Måndag och känslan av overklighet låg klart kvar. Jag försökte sjunga in en minneslåt till Jocke och jag valde förstås Stad i ljus men lite omgjord. Men den är ju så jäkla svår så det är tveksamt om jag vågar lägga ut den. Men å andra sidan så bryr jag mig inte så mycket om någon skulle ha åsikter om min sångröst, jag vill hedra Jocke och det har känts bra att sjunga. Tycker någon något annat så bör man ju undvika att gå in och läsa då. Dagen gick och det var lite speciellt att veta att Peter och Anette var inne och tittade på Jocke tillsammans med Lina och några andra. Jag hade bestämt innan att det fick räcka med en gång för mig och jag försökte stå fast vid det. Då fick jag även känslan att Jocke låg kvar i sin kropp, vilket jag inte känt då jag förut tagit farväl av andra. 

Sen kom Ullis hem och vi lyssnade på det jag sjungit in om Jocke och det var lite sorgligt. Vi tog kaffe på farstun och snart kom Peter och Anette och de gjorde oss sällskap. Jag spelade upp låten och det var lite sorgligt men Peter var inte så imponerad av sånginsatsen så det kanske stannar vid att jag har låten för eget bruk bara. De tyckte att det var fint att se Jocke. Vi åkte sedan ned och åt på La Piassa och sen avslutade vi med en promenad i skogen hemmavid. Peter fick lite minnen och sedan busade vi lite vid några träd. Han skulle försöka klättra upp men det var lite väl svårt. 

Efter det blev det lite te och vi somnade gott. 

Söndag morgon och det blev nog en dag av samtal och eftertanke. Ullis och jag försökte komma upp i tid och idag skulle vi till vännen R, då hon fyllde år. Ullis skulle först springa och vi bestämde att jag handlar presentkort och varför inte göra det på Nora så blev det en bra promenad. Så fick det bli. Jag bloggade först lite om gårdagen, då de ändå inte hade öppnat, och sen var jag iväg. Av någon anledning så gick jag raka vägen förbi hagarna och sen passerade jag kyrkan. Tuffa backar och nu hade jag verkligen vaknat. Jag försökte hålla ett rätt bra tempo och det kändes i benen och flåset. Sen var det bara nerför och jag kom bakom en kollega som var ute och gick med sin dotter och hennes hundar. Men jag skulle ju in till Nora så jag behövde inte komma så nära men jag vinkade då jag passerade på stora vägen. In till Nora och de hade precis öppnat. Sjukt tur att jag inte kom någon minut senare för då hade jag haft fem stycken före mig i kön och nu gick det istället fort. Snart var jag iväg igen och nu fick jag uppförsbacke, vid järnvägsbron. Men efter den blev det bara platt då jag valde att ta den vanliga vägen. Nästan hemma så blir jag stoppad av Pidde som beklagade och vi pratade lite. Efter det så tryckte jag på och såg att snittfarten låg på 9.03 Då tänkte jag att jag inte ville att den skulle höjas och körde på hårt. Precis vid uppfarten så ser jag att snittfarten är 9.00 och det var ju kul men den hann faktiskt slå över till 8.59 precis då jag tryckte av. 4,3 kilometer. Sen ringde Ullis och undrade var jag var men jag sade att jag låg i soffan och då trodde hon att jag inte ens kommit iväg. Nädå, jag är redan klar, svarade jag. Så det blev inget sällskap av mig och nu var jag rätt slut. Det är hyfsat jobbigt att gå också. 

Dusch på det och snart var vi hos R och T och som vanligt så hade jag glömt att äta något. Attans! Det blir väl för mycket kakor nu, tänkte jag. Vi pratade en del och samtalet föll naturligtvis in på Jocke och det var jobbigt men nog välbehövligt att prata ut. 

Sen hem och vi pratade lite med grannen som förstås beklagade sig. Det var fint. Efter det så målade jag lite och vi ville kolla till Lina och barnen. Så vi åkte dit och jag spelade förstås lite biljard med Viktor. Jag hinner knappt knacka på dörren förrän han är ute vid bordet. Sjukt långa matcher och det slutade med vinster för mig men det kunde lika gärna varit han den här gången. Han imponerar med sin taktik nu också. Lite kaffe på det och sen behövde vi komma hemåt för att äta lite. Ingen orkade göra något så det blev hämtmat och under tiden målade jag lite till. Att jag ens funderade på om jag skulle måla taket! :-0 Det blir en väldig skillnad. 

