Fredag och dags för skolavslutning. På skolan höll jag på att tillägga men det var förstås lite onödigt... ;-) Förra året var det som att kasta sig utför ett stup då jag själv skulle sjunga och styra upp allting. Dock med lite hjälp av min dåvarande idrottskollega. Då gick det ju hyfsat och mycket fokus kom ju på mig. I år var Jen tillbaka, hon som är van att ha hand om stora tillställningar och dessutom alltid gör det så bra. Och i år så fick vi oväntat hjälp av min nya idrottskollega som då, jag kallade till ett snabbt möte, om skolavslutningen, visade sig sjunga i kör. Oj! Nu blev det istället jag som gott och väl kunde räknas som överflödig. Men jag gillar ju att hålla i saker och ting så jag fortsatte förstås att vara delaktig i allting. Musikläraren, som dessutom var ny, kunde gott och väl sjunga också, och blev nog lite förvånad att han inte behövde. Vi andra tyckte det var kul så vi tog hans mikrofon. Hursomhelst så kom jag, och Jen, rätt tidigt, och efter en kaffe började vi flytta på saker och även kollegan, Mattan, kom strax därefter. Vi hann rigga upp allting och provsjunga och Jen blev mäkta imponerad. Efter att klasserna kommit så skulle vi då dra igång men någonting kändes fel. Vi hinner precis börja spela då jag ropar "STOPP!" Vi skulle först ställa alla tre och tre. Det missade vi. Efter det lilla missödet så var vi igång men när det var dags för långdansen så strulade en enkel sak. Jag tog på mig att bryta ringarna för att sätta ihop dem och någon annan lärare måste gjort samma sak för när jag var klar så var ringnarna fortfarande ihop. Jätteskumt. Jag försökte några gånger och sedan brann det nästan i huvudet på mig. Hur kan en enkel sak strul. Men det är svårt att se då det är så många elever. Men jag förstås, iaf i efterhand, att någon också ville hjälpa. Efter mycket strul så var vi då igång och nästa grupp stod snart och stampade. Nu började vi bli varma i kläderna och vi var snart igång med första dansen. När det sedan var dags att göra långdans så gick jag med bestämda steg fram och instruerade och jag såg att de elever jag försökte flytta försiktigt sig tillbaka och kanske var det något sådant som också hände sist. Jag gick tillbaka och gjorde om det och en läraren kom samtidigt och ställde sig vid själva kopplingen. Mycket smidigt och sen var vi igång och nu hade vi fullt sjå att inte sjunga fel. Vi började visst bli lite trötta och vi turades om att sjunga lite tokigt. Men då vi var tre stycken som sjöng samtidigt så tror jag knappt att det var några andra som märkte. Jag "busade" visst till det lite och jag kommer på mig själv att tänkta något som: "Varför, varför! Måste jag alltid skämta!?" :-)

Efter så blev det lite gemensam fika för skolans personal och lite avtackningar. Normalt så brukar alltid vi som fixar med skolavslutningen få ett litet tack men vi tackade av oss själva istället. Det dög gott nog. I det stora hela så är jag supernöjd med den nya konstellationen på skolan och det har känts jättebra, på slutet. 

Jag och Jen tar sen en kaffe och jag springer på chefen och passar på att berätta om min kommande häloperation. Det är något som jag inte tagit upp i bloggen. Jag har fått en operationstid nu och det blir den 29:e januari och det var hög tid att säga till om den och fixa en vikarie. Chefen var snabbt på och jag hade hört att en kille var intresserad av att vikariera på idrotten och det var snabba puckar. När jag kom in till chefen, den andra gången, så satt han där och jag ser att han sitter med mitt schema och jag passar på att klämma mig före en annan kollega. Så tiden rann iväg iaf på slutet men snart sitter jag i bilen hem och kanske hinner jag Zwifta lite innan Ullis kommer hem, tänker jag. Men Ullis ville också cykla så jag lugnade mig lite. Strax innan klockan tre så var vi igång och det blev så gott som en timme och hyfsat lugnt med 177 snittwatt och 148 slag/minuten. Två rejäla stigningar mot slutet. 

Torsdag och hyfsat lugnt på skolan, då högstadiet hade innebandyturnering. Jag kunde förstås hjälpt till mycket mer men samtidigt var jag tvungen att jobba ikapp lite och dessutom ta hand om en klass. Sen skulle förstås, som vanligt, det vinnande laget möta ett lärarlag och eftersom vi lärare vann sist och det laget dessutom kände riktigt vassa, så blev jag lite självsäker. Hmm, inget bra. Jag fick låna en klubba, då min är från Hedenhös tid. Rejält sugen och jag sprang ganska mycket direkt och lyckades lura ut målvakten lite och skjöt en lurig boll med en hård backhand som precis smet utanför. Scheisse! Sen började de att få tryck på oss och till slut smet bolljäkeln in. Sen har de en massa chanser men vår målis storspelade och sen får jag iväg ett hyfsat skott som smiter in. Yes! Reducering men då ser vi att en elev ligger som har krockat med en av läraren och domaren gör fel och dömer bort vårat mål i efterhand... :-( Ha ha, snacka om vinnarskalle. Sen, efter en massiv attack, och dessutom mer mål för eleverna, så försöker vi vad vi kan men räcker inte till. Surt och jag ber om ursäkt om jag kom med lite kritik! ;-) Vi gör ju det här för att det är kul och eleverna skall ju lyftas fram. De var väl värda segern. 

