Tisdag och nu skulle det banne mig bli lite träning. Jag pratade med Calle och det slant ur mig att jag skulle köra 5 mil ikväll. Hmm, det kanske var att ta i. Jag orkade ju inte träna alls igår... Men kroppen kändes lite bättre och nu skulle det banne mig bli lite träning. Det är ju inte ofta jag har vilodag och jag skämtade lite med Basse på jobbet. Han tyckte jag skulle vila och då skakade jag på hela kroppen och han förstod inte. Så jag bad honom upprepa ordet vila och jag skakade igen på kroppen! :-D Ha ha, Efter en bra skoldag så var det direkt hem och där var det som vanligt mat och sen skulle jag få till lite träning. Efter maten så fastnade jag i soffan och scrollade igenom Facebook och råkar återigen på ett inlägg där man skall förlöjliga en av Sveriges ledande politiker och dessutom med saker som landsförrädare och annat mycket värre. Ren vuxenmobbing och personen som delade det är dessutom förälder och jag tog mig i kragen och valde att skriva ett personligt meddelande till hen. Meddelandet skall jag inte läsa upp i sin helhet men jag var rak på sak och undrade om hen inte tänkt på att barnen tar efter. Om en förälder mobbar andra så tycker ju barnen också att det är okey. Och vidare så frågade jag när det var okey att förtala en person och när det inte var det. Samt lite annat. Jag vet inte hur det är med er men jag mår dåligt av när människor beter sig illa mot andra människor. Det kändes bra att jag valde att skriva privat men sen får man sen hur det landar. Efter det tog jag mig åter i kragen och nu skulle det cyklas! Jag gjorde iordning två flaskor med lite sportdryck och gick ned till träningsrummet och snart var jag igång. Det blev visst London idag och jag var visst taggad idag för farten var hyfsat hög och jag tog snabba klungor och ibland ledde jag dem själv. Vid timmen så hade jag snittat 24 km/h. Och visst var det lite småjobbigt och när det kom en sprint, som jag satsade på, så försvann mycket av orken. Och när jag passerat 46 km så fick det räcka. Det var visserligen ynka fyra kilometer kvar till femtio, som jag pratade om på jobbet, men det kändes okey. Kanske en aning för hög fart men ibland kan det vara skönt att "sträcka ut". Sen, efter dusche, så blev det lite Manchester United på teve och det var ingen rolig historia. Young blir utvisad och de torskar mot Wolverhampton, med viss reservation för stavningen. Den som imponerade lite var en ny kille som gjorde mål. Men han bidrog också lite grand till att Young fick sitt andra gula kort då han passade lite väl kort. 

Måndag och det var lite segt att komma upp, en timme hade ju försvunnit för oss. I lärarrummet så är det snack om att vi skall göra ett aprilskämt för eleverna och säga att Google skall komma och fota och att vi därför skall få eleverna att lägga sig och vinka. Det känns just då lite väl svårt att få till det men varför inte och någon lärare lät skeptisk. Men nåja, jag tänkte inte så mycket på det då men när jag hade haft min första timme så hade jag en timmes paus och då kom elever och frågade mig om det stämde det här med Google och flyplan. -Javisst, sade jag! Så jag gick all in och när klockan nästan var 10 så ser jag att en klass inte alls är med på tåget och jag springer in och säger att det är dags nu! Jag får ut dem och sen spelar jag med för fulla muggar och menar att det kommer att jaktplan, som skall fota, så det gäller att vara snabbt. Ett tjugotal barn ligger ned och vinkar och snart kan jag och Birgitta inte hålla oss utan vi börjar ropa: -April, april! :-D Så några gick uppenbarligen på det och jag fick några små retfulla knuffar och eleverna verkade tro att det var jag som gjort skämtet. Så var det ju inte och jag kommer inte ens ihåg vem det var som kläckte idén. Det var ju roligt. Sen gick timmarna och jag blev alltmer trött i foten. Det tog helt klart efter helgens bravader och när jag åkte hem efter mötet så var jag supertrött. Så trött så timmarna gick och jag fastnade framför teven och jag orkade inte träna. Det skall mycket till för att jag skall missa en träning men nu blev det alltså så. Och det är inget aprilskämt. 