Sen åt vi och tittade lite på teve och snart gick tiden och alla kröp till kojs. 

Lördag morgon och jag hade sovit rätt dåligt. Men idag var det kalas för lilla Jossan så först skulle jag och Ullis gå ut och gå. Vi hade ingen egentlig plan men jag ville gå i skogen. Skönt väder och vi började gå mot Hasse Pedal-banan, den gamla tennisbanan som man för länge sedan kunde hyra. Sen blev det alltmer så att man plankade in. Där knockade jag förresten min bror med en tennis-smash och jag hade även sönder ett dyrt tennisracket där. För att börja i rätt ordning så spelade jag tennis med min bror och några kompisar. De var ju i Jockes ålder så jag fick ju hålla igen lite och jag var rätt duktig på tennis. Så kommer en höjdare och hela min kropp skriker ju att jag inte skall smasha eller var det verkligen hela kroppen? Nja, kanske inte för rätt som det var så drar jag bara på och det blir en stenhård smash rakt i huvudet och han börjar snurra som björnen Baloo och sen faller han ihop någon sekund innan han reser sig. Han verkar lite groggy och vi får inget riktigt svar på om han svimmade någon sekund. :-0 Och det där med det trasiga racketet då? Det var då jag spelade tennis med någon och det var varmt, soligt och mycket flugor. Det sistnämnda irriterade mig till max och sen kommer ett smash-läge och jag får solen i ansiktet och missar hela bollen och i samma rörelse så drar jag iväg racketet mot en järnpelare så racket blir böjt. Att jag sedan sålde det för 400 kronor skäms jag lite för fortfarande men det var klart spelbart.... Det får väl räknas in som ungdomssynder. Hursomhelst så passerar vi en äldre kvinna då vi går uppför backen eller rättare sagt så vek hon in på en stig precis innan vi skulle passerat henne. Vi hade inte riktigt sett stigen innan och blev sugna på den men då skulle vi kommit efter henne. Vi går in i fårhagen och jag kollar lite till vänster för att se om jag såg henne men hon verkar försvunnen. Hon kanske gick in i ett hus, tänkte jag. Vi trycker på i backarna och det drar i baksida lår och bägge flämtar lite då det är bra kuperat. Sen testar vi en ny stig och kommer ut där duktiga cykel-Simon är uppväxt och man kan klart se spåren efter hans framfart. Sen in i nästa skog och vi går mot vattentornet och Nygårdsplatån där vi går upp i backen längst bort och nu har vi helt klart fått ihop några kilometer. Vi fortsatte genom skogen så vi kommer ut vid Stenåldersvägen. Sen raka vägen hemåt och mobilen ringer. Det är morbror L som ringer och vi bestämmer att vi ringer upp då vi kommer hem. Det blir 5,3 kilometer på 53 minuter vilket ger en snittfart på strax under 10 minuter per kilometer. Sen pratar vi lite med L och hans fru B och det är förstås chockade och mycket ledsna över det som har hänt. Man vet inte riktigt vad man skall säga.

Efter det gör vi oss iordning för kalas och vi hade tvekat lite men det var fint väder och man skulle sitta utspritt i trädgården. Det var trevligt och de visste också förstås vad som hade hänt men fokus låg ju förstås på att gratulera lite Jossan. Som vanligt så hade jag glömt laktostabletterna så vi stannade och köpte en chokladboll innan till mig. Det räckte gott och väl. Vi var kvar rätt länge och det var kul att snacka med alla, det var ju ett bra tag sedan. 

Sen hem och vi stannade och åt på Chopchop och det smakade som vanligt helt perfekt. Nu provade jag att beställa vi appen och det var klockrent. Sen hemåt och vi åkte först till Lina och kollade av läget. Jag spelade lite biljard med Viktor och helsicke vad han har höjt sig! Han lyckades vinna första två matcherna, den första klantade jag mig på men den andra vann han med riktigt bra spel. Så höll det på och det var ofta helt jämnt på planen. Till slut blev det totalt 4-3 i matcher till mig men det var galet jämnt. Förra gången var det mer utklassning, vad månde bliva! :-0. Nio år gammal och det är sällan jag får stryk, om jag får skryta lite. :-) Jag får bli hans tränare. 

Sen lite kaffe och efter det åkte vi hem för att landa lite. Det blir långa dagar. Det var visst Let´s dance på teve men vi orkade inte titta och snart började Zlatan och det var klart roligare. Helt okej match men han borde gjort en balja. 

