Måndag och bra lektioner och sen möte på skolan. Jag ville egentligen vara hemma då jag har värsta tentan, som skall vara inlämnad torsdag, vid midnatt. Och jag ligger lite efter. Men det skall väl lösa sig... kanske. Hursomhelst så kommer jag hem ungefär samtidigt som Ullis och Tim har fixat lite med Enklaresport. Det har börjat komma in en del beställningar nu och han har tagit en stor del. Trots att han pluggar själv rätt hårt. Fast nu hade han visst det lite lugnare. Vi fixar iaf lite mat och Tim är på gymmet. Sen är jag sugen på lite träning och en ur träningsgänget skulle visst ut och köra med SZR (Swedish Zwift Riders) och det hade jag också tänkt att göra. Men jag ville få lite kilomter innan men jag kopplade upp mig på Discord och där var han, Bruce Wayne. Snart var även Palmbladet där men det strulade lite med hans mikrofon, eller vad det var, så han försvann efter ett tag. Jag "skröt" för BW att jag var en baddare på att joina sent och hade väl tänkt samma sak nu. Han försvann över då det var uppemot fem minuter kvar och jag körde på. Sen då det var närmare minuten kvar så upptäcker jag att liksom inte har någon knapp som jag kan klicka på, för att joina eventet och nu blir jag tvungen att loggar ut och försöka logga in igen. Men tiden går och jag kommer precis in på typ sekunden och ser hur alla bara åker iväg men jag har ett stort fett rött band framför mig och kommer ingenstans. Men vad sjutton. Jag försöker igen men då åker jag liksom bara runt i ett ingenmansland och det ser lite ut som i rymden. Lite spooky! Jag loggar ut igen och bestämmer mig för att joina BW istället och nu är jag med istället men det ser mer ut som man joinar utifrån sas. De som är med i eventet ser ju bara sig själva och mig ser de inte. Jag ser dock dem och bestämmer mig ändå för att åka med. Jag verkar kunna ligga i deras klunga och därigenom få hjälp, tror jag iaf. Att jag får hjälp iaf. Det är några andra också med. Det är ofta som jag kör lite för hårt och rätt som det är så är jag längst fram men gruppen verkar splittrats upp. Det verkar rätt vanligt i deras group ride. Jag snackar med BW, i discorden, och får lite hjälp åt vilket håll man skall svänga för jag ser inte ledarens "beacon", dvs fyr. Det blir som en stor fet pil som åker över ledaren. Det gör att man har lättare att hålla sig till gruppen. Men jag "freeridear" lite och det är rätt kul. Vid en sprint så känner jag att jag har rätt bra fart, vid ingången, och bestämmer mig för att satsa. -Nu, jävlar! tänker jag. Och får ett saftigt rekord! Wow! Det kändes bra men jag får flämta som sjutton och ber om ursäkt till min discord-kompis! Jag tar iaf igen mig och försöker hålla mig på samma bana. Sen snackar jag typ hela resan om allt och ingenting. Det är trevligt och när nästa sprint börjar så försöker jag men har en dålig ingång och ingen som helst hjälp. En kille som kör träningsprogram, kör rätt hårt, men då jag kommer ikapp så har jag ingen som helst hjälp, då han ligger på samma watt hela tiden. Så det blir hela tre sekunder långsammare än förra. Asch! Lite trött ändå, blir jag. Så jag tar igen mig och sen rullar jag bara i mål men har nu kommit halvminuten framför den stora klungan. Fast den verkar väldigt splittrad så målet med att hålla ihop gruppen gick nog om intet. Trist. Jag tänker mig iaf att fortsätta ett tag men luften gick lite ur mig och jag måste även plugga lite. Kanske är jag lite sliten nu och det gäller att vara vaksam på förkylningar nu. 

Trots mitt fibblande så blev det 41,8 km idag. 

Söndag morgon och Ullis skulle iväg och springa med Tanjis. Och då borde jag ju själv passa på att träna men jag är ju sjukt morgontrött så jag fick kämpa lite. För att komma iväg till gymmet alltså. Idag borde jag köra lite Cross Trainer, eller kanske simma. Men jag ville i första hand få igång träningen med Cross Trainer, igen. Jag har ju varit rätt duktig på det och jag tror det är ett bra komplement, då man inte kan springa så mycket. När jag kom in i omklädningsrummet så var det smockfullt med små barn, och deras pappor. Så jag satte mig lite vid sidan om och bytte om. Sen inne i lokalen så är bägge maskinerna lediga och det var bara att hoppa upp. Efter att ha fyllt på med vatten då, förstås. Motstånd 10, och det tar emot lite grand. Att köra så lugnt. Men idag låg fokuset på att hålla sig i Zon 2 och det kan vara svårt på ett gym. Speciellt när jag får en stark, äldre, herre, bredvid mig. Han mosade på runt 18-19 på motstånd men dock inte så jättelänge. Men ändå lite imponerande. Sen kom en gammal bekant till pappa och jag snackade lite med honom och jag hade dessutom hans fru som musikfröken, på den tiden det begav sig. Bra betyg fick jag så jag undrar om det inte berodde på bekantskapen med pappa. För jag tror inte jag utmärkte mig alls. Men hon kanske såg en dold talang i mig! :-)

