Tisdag och jag hade ordnat så att treorna skulle bada samtidigt, det kunde bli ett fint avslut. Men först så var det en annan klass och det blev lite Harry Potter och sen lite fritt, för de som ville det. Det var ju önskevecka. Efter en liten paus så traskade jag bort mot simhallen och där stod alla barnen och dessutom klasslärarna och det verkade som en ur badhuspersonalen tittade ut. Vad nu då? tänkte jag. Det visade sig att undervisningsbassängen var avstängd och det gjorde ju att vi fick tänka om och tyvärr köra det som en vanlig dag. Sen gick dagen rätt bra och mot kvällen var det ju dags för löpträning och jag hade lurat i Ullis att jag iaf skulle bort men halsen och ryggen kändes av för mycket. Det är ju inte klokt att man skall ha ont i halsen i över en vecka bara för att någon skulle vara "rolig"! Så efter maten drog Ullis iväg själv och jag kände mig lite låg så det tog lite tid men snart var jag iaf ombytt och jag kunde ju försöka, tänkte jag. Sagt och gjort. Jag gjorde mig iordning och när jag startade upp så såg jag att dagens pass var det värsta hittills. Stress point 83! :-0 Jisses! Det var ju tveksamt om det skulle gå men vad f-n! Skall man bli en Ironman igen så får man bita i! Jag valde att testa iaf och det fungerade bättre än väntat i början. Men efter de vanliga, och sedvanliga tuffa ökningar så ser jag att det står 2x20 minuter på 210 Watt! Men vad f-n! Det är ju lite väl häfltigt men när jag äntligen är framme där så är det snarare snittet för passet är uppdelat på  fyra set med 2 min på 225 watt och sen direkt efter 2 minuter med 195 Watt. Ingen vila emellan så snittet på 20 minuter blev alltså 210 watt. Jäkligt tunga alltså och totalt en och en halv timme. Ullis kom hem på slutet och undrade om jag inte var klar. De andra, på löpträningen, hade undrat vart jag var. 

Efter passet, som för övrigt var sjukt segt på slutet med ben som var nära att krampa, så väntade dusch och sen finalen i Biggest Looser. Visst kunde man ana en viss rivalitet? Men det var klart nedtonat nu. Kul program och tjejen som vann, jag tror hon heter Maria, var grym. Stark och pannben som ingen annan

Måndag och jag visste att jag hade det lugnt på morgonen, då en klassföreståndare, i fredags, skrivit en lapp och lagt på mitt bord att jag kunde ta det lugnt på morgonen då de skulle iväg. Men för den skull får jag ju inte ligga hemma och slappa men jag stressade däremot inte uppe i personalrummet utan tog hand om lite frågeställningar inför morgondagens eventuella simningar. Sen var det lite lugna sköna lektioner och jag märker att jag börjar sänka garden, en hel del. Nu orkar jag inte gör alltför avancerade lektioner och barnen  har dessutom önskevecka. Vart tog hela terminen vägen? Sen hade jag en liten lucka innan det var möte men snart nog så hamnade mötet om nästa terminen och jag kände att det inte berörde mig så jag rensade lite försiktigt på mitt bord. Efter det var det dags för hemgång och väl hemma så passade jag på att betala lite räkningar och tog hand om några andra ärenden på Enklaresport. Vi hade visst fått en felleverans och det måste man förstås  lösa. Mot kvällen så började jag bli orolig över att jag inte har kunnat träna och jag kände fortfarande av halsen efter incidenten men frågan var ju om det gått över till förkylning eller bara känns som det. Ullis var ombytt och klar och jag gick först ned och provade att få upp på cykeln och när jag provsatt så kände jag att det nog kan gå. Det blev nästan som en avlastning att sitta på cykeln så varför inte prova, tänkte jag. Sagt och gjort. Snart satt jag också upp på cykeln och jag valde att skippa de dagar jag ändå hade missat. Idag var det drygt 50, på stress point och det kändes ju görbart. Ullis var lite före mig och jag försökte komma ikapp men kör man program så är man ju förpassad till det och kan liksom inte göra mer än det man skall. Efter ett tag så kommer Ullis tillbaka och möter mig och hon bestämmer sig för att hänga på och nu var det hårdkörning för Ullis då hon har lite lägre ftp men hon kämpade på bra och jag blev förvånad att hon inte tog slut men hon verkade ascool och visade inga tendenser till att vika ned sig. Tvärtom så var det jag som verkligen fick slita idag. Och Ullis försvann framåt istället. Grrr! ;-) Hon körde nog 50 km och jag kom 47 km och är riktigt nöjd med passet.  Sen kikade vi på Biggest Looser - hemmafinalen. 

