Lördag morgon och eftersom köksblandaren är trasig så är det nog smart att snabbt byta den. Den har börjat läcka i själva kranen men bara då man öppnar den så det sprutar ut vatten. Så det har inte känts superbrådis men jag gissar att vattnet från läckaget letar sig ned utefter kranen också och orsaker problem under. Så idag funderade vi på hur vi skulle göra med inköpet. Det fanns en likadan på Ikea och den tidigare borde vara runt 17 år. Så kanske lite sämre kvalitet men håller den i närmare 20 år kan man väl inte klaga. Och jag tyckte den såg bra ut. Men skulle man våga gå in? Sist var det ju så mycket folk så jag blev helt slut av att hela tiden vara på helspänn och hålla undan. Fast först skulle jag fixa ett par skidor för en kund kom redan igår kväll men då hade jag inte fixat dem och de skulle vara klara på lördagen. Så det började jag med och jisses vad ruggade de var i fästzonen. Jag fick lägga över en halvtimme på bara det och en hel del på rengöring. Jag höll på i ganska precis en timme och var helslut. Sen iväg och och väl på plats på Ikea så är det helt klart en massa folk.  Men vi ville även kika på ett nytt soffbord så vi bestämde oss för att återigen gå in. Det var hyfsat med folk men det gick att hålla undan men givetvis kommer det alltid någon som skall förbi fastän de ser att man går bakom andra med ordentligt med avstånd. Sen är det många som skall stanna mitt i gången för att prata och till och med personalen stannar mitt i. Det är lite irriterande men vi tog oss igenom butiken och hittade det vi skulle. Smidigt ut genom kassan och sen lånade vi en handikapp-plats i en minut för att packa in då jag hämtade bilen. Nåväl, det gick bra och alternativet hade varit klart sämre. Sen hem och jag började direkt med att stänga av vattnet och försökte demontera blandaren men det var ett svårare projekt än väntat. Det hade rosta söndar där under och jag försökte till och med att såga av blandare upptill och demonterade hela den och timmarna gick. Till slut blev jag så less så jag jobbade lite med projektet i källaren för att tänka på annat. Sen igång igen och hela kvällen gick och vi ville ju få på vatten igen och hade ingenting att plugga igen rören med som nu var förstörda på gamla blandaren. Jag bestämde mig för att, under diskbänken, montera ihop den nya blandaren så kunde man iaf få på vattnet. Sagt och gjort och det var skönt att få igång vattnet igen. Sen fortsatte jag försöka få loss blandaren men ingenting fungerade. Tyvärr fick jag inte loss en gänginsats från gamla blandaren som satt fast i diskmaskinstilloppet så jag kunde inte koppla på diskmaskinen och det var lite läskigt att ha en slang öppen. Dock var den stängd med hjälp av vredet men det kunde ju lätt vridas upp. Frågan var om jag skulle tejpa fast dörren så ingen öppnade och på så vis puttade till blandaren så att vredet öppnades... Nja, det slutade med att vi gick och lade oss men först tittade vi klart på the Queen´s Gambit. En riktigt bra serie och man blev helt klart lite sugen på schack igen. 

Fredag och det vara ju en annorlunda jobbvecka för mig. Första gången med distansundervisning och när jag väl var igång så flöt det på riktigt bra. Visserligen så började jag veckan med värsta huvudvärken men med facit i hand så var det anspänningen inför det här med distansundervisning som slog till. Snart nog så rullade det på riktigt bra och jag fann också fördelar med undervisningsformen som jag inte kunde nå förut. 

Jag satt ju i köket och jobbade så när familjen kom hem så pep jag ned i källaren och bara tog datorn med mig. Där avslutade jag sista lektionen och många elever var ute och promenerade i kylan fastän de kunde valt hemmaträning istället. När det är så kallt så känns det skönt att kunna ge alternativ. 