Jag fortsatte hålla mig lugn och när pulsen gick upp lite så var jag snabbt där och körde lite lugnare. Till slut var jag uppe i över en timme och nog började jag känna mig lite mosig. Tanken var ju att det skulle bli ett återhämtningspass för jag måste lära mig lyssna på kroppen. Lite väl mycket hårdkörning på Zwift och rätt som det är så bryter man ned sig. Vid 70 minuter så nöjer jag mig och har snittat 122 slag/minuten, grymt! Klart i Zon 2 hela passet. Iaf i en timme och fem och en halv minut. Världsklass ju! :-) Första gången jag lyckats med det och jag blev klart svettig ändå. Väl hemma så får vi höra att brorsan och L, med barn, skall komma förbi. Kul! Så vi hinner duscha och göra oss iordning. De stannar ett bra tag och det är trevligt. Sen är tanken att Ullis och jag skall på bio och vi bokar in oss på "A Star is born"! Jag var inte supertaggad på den först men då vi hörde om filmen så lät den bra. Vi hinner upp till stan, lite innan, och Ullis kan inte hålla sig ifrån att köpa en fotpodd, som hon skall kunna koppla upp sig mot Zwift. Sen käkar vi gott på vårat vanliga ställe. Thai-restaurangen, vid Heron. Alltid gott men man fick stå i kö ett tag. Sen var det dags för filmen och filmens behållningen var helt klart Lady Gaga och Bradley Cooper. I övrigt så var det ingen värstingfilm men den får ändå en 3:a, i betyg. Lady Gaga var helt klart bättre än förväntat men jag kunde ju å andra sidan inte så mycket om henne. Sen var det bara att ta det lite lugnt hemåt för det hade börjat frysa på. 

Igår så snackade jag lite med några träningskompisar om att köra Stage 4 lite senare på kvällen. Stage 4 i Zwift alltså. Det är någon tour och jag hade ju deltagit i Stage 3 så nu var ju barriären bruten. Och det var ju kul men då benen var lite sega ville jag köra sent på kvällen i hopp om att återfå lite energi i dem. En annan kille nappade och vi bokade in klockan 19.00 Jag passade på att försöka plugga ikapp, på min bokkurs, men det är smockat med fakta och man blir grymt trött. Till råga på allt så har kursledaren ibland fotat av några boksidor på sniskan så man får sitta med lap-topen som en jäkla bok. Men tiden gick och snart var det dags. Jag behövde lite uppvärmning så en kvart innan var jag igång och började runt 1.0 watt/kg och så småningom steg det till 1.6, och däromkring. Ullis satt bredvid och körde Jungle Curcuit. Nu var det bara 15 sekunder kvar och med förra racet, i färskt minne, så vågade jag inte vänta längre. -PANG! Där startade alla och jag låg och tryckte rätt hårt i början för att inte riskera att sitta i en klunga för långt bak och inte orka avancera. Men jag kom nog alldeles för långt fram för när jag tänkte släppa lite så märkte jag att jag åkte bak lite för lätt och jag fick slita för min position. När man ser att man då har lååångt kvar, på racet, så tar det emot lite grand. Och ingen aktuell ranking syntes så det var mentalt jobbigt. Men jag försöker hålla min positition men ganska omgående så försvinner en rätt bra klunga framåt och "min" klunga delas upp lite här och där. Men när jag är inne i racet så märker jag att det är jag som ganska ofta är längst fram och det är klart behagligare att då bara släppa lite, för att få hjälp, än att jaga ikapp. Det är säkert också mentalt. Men jag försöker iaf att hålla mig ganska långt fram men det blir mindre och mindre grupper och mot slutet är det sjukt jobbigt. Och jag har alltid mycket jobbigare i backar och med Bergstadens ord, i färskt minne, att det avslutar uppåt, så var jag lite orolig. Och mycket riktigt! Med benen fulla av mjölksyra så kommer då den sista stigningen och det känns som jag blir omkörd av flera hundra stycken. Så sjukt irriterande. Jag känner igen några namn, från grupperna i slutet, och inser att jag inte kan ha tappat vansinnigt mycket. Jag ser att det bara är några hundra meter kvar och försöker att trycka men det finns inget kvar... Ah, så är jag i mål och jag bara hänger över styret... Jag lyckas ta mig av cykeln och får med mig min flaska med energi och tröjan, jag hade på mig i början. Jag lägger mig på det kalla klinkersgolvet och det är såååå skönt! Tröjan förstås under huvudet och jag känner hur jag klibbas fast på golvet. På mobilen, som ligger kvar på cykeln, så hör jag hur det plingar konstant. Det är väl "kuodos", från Zwift. Jag hör att Ullis ropar och jag försöker svara. Men det hörs nog inte så mycket. Jag tror jag behöver ligga i mer än tio minuter men jag är fortfarande tokvarm så det gör ingenting och jag orkar ändå inte resa mig. Till slut har jag då återhämtat mig och orkar mig upp. Riktigt nice att duscha av sig och jag var assugen på lite folköl och chips. Som tur var fanns det hemma och sen blev det lite sport på teve också. Ullis och jag började se på Safe Haven men det tog inte så lång tid innan vi förstod att vi redan sett den. Visserligen så kom jag inte ihåg slutet men det fick vara. 