Snart är passet klart och det blir rätt sent när jag mailar föräldrarna som simningen. 

Lördag och Felix födelsedag! Det är inte klokt vad tiden går och nu fyller alltså minstingen 22 år! :-0 Och vad skall man ge en ungdom som har råd att köpa vad han själv vill ha. Det fick bli en upplevelse igen och det är ju kul när man kan överaska honom. Ullis hade hittat Bodyflight, typ som att hoppa fallskärm fast man ligger i en vindtunnel. Det lät jäkligt bra och det körde vi på. Men jag anade att jag skulle ha svårt att hinna träna, senare på kvällen, så jag satte klockan rätt tidigt och tvingade mig upp. Jag är ju ingen morgonmänniska och jag var rädd för att det var ett tufft program, idag. Men när jag var klar för att börja så ser jag att det är medelhårt men så fort jag började så kändes även uppvärmningen tuff. Hmm, det var det här med mornar alltså. Fast det gick bättre och bättre och snart var jag inne i det. Lite dåligt med folk ute bara. Zwift verkar ha slagit mer i Europa än i Asien och USA. Det märks när det är mest folk ute. Så här på lördag morgon var det alltså ganska klent med folk. Jag valde att köra i London och det första som slår en är att man kör vänstertrafik, förstås. Passet var på närmare en och en halv timme och snart nog var jag igenom det och sen var det bråttom. Barnen hade inte ens duschat och jag hann duscha före dem och även trycka i mig lite frukost. Så vi kom iväg typ 20 minuter senare än tänkt men trafiken flöt på bra och vi kom fram i bra tid. På vägen upp fick Felix gissa och han gissade direkt på Bodyflight... Skumt! Man undrar om någon hade skvallrat men det var det inte. Han har väl snappat upp lite och det kanske är inne just nu. Vi kommer fram och det verkar läskigare än man hade trott. Han fick gå igenom en hel del innan och sen var det alltså dags. Sjukt kul och han var nog lite nervös, det var det iaf många som var men instruktörerna var duktiga och Felix var riktigt nöjd. Sen käkade vi gott och det blev även en tur till Ikea, på vägen hem. En heldag men tyvärr fick jag ryggskott, det kom för övrigt då jag gick mot bilen och jag liksom känner att det är på gång men jag kan inte hindra det. Jäkligt irriterande. Vi avslutade kvällen med att bara softa och titta på ett avsnitt av Himmelsdalen. 