Efter jobbet så var det helg och Ullis kom hem och var inte riktigt sig själv. Så hon ville iväg till gymmet för att köra lite och undrade om jag ville hänga på. Ja, absolut, svarade jag. Jag har ju inte kort på det gymmet men jag skulle nästan bara sporra och ägarna svarade att det var okej. Ullis ville prova att gå med viktväst på bandet, typ göra ett rullbandstest. Jag tror det skall vara 24 kg men viktvästen som var där var fullastad med 25 kg så vi körde på den och lät det vara så. Jag gissar att vikten fördelar sig lite bättre om man har utrustning på sig för det här skär in rätt bra vid axlarna och Ullis hade det riktigt tungt. Hon fick lite lätt panik och ville komma igång direkt. Upp med hastigheten till 5,6 km/h och det kändes snabbare än väntat. Först en minut på 4 % och sen en minut på 8 % och det verkade tungt omgående och jag ville inte pusha för mycket i det läget. Efter de två minuterna så körde jag upp bandet till 14 % och nu var det pannben som gällde. Hon vågade inte riktigt släppa handtaget så vi får se det som ett bra träningspass. Det var tyngre än väntat men Ullis tuggade på och hon kunde absolut släppa, då vi testade, men det kändes säkrare att hålla i. På slutet var det pushning och jävlar anamma som gällde men visst klarade hon det. Grymt jobbat, älskling! Men vad f-n, tänkte jag! Jag provar också. Jag slängde på mig viktbältet och det kändes lättare än väntat men när jag började gå så märkte jag att det blev jobbigt om det slängde så jag drog åt bandet och började. Jag skulle förstås värmt upp lite innan men jag ville bara prova. Själva farten och vikten kändes hyfsat lätt men så fort det började luta så drog det rejält i baksidorna och jag känner att det är omöjligt. Så jag provar att direkt höja till 14 % men det går bara några steg och det är som gummisnoddar där bak och jag känner direkt att första löpningen på länge, som jag gjorde igår, satt i. Men jag måste absolut prova och jag skaffar nog ett månadskort sen till våren och kör lite. Så här på kvällen var det ju inga folk och det är ju rejält uppstyrt. Sen ville Ullis köra sin utmaning och undrade om jag ville hänga på. Jag var lite loj och passade på att ro två kilometer istället. Det var en vanlig Concept 2-maskin och jag körde på 8.42, om jag inte missminner mig. Jag ser att tiden stannat på 9.03 men det var fullt drag förbi 2 km och precis då stannade jag och kollade samtidigt på klockan. Sen leter jag efter mobilen och när jag fotar displayen så har den stannat på just 9.03 och 2022 meter. Kanske var det 8.52...  Lite osäker. Ullis är inte klar så jag stretchar lite och kollar samtidigt på en sådan där Assault bike. Den verkar ju enkelt men när jag kör på den så blir jag tokslut direkt och säkert körde jag för hårt. Jag kör i en kilomter och det tar inte ens två minuter. Sen gör jag rent maskinerna jag kört och väntar in Ullis. 

Väl hemma så blir det lite mys och som vanligt så avslutade vi med att titta på The Queen´s gambit. Så jäkla bra serie och man vill bara se mer. 

Torsdag morgon och jag känner att jag måste logga in och se hur det har gått för mig med min inlämnade uppgift på universitetet. Jag var ju osäker på om jag verkligen förstått uppgiften rätt och när jag ser att jag blivit bedömt scrollar jag oroligt ned och jag känner att det lutar mer åt ett U än ett G. Jag drar ut på det men så ser jag ett G och blir glad men direkt efter så står det att handledaren tvekat om det och att jag nog inte förstått uppgiften rätt. Egentligen bestod nog uppgiften i att göra själva förberedelserna inför en undersökning och jag gick ju all in och genomförde ju även undersökningen. Men jag ämnar gå igenom hennes påpekande och lära mig utav det. Men ett G är alltid ett G och det jag gjorde rätt gjorde jag tydligen tillräckligt rätt. Så glad och lite lättad kan jag lämna den här biten bakom mig. Nu väntar nog grammatikdelen i den här kandidatkursen. Den är totalt på 30 poäng så det är alltså en lite kortare kurs. 