7,7 km innan blev det och sedan typ 40,8 km, på loppet, och med 236 snittwatt. Lite konstig pulkurva, där jag peakade lite högre på 196, och lite för hackigt, för att jag skall tro att det är korrekta värden. Men jobbigt var det. 

Fredag morgon och jag åkte liiite tidigare till skolan för att hinna ställa iordning inför "Äppeltjuven". Det var en passande lek så här inför uppstarten av vårterminen. Lite lek och skådespeleri. Jag har kört det så att jag spelar en elak trädgårdsmästare som alltid börjar med att "skrämma" barnen. Gärna med hög röst och jag kan lova att det tär på stämbanden. Men eleverna tyckte det var kul men jag ville även klämma in lite spökboll så det gällde att snabbt städa undan. Och efter första lektionen, så har jag en lucka, och då slår det mig att det är fredag. Oops! Jag blev visst lite dagvild och kanske lite extra på tårna så här inför uppstarten. Så det kom lite över mig. Jag hann slappna av lite och sen vara det bara två lektioner kvar. Det har blivit så att jag har extra tufft i början på veckan och lite lugnare i slutet. Det är rätt skönt, faktiskt. Jag avslutade med en kaffe i personalrummet och rätt som det var så vara klockan 15.00 och Primetime började. Asch, jag drog igång det och rätt som det var så vara alla i rummet engagerade. Jag blev imponerade över kunskaperna och jag som själv aldrig brukar ha större problem till ca. den sjunde frågan fick bra hjälp. Sedan klantade jag mig själv på fråga åtta och de andra satt förvånade kvar och undrade varför jag så snabbt svarade och dessutom fel. Oops! Så går det när man får bra hjälp. Nä, snabbt hem och Ullis var startklar då vi skulle åka till stan och lämna tillbaka två sadlar. Vi började hos Sportson som hade en bra garanti på att man kunde lämna tillbaka sadeln om man inte var nöjd. Det var en Specialized med bra formbar gel men i mina ögon var det mer en racersadel. Men de var säkra. Fast Ullis blev inte nöjd och på Sportson lade de sedan fram typ tio stycken andra sadlar men vi ville bara lämna tillbaka och i ärlighetens namn var ingen så direkt lämpad för triathlon. Sen började säljaren snacka om sig själv hur tränad han var och att han minsann klarade av de sadlarna och att vi, mellan raderna, var otränade. Jag blev nästan chockad och vid sista kommentaren så förklade jag att de förlorade en kund. Och deras bästa säljare, han som gjorde att vi förut valde, Sportson, hade ju dessutom lämnat skeppet så nu fanns det ingen anledning att återkomma. Trist och vi blev rätt snopna. Sedan fortsatte vi till Trispot, där den väldigt trevlige ägaren sist lånat ut en sadel som vi fick prova. Men vi hann knappt prova den innan vi hittade en ISM Adamo PN1.1 Den tror vi mer på. Men ägaren var inte där men vi lämnade förstås igen sadeln och jag tittade lite på hojarna. Det är rena cykelporren där.  Väl hemma så var frågan om jag skulle träna. Jag hade åkt på ett rejält blodsockerfall, innan lunch, och lunchen, på skolan, var inte så värst energirik. Och jag kände mig fortfarande lite småseg men lite lugn cykling skulle väl funka, tänkte jag. Så jag traskade ned i källaren och körde igång. Det började väl bra men efterhand, vi små ryck, så känner jag mig lite sliten och frågan var om det ens skulle bli en timme. Det var Jungle curcuit och rätt som det var så kommer jag i ett race och jag hänger på. Så det gick rätt fort ett tag men när racet var slut så var jag också rätt slut. Det gick lugnt sedan och de personer jag hängt på fick jag sedan släppa och det fick räcka med 45 minuter och jag kunde logga 23,6 km. Typ 30 km/h i snitt. Sen skulle grabbarna till affären och de undrade om jag ville ha något. Och jag blev hemskt sugen på lite folköl och jordnötter. Och det var inte helt fel att ligga i sängen och mysa med det. 

