte det och man kunde i princip styra sitt eget tempo men jag höll ned tempot och rätt som det var så var man klar med varvet. Så höll det på men jag börjar få rejält ont under hälarna så efter ett par, tre varv så försöker vi få tag på Felix och vi får, efter ett tag fatt på honom och han åker hem och hämtar mina gelkuddar. 

Det känns även stramt i baksidan, på vänstersidan. Typ rumpan och ned och jag försöker stretcha. Lite väl tidigt och det blir bara värre och jag får börja kriga rätt tidigt och när jag går ut på varv sju, med gelkuddarna och musik i öronen, så är det ett rent helvete och jag får kämpa enormt mycket mot smärtan och inser att jag precis klarar tiden och tror inte att jag kommer palla ett varv till och bryter. Ullis är dock hur pigg som helst så vi får styra om men hon verkar nöjd och det är ju surt när hon ser piggast ut av alla, i princip. Hon förmår sig att springa ett tionde och trycker då på rätt hårt och kommer in som tredje person, tror jag. På 41-42 minuter. Direkt tog hon emot medaljen och jag fick inte ens chans att försöka peppa henne till ytterligare varv. Men hon var riktigt nöjd och gjorde det bra. 

Själv var jag som en urvattnad trasa och kunde knappt ta mig framåt. 

Dusch och bara nojsa sig ned i soffan. Rejält besviken men alla tyckte jag gjorde det bra och jag får försöka ta det till mig. Med facit i hand så kanske det inte var så konstigt och jag har ju haft hälproblem under hela våren. 

Fredag och jag började med att lägga ut nyckeln till husvagnen då en kille skulle kolla på den. Sen till skolan och där var det orientering. Några enkla banor och det blev en hel del instruktioner. Mitt motto är att träna mycket för övning ger färdighet. Jag kommer aldrig glömma när en duktig löptränare blev förvånad över en fråga om löpskolning. Va? Spring mer så får du bättre teknik automatiskt. Lite så är det för det finns mängder av nybörjare som inte ens tror att man kan börjar springa om man inte gått en löpkurs först. 

På vägen hem så sitter jag på bussen när det ringer på mobilen. Nu undras det över hur jag skall göra till hösten och jag svarade ja. Dock så väntar jag på svar från ett annat ställe men jag tänker att jag inte söker andra jobb. Det låter ju fair enough, tycker jag. Får jag samma erbjudande fast på längre tid så utgår jag från att de förstår om jag styr om. 

Det kändes ändå bra och jag kunde åka hemåt men jag fick först hjälpa en äldre kvinna som knappt kom ur ur stadsbussen.

Väl hemma så var det packning som gällde och när vi kände oss klara så blev det Masked Singer och Ullis gissade rätt. Jag också med Ullis hjälp då. Jag var ett tag inne på Helene Sjöholm och när masken åkte av så såg det för ett ögonblick ut som henne. Men visst var det Susanne Reuter, som Ullis gissade på och vi hade inte ens hört att Felix Herngren gissat på henne. 

Sen var det bara att försöka somna och jag laddade med en Vitargo och somnade sött. I huvudet så hade jag ställt in mig på att kämpa men frågan är hur kroppen skulle må. 

Torsdag och jag hade redan sagt till Pingis-John att det inte kunde bli någon pingis men han tjatade och snart så var det att jag absolut inte skulle köra hårt. Det slutade med att vi ändå spelade men bara en match. Han hade plockat med sig sitt racket och snart var vi igång. Innan hade jag dock varit ute i skogen och då kom värsta regnet och det var iskallt på kroppen och i synnerhet huvudet. Väl framme så skakade jag bara och var inte alls sugen. Dock hade jag lovat att spela OM han gjorde en bra orientering och det lockade visst. 

Tyvärr gick det inget bra att spela och inte blev det bättre av att han spelade som en kung. Han vann och efter den matchen var det blankt nej till en match till. Jag måste vila fötterna tills på lördag. 

Hem och väl hemma var det bara lugn och ro. Jag hade lyckats undvika ämnet om höstens arbete även idag. Det var riktigt svårt att veta hur jag skulle göra.

På skolan så lyckades jag med konststycket att få min kaffe utspilld två gånger på typ fem minuter. Först när jag går in i hallen då en elev sprang förbi mig och touchade mig så hälften av kaffet åkte ut. Sen sprang en elev in i min kopp och jag kunde slörpa i mig några droppar. 