Torsdag och Sveriges nationaldag. Det skulle vi fira med lite cykling. Eller inte egentligen. Cykla skulle vi göra ändå men det passade ju bra att det var en särskild dag, idag. Underbart väder och nu var det alltså ute-premiär och eftersom jag har gjort ordning min träningscykel som permanent trainer-cykel, aka Zwift-cykel, så var det tävlingscykeln som gällde. Jag provade att skruva åt flaskstället, bak, ordentligt men det verkade vara lite "dinky toy", som jag hade köpt. Efter att ha pumpat cyklarna och fyllt cykeln med flaskor så rullade vi då iväg. Det kändes sjukt läskigt i början. Dels att bara cykla ute men framförallt att jag kör med oval klinga. Det blir helt annorlunda och jag måste få till det på träningscykeln också. Så man tränar så likt som möjligt. Men efter några kilometer var jag inne i det. Jag kände fortfarande av halsen och från att det bara gjorde ont då jag svalde så kändes det liksom hela tiden nu. Från incidenten på skolan. Men kanske var det även en förkylning på gång och jag tror även jag kan ha blivit mer mottaglig för det. Just på grund av det som hände. Hursomhelst så tänkte jag rulla på lite lätt och Ullis får ju jobba lite hårdare då hon körde på sin vanliga racer. Dock nyligen servad men ändå. Det första jag tänkte på var att jag satt jäkligt bra på sadeln, mycket bättre än på min trainer-cykel. Så kommer jag över en likadan sadel så byter jag även den. Vi körde gamla Södertäljevägen och när vi närmar oss avfarten mot Skansundet så bestämmer vi oss för att åka dit och ta en fika. Precis när vi svänger av så får vi sällskap av ett par som kom från Södertälje-hållet men som också viker av mot samma håll som vi. Jag märker att jag nog ökar farten ett tag. Det går dock jäkligt lätt för mig så det blir lite jojo och Ullis får ingen bra hjälp. Men hon passar på att lägga sig i rygg på dem och snart kommer de ikapp. De morsar så glatt och Ullis märker att jag har sjukt bra rull så hon säger att jag kan köra på och vänta på henne. Sagt och gjort och nu trycker jag lite extra och det känns riktigt nice. Väl framme så väntar jag ett tag och märker att Ullis gått ifrån. Tjejen, i sällskapet, fick lite tungt i någon backe och Ullis behövde ju inte vänta på dem. 

Det är sjukt mycket folk på fiket men vi plockar på oss och hittar en plats. Jag räddar en fin cykel från att välta då en hund råkade komma förbi ett staket och det fick bli dagens goda gärning. Men husse var själv inte så trevlig då det kommer en bil och skymmer sikten för honom. Så otrevliga ord har jag sällan hört och många blev riktigt förvånade och tappade hakan. Man trodde först att de kände varandra men efter ett tag så förstod man att så inte var fallet. Nåja, det fick inte ta bort den fina stunden och snart satt vi upp på cyklarna igen och rullade hemåt. Vi möter tre SZR-cyklister igen och denna gång hälsade de lite motvilligt tillbaka. Vi mötte dem även då vi åkte mot Skansundet och då hälsade ingen. Riktigt ruttet och jag trodde det var en oskriven regel men det verkar ha försvunnit att man skall hälsa på varandra? Jag hade tyvärr glömt bort att slå på klockan, mot Skansundet, men tillbaka var den på och det var rätt låg snittfart men det viktigaste var att komma ut och det var riktigt skönt. Jag måste träna på att ligga i tempoställning bara. Jag orkar inte så mycket som jag vill. Mot kvällen så softade vi bara och man orkade heller inte så mycket mer i värmen. 

