Så himla irriterande att vara förkyld när man fullkomligt spricker av träningslust. Och nu hade det gått en tid sedan jag blev förkyld och tyckte väl att det hade lättat lite. Och så kommer den här "Konautmaningen" där man, på Zwift, skall cykla 18 mil. Och dagarna hade gått. Först så fick jag det inte att fungera men nu, ikväll, när jag loggade in, så verkade det fungera. Dock inte för Ullis som förstås blev lite småsur över det. Men jag kände mig inte helt kry och tänkte bara ta det lugnt. Vi försöker få igång Ullis applikation men vi får ge upp. Och vi körde väl hyfsat lugnt men farten trissades upp allteftersom. Det blev till slut faktiskt bara 13,8 km och sen blir jag sämre igen. Så irriterande. Men en bra lärdom. Kom inte igång för tidigt med träningen. Nu väntade vi bara in själva loppet, som vi förstås skulle se på. Alltså Hawaii Ironman. 

Måndag och nu var det dans på schemat, kanske inte allas favorit men jag, tillsammans med bra assistenter och bra lärare, verkar ha fått det intressant nästan för de flesta barnen. Eleverna har själva fått göra grupper, där alla är välkomna, bara de inte förstör, och de skall tillsammans skapa en dans. En del lägger verkligen ned sin själ och det syns. Medans andra kanske satsar mer på ... det runtomkring som rekvesita till dansen. Men de flesta jobbar på bra och det är kul. Väl hemma så vill jag träna men jag känner att det är något med halsen men tror inte det är något allvarligt. Så jag hoppar upp och kör på lite måttligt. Idag tänkte jag klämma 5 varv på korta vulkanbanan iaf. Visserligen så kunde jag kanske väntat tills jag hade tid att köra 10 varv men iaf. Det fick bli den idag och jag började hyfsat lugnt men ökade allteftersom. Jag gör ett litet försök att komma över 600 watt, i en backe, men det kräver absolut sin man, eller kvinna. Fy bubban. Det var nog i sista backen jag gjorde ett försök men jag tror att jag maxade strax under 540 Watt. Det blev totalt 21,9 km och nästan 42 minuter. Snitt på 171 Watt och ...pulsdatan verkar inte kommit över ännu. Fast så fort jag kliver av cykeln så känner jag mig lite hängig och snart nog så känner jag att jag blivit förkyld. Men skit då! :-( Det fanns ju lite varningssignaler men jag ignorerade visst dem. Sen passade jag på att plugga lite framför teven. Men det är svårt när det är ljud runtomkring. Nu handlar det om själva utseendet på böckerna och dess betydelse. 

Söndag och timmarna gick. Mot kvällen så ville jag få in lite träning men samtidigt ville man kika på "Biggest", i år var det VIP igen och kanske inte de roligaste deltagarna. Iofs så är Kalle en favorit. Han verkar både sympatisk och rolig. Kanske lite småvirrig också men vem är inte det. Men som vanligt så går träningen först och Ullis och jag trodde att det började 20.00 men då fick jag missa lite, det är inte hela världen. Snart var jag iaf igång på trainern och det dröjde inte så länge innan det började gå uppför. Och uppför... och uppför! :-0 Det var typ konstant uppför och rätt brant hur länge som helst. I min lilla värld så tänkte jag att jag skall väl minst kunna hålla 30 i snitt på den här 30 km-rundan. Men jag hade nog inte tänkt så mycket på stigningen. Det var 683 höjdmeter och farten var inte hisnande hög, trots att ansträngningen var det. Men jag tufffade på och när det närmade sig timmen så hade jag nog inte ens kommit hälften. Nästan framme så kan man ta en extrabacke och den var galet brant. Det var nästan så jag ångrade mig. Sen gick det förstås utför och fy bubban vad fort det gick. IRL så hade jag förstås inte stått på så hårt men nu trampade jag på och jag var minst uppe i 95 km/h, jag hann ta bild. Och det svängde rätt kraftigt ibland så man blev nästan sjösjuk. Till slut var jag framme och jag kom fram på 1 timme, 14 minuter och 19 sekunder. Sträckan blev 29,5 km så snittfarten blev förstås inget att hänga i julgranen men jag fick några "badgets" och en av dem var förstås farten. Speed demon! ;-) Roligt och sporrande. 