Onsdag och det var förutom orienteringen på skolan en riktig slödag. Jag försökte att göra så lite som möjligt och bara återhämta mig. Jag skulle väl bestämma mig om hösten, då jag blivit erbjuden en kortare visstidstjänst men velade lite och visste inte hur jag skulle göra. Det slutade med att jag avvaktade då jag har lite svårt att tacka ja och sedan välja något annat. Det är i alla fall ingenting jag gjort hittills. Har jag sagt ja så är det det som gäller. Nu är ju läget i och för sig lite annorlunda men jag klarade inte av det utan undvek ämnet. 

Väl hemma så hittade jag ett tips på hur man kunde göra för att undvika att iPhone spårar dig och jag klickade på alla tips men det utmynnade i att jag struntar fullkomligt i hur jag blir spårad. Det kanske bara blir till min fördel så jag slipper irrelevanta reklaminlägg. 

Tisdag och det blev bilen igen då jag hade en jobbintervju senare på dagen. 

Väl framme så är det lite fuktigt i skogen och första klassen har jag svårt att tvinga ut så det blev lite valfritt.

Sen fanns det inga ursäkter och resten av klasserna fick snällt springa eller gå iväg. 

Sista lektionen och då jag inte hade fått tag i någon som kunde ta emot dem så blev det lite kortare lektion i hallen istället. Sen iväg med alla och in i bilen. 

Jag skriver inte nu vilken skola men jag blev sjukt imponerad och den första jag möter är en gammal elev som jag haft tidigare och direkt efter ser jag en som brukar vara med i löparklubben. Häftigt och det borde inte ligga mig i fatet. 

Sen var det då intervjun och den var trevlig och jag fick ärligt svara på en massa frågor men jag tyckte jag gjorde mig själv rättvisa och kände mig nöjd. Lite trött efter dagen bara men jag slängde i mig lite bränt kaffe precis innan och det tror jag hjälpte lite. Så nu är det bara att vänta och se. Förhoppningsvis kan jag sedan välja och vraka då jag redan blivit erbjuden en tjänst men tvekar. 

Sen hemåt och väl hemma så tog vi oss några smörgåsar och åkte sedan ned till löpargänget. Jag valde att spara mig helt då jag fortfarande känner av fötterna och tänker försöka ge loppet på lördag ett försök. Ullis kände av huvudet lite och undrar om inte jag också gjorde det. En på klubben trodde det kunde vara pollen och det lät ju rimligt. Jag brukar ju känna av det rätt mycket så man kan ju hoppas på en rejäl skur framåt lördagen. 

Jag gick all in på coachrollen och gick runt med Ullis istället. 

Sen hemåt och vi hoppade in på ICA-Trossen och där träffade jag några gamla elever och det var kul. 

Vi avslutade kvällen med att titta lite på Morden i Sandhamn och det var ju ett oväntat slut får jag medge.

Måndag och det var återigen dags att ta tag i veckan. Jag tog bilen igen då jag har jobbmöte imorgon och eftersom jag pausade busskorten vid lovet så fick det rulla på. Efter en kort stund så kändes det som om man aldrig varit ledig eller rättare sagt så var man inne i jobbet. Lite förberedelser och jag upptäcker att det är orientering i planeringen och jag får lite lätt panik då det förstås inte var säkert att det fanns färdig kontroller ute så jag plastade ett gäng lappar och drog ut i skogen. Med facit i hand så var det bra att det var en lugn start på veckan så man hinner förbereda veckan. 

Jag satte ut runt tio kontroller och gjorde fyra banor av det och kopierade upp lite kartor. Inte det snyggaste men det gick absolut att läsa av kartan på ett bra sätt. Sen ut i skogen och knata. 

Jag hann precis klart innan det var dags att slänga i sig lunch och sen var det stressigt att få ordning på kartor, pennor och förstås något att skriva på. 

Det gick bra och det var liksom lite på håret. Jag avslutade med att köra teori för klasserna. 

På kvällen så tog vi det lite lugnt och åkte till Jockes minnessten för idag var det två år sedan han hastigt och tragiskt gick bort. Vi tände ett ljus och bara lät det landa. Två år som gått snabbare än man kunnat tro. En låttext gjorde jag i samband med hans bortgång och den går så här:

Varför, varför ska det va så här. 

Kan man - inte vrida allt tillbaks...

Från en dag till en annan försvann du

Du som precis börjat leva igen

Börjat träna och siktade framåt

När allt liksom bara tog slut

Tillbaka hemma så tittade vi på Superstars och nu börjar det bli på allvar. Lite tokigt att tabellen hela tiden nollställs. Det gör det lite mer slumpartat. 

NU - finns du inte kvar hos mig

Nej nu - finns du någon annanstans

Varför varför ska det va så här