Ja så var det då dags för Kalmar Ironman igen och det var satans vad fjärilar man hade i magen. För något halvår sedan tvivlade jag på mina mål, då jag satte upp riktigt höga mål, vilket var att kvalificera mig till Hawaii Ironman, och jag tog nog ned målet innerst inne till sub10 istället. Och för någon månad sedan så kändes målet med Hawaii helt ute och säkert också tidsmålet. Men då och då så kändes det som om det fanns rejält med krut och att jag säkert skulle chocka många ändå. Hursomhelst så var jag rejält taggad och med Stockholm Marathon i ganska färskt minne, där jag helt plötsligt, efter regnet, kunde löpa på i rätt hög fart, så hade jag ändå rätt stora förhoppningar och jag kände att formen kunde bli riktigt bra till Ironman, i Kalmar. 

Jag körde Ångaloppet Sprint helgen innan och var nästan som en maskin. Det gick grymt bra och jag försökte pusha på min medtävlande så mycket som det gick och han blev tyvärr helt slut och kunde inte genomföra det större loppet dagen efter. Sen fick jag återigen känningar i ryggen och i onsdags så gick jag lite snabbt till Svempa, på Art of Training, som knäckte till mig. Väl framme i Kalmar så checkade vi in och efter den nattens sömn så vaknade jag med ryggskott och det oroade helt klart. Men jag fortsatte ladda på och hoppades på det bästa. Med på resan var även Tokan, som också skulle tävla, och hans fru Ankan. Och framförallt så hade jag och Ullis en egen supporter-skara och det var min storebror Lillis och hans Nettis. Det rös i hela kroppen då jag tänkte på att de skulle heja och det piggade upp. Men jag blev mer och mer nervös och sista natten så försökte jag ligga på golvet för att kanske få ryggen att bli helt okey. Men helt klart så lägger jag mig på sidan efter en stund och det gjorde alldeles för ont då jag låg på golvet så jag flyttade till slut upp igen. Och det har börjat regna rätt mycket. Kanske lite dåligt med sömn den natten och jag började även bli rätt svullen i kroppen. Kanske lite väl mycket. Till slut vaknar vi och helt plötsligt får jag en nysattack och den slutar inte. Jag nyser och nyser och nyser...! :-0 Ullis blir galen på mig och jag får tag på toalettpapper och försöker hålla för. Helt plötsligt så sugs papper in och fastnar i halsen och det blir panik på både mig och Ullis! Och jag kräks och kräks och får till slut upp både papper och spyor! :-0 Men vad f-n! Vilken härlig start på mitt lopp då... :-/ 