Sen väntade eleverna på meet och det är ju fortfarande rätt nytt för mig så jag är också i skolbänken, så att säga. Men det gick fortsatt bra och eleverna uppvisar en härlig entusiasm och den sporrar även mig. Sen kom Ullis hem och det blev lite bråttom då vi bokat tid för löpning med Putte. Vi inser att vi inte riktigt kommer att hinna och skjuter på vår avtalade tid och det gick bra. Det verkar rätt kallt så jag byter till ett par lite tjockare byxor men har kvar en tunn långärmad tröja och förstås den tunna löparjackan. Det borde räcka då jag körde med mössa och handskar. När vi går ur bilen så slås man av hur jäkla kallt det är och snart är vi igång. Jag blev lite stressad och hittade inte mina broddar men tänkte att det skulle gå bra ändå. Men jag känner att jag inte riktigt kan springa som jag vill och i vanligt ordning så är det riktigt jobbigt i början. Jag har ju alltid det att jag behöver en ordentlig uppvärmning innan jag kan springa på. Så verkar det vara idag också. Efter några kilometer så frågar jag hur fort det egentligen går för jag är nästan lite sur då jag känner att jag är nära att inte orka. Då får jag svaret att vi har snittat 6.21 Det var som en smäll på käften för det kändes mycket snabbare. Efter en liten bit till så har jag mjölksyra i hela kroppen och säger att jag stannar till lite grand och försöker igen om någon minut. Vi bestämmer oss för att jag tar en annan väg och möter upp dem. Efter en kort kisspaus så startar jag igen och nu kör jag lugnare och snart så borde det släppa, tänker jag. Snart ser jag dem och nu börjar det kännas bättre i kroppen men framförallt benen. Nu hör jag dem ropa att jag springer för fort hela tiden men jag har ju hela tiden haft känslan att få slita för att hänga med och nu, då jag ligger lite före, så ligger det säkert kvar och nu är det så jag får bromsa hela tiden. Det känns jättekonstigt men förstås skönt. Dock var det jäkligt halt på några ställen och jag har sprungit och spänt mig men det var ute på Edanö. Nu, på hemvägen, så är det lite bättre underlag. I en tuff backe så trycker jag på men när det kommer is så tappar jag förstås allt och får bara trippa förbi. Det blir totalt en mil, i alla fall för Ullis och Putte. Jag får nog dra bort 200-250 meter. Första löppasset på länge och trots att det började kännas lätt på slutet så tog orutinen ut sin rätt och en mil blev bra nog! 

Efter löpning och dusch så fortsatte jag lite med renoveringen och rätt som det var så ringer det på dörren. Jag var nog inställd på att det var en annan person som skulle komma så det tog några sekunder innan jag förstod att det var Tanjis. Hon var ute och gick och skulle bara säga hej. Med sig hade hon Hennis och det blev lite snack och lite kul att de pratade om skor och ett speciellt märke. Varför pratar jag om det? tänker vän av ordning. Ja, läs nästkommande blogginlägg! 

Oh, så roligt att träffa eleverna igen men kanske lite opersonligt bakom en skärm. Men det gäller att göra det så bra man kan för eleverna och givetvis för en själv också. Det gick riktigt bra och det var kul att komma igång igen och det tyckte eleverna också. 

Det kändes lite konstigt att bara sitta still när eleverna var i full gång så när det dök upp förklarade jag att jag minsann kör hårt också. :-) Och kanske blev jag riktigt taggad av alla prestationer så mot kvällen körde jag igång en riktigt tuff bana på zwift. Rätt omgående så börjar det att klättra uppåt och jag sporrades av några runt mig så jag låg och tryckte i runt 2,5-3,0 watt/kg och jag sätter ett kraftigt personligt rekord på den backen med runt 9-10 minuter. Sen var jag dock som en urkramad trasa och jag hade långt kvar. Efter att ha återhämtat mig lite så lockas jag med två stycken från Norge och försöker att både åka med men även att dra ibland. Så när de plötsligt sänker och trycker järnet så tror jag att de är trötta på mig men de började visst att köra intervaller. Nåväl, jag orkar i mål och har kört 43,2 km och skrapat ihop 663 höjdmeter på tiden 1.38:01 Snittwatten blev höga 192 så det blev ett av de hårdaste passen ever. Enligt mätaren brände jag 1071 kalorier och det kan nog ha stämt för jag var ashungrig efteråt. 

