Så kunde jag då slå igen pärmarna på min senaste bok och den här boken kanske blir svår att hitta för den som blir sugen att läsa den. Den finns förstås på mitt och Ullis bibliotek så har man den stora äran att känna oss blir det lättare. 

Boken heter VÅLDTAGEN och är skriven av Joy Fielding och trots hennes namn så är inte glädje det som beskrivs i boken. Jo, initialt då eftersom det handlar om en lycklig hemmafru, mitt i livet, som sköter sina sysslor och har det faktiskt ganska bra. Tills den dag då bomben briserar och allting tar en fullständig vändning då hennes lilla dotter råkar ut för något fruktansvärt och det är så illa så det lilla hopp man hade försvinner ganska fort. Gail, som hemmafrun heter, får lida alla helvetets kval och när inte polisens resurser verkar räcka till för att hitta förövaren verkar hon förstå att hon får göra det själv. Hur långt kan hon gå och klarar hennes familj av det?

När jag slog igen boken kände jag att den är riktigt bra men det berodde nog på en bra slutkläm så när den har landat lite så sjunker den från en 4:a till 3,5, gott nog. Riktigt bra och den kan jag rekommendera. Lättsamt språk men ibland så kommer orden lite i fel ordning, det kan bero på att den är skriven 1986 och språket är förstås också därifrån. Absolut en bladvändare och kanske gjorde jag den inte riktigt rättvisa i början då jag läste knappa tio minuter i taget på morgonen innan jag gick till bussen.

Onsdag och idag är det en lite lugnare dag men jag är ju med i Kommunutmaningen och det är svårt att hålla koll på allt man gör. Min teammedlemmar är desto mer på hugget och jag får se till att börja plocka poäng. Jag som ju alltid brukar röra mig mest och jag rör mig förstås mer än jag tänker på för jag är ju ofta över 20 000 steg per dag och då brukar man inte vara stillasittande.

Hursomhelst så började jag i alla fall dagen med att plocka in mobiler och sedan var det orientering med två klasser och det gick jäkligt bra. Den här skolan är riktigt bra!

Sedan var det visst ingen konferens och när en kollega skulle gå så frågade jag när bussen gick och han sade fyra minuter. Jag tog ett blixtsnabbt beslut och bestämde mig för att skriva in omdömen på bussen istället och på så sätt spara in lite restid.

Sagt och gjort. Jag slängde på mig jackan och tog ryggsäcken i ena handen och mobilen i andra och började småjogga. Det var bökigt att få med sig allt och snart sprang vi rätt fort. Vi ser bussen komma och nu är det full fart. Usch! Jag har svårt att få med mig allting och känner att hjärtat är i halsgropen men nu går det inte att sakta av och uppenbarligen kunde jag ändå springa lite nu.

Vi hinner på bussen och det ilar lite i bröstet. Asch! Nu måste jag prova att cykla ikväll, tänkte jag.

Det blir en del snack på bussen och sedan blir det tåget då jag skriver in lite omdömen innan jag är framme.

Väl hemma så kan jag inte hålla mig från att läsa lite i boken och det drar iväg lite tid. Ullis skall springa i Trosa och jag läser lite till och går sedan ned i källaren och drar igång. Tyvärr har jag pyspunka men jag pumpar väl igen och chansar.

Jag bestämmer mig för att joina en Robopacer som kör 2,1 watt per kilo eller om det var 2,2. Nåja.

Det går bättre än jag trott men när jag närmar mig halvtimmen så börjar jag få jobba lite med psyket. Det blir några gånger då jag tappar klungan och får jobba mig ikapp. Till slut har jag kämpat på bra och kommer upp i 51 minuter. Riktigt nöjd.

Innan duschen så rakar jag mig för det är fotografering på jobbet imorgon och det fotot kommer sitta på väggen i minst ett år.

Sedan äter jag och Ullis och det bli det vi hade hemma så ingen lyxmiddag direkt utan nudlar och skinka för mig.

