Ja, det går ju alltid fortare än man tänkt och rätt som det var så är det rena rama spurten mot sommarlovet. Jag har kört en enkät med klasserna och helt klart så tycker de att vi hunnit med mycket, trots Coronan. Så det får jag känna mig nöjd med. Ett tag, vid själva omställningen till distansundervisningen, var jag orolig att det skulle bli pannkaka av allting. Det gäller helt klart att vara flexibel och det gäller väl allt i livet. 

Nåja, det gäller att lära och gå vidare. Hela tiden! 

Så messar Ullis och tycker att vi borde åka och köpa glass, hon har visst sett något instagraminlägg, och jag är absolut på! Dock har jag missat att det börjat regna och det var för att jag idag satt i källaren och jobbade. Men, men... Lite regn har ju inte stoppat oss förut och är man sugen på glass så är man. 

När Ullis kom hem så åkte vi direkt och nu var det inte direkt någon kö. Vi sätter oss i bilen och det är ju verkligen superlyxigt och inte mycket slår glassen från Stenersborg, om något! Inte ens Kellys Gelato faktiskt. 

Vi börjar åka hemåt och nu rann all ork ur oss och vi orkade inte göra mat så vi stannade vid Vita villan och åt. Det brukade ju vara så gott där men idag var det inte alls samma klass på pizzan och inte heller Ullis var riktigt nöjd. De kanske har bytt bagare. 

Väl hemma så behövde vi sträcka ut oss och det dröjde inte länge förrän vi sov som grisar! Som tur var så hade vi alarm på men det blev många snoozningar. Sen makade vi oss till affären och köpte lite till Tim som började tidigt och fick en väldigt lång dag. Och själva köpte vi lite till kvällen för att titta på teve. Eftersom "Storken" verkar vara slut så fortsatte vi att titta på dokumentären om Oscar Pistorius och den är helt klart intressant men lite långrandig. Nu börjar jag att komma ihåg att han faktiskt blev fälld. Det är väl bara att googla iofs. Men ögonlocken blev tyngre och tyngre och snart förpassades vi in till sängen. 

Tisdag och jag hade nog varit både förväntansfull och lite orolig inför att dra igång klubbträningen igen. Förra tisdagen så smygstartade vi ju lite grand men det var mycket egen träning och inte så uppstyrt. Nu skulle vi dra igång det officiellt igen och själv har jag ju haft det rätt tungt. Men jag längtade verkligen och risken är att man är övertaggad. 

Ullis och jag åt lite och sen blev det lite bråttom. Vi tog upp Tanjis på vägen och Ullis och Tanjis plan var att först vara med på nybörjarträningen och sedan springa hem. 

Vi kom fram lagom tills det skulle börja och det var redan väldigt mycket folk då innebandygäng och Friskis och Svettis var där. Vi börjar att dra igång nybörjargänget och jag hade väldigt tunga ben och frågan är om inte pollen drar ned mig och det rejält. Vi joggade två varv och det var knappt att jag orkade det men jag tänkte att det borde nog släppa. Sen löpskolning ett varv och sen började vi med att köra intervaller och det blev 3x300 meter med gåvila en minut. Pang och jag tyckte det var sirap i benen. Det blev tre stycken och sedan nedjogg en minut innan huvudgänget skulle samlas. Jag inser att jag får ropa högt då det är full fart med musik och efter instruktioner så var vi igång med fyra varvs uppjogg och det tog emot. Sedan löpskolning ett varv och sen började vi. Jag viker rätt snabbt av och fotar och filmar lite istället. Sen låter jag Tokan ta över och det kände jag mig trygg med. Det gällde dock att ha koll på honom för det var svårt att göra sig hörd. 

Ullis och jag avslutade med att kolla lite på dokumentären om Oscar Pistorius och vad skall man tro? Nu kommer jag inte ihåg hur det slutade så det blir lite spännande igen. 