Sen softade jag lite och snackade med vaktmästarna. Imorgon så väntar julavslutningen, det blir kul. 

Hemma så var jag vansinnigt trött och jag misstänker att jag kommer vara stel imorgon. Sängen lockade och snart nog kröp jag ned i den och toksomnade. Jag vaknade av ett frenetiskt ringande på dörren. Ullis undrade varför ingen öppnade. Ungarna hade dragit iväg med bilen och jag var i en annan värld. Mot kvällen så ryckte jag upp mig och traskade ned till källaren och drog igång. Samma bana som sist och jag höll igen lite innan backen. Sen var det visst Leith Hill. Jag körde lite lugnt iaf. Men sen kom det ett gäng som triggade igång mig och sista fyra, fem minuterna så körde jag på riktigt hårt. Jag persade iaf rätt ordentligt på backen, kändes skönt. Sen blev jag vansinnigt själv på nedförskörningen och ingen ville ta rygg. Riktigt trist. Jag höll igen på sista biten och totaltiden blev dryga minuten sämre än igår. Så väl i mål så körde jag lite till och nu kom ett häftigt gäng och vi triggade varandra på slutet och då gick det undan. Men efter att ha gett nästan allt, för att hänga på en rätt stark kille, så gav jag mig. Det blev dryga timmen och jag kände mig nöjd med dagens lekfulla innebandy och sen cyklingen. 

Onsdag och jag var satt på kölista till Coren. Men igår var jag på plats 8, i kön, så jag var inte så hoppfull. Men på jobbet, när jag satte och snackade med en kollega, så såg jag att jag var på reservplats tre nu. Hmm, det verkar finnas hopp så jag försökte förbereda mig mentalt iaf. Men Ullis var inte så supersugen, längre, så när jag kom hem så snackade vi lite och bestämde oss för att skippa den och istället inrikta oss på att cykla istället. Så fick det bli. Men efter maten så ville några vila lite och jag försökte stålsätta mig men även jag kröp efter ett tag ned i sängen och Ullis, jag, och katterna, iaf Mirakel, sov snart djupt. Och det var alarm på alarm men sen insåg jag att skulle det bli någon träning så måste jag upp. Och jag gick snart med bestämda steg ut mot köket och blandade ihop en energidryck. Och snart var jag nere och trampade. Det var visst London på agendan och jag brydde mig inte så mycket om att plocka höjdmeter idag. Och jag försökte ta det lite lugnt. Men sen kom en back, iaf. Och mot slutet av den så ökade jag farten lite och när det gick nedför så tryckte jag på rejält och fick en stor flock som ville ta rygg på mig. Riktigt häftigt och mot slutet ville även jag ha lite hjälp och lät någon annan gå upp och dra. Ascoolt och sen varvade jag ned, inför varvningen. Vid målportalen fick det räcka och det blev 26,2 km på 56 minuter. 324 höjdmeter så något kunde jag iaf bokföra till min klätterutmaning. 

Tisdag och visst kändes det lite sorgligt att inte bege sig mot löparbanan. Det är ju normalt sett löpintervaller på schemat. Men hälen har känts klart bättre och inte blev det bättre av att jag körde skeppsbrott utan skor, på dagen. En särskola hade gympa samtidigt och en elev nyttjade mitt kontor för ombyte så jag hoppade skorna då. Kanske jag skulle väntat in för nu, så här i efterhand, så ångrade jag mig. Attans! Men det var iaf roliga lektioner och det var skeppsbrott och simning idag. Sen, på kvällen, så ville jag träna men Ullis var sliten och ville vila. Men eftersom jag gått med i någon klättringsutmaning, på Zwift, så traskade jag ned i källaren och satte igång. Det blev samma bana som igår. Så nu visste jag vad som väntade. Jag ser att många kör träningsprogram och det kan ju förstås förklara varför det är så omväxlande körning. Ibland så dunkar de om en och ibland kör man om dem när de nästan står stilla. Och när jag kom fram till backen så var det bara att börja tugga på. Det tar ju ett jäkla tag och det känns som om jag skall kunna slå mitt tidigare resultat, på backen. Men tiden går snabbare än man tror och när jag ser målportalen så känns det som sekundrarna flyger iväg och jag trycker allt vad jag kan sista biten. Men jag missade med knappa tio sekunder. Lite surt då man kämpat med backen i över 27 minuter... Sen kommer då "bonus climb". Inte det första man är sugen på då man har mjölksyra i benen men är det klättring så är det. Så var den också gjord och sen gick det ruskigt fort utför. Bra träning, återigen. Men kanske inte riktigt lika pigga ben som tidigare. Och kanske börjar jag känna av en förkylning... 

Men nöjd att träningen ändå blev av. 