Vi avslutar med att titta på the Floor och sen är jag trött!

-Skall vi lägga oss? Frågar jag Ullis som förvånat tittar på mig. Klockan var då halv åtta och varför inte sade hon. Hon var nog också lite trött.

Trött men nöjd över att det gick bra att träna.

Tisdag och idag tänkte jag köra sista friidrottsbedömningen men det var kallt och lite fuktigt. Alldeles för halt för höjdhopp så jag styrde om till orientering och sen skulle jag äta med en klass men har skrivit in fel tid så barnen undrade var jag hade varit. Lite pinsamt. Jag försökte också hinna ringa om mina gallstensbesvär men det blev aldrig någon lucka. Jo, jag hann ringa men då fastnade jag i kö så jag fick lägga på. 

Avslutande konferens men jag blev så trött och det var skönt att dela upp sig och prata lite. 

Hem och väl hemma så blev det lite mat innan vi packade bilen med provkläder och åkte ned till klubbträningen. Ullis hade cyklat lite men hann också komma med. 

Väl på plats så var det prov för de som ännu inte hunnit och sedan joggade gänget iväg till spåret medan jag och Ullis tog en promenad med Sanne som besökte banan för första gången sedan hon fick barn. 

Det blev ett varv runt spåret och sedan hemåt. 

Väl hemma så tittade jag och Ullis klart på Kompani Svan och jag hade visst missat början på programmet också, skumt. 

Sen vad pinsamt att sitta med benen ned och ro. Visste inte alla att man bromsar hur mycket som helst då man har något långt ned i vattnet?

Måndag och det började brinna i knutarna med träningsprogrammet. Idag var det ju sista september men det kunde inte hjälpas. Det fick bli senare. Jag fick kämpa lite med att bevisa att jag gått de kurser jag gått och det kan ju tyckas vara lite märkligt att VAL inte kan se det själva. Men å andra sidan kan det bli en trevlig överraskning om valideringen går fortare än jag trott. Jag fick en ny besiktningstid av Anticimex. Det skall ju ingå en besiktning då man byter försäkringsnivå och nu har det typ gått ett år och jag har hela tiden fått skjuta på tiden. Nu har jag inget att skylla på då jag ändå är ledig den dagen. Lite spännande också att se hur de första har röstat angående klubbkläderna. Apropå det så fick vi också rabatten från Trimtex och alltid var det något men man slog sig inte för bröstet. På jobbet var det friidrottsbedömningar och när jag själv skulle visa så vek sig bara benet då jag skulle hoppa höjdhopp. Det finns liksom ingen kraft där och jag rev på en superlåg höjd. Spänsten har man i och för sig tappat med åren men nu var det katastofal. Jag orkade liksom inte och jag fick bjuda på några skratt. Däremot så lyfte jag de som hoppade med riktigt fin teknik och det var kul att se. Jag hann, på morgonen, ringa till medicinmottagningen och prata in att jag inte kunde komma på onsdag. Sen försökte jag ringa om mitt eventuella gallstensanfall men det var kö och jag kunde inte vänta. 

På slutet, av arbetsdagen, så ringde medicinmottagningen upp och jag hann prata lite och vi gjorde så att jag kunde gå i Nyköping istället.

Tyvärr glömde jag mobillådan till sista klassen och fick hämta den. När jag sedan kommer till busshållsplatsen så ser jag bussen åka iväg. Surt! Det blev till att ta nästa buss och nu blev det tåget från Nyköping. Det gjorde att jag tog igen lite av tiden men kom ändå hem senare än jag tänkt. 

Väl hemma så fixade Ullis det sista med tårtan och jag åt lite fort innan Tomas och Rosie kom. 

Vi fikade gott och pratade om allt möjligt. Jag fick lite gott godis som jag kommer att ha svårt att värja mig mot men när jag kommer upp i bra träningsmängd får jag väl ha det som ursäkt att ha som energi. Typ vid tvåtimmarspass eller liknande. Det kan vara en bra morot. 