Måndag morgon och det var bra att jag hade ett inplanerat besök hos kiropraktorn för idag verkade vara en seg dag. Jag som planerat att göra så mycket. Jag blev till och med sen iväg men jag är i alla fall i tid till inskrivningen, i receptionen. Gott nog! Sen är det då dags och han går igenom nacken som vanligt och det är ju läskigt att bli knäckt i själva halsområdet. Men det blir hela tiden bättre men nu bokade vi in en tid till sjukgymnasten också så jag har lite övningar att jobba med. Styrkan har ju helt försvunnit då jag inte kunnat använda vänsterarmen på rätt sätt. 

Sen iväg och hem. Nu skulle jag göra så mycket men det hände liksom inte så mycket. Det blev lite mer kaffe och sen fastnade jag lite framför teven och jag var allmänt seg. När Ullis kommer hem så säger jag att det känns som om det fortfarande är pollen som besvärar mig och hon har letar fram några allergitabletter och jag kände en klar skillnad efter någon timme. Vi åt lite mat och tog sedan bilen till Stensund där vi tänkt gå en promenad och dricka lite kaffe. Vi hinner inte komma så långt förrän vi ser några vi känner igen och pratar. Den ena är en gammal kollega till mig, från då jag jobbade på Skärlagsskolan och den andra hade jobbade på dagis, då barnen var små. Sen iväg igen och vi tog kaffet på bryggan och satt där en lång stund. Vi märker att det är några som badar på andra bryggan men sen ser vi en kvinna som verkar badat klart och Ullis nämner något att det kanske är Tanjis och jag känner igen hennes kroppshållning och rörelser. Jag är ju lite skadad på det sättet så att jag känner ju igen små skillnader i hur armföringen är och sånt. Ullis messar och visst är det Tanjis. Då vi precis skall gå så passar vi på att göra henne sällskap en liten bit. När vi viker av så ser vi en annan stig och den bara måste vi testa. Efter en liten bit så kommer vi till en minnessten och det är visst en båt, byggd på just Stensund, som förliste 1950 och 15 stycken elever omkom. Jisses! Det är som om jag kommer ihåg att jag sett stenen förut men det måste varit länge sedan. Vi kommer rakt mot parkeringen och vi åker hemåt. Vi passerar affären och vi bestämmer oss för att det får bli en liten filmkväll och köper oss lite gott, man måste unna sig ibland. Vi börjar att se på dokumentären om Oscar Pistorius och den börjar ju intressant men snart så verkar den sega till eller om det var vi som gjorde det.... Snark!

Söndag och Ullis jobbade och jag tänkte förbereda lite inför firande av Felix. Men han var ju hemma så jag fick vänta lite tills han och Tim skulle iväg och spela padel. Då skulle det å andra sidan bli full fart på mig. Men jag var tidigt igång och klippte gräset och rensade lite ogräs. Jag hann även snacka lite med grannen "Jossan", som bor tvärsöver, och vi snackade förstås lite om Jocke och jag blev faktiskt lite glad då han, som kan musik, tyckte att jag sjöng väldigt fint. Eller så är han bara snäll för jag förstår ju att det inte är av högsta klass direkt. Men det kändes fint och jag lyssnar ofta på den som för att minnas Jocke. Det känns bra helt enkelt så huruvida sånginsatsen är bra eller inte är sekundärt. 

Sen drog ungarna iväg och jag sprang iväg och handlade ingredienserna till en smulpaj. Jag hann med att snacka med triathleten om det pågående ultraloppet och han hade noll koll på det och blev sugen. En kul kille som verkar öppen för det mesta. 

Väl hemma så fortsatte jag att klippa klart gräset och nu var Ullis hemma och vi hjälptes åt med det sista och rätt som det var så var barnen hemma och överraskningsmomentet var försås över men de hade bara fått en timme idag. Nåja!

Vi åt gott och han öppnade lite presenter och verkade vara nöjd! :-) Grabbarna spelade lite fotboll och trixade. 

Sen hann vi se slutet på hockeyfinalen och av det jag såg så borde finnarna fått spela i powerplay, i sudden-death. Klart fegt att inte våga ta utvisningar i slutet på matcher. Lite trist att inte Finland vann men jag såg ju inte hela matchen. På Primetime så var det Disney-tema och Felix åkte på fråga 10. I veckofinalen var jag med och det var bara gamla frågor så inga åkte förrän det kom något om ett distrikt i Italien och jag hade absolut ingen aning och chansade fel. Nä, tråkig omgång och något måste absolut blivit fel. 