Alltid kul att kitta  upp sig och den här träningen fyller definitivt sin funktion.

Efter passet så får jag höra att Biggest börjar 21.00 så det hann jag också se. Tyvärr inte lika roligt och sporrande som vanligt. Men funkar. 

  Så var det då lördag och Ullis och jag började dagen med att traska till Safiren för morgonträning. Idag var det rätt mycket på schemat men träningen ville vi inte missa. Väl på plats så hejar vi på de övriga och snart är Carina igång. Micke i all ära men Carina är verkligen i sitt esse när det gäller den här morgonträningen. Först uppvärmning och snart är man igång. Jag väljer att ställa mig efter en triathlon-kille, som dessutom är hyfsat lång. Det skulle ju innebära att jag nog inte skulle behöva ändra på så mycket. Och så blev det, skönt! När övningarna var klara så körde vi lite extra, på golvet. Bara bita ihop för snart var det klart. Tufft men skön start på dagen. Vi traskar hem och väl hemma så lassar vi på all fallfrukt och åker till soptippen. Mycket folk där, som vanligt, men vi har snart slängt allt och det är riktigt äckligt med gammal frukt och förstås gammalt gräs, som legat lite för länge. Så väl hemma så blir det duschen och mina handskar vill jag gärna tvätta sen. Sen packar vi in, de finare, äpplena och åker mot musteriet. Vi är där i rätt god tid men de första vi möts av är en något förvirrad kvinna, som blandat ihop några nummer, och hon meddelar att de redan har fullt till klockan 16 och säkert måste stå där enda till 17! Lite sådär smått otrevlig men nämner att vi kan ju blanda upp med någon annan. Men jag har fått nog och går till bilen och vi börjar googla och ringa runt. Det verkar fullt lite överallt men ett ställe, som heter Äppelblomman, verkar nog ha plats. Fast vi kanske får vänta lite. -Det är lugnt, svarar jag. Vi åker direkt!

Väl på plats så vet vi inte vad som händer men det är raka spåret, direkt in på bandet, där äpplena skall in. Jag blir nästan orolig och undrar om de vet att vi inte bokat tid. Killen, tillika ägaren, som jag pratade med i telefon verkar ha gått ganska nyligen, men jag får snart veta att en kund blivit försenad så vi fick köra på en gång. Nice! Jag tar fram mobilen och fotar och de bjuder in oss i musteriet och jag fotar och de är riktigt trevliga. Det är en ordentlig apparat och ingen mobil historia, som på det andra stället. Så det slutade riktigt bra och pastöriseringen var det ingen tveksamhet över med ordentlig temperatur över 80 grader. Så varmt så man brände sig nästan då man packade in. Vi fick förstås vänta lite med provsmakningen men när vi väl smakade, dock fortfarande lite för varmt, så smakade det helt okey. Fast senare, väl kylt, var det gudomligt gott!

Och på kvällen så ville jag "zwifta" lite igen och jag hoppade på sadeln och Ullis gjorde mig sällskap. Trevligt! Det blev 18,3 km och hyfsat lugnt men jag drog på ett varv, på Vulkanbana och tog det sen lugnt på sista varvet. Alltid sporrande då man har cyklister runt sig. När jag sen vände upp, för att göra Ullis sällskap, så fick jag ytterligare någon "badget" för att jag hade vänt upp mot vinden. Jag har fortfarande inte koll på vad man skall göra för att få de där utmärkelserna. Får läsa på sen.