Söndag och Ullis och jag bestämde att vi nog skulle hinna in en sväng till Nyköping för att kolla in när Ullis systerdotter skulle ha gymnastik. Det kunde vara roligt! Men lite småsegt att komma upp men snart var vi på väg in till Nyköping och Bryngelstorp, där gymnastiken var. När vi kom in i Nyköping så får Ullis ett sms att Millan precis skulle åka och då kunde vi lika gärna vänta in dem, då vi var någon minut före dem. Så snart ser vi dem i backspegeln och hänger på. Det är ett gäng småungar och de har jätteroligt och jag får själv lite idéer som jag kan använda för de minsta på skolan. Efter det bestämmer vi oss för att åka ned till stan för en fika och då hänger även Ullis andra lillesyrra på, Carro. Vi fikar på Var dags rum och fikat var väl sådär, typ fikabröd från dagen innan, men sällskapet desto trevligare. Sen åker vi och storhandlar på City Gross och när jag ändå är där borta, vid Påljungs hage, så hoppade jag in på Stadium Outlet och köpte en ny vårjacka. Snygg och bra pris. Så det gick några timmar i Nyköping och så även hemma. Men jag hade en Zwift-värld kvar för att klara av månadens utmaning och eftersom jag varit sjuk en del så låg jag efter och nu var det alltså sista dagen och jag fick leta efter en group ride, som körde just i den världen. Det fanns en, på den tiden som var kvar men de skulle ligga och köra mellan 2,2-2,5 watt/kg, i 90 minuter! :-0 Jisses! Själva utmaningen i sig var ganska lätt då det räckte att man skulle kört minst 25 km i fem världar. Det var egentligen en baggis men nu hade tiden börjat rinna ifrån mig. Men jag var på plats när det startade och med gårdagens Spin of Hope, i benen, så hade jag inga planer alls på att köra så länge som en och en halv timme. Det startade ganska lugnt men snart låg man och tryckte i snitt på 2,3 watt men det var platt och lättkört. Så inga problem att hänga på och när jag passerat 25 km så får jag upp att jag klarat av målet! Det känns bra och när jag kört någon kilometer till så känner jag att det får räcka. Bra vecka ändå och jag är nöjd!

Lördag och dags för det årliga Spin of Hope och vår löparklubb, Enklaresport Running Club, ställde som vanligt upp med en cykel. Och jag, alltså Enklaresport, skänkte en massa priser. Det var underkläder, både trosor och sport-topp samt gymhandskar och energi. Igår fick det bli lite vila och Ullis och jag var dessutom uppe i Stockholm och det tog tid. Men med tanke på dagens spinning kanske det var smart med lite vila. Ullis och jag kom upp i bra tid och hann äta lite frukost innan vi begav oss bort mot Safiren. Där mötte Ullis upp sin jobbarkompis och vi bara in allting. Sen var det bara att förbereda sig och jag hade mina fyra inplanerade pass lite utspridda och tänkte dra hem emellan för att plugga lite. Det var tanken iaf. Så var man då igång och Puff inledde men jag var trött och mitt typiska "hjärtproblem" med att jag får hög puls per omgående uppenbarade sig igen. Första tio minuterna så var pulsen hög, trots låg ansträning men efter det så började den bete sig normalt och jag ser på pulsen att det var ett bra pass men jag verkade ha tagit det lugnt. Typ 142 slag/minuten i snitt. Och maxpuls, bortsett från den konstiga starten, blev 163. Det får jag skylla morgontröttheten på. Sen in i duschen och hem. Där försökte jag plugga lite men hade svårt att få sidan att fungera så jag mailade handledaren och frågade om de hade några problem. Men det hade de inte, enligt honom. Hm, jag fick dock lite tips och till slut fick jag igång allt. Men timmarna hade gått och snart var det dags igen. Jag är på plats och får skynda mig lite och nu är det Cyklist-Danne. Han har ett gäng SM-medaljer, i bagaget, och jag ställde in mig på ett tufft pass. Och det blev det verkligen. Nu blev det hårdkörning låtarna igenom och man fick ta igen sig lite mellan låtarna och pulskurvan blev nu mycket mer stabil. Som långa raka streck, typ. Det var så man kollade på klockan många gånger. Skall det aldrig ta slut, typ! :-) Fast på ett bra sätt. Snittpuls på 154 och max på 172 slag/minuten. Och nu skulle det vara lugnt fram till klockan 17 men jag får ett sms, av Flaken, som undrar om jag kan täcka upp för honom då han är sen. Och absolut! Det kan jag förstås men jag har också fått ett sms från Ullis som säger att hennes syrror är där och hälsar på. Men jag hoppar upp på cykeln och drar igång. Jag börjar lugnt och sen ökar jag bara. Jag hinner köra i tio minuter och sen tar Flaken över. På den korta tiden så hann pulsen upp till 168 och det bäddade för ett tufft pass så Flaken fick nog bita i. Det var Safiren-Elin som höll i passet och hon gjorde det för en kille som förolyckades för en massa år sedan. Jag kommer så väl ihåg det. Jag var uppe på Vasaloppsveckan då jag möttes av den tragiska nyheten. Vi kände varandra väl och våra familjer hade umåtts en del då vi var väldigt unga. Sen upp till cafeterian och där satt Ullis med hennes syrror och deras barn. Kul och jag fick gosa lite med lilla Melissa. Och förstås busa lite med Cornelia. Efter fikan så sade vi adjö till dem och jag hoppade in i duschen igen och drog hem för lite mer plugg. Men då var det United på teve så det blev både plugg och teve. Sen blev det hyfsat bråttom och nu var det de två avslutande passen. Först var det Carina som körde lite lugnare och med lite feelgood-musik och lite blandad musik. Då var det för Team Alice, jag körde. Det blev snitt på 144 och max på 163. Och sen var det bara att byta cykel igen och nu var det avslutning och Safiren-Elin igen. Nu var det Schlager-tema och det älskar ju jag. Man skulle visst räcka upp sin hand om man visste vilken låt, artist och land det var. Men jag missade visst det, eller förträngde det, så jag ropade ut svaret ibland. När jag kunde det förstås. Det var några andra som var grymt duktigt men jag hade några rätt iaf. Trots den roliga tävlingen så blev det nu högst pulssnitt och högst maxpuls. 156 respektive 176 slag/minuten. Kul och viktigt dag och alla kände sig nöjda. 