Fredag och idag är det 26-årig bröllopsdag för mig och Ullis. Det är förstås något som man vill fira men givetvis blir det inte riktigt samma sak med Jockes bortgång, så nära inpå. Men vi skulle banne mig försöka njuta lite. Dock var det först jobb och jag gick upp tidigt och fixade ett paket, som en kund skulle ha, och sedan var det dags att koppla upp mig för första lektionen. Efter den så åkte jag snabbt ned till jobbet och körde meet på plats så att jag efter den lektionen skulle hinna äta. Men flera elever var på mig direkt och var ledsna och det blev ju dubbelt upp. Flera hade hört att jag inte skulle vara kvar i höst och flera beklagade min brors bortgång. Det blev jobbigt men jag försökte vara stark. Sen kommer lektionen men min egen mentorsklass och att se eleverna på riktigt när jag berättar är så jobbigt och jag börjar gråta och det tar lite tid men det fick det göra. Livet kan vara tufft men det här var i värsta laget. Då de var oroliga för mig så förklarade jag att läkaren hade sagt att mitt hjärta egentligen är i toppform men att jag har extraslag som gör att jag blir medtagen. Efter det ville jag få fart på klassen och vi startade med 2 km gång/löpning på banan och sen var det dans och annan pulshöjande träning som gällde. Normalt så brukar jag busa till det lite med en Insta-film men idag var det inte riktigt läge. Efter lektionen så plockade jag ihop det sista och sen hittade jag inte bilnyckeln. Till slut var jag då iväg och Ullis och jag mötte upp ute vid Stensund där vi dukade upp kaffe och bakelse. Skönt väder och det var riktigt mysigt. Sen blir vi trötta och väl hemma så bara måste vi sträcka ut oss på sängen och pang.... så sov vi i flera timmar! :-0 Så slut! Till slut kommer vi upp och vi bestämmer att jag åker och hämtar Tim så åker Ullis och Felix och köper lite mat. Vi tittar på the Masked Singer och idag var det ingen större svårighet att pricka rätt på Nassim El Fakir. Det var vi rätt säkra på rätt länge men skulle man bara gissat på dagens framträdande så var det ungefär lika mellan Kodjo och Nassim. Men men... Vi hade ju sett de tidigare gångerna så det var inget svårt. Sen tittar jag på ett avsnitt av the Flash och Ullis ligger bredvid och slappar lite. Vi går sedan och lägger oss och somnar som stockar. Det här tar verkligen på kroppen. Det är så overkligt och känslorna är lite varstans. 

Onsdag och idag var det dags för besök på begravningsbyrån. Men först skulle vi hjälpa Lina att städa lite och jag fick spela lite biljard med Vicke och Gabbe. Först så vann Vicke första matchen, att skjuta ned boll nummer åtta på första sprängningen är ingen höjdare... Sen gick det bättre och Ullis undrade om jag inte skulle låta barnen vinna! Jag tittade lite konstigt på henne och sköt stenhårt ned det sista klotet och vann. Låta barnen vinna? Nä! De har väl roligt fastän de förlorar och det roliga är väl att man gör sitt bästa! :-) Inget barn skall någonsin vinna mot mig och tveka på om jag gjorde mitt bästa. Sen hann jag med en match mot Gabbe också men då vann istället jag på att han sköt ned den svarta bollen för tidigt. Sen skulle Ullis springa hem till Vagnhärad och vi fick med oss Vicke på cykel. Gabbe tvekade så till slut blev det bilen för honom. Gabbe och jag stannade till vid Åda och hejade på dem och sedan åkte vi hem för att fixa lite mat. Givetvis är det sjukt dålig fart på affären och vi valde förstås fel kassa... Till slut var vi hemma och jag hann precis börja steka på lite korv då jag ser dem komma i fönstret. Vi äter lite snabbt för jag hade ju lovat att spela lite fotboll med grabbarna och tiden hade sprungit iväg. Det blev återigen tävling då vi skulle spela fotbollsgolf. Från ett avstånd så hade man två försök att träffa trädet och gjorde man det på ett tillslag så blev det tre poäng och behövde man två tillslag så fick man ett poäng. Först till tio var det som gällde och igår var Vicke nära att skrälla men idag blev det lite lättare. Men bra matcher fast Gabbe var inte superfrälst så vi får hitta på något annat nästa gång för nu började det att bli bråttom tillbaka till Trosa. In med kidsen och iväg. Sen iväg till begravningsbyrån där blev det sittning i flera timmar. Tufft men nödvändigt. Jag fick rusa iväg lite innan då jag hade ett motorcykeldäck som skulle åka tillbaka imorgon. Så tillbaka och hämta Ullis och Lina. 