Efter debaclet igår, med en personal som skulle "busa" och hoppade upp på ryggen och låtsasströp mig så hade jag rejält ont i halsen och jag sov lite dåligt på natten. På morgonen så har jag fortfarande lika ont och bestämmer mig för att kolla upp det med en läkare. Så jag tar första rastvakten och sedan säger jag till att jag inte kan ta hand om rastboden. Bara hoppas det kom fram till rätt person. Jag hoppar in i bilen och åker till vårdcentralen. Där får jag vänta ett litet tag och sedan får jag träffa en sjuksyster som bedömer att en läkare får kolla på det och jag får en ny tid. Hmm, tillbaka mot skolan när jag kommer på att jag måste ju få godkänt på en ombesiktning. Så efter lite felkörningar så hoppar jag in på Besikta och där går det supersmidigt och jag är snart tillbaka på skolan. Nu hinner jag hjälpa en klass med material som de skall ha då de skall ha stationer för lågstadiet, på fredag. Och sedan får jag bråttom tillbaka till Vårdcentralen men innan lämnar jag nyckeln till en assistent, om jag skulle bli sen. Jag får springa till bilen och sen fort iväg. Givetvis väldigt lugnt förbi skolan men det gick rätt smidigt och jag kommer i god  tid. Checkar in mig och går mot väntrummet. Där ser jag en toalett och passar på att bara lätta lite på trycket. När jag kommer ut och skall sätta mig så frågar en äldre kvinna mig om det är jag som är Niclas. Ja, svarar jag och undrar om jag borde känna igen henne. Hon säger sen att de varit ute två (!) gånger och frågat efter mig. :-0 Jisses, jag var ju bara och pinkade. Så jag traskade bort och knackade på där det verkade som han satt. Och mycket riktigt. De hade visst en akuttid på gång och ville få mig avklarad fort. Jag beskriver vad som hänt och läkaren såg mycket förvånad ut och undrade om kvinnan var utvecklingsstörd. Jag småler men svarar att så inte var fallet utan det handlade nog endast om "bus". Det var iaf vad jag trodde. Han undersöker mig och trots att jag har ont så är han rätt säker på att det inte blir bestående men. Han ser att halsmandlarna är stora men det behöver nödvändigtvis inte bero på det här. Men han dokumentererar allt om det skulle bli något konstigt. Det värsta som kunde hänt var om det svullnade upp när det hände. Men det känns skönt och jag åka tillbaka till skolan och hinner tillbaka till min första lektion - nice! Den går superbra och det är högt tempo och riktigt bra resultat. Sen snabbt till matsalen innan det är tre simlektioner i rad och nu skulle jag antagligen få möta kvinnan igen. Hon kände sig nog lite dum igår. Jag ser henne inte från början men sedan ser jag att hon börjar jobba. Jag har mina tre lektioner i följd och jag kör lite enkelt att de skall simma 150 meter och sedan får de leka lite fritt men förstås kontrollerat. Det är lite mer relaxed, så här på slutet och jag har ju som bekant börjat stämpla ut mentalt. Kvinnan kommer fram och verkar lite ångerfylld. Hon menade bara att skoja lite men att hennes arm kom tokigt på min hals. Jag tycker det känns okey och det är för mig ur världen. Sista lektionen är en årskurs sexa och jag snackar lite med deras lärare, som droppade in. Trevligt! Sedan avslutade jag med att fixa lite inför fredagens "grej", som jag skall hålla i på fredag. Så jag kommer hem lite sent och Ullis och jag går och handlar lite och sen äter vi och som vanligt blir bägge vråltrötta och särskilt jag. Jag somnar och Ullis får kämpa med att få upp mig. Och nu ser jag att klockan har tickat på och jag får verkligen kämpa med mig själv och jag skall BANNE MIG TRÄNA! Jag brukar ju sällan vika ned mig men idag har jag fått för mig att det är ett extra hårt pass och mycket riktigt. Jag ville nästan inte googla upp det men det var närmare en timme och trettio minuter långt och stress point 71. Till råga på allt så fick jag vadkramp, på skolan, då jag skulle visa höjdhopp. Jag skämtade och sade att jag hade fått det då jag visade en annan klass. -PANG! så drog vaden ihop sig och jag fick blixtsnabbt trycka bort det och hela klassen satt och gapade. Inklusive assistenten, till den klassen, som säkert undrade om jag skojade. Så lite stel har jag nog blivit. Det blev ju lite extra löpskolning igår. 