Vi avslutade med att titta på the Challenge och lite på Kompani Svan. Alltså! Jag kan inte låta bli att tycka att Viktor, den stora killen i the Challenge, är sjukt rolig. Lite sorgligt också, i och för sig, att det skall drickas så mycket. Han imponerar ändå väldigt mycket. Hade han varit lite smartare i sista tävlingen så skulle han ha väntat in de andra deltagarna lite innan han och Jennifer satte in dödsstöten. Då hade de andra blivit ännu tröttare. 

Sedan var vi trötta och somnade halvt om halvt till Kompani Svan så det får vi se om imorgon. 

Söndag och idag var det visst min födelsedag. Jag hade inte bjudit in till kalas men vännerna Tomas och Rosie ville komma förbi men det fick bli senare på kvällen eftersom vi skulle lämna Felix i stan. I värsta fall lite senare i veckan. 

Jag sov rätt länge. Längre än på länge men Ullis var uppe tidigt och fixade. 

Relativt snart så är vi på väg upp till stan och det plingar hela tiden av notiser på Facebook då det är vänner som gratulerar och det är ju härligt. Man kan tycka vad man vill om att gratulera på Facebook men någon har tagit sig tid och vill gratulera. Det är trevligt, tycker jag. 

Faster Els Marie ringde också och gratulerade och hon är så trevlig. Vi hann prata en stund och hon hälsade till alla och vi hälsade förstås tillbaka och hennes sporttokige sambo fick förstås också en hälsning. 

Sedan drog vi iväg men idag var jag besviken över att jag inte vågade springa. Det skulle helt enkelt inte gå då jag var fortfarande var sliten efter den jobbiga torsdagen. Idag skulle vi nog hämta en soffa till Felix också. 

På vägen upp så stannade vi till vid Ikea och Ullis och Felix gick in och kollade medan jag tog en kaffe och kanelbulle och jobbade med enkäten till löparklubben. Vi skall välja nya kläder och jobbet gick bra och jag var nöjd. Jag har valt att man kan välj hur mycket man verkligen gillar en design så vi inte väljer något som folk absolut inte vill ha. Det kommer att bli tydligt när vi sedan staplar upp enkätsvaren.

Sedan till Felix och efter att ha landat lite i lägenheten ville vi äta och idag fick jag välja. Det är alltid trevligt då man fyller år. Det blev Pong och jag var först inställd på buffén men med gallstensanfallen i färskt minne så valde jag en vanligt rätt och det var smart. Nu blev man normalt mätt.

Sedan tillbaka till lägenheten och där monterade jag och Felix upp rullgardinen och det blev riktigt bra. Sedan var det dags att hämta soffan. 

Felix och jag åkte och hyrde ett släp

Sedan åkte vi dit vi skulle och det var till Stora Essingen. När vi kommer fram och parkerar och går in i deras vardagsrum kan jag inte hålla mig och utbrister: ”Vilken utsikt!” Felix håller med och paret såg nöjda ut och sade att det var därför de köpte lägenheten. Det var galet fin utsikt och det var till och med så att de gärna sov i vardagsrummet för utsiktens skull.

Sedan var det dags att bära soffan och mannen kunde absolut hjälpa till då jag var halvt handikappad. Så kändes det i alla fall. Jag bar på några kuddar som tillhörde soffan.

Till Felix och nu fick Felix och Ullis bära och det kändes förjävligt faktiskt. Men Ullis är stark så inte för den skull.

Efter en liten stund behövde vi bege oss hemåt då man ville landa lite innan jobbveckan och nu måste jag ringa flera samtal. Dels behöver jag avboka en läkartid på onsdag. Dels för att jag mår som jag gör och dels för att man skulle lämnat prover en vecka innan och jag hade inte ens läst lappen. Kanske försöker jag också att styra om så jag kan sköta allt i Nyköping. Sedan måste jag också kolla upp gallan.