Bra dag och kul att många uppskattade Ullis och mina peppande ord i backen på TUBen! Så skall ni gnälla på att ungdomar har målat i gatan så har ni fel och tycker ni att det är fult så kan jag avslöja att minsta lilla regn kommer att få det som vanligt igen. :-)

Fredag:

Nu märks det att det börjar närma sig sommarlov och det blev lite mer avslappnat på idrotten. Sen, efter sista lektionen, som var på meet, så var det då dags för Ullis och Gisslan att gå iväg till badhuset för att simma 1,9 kilometer. Ullis hade inte simmat alls på ett halvår och var rent allmänt inte mentalt förberedd för en halv IM. Egentligen ville hon nog dela upp eventet, vilket faktiskt är tillåtet men Gisslan hade visst en del att göra imorgon så kändes det bra så skulle de absolut springa efter cyklingen. Jag slängde på den lite halvdåliga serien "the Legends of tomorrow" och sen såg jag på ett avsnitt och sedan kom de tillbaka från simningen. Det hade visst känts väldigt bra och Ullis var förvånad. Rätt tomt i bassängen också förutom en kvinna som prompt skulle hålla på reglerna om hur man skulle simma. Det störde förstås då de bara var tre stycken. 

Sen iväg på cyklarna och jag fortsatta att kolla på serien och rätt som det var så känner jag att jag är lite sen och inser att det blir bökigt att ta motorcykeln utan packar in all energi i bilen och drar iväg. Jag hinner komma drygt tre mil innan jag ser dem och åker in på en passande sidoväg och väntar. De känns pigga och det märks inte ens att de varit igång innan. De åker iväg och jag säger att jag dyker upp igen om 27-28 kilometer och inser att jag inte ens förstår hur trippmätaren fungerar i bilen. Så jag slår på Runkeeper och så här fort har jag aldrig "sprungit". Jag filmar dem några gånger och sedan åker jag och väntar vi infarten till Nynäs. Det är rätt fint där, i skogarna, så jag går runt och filosoferar och hinner även filma dem när de kommer igen. Efter att ha servat dem så åker jag hemåt och jag hinner knappt komma hem förrän jag får ett sms från PF, Gisslans man, som undrar hur det har gått. Jag ringer upp och han säger att han kommer bort sen. 

Jag möter upp tjejerna och de byter typ bara skorna och är snart iväg igen. Nu löpandes och nu väntar 21 kilometer men kvällen är ljuvlig. Jag tänkte precis gå in och titta på serien igen när PF dyker upp. Vi tar ett glas läsk och snart är vi iväg för att serva. Vi stannar till vid rondellen och väntar. Vi hinner avhandla det mesta och fastän vi inte setts på lång tid så känns det som man känner varandra hur bra som helst, härligt! Nu kommer tjejerna springandes och vi slås av hur vacker solnedgången är och vi springer fram för att få den bästa vinkeln då de kommer. Fortfarande så är de oförskämt fräscha och det här ser ju väldigt lovande ut för slutet. 

Vi hinner serva dem en gång till och sedan skjutsar PF hem mig. Jag slår mig ned i soffan och fastnar där innan jag känner att nu är det nog banne mig dags att gå ut och precis när jag kommer ut så kommer de! Det är nästan så att jag skäms att jag höll på att missa dem men ni skvallrar väl inte? :-0 Eller så får jag försöka med den att jag har full koll på vilken fart de skulle ha och att jag är ett geni som snabbt räknade ihop den precisa sträckan som var kvar. :-)

Nu kunde man ana en viss trötthet men så mycket mer än så var det inte. Riktigt imponerande och jag blev riktigt inspirerad! Gisslan tackade för sig och Ullis och jag satt på altanen och myste lite. Hon var riktigt stolt och nog lite förvånad att det känts så bra hela tiden. Och Umara verkar vara en ny favorit i energi. 