Torsdag och idag provade jag att cykla igen. Och nu kändes det klart mycket bättre och jag kände mig stark passet igenom. Det var ett SZR-pass och jag körde igenom passet och fick dessutom för mig att hjälpa några stackare som hamnat efter. Men det är ju rätt svårt att veta vilka som verkligen behöver hjälp och vilka som är där för att hjälpa. Så jag sackar efter och när jag skall hjälpa en så ser jag att det finns ytterligare en åkare bakom. Men när jag bromsar så ser jag att han skriver att han har problem med sin uppkoppling och inte behöver hjälp. Jag trycker på och är snart ikapp killen framför mig. Han verkar iaf verkligen behöva hjälp men han har svårt att anpassa sig till hjälpen och jag får jobba även lite för att hitta rätt kraft. Snart nog har vi ökat lite grand och jag känner efter hur mycket han orkar. Och efter ett antal minuter så kommer vi ikapp sweepern som försöker hjälpa en person. Jag hjälper även sweepern lite grand men bestämmer mig för att jobba ikapp gruppen framför mig och nu kommer det ned andra som vill hjälpa och efter ca. en kvarts kämpande så tar även jag emot hjälp i någon minut. Pust! Jag jobbar sedan ikapp huvudklungan och nu får det vara nog med hjälpandet. Det tog på krafterna. Det blir två varv och sista biten var visst en spurt men den blev sådär. Jag var ändå nöjd. Jag fortsätter en bit efter passet och vid dryga timmen så är jag nog och jag kom ca. 33,5 km och det var helt okey. Snittwatt på 162 och plockade höjdmeter sådär lagom måttliga 134 meter. Skönt att ha lite piggare ben iaf. 

Bra men jobbiga dagar på skolan. Jobbiga på sådant sätt att jag blir trött i slutet av dagen och det beror på foten och på penicillinet jag fick mot halsflussen. För själva lektonerna har egentligen inte varit jobbiga alls. Tvärtom brukar de nästan alltid ge energi. Men operatonen tog helt klart mer på energin än jag hade trott att den skulle göra. Men men... Jag hankar mig fram och idag var det onsdag och sista lektionen var med en sexa där några ville visa upp sin dans och jag blev således lite sen för mötet. Och där hade jag inget annat val än att höja en elev till A, i dans. Härligt! Kul men jag kom alltså lite sent men det verkade inte som de kommit så långt. Men luften hade nästan helt gått ur mig och jag hoppade upp på motorcykeln och drog hemåt. Rejält trött men dock väldigt taggad för träning. Och Ullis, som redan hade sprungit, ville hänga på. Det blev alltså Zwift som vanligt. Men jag var trött från start och det släppte liksom aldrig. Och rätt som det var så trampade jag luft och det var jobbigt, jobbigt... Vi kommer ifrån varandra men kör alltså på samma stället. Det är New York och nu har jag alltså bara en bana kvar för att klara av fem världar inom en månad. Alltså ingen större utmaning. Hursomhelst så känner jag att det är nog och jag får nöja mig med att iaf försökt. Det blir knappa fyrtio minuter och jag kom väl runt 2 mil. Kanhända att jag gick för hårt lite för länge men jag är inte säker. Troligtvis är jag lite sliten bara.