Torsdag och tanken var egentligen att jag skulle möta upp gänget, från löparklubben, och köra lite Cross Trainer, medan de sprang. Men jag fick inte tag i assisterande coachen, Flaken, och efter maten så somnade vi, dvs jag och Ullis, in lite på soffan. Oops! Nu var det försent att bege sig bort mot Safiren och klockan gick. Men jag skulle banne mig träna lite men benen var absolut lite sega. Så tanken var att köra lite lugnt men med facit i hand så gick det lite hårdare än tänkt. Jag snittade 172 watt och 147 slag/minuten. Som mest 165. Lite för lite i Zon 2 och lite för mycket i Zon 3. Det blev iaf en timme och en minut. Tanken var nog egentligen lite mer men orken rann ur mig. 34,1 km och 175 höjdmeter. 

Onsdag och jag hade inte fått plats på gruppträningen och det slutade med att Ullis också bokade av. Men rätt som det var så fanns det fyra platser lediga. Men jag var inställd på att zwifta, det är väl det nya verbet, va? Ja att cykla på Zwift alltså. Men först fixade vi förstås mat men både Ullis och jag var riktigt trötta och det är klart att man får ställa om mentalt, då eleverna börjar sin första dag. Kanske... Ullis, som jobbar lite mer fysiskt, och även längre, har ju skäl att vara trött. Men till slut så satt vi iaf upp på cyklarna och nu skulle Ullis prova sin nya ISM Adamo PN 1,0. Och rätt omgående så var hon riktigt positiv. Det var ju bra. Och sadeln såg ut att vara i toppskick och hon fick den dessutom till ett toppenpris, ibland skall man ha tur. Jag tror vi klickade i samma bana, för mig och Ullis, men vi startade på olika ställen. Sen kommer jag ikapp henne men efter en tunnel så viker vi av åt olika håll. Jag åt Leith Hill och Ullis åt Box Hill. Ojdå! Nåja, det gör ingenting men min backe är typ tre gånger så lång så jag hade det mentalt lite jobbigt. Och när själva tidtagningen börjar, på Leith Hill, så blev det bara lugn körning för mig. Men snittpulsen hamnade på 75% av max, det kanske var lite för högt men ibland dras man med i några klungor. Och det fanns det gott om idag. Riktigt kul överlag att köra idag. Det blev dryga 36 km iaf och nu har jag endast 64 km kvar till veckomålet. Så det blir inget direkt jagande kommande helg. 