På lördagen så drog vi iväg för att titta på TUB, Trosa Ultra Backyard. Det är ett lopp som jag i många år inte varit så särskilt intresserad av men jag är ju å andra sidan lite av en traditionalist som kräver lite tid för att ändra mig. Vi har supportat i flera år och jag har blivit alltmer sugen på att prova men i år var det förstås inte läge men en dippande form och dessutom med sorg i bagaget. Lägg därtill på operationen av hjärtat. Nåja, vi var där flera gånger och när det frågades om de peppande orden i vägen så fick vi tyvärr säga att det var slut på gatukritor i hela kommunen och djupa suckar hördes. Hmm, Ullis skrev lite på forumet och rätt som det var fick vi napp och från flera ställen. Vi beställde mat och sade adjö till Twin-Tommy och Friskis-Sara, samt Kornet förstås, och hämtade mat och kritor och hann med några pepp-ord innan vi åkte hem och åt. 

Sedan åkte vi tillbaka och vi hann heja på de flesta av löparna innan vi började skriva för fulla muggar! Jag började med smärta är skönt men jag hann knappt börja innan det kändes som det kanske inte var det mest peppande ordet av alla... Jag har det dock som mantra men det kanske inte gäller alla... Hmm, jag fick snabbt ändra fokus och snart var vi igång med allt möjligt som du är stark, du är snygg, du är bäst, kärlek och lite allt möjligt. Det verkar klart uppskattat för flera cyklister åkte flera gånger fram och tillbaka och det syntes på deras leenden att det verkar fungera. Så kommer löparna och vilken boost! :-) Vi hejar men nu får vi kasta in handduken för Ullis har jobb imorgon. Väl hemma så är det fortfarande hög musik från grannens årliga party och jag är ledsen att säga det men det är "brick in the wall" och inte "brake in the wall". :-) Tyvärr var både jag och Ullis lite speedade från all löpning och det tog tid att somna. 

Ja, vad säger man om dagen? På förhand så hade jag fyra inplanerade möten och dessutom så krockade de lite med varandra. Först var det det dock lektion på meet och jag inser att jag inte kommer att hinna förflytta mig till mötet med chefen, nu gällde det lönesamtal och det hade jag gått och varit lite orolig för. Kanske mest på grund av att man vill verka stabil och säker och det var jag ju inte efter Jockes död. Men nu hade det gått en tid och när mötet väl var igång så kändes det bra och vi hade bra diskussioner. Ja, det kändes bra helt enkelt.

Sen fort iväg och jag hoppade upp på motorcykeln och jag morsade på chefen och några andra kollegor. In till matsalen och jag hann äta lite innan det var lektion på plats, i skolan. Det blev lite lugnare än vanligt men alla aktiverade sig. Sen avslutade lektionen och fort in till nästa möte med administrationen och där det var tveksamt om vi skulle bli klara innan jag var tvungen att pipa iväg för att vaccinera mig. Vi hann dock och snart satt jag på motorcykeln igen. Jag åkte ett varv runt parkeringen och det var helt fullt. Hm, jag ställer mig där man får stå en kvart men å andra sidan gäller lite andra regler kring motorcyklar men det betyder ju inte att man får tänja hur mycket som helst på reglerna. Men mer än en kvart skall det ju inte ta, tänkte jag. 

In i trapphuset och det var folk i hela trappen. Men vad fasicken, tänkte jag. Och munskydd! Alla bär ju munskydd och jag som tog motorcykeln och jag hade förstås inget. Lite pinsamt men i värsta fall får jag ju ta på mig hjälmen, tänkte jag. Det verkar ligga efter och tiden gick. Hela tiden kom det in folk bakifrån och det var samma visa! -Oj, vad folk! Och vissa kom på sig själv med att inte ha munskydd och gick ut igen. Det löste sig dock när jag gick in i själva lokalen för där fanns både handsprit och nya munskydd. Jag kunde lägga ifrån mig hjälmen och jackan och sen var det ytterligare kö efter inskrivningen. Istället för 5-10 minuter så tog det nog 40-45 minuter. 

Så var det då dags och jag som lämnat blod över 30 gånger borde ju inte vara rädd men spruträdslan har bara blivit värre, med åren. Den gamla damen ropar även "Oj, gjorde det ont?" Jag förstår ingenting men förstår ju att något gick fel och strax därefter säger hon att det är klart. Det kändes inte alls och de här nålarna är ju förstås inte i samma dignitet som de som använda vid blodtappning. Hon nämner något om att sitta kvar men det har jag verkligen inte tid med utan är snart på väg tillbaka till skolan för nu skall jag vara med då min mentorskollega presenterar sig för klassen. 