Hursomhelst så traskade jag ned och började. Men det kändes konstigt från början. Det kändes liksom som om det slirade och det tog på krafterna, både mentalt och fysiskt. Efter uppvärmningen så var man då igång och när det tuffaste partiet går igång så kommer jag inte så långt förrän jag ser att jag bara tappar alla watt och jag misstänker att hjulet sitter för löst på trainer. Jag pausar och hoppar ned och spänner åt det lite fort och sen upp igen och fortsatte. Det gick riktigt smidigt och nu fungerade det igen. Men f-n så jobbigt. 5x5 minuter i 225 watt var inte att leka med idag. Det var nog det jobbigaste partiet men jag hade även ett parti med 10 minuter i 155 watt. Det var såklart lättare men då var jag riktigt mör. Jag klarade av passet men det var inte lika säkert som vanligt så kanske känner jag av något. Jag kände av halsen, innan, men trodde att det endast var på grund av våldet mot struphuvudet. Men sen efter passet så klagar Ullis också på lite halsont. Hmm, hade jag kanske något i kroppen, tänkte jag. Nåja, snabb dusch och sen lite familjemys. Funkar också bra! :-)

En väldigt konstigt dag. Det startade dock rätt bra med en klass som körde på rätt hårt på sin lektion och sedan fick jag en längre lucka men jag var tvungen att slänga i mig maten för att sedan ha längre tid i badhuset. Dock så går jag förbi tre gulliga tjejer, i femman, och busar att en har en liten prick på kinden och pekade lite lätt med en penna. Det slutade med att de skulle ta pennan och nu var det ingen liten prick som de hade i åtanke. Jag håller hårt i pennorna och försöker få dem att sluta och någon försöker böja bak tummen och det kan absolut sluta obehagligt och det slutar med att några fick ont. Men vad sjutton. De tyckte jag var dum och jag kände sen att jag fick gå in och berätta för deras lärare och biten med att de försökte dra bort penna från mig hade de utemlämnat. Suck! Dumt av mig förvisso men lite humor kan man ju ha utan att det skall spåra ur. Sen fick jag springa och käka på fem minuter för att hinna. Det fungerade hyfsat bra och första simlektionen gick kanon, med en årskurs sexa. Sedan så kom nästa klass alldeles för tidigt så jag fick mota ut dem. Sedan händer något mycket märkligt och väldigt otrevligt. Jag går ut, förbi personaldisken och småbusar med en ur personalen och hen går sedan efter och rätt som det är så hoppar hen på mig, på ryggen, och jag blir nästan som i chock och i nästa sekund så blir jag strypt rakt över struphuvudet. Det gör vansinnigt ont och jag fattar ingenting. Det tar typ två sekunder och jag är nog lite i chock och hens kollega menade att det kunde hända... (?) Men smärtan satt i och det kändes inte bra alls. Jag blev nog lite låg och hade svårt att svälja och det blev inte bättre med tiden som jag hade hoppats på. Sedan nästa lektion och "stryparen" verkar ha försvunnit och kanske var det bäst. Jag förstod ingenting. Sedan avslutar jag med att kopiera lite bra material till nya jobbet och beger mig sedan hemåt. Pratar förstås med Ullis och hon förstår heller ingenting. Och smärtan blir bara värre och det går knappt att svälja. Jag känner mig riktigt låg och blir dessutom rädd att något vitalt har skadats. Personligen så fattar jag inte vad man tänker på om man trycker hårt över struphuvudet. Jag vill iaf åka ned till träningen då jag vet att några nya skall komma och Ullis bestämmer sig för att springa till träningen. Det blir ju 7,5 km extra. Bra uppjogg alltså. Jag kommer igång och smärtan är inget som hindrar så mycket. Jag tog iofs en alvedon innan. Det är rätt många idag och snart så kommer Ullis också. Och många nya och samtidigt så tränar ett annat lag så det är mycket folk på banan, härligt! De andra har bokat så vi håller oss lite på sidan om. Idag blir det mycket löpskolningsövningar, då flera sprang maran i lördags. Sen körde många fartlek och andra bara joggade. Putte körde 400-ingar iofs. Totalt tretton idag. Riktigt grymt och jag fick ihop knappa ses kilometer. Lite mindre än tänkt men bra ändå. Med tanke på förutsättningar. Nu dags för sängen och det gör fortfarande riktigt ont. Måste kolla upp det imorgon om det inte är bättre. 