Vi kommer förstås lite försent till frukosten och där sitter Tokan och väntar. Jag börjar väl må lite bättre och snart är vi på väg ned mot starten. På mitt förslag så går vi ned i våra våtdräkter, det regnar fortfarande. Min tanke är att jag skall försöka simma lite i Kattrumpan först. Det är en liten badvik, där gick förresten simstarten förut då loppet hette Järnmannen. Förhoppningsvis så kommer det göra att jag inte börjar hyperventilera och/eller får en astmaattack. Efter att ha lämnat energin på cyklarna och i våra race-bags, så går vi till badviken och jag har både puffat ventoline och simmat några hundra meter och det känns helt okey. De andra joinar också och tycker det var en smart idé att simma innan. Jag känner tyvärr att jag inte ens kan jogga ett endaste steg och det vore ju snöpligt om det inte går att springa alls på maran. Hmm, fast jag har ju pannben och brukar kunna lyfta mig själv. Vi går bortåt starten och jag blir lite orolig att jag inte hinner gå på toaletten innan. Hmm, det brukar jag ju alltid göra men jag kanske inte behöver det. Jag ser tyvärr inte Tullis men snart så går vi till våra fållor, där våra tänkta simtider står. Ullis och Tokan går lite mer bak än vad jag gör och det kan ju anses korkat av mig att gå ned före dem men jag har hela tiden känt att jag haft mer i kroppen än vad jag fått ut. Så är det snart dags och mentalt har jag förberett mig för en lång dag. Så är det snart dags för min tur och snart är glasögonen på. Faktiskt en av de sista. Man börjar visst bli rutinerad. Ned i vattnet och jag försöker hålla mig lugnt. Men det är alltid svårt att hitta någon rytm och det är mycket folk. Pust och stön! Jag är inte alls van att bli påsimmad och stannar alltid upp då jag blir det och kollar bakåt så jag inte blir översimmad. Klart orutinerat och jag blir lite arg på mig själv att jag tappar greppet så snabbt. Jag försöker att inte stanna upp då jag slår i någon annan men när det blir alltför häftigt så blir det stopp och jag får börja om igen. Andningen börjar tyvärr gå upp och jag måste stanna och pusta ut. Men vad f-n! Skall det alltid vara så här. Efter tio sekunder så testar jag igen och nu håller det några hundra meter innan jag måste stanna igen. Det blir nog totalt tre stopp men sen kan jag absolut börja ta i lite mer iaf och snart nog är jag inne i ett bra stim. Efter någon kilometer behövs det inte lika mycket för att störa mig men jag kommer tyvärr snart nära en bånglig karl som liksom bara trycker på mig ordentligt. Jag råkar å andra sidan lägga handen på en rumpa och det var absolut inte meningen. Jag kan iaf ligga och ta i mer och mot kajen har jag en bra fart och får simma i fred och det får jag hela vägen längs kajen också. Under lilla bron och snart ut en liten sväng och det blir en liten krock bara. Sen inåt och nu blir det lite mer bråk. Efter en liten incident så tvingar jag mig själv att inte bry mig och jag simmar på i mitt eget tempo och rätt som det var så får jag en rejäl käftsmäll och jag tror ju förstås att det inte är med mening men när jag sneglar bakåt så ser jag att det viftas hejvilt från en tjej. Jag stannar förstås upp då jag blir chockad över smällen. Snart är jag igång igen och tror det är lugnt när det händer igen! :-0 Men vad f-n! Det här är ju rena kriget och nu försöker jag trycka på lite men känner att det drar lite i vänstra baksidan. Hmm, ingen kramp nu, tack! tänker jag. När jag närmar mig rampen så har jag ingen aning om hur det gått att simma mer än att det var helt vansinnigt där ute. Nu skall jag upp på rampen men alla liksom stannar i vattnet lite ifrån. Hmm, vad håller de på med? tänker jag. Jag förstår snart att de inte förstår att det är så brant och att de står och stampar vatten. Det försvinner säkert 15 sekunder bara i onödan. Upp och jag försöker trycka på klockan och då byter den sport till "Annan träning"! Det är förstås T1. Men jag vet inte hur fort det har gått. Jag har fullt upp med att nå min rem på ryggen men hittar den inte. Jag frågar en funktionär men hon får inte hjälpa, säger hon. Hmm, helst sant. In i tältet och en med/mottävlande drar ned dragkedjan. Tack för det! Det svider hemskt mycket i nacken och det kommer jag ihåg från sist. Det tar tid att få av dräkten och Ullis och jag glömde återigen Body Glide, som vi skulle smörjt in oss med innan för att få det att gå lättare. Till slut är jag fri från dräkten och försöker torka fötterna men allt är blött och handduken är snart lika med det blöta golvet men jag har snart både strumpor och skor på mig. Jag kommer på mig själv med att jag aldrig ens provat skorna på pedalerna och är lite orolig att det skall vara rätt justerat, eller något. Skorna köpte jag ju i onsdags och kanske var det även ett nummer för stora... Jag joggar sakta bort men passar på att pinka lite innan jag når cykeln. Av med den från bommen och jag tänker mig att springa bort på mattorna men det fick jag visst inte utan jag får springa rakt nedåt direkt. Det är TigerLotta som ropar och då är det bäst att lyda. Bort mot strecket och upp på cykeln bakom strecket förstås och börjar cykla. Rätt blött och jag tar det lugnt i början. Det är mycket publik och jag känner mig alldeles överjäst. Vad har hänt med kroppen? Jag har ju känt mig i förhållandes bra form och det suger lite. Men nu är det cykel och kanske är jag bara lite svullen. Jag försöker få i mig energi i en jämn ström. Det slår till i något gupp och när jag sen skall ha tag i någon flaska bakom sadeln så känner jag ingenting! :-0 Men vad i helsicke nu då, tänker jag. Jag tittar bakåt och snart nog ser jag att flaskstället vridit sig och flaskorna pekar i princip rakt bakåt. Det går vansinnigt fort över Ölandsbron då vinden är i ryggen. Jag märker att många duktiga cyklister kommer i hög fart bakom och så håller det på bra länge och jag börjar misstänka att simningen ändå gått förhållandevis bra. :-) In i Färjestaden och ned mot Mörby-Långa. Där passerar man ett farthinder och minnet slår emot mig! :-0 Det var i det här farthindret som jag sist förlorade mitt gula nät, i vattenflaskan, och jag rycker upp det och håller i det. Vad jag inte ser då är att jag åker över en flaska och jag får panik. Min Coach/mitt bollblank, åkte ju över en flaska och åkte omkull för ett tag sen och när jag tittar bakåt så ser jag att jag klyvt flaskan mitt på! Pust! :-0. Men jag förlorar vattenflaskan bak och när jag skall ha tag i min energiflaska bak så når jag den inte... :-( Jag närmar mig vätskestationen och det bara klånkar framför mig. En krasch! Jag stannar till lite försiktigt då jag ändå måste stanna för att kunna lämna flaskan och få en ny. Vad jag inte kommer på då är att jag ju kan ta en flaska och fylla över den fort och slänga... Men det tänker jag inte på då. Jag ser att mannen som orsakat kraschen nästan ser overkligt glad ut och han som ligger på backen det omvända. Jisses! Hoppas allt gick bra där. När vi åker ut från Mörby-Långa och runt en fabrik så råker jag komma för nära en cyklist och jag bestämmer mig för att inte köra om utan istället resa mig upp så farten bromsas och passar på att skaka lite på huvudet. Då kommer en domare fram och pekar på mig och ropar något som jag inte hör! :-0 Jag visar att jag inte riktigt förstår för så fel gjorde jag ju inte. Visserligen så skall man alltid starta en omkörning om man kommer ikapp en cyklist, och kommer för nära, men nu var inte min tanke det och jag kanske var tvungen att avbryta då någon bakifrån påbörjat en omkörning. Jag kommer inte riktigt ihåg nu men jag vaknade iaf till och blev orolig samt undrade vad som hände! :-0 