Det går smidigt och jag avslutar med att köra ett prov med en elev i klassen men hennes dator verkar sjunga på sista versen och vi fick köra det muntligt på slutet. 

Hem och Ullis hade maten klar och efter det så tog vi kaffet hos I och P och det blev lite prat om allt och ingenting i några timmar. 

Väl hemma blev det affären och sedan Primetime som gick uruselt. Det handlade om mat och det verkar jag ha noll koll på. Jag offrade en livboj på fråga två och åkte på fråga tre...

Tisdag och jag knöt ihop en gammal uppgift som, pga Coronan, inte blivit klart än men nu var det hög tid att få ett avslut. Vid en lektion så gick det inte att få ihop det så jag fick lite snabbt styra om. Det var helt klart mentalt ansträngande idag och med gårdagen i kroppen så tog jag slut och avslutade med att se "the Legends of tomorrow" innan Ullis kom hem. När när hon kom hem så åt vi lite snabbt och hon skulle sen iväg och cykla med Gisslan och jag kom aldrig igång utan fortsatte kolla på serien. Ah, det blev en riktig slappardag och jag tog igen mig istället. När hon kom hem så påtalade hon att det gnisslade om cykeln och jag kollade in den. Jag märkte att hjulet inte var helt i linje och justerade det lite snabbt och provrullade. Några droppar olja i hjulnaven skulle nog inte vara fel. När jag passerar revisorn så stannar jag till och pratar lite. Vi bestämmer att vi skall ses i nästa vecka. Sen hemåt och hände det något vettigt på kvällen då? Jag fick i och för sig upp en krok i källaren. Vi avslutade med att spela Primetime och sedan blev det lite teve i sängen innan vi somnade. Det får vara okej med sådana dagar också. 

Så var det då första juni och vi skulle återuppta våra klubbträningar. Vi promotade dock inte så hårt då vi ville ha lite koll på hur många som skulle dyka upp. Lalallala fixade lite på sin kant och jag och Ullis på vår. Sen möttes vi upp vid skidbackens fot och välkomnade de som kom. Det var för övrigt full aktivitet i backen då en Mount Everest-utmaning pågick. Man skulle ta sig upp och ned 161 gånger för att klara 8848 meter och det fick jag höra var något på 54 höjdmeter men det kändes som ganska fel. Alltså på hur många höjdmeter backen var, jag kände direkt att det var klart lägre, kanske mellan 30-35 meter. Men nåja, nu skulle vi dra igång och Lalallala hade berättat om utmaningen och man fick välja på att köra den eller springa runt på spåret. Jag ville iaf testa några gånger och sist jag sprang här så körde jag riktigt hårt men nu var det en annan Niclas. Mot slutet så kom klubban och då hade jag ändå hållt igen lite. Benhinnorna började värka redan på första rundan och på andra rundan var det klart värre. Jag inser att det var ett riktigt felbeslut att köra i långa tights då jag gått upp i vikt. Blodet ströps rejält och varje steg började bli en pina. Men jag går uppför en tredje gång men sen inser jag att det är helt kört. Jag försöker sen springa ett varv men kommer inte så långt förrän jag måste gå resten. Det är knappt så att jag kan gå och väl tillbaka så får jag kasta in handduken. Men det var riktigt kul att träffa alla och nu diskuterar vi antal höjdmeter och jag ser ju att jag glömt att slå på min Runkeeper. Någon säger att den fått 36 höjdmeter och jag slår på min Runkeeper och går upp och stannar på toppen. Den visar på 39 meter så absolut mer än jag hade trott men några 54 meter kan det inte vara men man kanske å andra sidan heller inte startar från havsnivån då man klättrar Mount Everest. Hursomhelst en kul utmaning men jag får satsa på att bara börja lite försiktigt. Stort tack till Flaken och Coca Cola för fin sponsring! Och givetvis sponsrade även vår löparklubb en del.