Efter det behövde vi komma hem och vi landade framför teven och 16 weeks of hell. Det var också jobbigt att se då Ekwalls fru gick bort. 

Tisdag morgon och allting är surrealistiskt. Min bror Joakim har dött, hjärtat hade bara slutat att slå och både pappa och mamma dog tidigt med hjärtstopp på båda. Sen är jag precis i en uppföljning med hjärtat och det är så klart att man blir orolig själv, det är många tankar som snurrar. Men hur jobbigt det än är med Jocke så har han inte skött sig så bra och samma sak var det med både mamma och pappa. Man har bara ett liv och vill man hylla Joakim så gör det genom att leva hälsosamt och det var faktiskt något han strävade efter men steget dit var långt och det hade gått lång tid. Jag skulle registrera när jag kände något annorlunda från brösttrakten och jag hade visst skärmdumpat mitt på natten men för vad? Någon gång så vet jag att jag hade gråtit, på natten, men är osäker när, det kan mycket väl ha varit precis då. Men vi kommer upp och jag fixar först med lite paket och sen skall Ullis och jag iväg på ett pass. Hon tänker springa och jag tänkte komma lite efter på den lilla gulliga damcykeln. Men precis när Ullis skall springa iväg så ropar hon att jag har besök och det är Jalmen som kommer för att beklaga och han har med sig fina blommor. Tack och tack förstås till hans nära som också var med på det. Vi pratar en stund och det är fint men lite overkligt på något sätt. 

Ullis springer iväg och jag gör mig iordning men det tar lite tid. Så lång tid så jag bestämmer mig för att inte pumpa cykeln och det är säkert ett felbeslut då jag borde tjänat in de minuterna det tar att pumpa. Om inte annat så borde jag inte blivit så slut som jag blev. Jag är precis på gång att cykla iväg då vännen R cyklar förbi och stannar. Hon vill så gärna krama och trösta men det får vi ta en annan gång. Vi pratar lite och sen är jag iväg. Jag startar min träningsapp och det ser säkert inte klokt ut med mig på en rosa, lite för liten, damcykel med cykelkorg. Men men... Inga växlar heller så jag undrar om jag verkligen kommer komma ikapp. Ullis ville ju ha sällskap. I första backen så känner jag hur pulsen drar iväg men jag kan inte säga att den skenade men det var nog närmare maxpuls ändå för det här var nog så långt ifrån träningscykel man kan komma. Jag får ta i så mycket jag kan så det blir ett bra test och det produceras massor av mjölksyra i benen! :-0 Och så fortsätter det i början, det är mycket mer backar än man tror och en cykel utan växlar... Sen, när det borde gå fort, så kan jag inte trampa på så mycket. Till slut så är jag ute på stora vägen och får det lite lugnare med backar men helt backfritt är det inte men jag känner att jag knappt får luft och jag vill nästan kräkas. Det har nästan varit maxansträngning och alltför mycket godis på det gjorde att jag mått bättre. Har man dessutom, som jag, extremt svårt att känna något i gommen, blir det jobbigt. Som tur var tog jag jackan jag ändå måste slänga då jag fastnade i ett staket och det blev hål. För jag är så svettig. Jag har fortfarande inte kommit ikapp Ullis och nu svänger jag upp mot Vagnhärad och det är en lång backe och man måste stå och trampa för att orka. Nu rullar jag nedåt och mot slutet ser jag Ullis och jag bromsar in och cyklar de sista 250 meterna med henne. Heeelt färdig! :-0 Så det blev ett bra test och jag får liksom tvätta av mig så gott det går. Sen är det bråttom mot Karolinska och jag åker och hämtar Vicke, som skall hänga på. Det känns fint att ta honom med. Brorsan var visst i skolan. Efter att ha hämtat honom så hämtar vi Ullis och nu är det raka vägen mot sjukhuset. Vi hittar en plats direkt och Vicke är fascinerad av alla höga hus. Det är sant. Det är stort och lite mäktigt där och många lyftkranar och liv i rörelse. Själv tycker jag sånt är jobbigt och jag skulle nog aldrig kunna bo i stan. Sen är det kul att åka hiss med Vicke och han och Ullis går och tittar på utsikten och jag går och lämnar min mätare. Givetvis klistrar jag igen kuvertet med bara pappret och får sätta fast maskinen med kuveretet med gummisnodd. Nåja... 