Som sjufaldig Ironman och med typ över 300 lopp i bagaget så kan man väl tycka att det inte är något speciellt att ställa upp i ett Zwift-lopp. Men jag hade ju aldrig gjort det och visst visste jag att det inte var ett riktigt lopp. Men försök att intala mig det... Med lite tunga ben så såg jag att det var Stage 3, idag. Jag kan ju visserligen inte fullfölja hela Touren, då jag missat de två första loppen, men det vore ju roligt att testa iaf. Så jag klickade i att jag skulle vara med klockan 20.00 och efter lite käk så blev både Ullis och jag lite trötta och sträckte ut oss i sängen... Snark! Där sov vi och det blev några Snozningar och det kändes som det aldrig skulle bli något race. Men jag tog mig i kragen och blandade till en sportdryck. Min Vitargo Carboloader hade visst tagit slut så nu blev det Professional. Fint skall det vara! Jag tog på mig lurar om någon i träningsgänget skulle vara ute men de satt mest i vägen för det var helt dött. De körde väl på andra tider. Sex minuter kvar och jag trampade väldigt lugnt för att värma upp och jag fick påminnelse på påminnelse. Sen klickade jag över och det var typ tre sekunder kvar! Oops! Pang, så var det igång och det var en redig röra. 4800 stycken var typ med och när jag försökte ta kort så laggade det och nu såg jag bara en massa cyklar i typ en minut. Och sedan var det cyklister överallt och jag försökte ta i hyfsat hårt, typ runt 2,8-3,0 watt/kg för att inte tappa i starten. Det såg ut som jag åkte bakåt i fältet men jag tog hela tiden lite placeringar. Möjligtvis för att jag missade någon sekund i starten. Sen tar det ett bra tag innan grafiken lugnar sig och man försöker spara sig ibland för att i nästa stund försöka plocka några placeringar. Det är kul men det är lite tungt i benen men man ser att det händer något på kilometerna men man förstår att det är en backe i slutet. Men slutar den verkligen längst upp? Det borde jag kollat upp. Men benen känns möra nu och det är hela backen kvar. Attans! Jag har lyckats klättra från ungefär placering 1800 till nedåt 1530 men där är det typ stopp och nu börjar backen och jag som är tyngre får nu bekänna färg. Hela tiden kommer de bakifrån och jag tappar kontinuerligt tills jag gör en kraftansträngning. Ett tag försöker jag stå men känner att jag tappar i ork och växlar ned och trycker med högre kadens. Nu får man svart på vitt vad som fungerar och i längden så känner man på att sitta ned och ha hyfsat hög kadens, helt klart. Nu är jag närmare 1600 igen, typ 1580 kanske men då jag närmar mig slutet så ökar jag igen och sen spurtar jag hårt och går i mål runt 1530-1540. Så såg det iaf ut men jag är så fucking slut och jag blev lite rädd då det gjorde ont i hjärtat men jag misstänker att jag bara måste rapa lite. Lite för mycket sportdryck och hård ansträngning, kanske. Men jag får ligga över cykeln och bara andas tungt. Heeeelt slut! Wow! Vilken känsla och jag var uppe i runt 98 procent av maxpuls, mycket mer fanns alltså inte. När jag får upp ögonen så ser jag att in avatar fått på sig sina vanliga kläder och jag rullar snabbt nedför tillsammans med en massa andra. Ullis kommer ned och undrar hur det gått och jag rullar bara ned lite lugnt och tar igen mig ett tag. Min officiella placering blev visst 1886 och varför det blev så har jag ingen aning om. Och jag ser att det visst blev några buggar då någon står som etta med tiden en minut och 25 sekunder... Hmm.. . Och många runt 24-25 minuter. Det finns förstås ingen chans att man kan cykla närmare 40 km på. Nåja, jag förstår inte allt ännu men jag får väl lära mig. Kul var det iaf och jag lär sova tungt i natt. Det blev drygt 47 km idag iaf med 37 km hårdkörning. Och vän av ordning kanske undrade hur det var med hjärtat? Hjärtat hänger med och är starkt och fint! ;-)

Måndag och helgens kalas var ju över men idag fyllde Tim. De flesta andra hade förstås gratulerat Tim men familjen ville förstås gratulera honom på hans dag. Men Ullis jobbade dag och Felix jobbade kväll så det blev lite spridda skurar. Fast Felix var den enda som gratulerade honom på exakt rätt tid då han, Tim alltså, klockan 23.16, för exakt 24 år sedan tittade ut. Men nu skall jag inte gå händelserna i förväg. Tim låg och sov då jag gick upp och Felix hade inte hunnit få klart på någon present men tänkte fixa det på sitt jobb. Han berättade vad han tänkt göra och det var riktigt schysst. Han tänkte bjuda med Tim på en Hammarby-match med lite käk till. Jag väntade förstås in Ullis och försökte slå in några coola tröjor, då Tim inte såg. Men jag hade ju lite tid på mig och jag passade på att plugga istället. Det blev några timmar och jag kände att jag fick lite koll på kursen iaf. Sen ville jag få till lite träning och jag gick ned till trainer-rummet, det är väl så det får kallas, nuförtiden. Jag satte mig på trainern och körde en timme, jag försökte hålla ned tempot lite men det blev ändå prick 30,0 km på prick en timme. Således 30 km/h, voila! Det fattar även den mest trögtänkte, tror jag. ;-) Sen kom Ullis hem och vi gratulerade Tim och han fick, som sagt var, några coola tröjor och sedan skulle han få välja lite fritt i några webshoppar. Och sen var det helt okey för Tim att vi sprang iväg och tränade en timme på Safiren. Ullis hade bokat in lite Core men bokade av nästföljande timme, som var Yoga. Och jag hann köra 35 minuter på Cross Trainern och nu lyckade jag verkligen hålla mig lugn och körde bara på motstånd 10 och hamnade mitt i Zon 2. Sen in i duschen och jag var precis klar när Ullis var klar. Så lite lugn träning och sen hann vi med lite fika med Tim också.