Tisdag och jag tränade ju igår, för första gången på länge. Det kändes inte optimalt men jag fick inget större bakslag. Så efter jobbet, idag, så ville jag nog testa igen. Det fanns inget passande program och sedan var det ju fotboll på teven också. Det ville man inte missa. Ullis hade sprungit hem från sitt jobb och tvekade lite hur hon skulle göra. Men då hon också varit lite förkyld så nöjde hon sig med löpningen. Så efter maten så traskade jag ned och slog på Zwift. Jag ser att en kompis, som är elitmotionär, är ute och han snittar 33,5 km/h. Jag vet hur duktig han är och det passar inte att försöka slå följe. Man kan alltså välja att joina en person och då får man pedalhjälp i typ fem sekunder. Sen är det upp till en själv att följa. Och med mitt debacle då jag försökte följa en av världens bäste triathleter, oftast kallad den bäste, Jan Frodeno, så tvekade jag. Det här var visserligen en tjej men världens nästa snabbaste tjej på Ironman-distansen, Lucy Charles. Men hon verkade "bara" snitta 30,5 km/h men det kan ju också bero på kuperingen. Asch, jag joinar, tänker jag. Det är ju en motivationshöjare och ger inspiration. Så rätt som det är så ligger jag bakom henne och det tar någon minut innan jag hittar mitt tempo. Ibland får jag ta i, för att hänga på, och ibland så ligger jag några sekunder före. Det kan såklart vara att hon kör ett program. Hon verkar köra på TT-bike och får då jobba helt själv. Jag anpassar mig och ligger bakom i suget. Rätt kul och jag har något att jobba mot. Sen kommer jag lite före igen och rätt som det är så passerar jag min kompis, "Höj Honom", kanske konstigt nick men den det berör förstår! :-) Han tar det nu lugnt men det verkar Lucy också göra så det blir lite avvaktande ett tag. Jag har redan gett polaren ett Ride On men vinkar virutellt och snart får jag ett Ride On, från honom. Sen kommer då Lucy ikapp och det går hyfsat lugnt innan hon sen stannar och försvinner. Jag tog visst bara ett kort, från Zwift och det blev rätt dåligt men när jag gick in på Lucys sida så är det ett bättre kort på oss, coolt! Det snor jag sen. Men jag märker att jag ändå tagit i så när "alla" försvann så får jag jobba lite och jag hittar några personer som jag försöker hänga på, eller dra ifrån. Men orken börjar tryta och nu får det istället bli att bara typ köra 30 km. Jag försöker sprinta en gång och får rätt bra tid men på andra sprinten så ger jag upp. Det blir till slut 30,2 km och lite över 400 höjdmeter och tiden 58 minuter. Kanske lite mycket av ett Zon 3-pass men ibland får det bli så. På ena sprinten så kom jag upp i hela 98% av max iaf. Grymt! 

Sen, efter träningen, så blev det lite mys i soffan och sen väntade fotbollen. Den fick man ju inte missa. Men vilken jäkla sopig plan! Matchen borde ju inte fått spelas. Man såg ju hur bollen liksom for som det vore en åker. Så för Sverige, som försökte vara ett spelförande lag, blev det extra svårt. Och så jäkla irriterande att Norge får ett godkänt offside-mål. Ah, så irriterande. Den borde linjedomaren ha sett för den var så tydlig. Sen är det ju sjukt spännande och vad säger man om Berg? Är hans tid förbi? Han gör ju helt klart några riktigt bra saker men han förlorar ju också bollen lätt också. Och i farliga lägen. Men det är nog bara en tidsfråga innan han får ge vika för både det nya gardet. Ishak är ju sjukt imponerande. På små ytor så gör han saker så grymt bra och jag ser helt klart en ny Zlatan i honom. Jag tror faktiskt att han, med rätt guidning, kan gå ännu längre. Men tillbaka till matchen också. Den är faktiskt inte så mycket att kommentera mer än att det blev Hawaii-fotboll utav det. Mycket långbollar och det är ju något som man borde gjort tidigare, med tanke på planen. Vi lyckades iaf ta ikapp ett 2-0 underläge och sen till och med, på övertid, gå förbi men tror ni inte norbaggarna lyckades klämma dit en i slutsekunderna? :-0