Jag passar på att tacka alla som gratulerat mig och det tar tid men är kul att läsa igenom allt. Vi bestämde att Tomas och Rosie kommer imorgon. 

Vi tittar lite på teve och somnar gott.

Lördag morgon och Ullis jobbade extra och jag kämpade med att komma upp för jag skulle dra igång en Crock-Pot och det riskerade ju att dra ut på tiden om jag inte förstod någonting. Först så försökte jag dock komma igång och fixade lite med kursen som är extremt viktig nu. Den som gör att jag blir behörig och jag passade på att blogga ikapp lite också. Efter det så var det bara att dra igång och allting gick supersmidigt och jag stekte först upp lite lök innan jag blandade ihop en smet som jag gned in köttet med. Det skulle sedan på löken i Crock-Poten och sedan drog jag igång det och började sedan med tårtbotten. Med gallstensanfallet i färskt minne så försökte jag att inte ta för mycket av resterna av den goda smeten. 

Jag passade sedan på att läsa i den spännande boken och den är riktigt bra. Den har den hemska titeln "Våldtagen" och handlar om en mamma som förlorar sitt barn i ett avskyvärt våldsbrott. Jag berättar mer om boken när jag läst klart den. 

Sedan dök Felix upp och han lämnade paket och de skulle jag öppna senare på kvällen. 

Nu kom Ullis hem också och hon hade köpt lite hallon till tårtan som jag fixade lite snabbt. Jag fick ett infall och blandade upp hallonen med lite hallonsylt och det har jag för mig att jag kört med förut men undrar hur smart det var...

Tyvärr kunde Cilla inte komma men Tim dök upp och snart satt alla till bords och köttet var underbart gott och vi åt det som hamburgare och man kunde ta sötpotatis till. Till efterrätt var det förstås min Pinochiotårta och den var riktigt god men tyvärr förstörde sylten lite men den var ändå god. 

Så fick jag då paket och jag tycker det är lite jobbigt att bli uppvaktad men det går bättre med familjen då man känner deras kärlek. 

Jag fick superfina presenter av allihopa som en superfin tröja, fina strumpor, grymt rak-set med lödder och after shave samt, sist men inte minst, en biljett till en show/föreläsning med och av Jonas von Essen. Jag störtdiggar ju honom. Grym födelsedag och jag älskar er, min familj!

Några få kom också ihåg att jag hade namnsdag och jag skänker en tanke till himlen då mamma alltid brukade ringa och gratulera mig på den här dagen. 

Fredag och jag var lite orolig att jag återigen skulle få problem. Förra gången, i senhösten, så hade jag ju anfall två dagar i följd. Nu kändes det som det var någonting men jag gick till jobbet som vanligt. Väl framme så känner jag mig lite orkeslös men tänker ändå chansa. Nu var jag ju ändå här.

Eftersom banorna är uppbokade så styr jag om till att köra en föreläsning om Utmaningar och den utgår från mig själv. Rätt personlig och naken skildring av mitt liv. Hittills så har den varit uppskattad men man blottar ju sig själv. I princip så handlar den om att man alltid har ett val. Antingen så viker man ned sig eller så står man pall. Givetvis så får man plocka russinen ur kakan så det funkar för en själv. 

Jag öppnade upp ganska mycket och när jag frågade hur de tyckte föreläsningen var bra så var det bara positivt. Tyvärr kände jag hela tiden av magen så någon träning på kvällen var bara att glömma.

Efter sista lektionen så plockade jag ihop allting och hann fylla i lite omdömen innan jag gick ut till Ullis som stod och väntade vid bilen. Vi hade egentligen några simningar kvar men de fick brinna inne. Lite lärpengar kan man kalla dem.

Efter det så åkte vi till Påljungs hage och passade på att äta lite. Nu blev det Max då bägge var sugna på en vanlig burgare och istället för strips blev det morötter.

Hemåt och väl hemma så blev det en lugn skön hemmakväll och imorgon väntade kalas för mig då familjen skulle gratulera mig.

