Så var det då dags för Kalmar Ironman, i år med mig och Ullis vid sidan om. Visserligen så hade vi flera vi kände som körde men i första hand som handlade det om att få bra med motivation för vidare satsning. Vi skjuter ju upp vår start till nästa år. Vi åkte tidigt på fredag morgon och efter diverse småstopp så var vi då framme. Fast vi körde vidare mot Öland och Färjestaden. Ullis hade hittat ett bra ställe som serverade kroppkakor och det var vi sugna på. Det var smidigt att hitta dit och det var ett riktigt stort och proffsigt ställe som heter Arontorps. Det smakade riktigt gott och efter det så åkte vi tillbaka mot Kalmar och checkade in. Vi bodde på Rasta och det var rent och fräscht men lite väl enkelt för Ullis smak. Hon hade väntat sig lite mer flärd. Efter att installerat oss så tog vi apostlahästarna och traskade ned mot stan. Där väntade "Ingethem" på oss. Vi tänkte ta en fika med honom och kanske lugna hans nerver lite. Det var hans första IM och från början så trodde vi ju alla att även jag och Ullis skulle köra. Rätt försenade, mot den tid jag uppgav, så träffade vi honom och vi satte oss på läktaren och fikade lite. Strax så ser vi några bekanta och de kommer och snackar lite. Det var paret Mic-Ola, Jensan och Jonie. Det debuterade också på distansen och det blev lite snack innan fjärilarna i magen gjort sig påminda på dem alla tre och de begav sig till sina hotell. 

Ullis och jag gick till mässan och köpte lite kläder och sen blev det lite mat i magen. Efter kvällen i centrum traskade vi tillbaka till hotellet och det blev en riktigt lång promenad. Bara sträckan fram och tillbaka mellan centrum och hotellet var 9 km och sen kan man lägga till ca. 4-5 km som man traskade runt i stan. Ha ha, lite träning bara det. 

På lördag morgon var det då dags att bege sig mot simstarten och vi kom iväg lite sent och fick springa några kilometer. Lite tufft med en ryggsäck på ryggen men man ville ju inte missa starten. Proffsdamerna startade 06.45 och det missade vi tyvärr. Men vi gick igenom startfältet och man kunde känna på stämningen. Sjukt mycket fok och det var något man missade då man själv skulle starta. Man var liksom i sin egen bubbla. Det var fullt överallt och man fick se starten från ganska långt håll och den känslan var inte helt perfekt. Det hade ju varit kul att se det från lite närme håll. Så snart så traskade Ullis och jag bort till bron, där det är 900 meter kvar. Vi ser att det inte är fullt på den och vi hittar en plats som är absolut närmast simmarna. Vi sitter typ på bryggan och har fötterna där de skall runda och skulle någon sträcka upp armarna rakt upp så hade de träffat våra fötter. Vi får vänta ett bra tag men snart kommer proffstjejerna och det är en ruggig fart. De är ganska duktiga på att ta närmsta vägen så de ligger rätt nära oss. Kul att se men det är svårt att se vem som är vem. Där sitter vi kvar tills siste simmare är förbi. Colting känner vi igen och det går fort men ser lite osmidigt ut. Fast jag förstår ju att kroppen ligger bättre under vattnet än vad det ser ut att göra. Tror han simmade på 52 minuter. Hmm... Grymt. Sen traskar vi bort och tar en frukost till på hotell Svanen och det smakar kanon. Det känns liksom som "vårat" hotell. Där har vi bott de senaste två åren då vi har kört. Sen går vi och hejar på cyklisterna och efter ett tag kommer tre ungdomar och hejar vid sidan om oss och jag hör att de undrar över någonting och jag bryter in lite försiktigt och svarar. Det är början på roliga samtal och de står bredvid oss och hejar i säkert över en timme. Det slutade med att de tog våra namn för att kunna heja på oss nästa år, kul! Men snart började det att smärta i händerna och det är klart att klapparna man händerna oavbrutet i timmar så smärtar det till slut. Det kändes som om ledvätskan, i fingrarna, började försvinna. Men det fick man ta. Och vad kul att se cyklisterna le och tacka! Så håller det på och vi hejar på de vi känner och alla verkar starka. Sen byter vi plats några gånger och vi sitter ett tag på läktaren och där står vi och ser på vinnarna och det är känslomässigt. Publiken är fantastiskt och man ser att vinnarna är riktigt berörda och jag känner att jag blir tårögt. Och tårögd blev jag också när den fantastiska Thomas Gustavsson föräras med ett "egen" gata. Helt fantastiskt och jag är då glad att jag hade glasögonen på mig. Jisses, vad häftigt. Och vad fint att hans fina arbete har uppskattats och förstås gett det resultat som det gjort - Wow! Men efter några timmar orkar vi inte riktigt med larmet, trots att det är häftigt. Så vi traskar bort en bit på löparbanan och där sitter vi resten av kvällen men när det börjar närma sig slutet så orkar vi inte mer. Vi har fått den boost vi ville och tackar för oss. Vi ser systrarna Steiner springa mot mål, vi ser Thullis, Magnaten och Ingethem. Och många fler! Wow! Men som vanligt så missar jag min coach och det är ju för jäkligt att jag inte känner igenom honom. I år har vi ju inte haft någon dialog men samarbetet är lite mer light där han kollar lite på min träning och jag hoppas det kan bli bra till våren. Men han kom tvåa i sin age-group. Grattis till det!  

Nu en promenad hem till hotellet och nästan helt slut. Då kan man ju tänka hur de som springer känner sig. Vi såg förresten en löparen som kom och spydde framför ögonen på oss. Vi förstod sen, dagen efter, att det var Louie (eller hur han stavas) Herrey. Han kom till slut i mål och hade skyllt på magsjuka. Det såg mer ut som han var helt slut. Men grattis till honom med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Torsdag och jag sammanställde Tub-enkätsvaren lite fort då jag var nyfiken. Det ser riktigt bra ut och vi kan slå oss för brösten.  På mentorstiden körde jag lite Pling-plong och det gick bra. Riktigt kul! Sedan gick jag en liten promenad med någ...

Usch! Jag var riktigt trött när jag tog mig till jobbet men väl framme så hade jag en lucka och fixade med lite privata saker som att söka jobb, fixa kring vårat TUB-lopp och skickade in kring föreningarnas dag i höst. Sedan hade jag en lektion me...

Nu skulle vi åka hemåt och jag som precis skrivit att jag skulle vara med på alla träningar framöver men jag orkade inte korrigera. Saker kommer ju alltid att komma emellan. Det var i alla fall en underbar morgon och vi försökte suga ur det sista ...

Knäet kändes mycket bättre och jag tänkte att jag provar väl att jogga idag. Lite rörelse kan nog skynda på läkningen, kanske… Vi startade med en morgonlöpning och det blev fem och en halv kilometer. Sedan frukost på det. Positivt var at...

Jag vaknade med världens smärta i knäet, det hade verkligen låst sig. Flera gånger fick jag ta flera minuter på mig för att värma upp det och försöka få ut det innan jag kom upp ur sängen för att gå på toaletten. Då ångrade man att man hade druckit l...