Och så usla mål de fick. Först har vi ett felaktigt offside-mål, sen har vi Albin Ekdal som lyckas med bedriften att först tappa bollen, på mittplan. Sen jobbar han hem och tar ytterligare ett felbeslut då han skall jaga ikapp bollen istället för att säkra inåt. Och deras sista mål? Rena rama cirkusen och med största säkerhet skulle det sett annorlunda ut men ordinarie Lindelöf på plats? Och kanske sjunger Granen på sista versen? Det går fort i toppfotboll. 

Lite lugnare på skolan och jag försökte jobba digitalt, som jag sedan provade i en klass. Väl hemma så ville jag träna lite.

Det är mycket aktivitet i Zwiftgänget, som är en chattgrupp i Messenger, och där skrev Ifflandaren att han ville köra uppför Alpe du Zwift och varför inte, tänkte jag. Jag hade fått för mig att jag var rätt tränad nu, trots min fotskada. Jag hade precis ätit och ville väl vila lite innan man han hade lite lite mer bråttom så jag skyndade på. Jag fyllde på med lite energi och det fanns förvisso lite energi för mig att få tillbaka efter att jag sponsrat en Vasaloppsspinning, på Safiren. Själv orkade jag inte vara med och ville även mysa framför teven, med Ullis. Fast nu skulle hon gå iväg till Safiren och jag valde att öppna en ny 5-kiloslåda, med Vitargo +Elecotrolyte. Sen fort ned till träningsrummet och Ifflandaren hade precis loggat in. Jag märker att batteriet är slut i de trådlösa lurarna och byter snabbt till de med sladd. Snart är vi igång och ljudet är av lite skiftande kvalitet och kanske strular det pga brusreduceringen, man flåsar ju lite då och då. Vi kör i lagom takt bort mot berget och när vi precis skall svänga in så missar vi avfarten och jag kör en U-sväng och viker in. Men Ifflandaren får lite strul med tangentbordet och jag väljer sedan att åka ut och åka in igen, när han är klar. Det kan ju vara kul att få en rättvis tid. Visserligen är tanken att köra lugnt men känns kroppen bra så... Ja, man vet ju aldrig. Vi börjar klättra och börjar väl runt 2,5 watt/kg men rätt snart så ökar vi och ligger oftare runt 3,0 watt/kg. Hmm, det var ju lite högt och det känns såklart lite mer och frågan är hur länge man orkar. I min värld borde det innebära att man skulle klara av berget på under timmen. Men det var lååång tid kvar. Och vi pratade om allt möjligt och sen visade det sig att vi hade gemensam släkt, det var oväntat. Men iaf. Vi tuffar på och jag måste sänka lite och det blir snarare nu ofta runt 2,6-2,8 watt/kg. Jag inser snart, och det säger Ifflandaren också, att det är kört att gå under timmen och det gör att vi sänker lite grand. Men jag tog i lite på slutet och Ifflandaren tryckte på rejält hårt och försvann de sista 400 meterna. Jag försöker ta i men jag ligger på gränsen och känner att benen börjar stumna. Det kommer folk bakifrån och det blev något tafatt försök att svara. Till slut är jag uppe och är tokslut. Det blev hela 71 minuter och det var lite av en käftsmäll. Det var visserligen ingen tävling och heller ingen smart upplagd plan för att klara av det och jag vet att jag var rätt nära innan operationen. Nåja, jag har tränat bra och hoppas att jag snart kan trycka på igen. Jag kör ju heller inte med cykelsko, på vänsterfoten, utan trycker bara, med foppatoffel, på en vanlig pedal. Jag har provat att ha foten i en cykelsko och det känns  hyfsat bra nu men väntar nog ett tag till. Efter backen så rullar vi ned och benen är fortfarande stinna och jag ger mig när jag kommer ut genom porten. Det blir 33,2 km och 1074 höjdmeter och en snittwatt på 194. Det med lite lugnare öppning och förstås lugnare avslut. Skulle tippa att jag snittade ungefär 220-225 watt uppför backen.