Jag vågade iaf inte köra förbi någon Penalty-tält utan höll hela tiden utkik. Lite småirriterad men det var lätt hänt för det var satans trångt på banan. Emellanåt så trycker jag på och jag håller en bra bit in i loppet runt 32,5 km/h. Fortfarande för låg fart men det var motvind hela vägen ned mot Degerhamn och nu vände det mot östra sidan och en fet medvind väntade. Fast jag ser ett Penalty-tält och åker fort in och undrar vad jag skall göra. Ligger det något på mig? undrar jag. -Nej, svarar dem, och jag kan åka vidare. Härligt! Hög fart nu och jag kommer verkligen i mitt esse när det är medvind. Mitt diskhjul blir som ett segel och jag flyger förbi folk. Och nu rakt norrut igen och farten är hög. Jag snittar lite över 36,5 km/h men jag börjar ändå känna mig seg. Det är som att jag prickat formen helt fel. Jag känner mig fortfarande som en svullen gris och jag undrar om jag har något i kroppen. Nu över Stora Alvaret och nu blir det lite mer kämpa. Folk börjar fuska mer och mer och det är rätt nära mellan cyklarna. Jag tänker iaf inte fuska utan lägger mig hela tiden i omkörningn och det rätt tidigt. Många verkar tycka att det är okey att vänta med att åka ut tills de är alldeles nära. Nu upp mot Färjestaden och jag trycker på rätt hårt nu och det finns två stycken som jag omväxlande låter "dra" mig. Givetvis med rätt lucka, eller iaf som jag upplever det. Genom Färjestaden och snart en fet movind över Ölandsbron. Och nu är det som all Fair-Play är borta. Folk har max en cykellängd emellan sig och det ser ut som ett lämmeltåg. Fast det är klart att det trycks ihop automatiskt pga den låga farten men jag kämpade på i omkörningsfilen och jobbade lite extra hårt där. Mitt liv gick lite genom revy någon gång i nedförsbacken då jag var nära en kon bara. Fy bubban!