Vi bestämmer oss för att inte fika där utan åker nedåt och satsar på mat istället. Det vore ju kul att kolla på bilar samtidigt och åker mot Bilia i Segeltorp. Där har de en restaurant och vi äter gott och det är lite jobbigt när mattanten säger "pappa" till mig. Jag skakar lite snabbt på huvudet och spänner ögonen i henne. Jag får förklara lite snabbt då Vicke går iväg. Det är förstås jobbigt men hon verkar tar det bra. 

Sen stannar vi till vid Kungens kurva, då Ullis skall köpa lite. Jag och Vicke går runt och kollar i lite affärer och sen går vi och "skrämmer" Ullis. Det slutar med att Vicke står och skrattar då jag vänder mig mot honom och inte ser att Ullis står bredvid och tittar på mig. :-)

På kvällen så är vi hos Lina och jag kollar lite kort och lägger sedan ut lite minnen på Insta. Sen behöver både jag och Ullis landa lite och åker hemåt. 

Måndag och vi bryggde lite kaffe och köpte lite frukost och tog med oss till Lina. Där blev det lite smörgås och kaffe och jag fixade lite inför lektionerna i veckan. Mitt i allt så måste man ju ändå få lite struktur. Sen var det dags att röra sig mot Karolinska då jag skulle göra en uppföljning med ett 24-timmars EKG, sk. Holter-test. Förra gången jag träffade läkaren så undrade jag lite om mitt hjärta och att det låg i släkten. Han såg förvånat på mig och började sedan att skratta. Du behöver inte vara orolig, ditt hjärta är i tipp-topp! sade han. Jag blev lite förvånad men det lät ju bra. Att man har extraslag är visst en helt annan sak. Jag fick göra ett vanligt EKG först och sedan fick jag utrustningen påmonterad. Sjuksköterskan var väldigt lugn och metodisk och hon ville göra det klart för mig att hon måste raka mig. Jag tyckte det var märkligt för jag hade ju redan rakat bröstet imorse men tydligen inte tillräckligt bra. 

Sen iväg och när vi sitter i bilen, vid ett rödljus, så hör vi en ambulans och vi får åka framåt genom rödljuset så att ambulansen kan ta sig förbi. 

När vi kommer hem så stannar vi till hemma och kollar om vi fått vårat motorcykeldäck och det verkar som det. Men det är två paket och jag förstår att det ena är skates. Sen åker vi till Lina igen och nu är barnen hemma och jag busar lite med dem och kickar boll samt ger lite tips om vad man skall tänka på. Mot kvällen beger vi oss hemåt och när jag tar in paketen så ser jag att det är skates i bägge. Hmm, de lämnade visst inte motorcykeldäcket. Sen gick vi en snabb promenad och vi pushar på hårt i början, i en backe, för att stressa på. Efter det så avslutar vi kvällen med att titta lite på teve och kvällen blev rätt sen. Jag grät lite över Jocke och det kändes skönt att släppa lite på trycket. Han skötte sig inte så bra och det hela är så tragiskt när han helt plötsligt fått för sig att han skulle köra Vasaloppet och ville ha mig som coach. Men vi hann inte ens börja innan livet tog slut. Jag förklarade att ett år går väldigt fort men att det var fullt görbart. 

Söndag och man vaknade upp i ett vakuum. Så overkligt att förstå att Jocke inte längre finns kvar bland oss. Felix sade att han kunde ställa in men det var en icke-fråga. Att hitta en lägenhet på Söder är något som han verkligen vill och ingen ville att han skulle ställa in. Vi valde att inte kolla på mobilerna och när Jocke kom upp på tals så valde vi att pausa det. Nu var det Felix som gällde och det var enklare när man verkligen var på plats och kollade på lägenheterna. Egentligen var det tre lägenheter som vi skulle kolla på men en blev visst såld på vägen upp men två fanns kvar. Och vilka fina lägenheter och den första låg väldigt fint och var härlig. Den andra kanske inte låg lika fint men var top notch - helt otrolig! Sen åkte vi hemåt och förberedde oss för att åka till Lina. Min äldra bror P och hans fru A samt sonen E hade redan kommit och snart kom även Jockes gamla barndomsvänner och det blev både skratt och gråt. Många härliga minnen och många minnen som jag hade glömt. Mot kvällen så behövde Lina vara ensam och vi andra behövde landa. Vi beställde lite hämtmat och tittade lite på teve innan det var dags för sängen. Tyvärr så rök lägenheterna på kvällen men så är det ibland.