Torsdag och jag vaknar upp med smärta i magen men det är absolut inte magsjuka, det känner jag. Det känns mer som jag blivit matförgiftad och jag misstänker direkt glassarna från igår. Det är typ smärta 2-3. Huruvida jag varit uppe på natten kommer jag inte ihåg och jag laddade dessutom den smarta klockan på natten. 

Jag kommer iväg med bussen i alla fall men jag har rejält ont och det vara ökar. 

När jag kommer fram så pratar jag med några kollegor, som också åker på sista bussen mot Oxelösund att jag nog är matförgiftad och jag är 95 % säker på att jag inte är magsjuk men jag förstår ju om de blev lite oroliga. Jag har min första lektion vid 10.40 så jag hinner ju landa lite och dessutom fixa med orienteringskontroller så jag försöker trycka upp lappar och sätta ut dem men jag glömmer hela tiden någonting och jag orkar inte gå fort. Smärtan finns där hela tiden och mot slutet av min runda så ringer jag till Ullis och har lite lätt panik för nu har smärtan stegrats. 

Jag kommer upp till kontoret och nu drar skiten igång! Det är ju för sjutton som det var för något halvår sedan då larmoperatören sade att det var ett gallstensanfall och inom tio minuter så peakar det med en sådan smärta så det går inte att göra någonting, nästan uppe i maxsmärta och det håller säkert på i en kvart, minst, innan det lugnar sig. Det är dock var på smärta runt 5-6 och jag har ångest och testar att stoppa fingrarna i halsen men det kommer ingenting och jag låter det vara. Jag har ju inte ens ätit frukost. 

Sen ökar det igen och nu är det igen så att jag inte kan göra någonting och jag försöker ringa 112 men vågar inte då jag inte ens kan prata och då lär det bli blåljus och sådan uppståndelse ville jag inte ha. Det är nu säkert ännu värre och jag vet inte vart jag skall ta vägen. Samma sak igen. Det minskar ned lite grand igen och nu passar jag på att messa min kollega att hon får ta mentorstiden själv då jag har så ont. Jag dricker lite läsk och försöker rapa och efter ett tag så går jag och stoppar fingrarna i halsen och får då, förstås, upp läsken. 

NU borde det vara lugnt! tänker jag men det går ett litet tag och sen drar det iväg en tredje gång och nu har jag sådan panik så när det är som värsta och lugnar sig lite grand så ringer jag och får flämtande fram ga...llstens..an...fall... Efter lite prat så blir jag kopplad till Nyköpings sjukhus och de pratar lite med mig och under de fem minuterna så lugnar det sig rätt bra och fastän de vill skicka en bil så är jag osäker. -Jag vill inte vara till besvär! säger jag. Det blir en diskret bil, säger han. Efter några minuter till så är det nere i rekordlåga ett och två i smärttröskel och jag avböjer. 

Jag känner mig dock som en urvriden disktrasa och ser ut som skit. Mitt i allt så har jag i panik tagit av mig ena skon och när jag sakta masat mig ur kontoret så står jag och skall knyta skon mot en trappa så hör jag någon säga något. Det är min chef och han ser lite chockad ut då han ser mig. Jag är nog helt vit i ansiktet och förklarar läget. 

Efter att ha släppt in klassen jag skulle äta med så får jag lite smärtstillande från chefen och får dessutom lite hjälp med nästa klass. Som tur var så är det kort dag idag och jag sitter snart på bussen men där stegras det lite igen och jag har lite panik på bussen och får byta position lite då och då. 

Väl hemma så tar jag det bara lugnt och försöker slappna av. Vilken jäkla skitdag och det här måste jag kolla upp.

På kvällen så hade vi klädprovning för klubben och jag kunde vara med lite mer och nu hade det nästan släppt. Någon löpning kunde det inte bli och fastän jag var inne på lite cykling så hoppade jag det också. 

Förhoppningsvis så är det över för den här gången.