In mot vändning och brorsan och Nettis hejade och strax därefter ropar även Ankan! Så roligt och jag passade på att njuta lite. Nu bara sex mil kvar men det är mycket mer tekniskt och lite mentalt tufft då man är ute lite i ingenmansland. Mycket små knixar och mycket svängar. Jag har fortsatt stannat i varje kontroll men kanske dricker jag lite mindre på slutet då jag inte tömmer hela flaskan. Och på slutet kommer jag på att jag kan fylla på i farten. In mot Kalmar igen och jag tar det lite lugnare på slutet och hela stan verkar lyfta och våra supportrar hejar förstås igen. Känns härligt men jag känner mig fortsatt som en svullen gris. Dags att försöka springa men det går bara att gå bort med cykeln. Jag passar på att pinka då jag närmar mig Run-bagen. Av med skorna och hjälmen och på med löparskorna. Hmprf! Det här var segt och vad har hänt med magen? Det är som värsta magvärken och det smärtar nedåt ljumskarna. Jag tar några steg och det känns direkt. Och stelt och tungt. Jag borrar ned nacken och jag känner att det gör riktit ont i nacken av solen. Där jag har fått rejält skavsår. Jag får vrida kepsen så nacken skyddas från solen för det bara svider där av strålarna. Jag passerar brorsan och Nettis och de hejar på. Tungt och stelt men inget ovanligt så här nära cyklingen. Får jag igång kroppen nu så är det kanske ingen katastrof med tiden. Och jag försöker kolla på klockan och den visar runt 5 min/km. Hmm, bara hoppas det släpper snart då. Stumheten försvinner ungefär 5-6 km in i löpningen och jag känner mig så tung och trött i kroppen så min plan blir att endast gå vid stationerna då jag så fort som möjligt trycker i mig, och som det visade sig, alltid chips och alltid en mugg cola och antingen Red Bull eller sportdryck. Samt att jag alltid hällde en svalkande mugg vatten i kepsen. Ett varv och många hejar på, inte bara våra härliga supportrar. Det är tungt men jag är mentalt stark och fastän det gör ont i fötterna varje gång jag skall börja springa och förstås hela tiden då jag springer så har jag bestämt mig. Smärta får inte göra så att jag viker ned mig. Jag fortsätter att springa hela tiden men vid runt 20 km så kommer en första rejäl kramp som gör att jag får gå in vid en station och dra på lite liniment på baksida lår och jag får ibland stretcha ut vid stationerna. Så några sekunder extra blev det hela tiden. Och det har börjat gå långsammare och långsammare och jag får tvinga mig att sura efteråt istället och försöker lägga allt krut på här och nu. Jag reagerar på att jag inte känner igen någon men jag sluter mig ibland i min egen bubbla. Det är först på varv tre som jag springer ikapp Ullis och hon springer med mig ett tag och sen fortsätter jag själv. Där fick jag också lite kramp förresten. När jag springer tillbaka mot Kalmar och skall ut mot mitt sista band så ser jag Tokan och jag ropar men han hör inget. Han ligger, det kan jag se på Movescount, precis 6 kilometer bakom mig då. Men han såg oförskämt fräsch ut och han körde lite på säkerhet för att inte riskera att gå in i väggen. Jag däremot sprang så fort jag kunde för att hålla mig på rätt sida om krampen. Den låg liksom hela tiden på lut. Det kändes oerhört frustrerande och jag kommer inte ifrån känslan att vara som sämst när det gäller. Det känns som jag om jag borde haft mycket mer kräm i benen och jag skall, när jag vilat upp mig någon månad, eller två, dra av en snabb höstmara. Hursomhelst så började nu fötterna smärta enormt och jag fick verkligen tvinga mig igång och jag är stolt över hur jag lyckades komma igång ganska snabbt vid varje station. In mot upploppet och jag ökar inget utan när jag närmar mig så insuper jag känslan och gör high five med speakern. Lite lätt besviken att Björn inte verkade känna igen mig men det är inte hela världen! :-) In i målfållan och jag myser i några sekunder innan jag får hjälp av en gullig ung tjej. Efter lite ompysslande så leder hon mig in till Athletic Garden och jag lyckas ta mig bort till först sjukvårdstältet och sen, när hälsenan helt har dragit ihop sig, så får jag hjälp bort till massagen. Där måste jag ligga och ta igen mig och får käka chips och även få lite behandling. Efter ca. 40 minuter försöker jag duscha av mig och, i det kalla vädret, försöka ta på mig torra kläder. 

Efter ytterligare ett tag så får Ullis och jag tag på varandra och vi bara pustar ut ett bra tag och Ullis säger: -Aldrig mer! Hon har också fått slita men känner sig ändå rätt pigg. Vi lyckas få Peter och Anette att ta hem några av våra säckar för annars vet jag inte hur vi skulle klarat oss hem. Väl tillbaka på hotellet så somnar vi gott. 