Det blev återigen ett besök på Safiren och Ullis och jag tänkte köra ett "Fitnessfighten"-pass. Det går ut på 10 minuter kondition sedan 2x3 övningar med kroppen. På igen med 10 minuter kondition och sen 2x2x3 övningar. Dvs dubbelt så mycket på slutet. Bra tempo och svetten rann. Men jag fick revidera min början för tanten som lovade att gå bort från maskinen då hon hade kört 2,5 km stod kvar och snart kunde jag inte hålla mig utan gick och boxades istället. Och jag får verkligen revidera min uppfattning om boxare. Fy f-n vad jobbigt det var. Efter några minuter hände det typ ingenting med slagen, som från början var energiska och starka. Jag slog på en variant av boxningssäck. Så av de tänkte tio minuterna så blev det nog max 3,5 minuter. Men det passade in med Ullis, som snart var klar. Sen körde vi på och vid andra konditionen så körde jag iaf den tänka Cross Trainern och jag försökte ligga på runt 75 rpm. Jag fick en idé om att höja varannan minut och jag började på motstånd 12 och slutade på 20. Den sista biten var förstås lite tuff men skönt att ta i lite. Bra pass och vi kunde slutföra på ett bra sätt. Typ 50-55 minuter. 

Onsdag och det var dags att köra lite Core igen och nu fick jag äntligen sällskap av älsklingen igen. Ullis förstås. Väl på plats så var det lite hejande och det var kul att de flesta gamla var där. Och Carina var taggad och man får verkligen kämpa för att inte vika ned sig. På något sätt så är det bra att vara man och lite känd för att träna. Man får liksom inte sluta om man inte är helt slut. Och slut blev man. Några benövningar är hemska för jag är visst väldigt svag i adduktorerna och det sprutar mjölksyra rätt omgående. Men bra pass och man blev rätt mör. Sen hemma så ville jag ta en tur på cykeln men då blev jag själv. Det blev ett lite hårdare pass och jag loggade 10,7 km på 21 minuter med 153 snittwatt. Så lite hårdare iaf. Men dock inget värstingpass såklart. Snittpuls på 142 slag/minuten. Skönt när det börjar bli rutin på träningen. 

Då jag var lite osäker på vad jag egentligen tränade, för några dagar sedan, så gick det rätt många dagar utan bloggande. Men nu håller jag på att blogga ikapp och jag hittade även mina gamla pass på zwift.com - härligt!

Idag, onsdag, så blev det kvällspass och nu kom bägge två igång samtidigt. Det är alltid lite struligt då två trainers är igång och skickar ut sina bluetooth-signaler och den som är först igång kan göra så den andra inte hittar sin trainer. Men man får väl helt enkelt dra ut sladden på den ena, då man kopplar upp sig. Hursomhelst så kom bägge igång hyfsat bra och snart sitter vi och trampar. Det blev ett väldigt lugnt pass och jag snittade 122 watt. Dock rätt svettigt och jag får se till att det blir korsdrag framöver. Jag ser i efterhand att passet vi körde var i "Watopia". Det är nog ett låtsasland, tror jag. Och jag tog nog några fler "badgets". Det är liksom som små diplom och genom dem så får man även små belöningar i form av nya kläder, till avataren, eller kanske bättre utrustning, som KANSKE, gör så att cykeln går bättre. Men det vet jag inte, det är bara något jag tror. Det är hursomhelst väldigt kul och sporrande. 21 km blev det och det tog 47 minuter och rätt lugnt pass. 

Måndag och en ny jobbvecka hade inletts. Det var som vanligt orientering och jag skickade någon bild till Ullis då jag stod i skogen och njöt av naturen. Hon blev lite avis förstås. Riktigt nice men man måste förstås hjälpa till ibland. Och ibland rätt mycket. Sen på kvällen så försökte vi hinna med ett pass på våra trainers och så fick det bli. Men vi hann inte köra mer än en dryg kvart.