Måndag och nice att vakna upp och kika på mobilen och se att Zlatan haft Show igen. Först så nickar han fram en medspelare, som gör mål, och sen gör han själv mål och vilket mål sen! Jisses! En grym bicacleta och han bevisar att han långt ifrån är slut. :-) Sen mot jobbet och jag är taggad och känner att jag har ett bra flyt på lektionerna men några klasser undrar lite om varför jag slutar och jag försöker hålla det så kort och korrekt jag kan. Sen är det möte och jag försöker vara med och vara konstruktiv men när sedan en av de biträdande rektorerna kom ned och pratade om framtiden så kändes det som jag lika gärna kunde gått. Det började känns som om jag redan lämnat mentalt. Speciellt när det handlade om höstens arbete. Efter det så skjutsade jag hem Lasse och vi skämtade lite i bilen och han sade att det var tråkigt att jag skulle lämna. Alla han tyckt var riktigt roliga slutade hela tiden, sade han. Och det är förstås lite sorgligt. Väl hemma så ville Ullis och jag träna och nu ville vi förstås prova på de nya inställningarna. Vi hade ju ändrat lite. Eller rätt mycket på min träningscykel, iofs. Det går nu inte att svänga alls men det spelar ju mindre roll då cykeln sitter fast på en trainer. Det kändes direkt som det gick bättre men jag fick omgående ont i skinkorna. Det kändes som det var något elimentärt fel och jag kunde för allt i världen inte förstå hur det skulle bli sådan skillnad på ändringen vi gjorde. Men jag kämpade på och och till slut hade jag klarat av passet och det blev lite bonus och jag fick ihop 46 km på en och en halv timme. Fick duga. 

Söndag och det var så skönt att sova ut lite och mysa lite i sängen. Men snart nog så var det kaffe och Ullis ville snart kolla in lite nya blommor och jag hängde på, förstås. Och det blev först en tur mot Trosa men först stannade vi på Korslöt och slängde lite sopor. I Trosa var det smockfullt med folk på vägen vid brandstationen och jag trodde först det var något jippo men det var den årliga loppmarknaden så man fick smyga förbi alla. Sen pratade vi med en bekant och det var många hejarop för alla som man typ kände var visst där. Sen blev det lite nya blommor, vid ICA Trossen, och vi tog oss även en tur till Västerljungs blomaffär. Eller vad det nu heter. Där hittade hon också en massa och det blev förstås lite jobb med det sen. Sen ville vi träna och jag hade visst hela 1,8 km kvar (!) tills veckomålet på 180 km var klart. Hade jag vetat det igår så hade jag förstås kört lite till. Men det passade bra att köra lite idag också. Det blev 43,4 km och jag kände mig sjukt starkt och låg en bra bit över 200 watt rätt länge och bara låtsades köra på Ironman-banan. Sen en snabb dusch och sen inväntade vi Tokan, som skulle kolla våra vinklar, då vi cyklar. Han har en bike fit-app som jag har kört med för två år sedan och nu skulle vi kolla in min träningscykel och varför inte Ullis cykel också. Vi har ju bytt lite sadlar också. Det tog sin lilla tid men Tokan är tålmodig och till slut var alla nöjda. Sen fixade Tim lite mat och de kollade sedan på Hammarby vs. AIK och det var ingen munter historia för killarna. De hejar ju på Bajen och jag hejar ju egentligen inte på något lag, i Sverige, men är det något så är det förstås Bajen eftersom alla andra hejar på dem. Och även Ullis pappa. Så lite sura miner i huset men katterna var nog glada för det brukar vara så högljutt när Bajen gör mål! :-0