Vid frukosten så stirrar Peter på oss och säger: -"Alltså! Jag har ju läst och sett sträckorna men det har nog aldrig gått in hur långt det är. Att se det live, så här, det är en helt annan sak. Jag är så jäkla imponerad över Er!" Och efter ytterligare lite berättelser om loppet så blev både Ullis och jag så taggade att vi åkte bort och anmälde oss till nästa år! :-D Och strax efter så berättade de att de, alltså Peter och Anette, att de också skulle åka ned och heja igen! Fy fasen vad glad jag blir! Ja och Ullis också förstås. Det är så mycket värt så det går inte att beskriva! Fastän jag inte är nöjd med loppet så blir det ändå ett av de bästa tack vare supporten! Så tack igen!!! :-)

Min tid blev förresten 11.47''06, tror jag. Pb med lite över 21 minuter men jag kände att jag hade så mycket mer i kroppen. Men men... Jag kommer fortsätta kämpa och man lär sig något varje gång. Nu, några dagar senare, så känns kroppen bättre igen men givetvis tar det längre än så att återhämta sig. Simningen var rätt positivt och trots lite problem så fick jag 1.24 Jag hade gissat att jag, vid bra förhållanden, skulle fixa runt 1.20

Jag villa tacka dem som har stöttat mig och jag hoppas att jag har gett något till Er. Ni kommer att finnas kvar på min sida året ut och jag kommer fortsätta kämpa mot Hawaii och hoppas att några av Er, gärna alla förstås, finns kvar även efter årsskiftet!

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Ekonomisk stöttning: Cafe Utsikten (3000 kr), Bernhardsson Måleri (5000 kr)

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se 

 

catrine wilny

23 augusti 2017 03:45

Tack Niclas för att du delar med dig av din resa, så spännande att få följa dig och Ullis, ser fram emot att få fortsätta följa er. Grym prestation, så himla imponerad. Grattis :)

 

nc

24 augusti 2017 04:03

Hej, jag är NIRA SHALOM, jag är ute för att sprida denna goda nyheter till hela världen om hur jag fick min ex-kärlek tillbaka. Jag blev galen när min kärlek lämnade mig för en annan tjej i förra månaden, men när jag träffar en vän som presenterar mig för Baba Wale da Wiseman, den stora Messenger, berättade jag mitt problem för Baba Wale om hur min förälskelse lämnade mig och Också hur jag behövde jobba i ett mycket stort företag. Han sade bara till mig att jag har kommit till rätt ställe där jag kommer att få mitt hjärta att önska utan några biverkningar. Han berättade för mig vad jag behöver göra, efter det hade gjorts. Under de närmaste 2 dagarna ringde min älskade mig på telefonen och sa förlåt för att bo mig förrän nu och även på den närmaste veckan efter att min älskade ringde mig till Be om förlåtelse, jag var uppmanad till intervju i mitt önskade företag var jag tvungen att arbeta som handledare. Jag är så glad och överväldigad att jag måste berätta för hela världen om hur Baba Wale hjälper mig att ge mitt hjärta begär. Baba Wale är en specialist i alla slags stavning och bra magi. Om du behöver någon form av hjälp, kontakta Baba Wale på följande e-postadress: babawalewiseman01@gmail.com
WhatsApp: +2348129806153

Tacka mig senare.

 

Niclas

27 augusti 2017 21:00

Tack, Catrine!

Och vad skönt att man kan vända sig till den stora Baba Wale om man får problem! ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tisdag och jag satt på bussen och försökte komma ikapp med en massa. Jag såg att jag fått in en massa dokument som jag behövde få koll på och tog en skärmdump på Kivra. Sedan svarade jag några som hade funderingar på sin medverkan i ultraloppet. Seda...

Måndag och idag var det en ny vecka och nya krafter. Tänkte jag. Det började dock rätt dråligt och jag fick avvika på morgonen och fräscha upp mig efter att ha fått något i ansiktet.  På dagen så fick jag en återkoppling på kursen i fonetik och det...

Söndag och vi vaknade rätt sent, ja i alla fall jag. Ullis hade tagit kaffe i biblioteket så jag satte på några koppar i den vanliga bryggaren. Lite morgonteve och sedan pluggade jag en stund. I övrigt så bestämde vi oss för att skjuta upp starten i ...

Lördag och man hade inte sovit som en prins direkt då Felix säng inte var gjord för en tungviktare som mig och Ullis åkte väl in i mig då det blev som en grop.  Men lite speciellt att vakna upp mitt i Stockholm.  Efter lite frukost så försökte ma...

Fredag och idag tog jag bilen och eftersom jag höll på glömma bilen en gång var Ullis lite orolig att det skulle hända igen. Då "missade" jag precis anslutningsbussen och det var tur det eftersom jag pratade med Ullis strax efter det och hon undrade ...