Nej! Vaknar upp och har ont i huvudet. Jag försöker slappna av så mycket jag kan och hoppas att huvudvärken är en kombination av all information och att glasögonen trycker. Det släpper dock inte så jag blir lite orolig och när ungarna kommer hem försöker jag ha lite distans. Jag fortsätter iaf att lära mig alla finesserna och är med på alla möten. Sen mot kvällen så känner jag att jag måste testa att träna för att se vad jag har fått. Sagt och gjort! Jag kopplar upp mig på zwift och drar igång. Huvudvärken sitter dock i men när jag har har klarat av en supertuff bana med prick 500 höjdmeter så känns det safe men jag måste förstås invänta och se vart det tar vägen. På kvällen var det Sverige mot Norge och det var riktigt roligt. Men får man verkligen hålla händerna på benen då man kör jägarvila? Hursomhelst så var det ändå sjukt imponerande att stå i över 30 minuter. Jag skulle nog bara orka i typ 3-4 minuter max. Dock har jag aldrig förstått den övningen men den är ju kul att ha med i sådana här tävlingar och utförsåkare kan säkert med fördel träna på den. Min filosofi är dock att ur träningssynpunkt köra den lite mer dynamiskt. 

Söndag och jag hade tänkt plugga hela dagen. Så brukar det vara i alla fall. I sista stund brukar mina uppgifter lämnas in men nu hittade jag inte så mycket och filade lite mest och jag korrekturläste till och med. Inte illa va? :-) Dock hela tiden men känslan att jag inte riktigt hade förstått uppgiften helt. Runt 4-5, på dagen, så fick jag nog och bara lämnade in och det hela var säkert helt bortkastat, tänkte jag. Det gick alldeles för lätt så det är något jag har missat. Men nu fick jag ganska mycket kvar av dagen så snart skapade jag och Ullis ett Zwift-event och vi satt ganska omgående på cyklarna och trampade. Det blev en relativt kort bana då jag lyckades låsa upp några nya så 15 km cykling in på träningskontot och på en sprint blev jag 8:a av 442 stycken. Tyvärr startade jag alldeles för tidigt så det var urlakade ben när det väl var dags att ge allt. Men det är coolt att sprinta och man känner att man inte orkar maxa så länge.

Fredag och nu började lovet närma sig sitt slut och jag är en sådan som nästan får ånget då man skall börja jobba. Typ att vad kan jag egentligen? Och de kommer komma på att jag är en bluff! :-) Jag vet att jag inte är ensam med sådana tankar för jag har luftat det förut men det är lite skumt. Hursomhelst så får jag ofta sådana tankar då jag haft lite längre ledighet men de kommer aldrig om jag skall börja på ett nytt jobb så det handlar väl om att man slappar av och det rejält. Jag får ta det som ett gott tecken men det känns inte så roligt i kroppen. Relaterar man det till idrott så verkar det tyvärr inte bli bättre med åren och med rutin för ju mer lopp jag kört ju mer nervös blir jag inför start. Nåväl! Jag fortsatte arbetet med renoveringen och det gick i sakta mak framåt. Men bättre att det går sakta och rätt än fort och fel. Nu gällde det att bestämma vilken typ av överskåp vi skulle ha så man kunde planera var jag skulle lägga extra stöd bakom. Det slutade med att Ullis och jag åkte till Ikea för att kolla in skåp och man blir ju helt slut av att lägga full fokus på alla människor. Och vissa bryr sig inte så jag var helt förstörd efter att ha varit fullt koncentrerad och det var med lättnad man åkte därifrån. Det lär inte bli mer besök på länge om det inte är absolut nödvändigt men vi kom på att vi med fördel kan beställa hem saker därifrån. 

Väl hemma så kör jag igång med lite zwift och det blir förstås en ny bana och som tur var så hade jag visst låst upp lite nya banor så jag slapp ta en alldeles för lång idag. Det blev en dryg timme och jag snittade hela 195 watt så det blev hårdkörning. Efter det så blev det mys framför teven, det är aldrig fel. 

Sjunde januari och det innebar Tims födelsdag! 26 år och det är så att man blir lite rädd. Vart tar tiden vägen? :-0 Men Tim jobbade ju kväll så började dagen med att fortsätta renoveringen i källaren och åkte iväg för att köpa lite mer saker på Woodys, i Vagnhärad. Men först en sväng till soptippen och tömde bilen på skräp, det tog sin tid. Efter Woodys så hann jag med en sväng till affären för att köpa några bakelser för att fira Tim med. Så det blev ett minikalas med Tim och Felix kom inte riktigt upp ur sängen. Sen fortsatte jag att jobba med renoveringen och nu har jag verkligen kommit igång.