Måndag och efter lektionerna så satte jag mig lite snabbt i massagestolen. Efter kände jag mig rejält pömsig och jobbmötet, som för övrigt inte var så jätteuppstyrt, blev i det närmaste en pina. Sen skjutsade jag ned Lasse-Maja till centrum och for hem. Väl hemma så fixade vi lite mat och sen ville Ullis sträcka på sig lite men jag insåg att jag skulle bli sjukt trött och gjorde mig istället iordning för lite cykling. Nu skulle det minsann plockas höjdmeter. Watopia, stod på schemat, och där brukar det finnas backar. Jag valde det brantaste som fanns och det var närmare 700 höjdmeter på 30 km. Rätt lugnt i början men snart nog så började det och det gick uppför konstant i vad som kändes som en evighet. Jag kom på att jag kört sträckan förut. När man nästan var framme så kunde man välja en bonusbacke och ja, varför inte, tänkte jag. Men det var nästan så jag ångrade mig. När det gått runt 44-45 minuter så var jag fortfarande inte längst upp men så skönt att äntligen vara uppe och sen gick det vansinnigt fort, då jag åkte nedåt. Rätt som det var så får jag tummen upp från Hasse_B och efter några minuter så svischade jag visst förbi honom. Jag valde att fortsätta trycka på lite och Hasse skulle köra med SZR-gruppen men jag var färdig för dagen. Heeelt färdig! :-) Fast dagen till ära så hade jag själv bytt till SZR-kläder. Riktigt fina. 

Fullt upp hemmavid och vi skulle även bort på födelsedagsfika. En kompis som fyller år och eftersom han också är cyklist så hade jag hoppats på lite Zwift-snack. Men han var visst inte inne i det och hade nog heller inga större planer på det. Men vi fikade gott och sen, när vi kom hem, så hade jag tänkt att försöka få till en adventsfika. Vi har en liten tävling där vi skall försöka baka något gott och sen får de andra ge betyg. Jag fick för mig att baka en pinnochiotårta men det tar ju lite tid. Men jag skulle försöka. Vispa ihop och sen in i ugnen. En halvtimme och sen försöka få ned temperaturen så jag kunde slänga på lite grädde och jordgubbar. Egentligen skall det vara hallon men det hade vi inte hemma som jag trodde. Lite stressat så det blev inte högsta betyg men jag är ändå rätt nöjd. Tävlingsnörden i mig fick väl en liten törn men nu ville jag ned i källaren och träna. Klockan hann dock bli över 21 men träningen är viktig så jag tvekade inte. In i dimman och kötta. Eller kötta och kötta. Det blev hyfsat lugnt, typ som igår. Pulssnittet blev runt 147 slag/minuten och 169 watt i genomsnitt. När jag precis passerat timman så hoppade kedjan och eftersom jag just då var trött så kändes det som ett tecken. Jag måste ju ändå i säng så det fick duga. 

Jag klickade visst i Zwifts klättringsutmaning och det är ju alltid roligt med tävilngar och utmaningar. Men jag var nog lite sen på bollen för man har inte alltför många dagar på sig att klättra. Jag såg att en kompis redan börjat och det förklarade den dåliga snittfarten, på det passet. Det går ju inte alltför fort att klättra. Men jag försökte välja den brantaste rundan men det var inte så mycket att hurra för. Iaf inte till en början. Då gick det rätt fort men när klättringen började, jag tror den hette Leith Hill, så gick det uppför rätt länge. Iaf över 10 minuter. Rätt jobbigt men det gick väldigt fort utför sen. Tror jag var uppe i över 80 km/h. Snittwatt på 172 och snittpulsen var 147. Sådär lite lagom. Tiden blev en timme och femton minuter. 

Fredag och rätt skön stämning på skolan. Jag ser att det sitter några i personalrummet och tänker att jag tar en kaffe med dem sen. Men först skulle jag hämta jackan, på mitt kontor. När jag kommer tillbaka är det tomt men jag tar en liten kaffe och sitter där en liten stund och tar igen mig. Sen hemåt och hinner pussa på Ullis som skall iväg och äta julbord. Hon kom hem i natt från Slovakien, där hon var på jobbresa. Och återigen, när inte Ullis är hemma och pushar, så går timmarna men sen får jag nog och måste ned i källaren och träna. Normalt så brukar jag träna på Safiren, på fredagar men nu hade tiden gått för länge. Jag traskade ned och satte igång. Det blev en rätt snabb start och jag hängde på bra i klungorna. Sen märker jag att jag blir omkörd av Jan Frodeno och hade jag haft sinnesnärvaro så hade jag förstås tagit kort när han körde om men nu klickade jag på honom och följde honom i någon minut. Riktigt häftigt och så inspirerande. Det blir till slut 27 km på 51 minuter. Några värden från pulsklockan verkar inte finnas så antagligen glömde jag bort den. Snittwatt på 172, kanske var det Frodenos förtjänst? :-)

Zwift rules! Jag fick även positiva besked från Zwift, jag har fått godkänt som Zwift demo-studio. Så man kan komma och prova själv. Också på egen cykel så det är bara att ta med.