Hela lördagen bara gick och det var fortsatta tårar och det fick liksom komma över en. Vi ser att Felix verkar ha det bra i Malaysia och bara tanken på att berätta för honom gjorde ont. Men det gjorde även ont i oss själva och det var nog lite förvånande att man skulle bli så förstörd. Jag som, innan vi skaffade katt, aldrig skulle ha någon. Förstod inte vitsen och förstod inte den fascination man kunde ha över katter. De gjorde ju lite som de ville. Men våra katter var lite mer som hundar och kom när man ropade på dem. Ja, iaf ibland och det var väl speciellt Felix och Mirakel som hade ett extra speciellt band. De gosade alltid och ropade han kom så sprang hon direkt efter. Mot kvällen så tyckte Ullis att vi skulle gå en promenad och första känslan var nej. Det hade jag ingen lust med men ganska snart så lät det som ett bra beslut och visst var det det. Det var riktigt skönt att bara gå lite och det skulle ju heller inte vara någon fara inför Kalmar med ett avbrott, den mesta träningen skall ju vara gjord och nu börjar i princip nedtrappningen. Vi gick runt och det var alltså riktigt nice. På lördagen sen så var det lite samma sak. Vi kom inte upp till morgonsimningen och man var såklart påverkad av allting. Jag var riktigt sugen men jag somnade om och detsamma verkade Ullis ha gjort. Vi hade å andra sidan inte uttryckte klart att vi skulle komma. Sen ville jag absolut träna och Ullis ville cykla ute. Och det skulle väl bli ett av de sista passen ute innan jag skulle gå på rengöring och smörjning av kedjor och kasset m.m Vi drog igång och det var ruggigt blåsigt och en rak motvind. Men jag kände mig tillfreds och all den mängdträning jag gjort, på cykel, infann sig plötsligt och jag bara njöt. Det gjorde inte så mycket att det blåste och jag kände att det bara blev mer träning. Jag gick ned i tempoställning då det inte friskade på och det var såklart när man närmade sig skogsområden. På de öppna fälten så vågade jag inte riktigt för det bet i ordentligt. Jag märker att Ullis tar det lite lugnare och när jag väntar in henne så är hon klart påverkad av vinden. Hon var riktigt inställd på att få ett bra pass i tempoställning och nu gick det inte. Men jag kör på och när jag kommer ned i tempoställning så försvinner jag lite och då jag närmar mig Järna så ser jag inte Ullis då jag tittar bakåt och utgår ifrån att hon har vänt då vägen smalnade av. Vid vägskälet mellan Järna och Södertälje så vänder jag och börjar trycka på. Med en lastbil i ryggen, hög kantsten och cyklister som vill korsa vägen så vågar jag inte se på cyklisten jag möter och först då jag passerat så ser jag att det är Ullis! Oj då! Jag kör på en bit på rakan och vänder sen. När jag kommer tillbaka så ser jag inte henne och jag fortsätter mot Saltå Kvarn. Men där är hon inte heller och jag stannar och ringer men får inget svar. Hmm, vad hände där? Jag rullar tillbaka och ser att det kommer en cyklist från Södertälje-hållet och är det inte lite grönt och vitt på kläderna, tänker jag. Och mycket riktigt. Hon tyckte jag såg så sammanbiten ut och att jag körde på hårt hemåt. Men det var skönt att allt var okey, jag blev lite orolig då jag inte hittade henne. Nu trycker jag på rätt hårt och snittar 35,8 km/h men det med gynnsam vind och sista biten, från väg 218, tar jag det lite lugnare. Och jag hinner inte ens gå ned med cykeln förrän Ullis kommer! Oj! Det måste gått fort för henne också. 45 km och snitt ganska precis 30 km/h. Jag har faktiskt noll koll på hur det kommer gå i Kalmar men det vore ju konstigt om jag snittade sämre än 2017 då jag hade 32,4 km/h på de 18 milen. Då hade jag 170 mil i benen. Nu är jag uppe i en bra bit över 600 mil. Men det finns absolut ingen chans att snitta över 36, som jag drömde om för ett par år sedan. Men men... vi får se hur det går. De stora problemen blir ju efter 20 km på löpningen...

På kvällen sen hämtade jag Felix och hans vänner. Vi räknade med att det skulle gå rätt fort att gå av planet men det tog närmare en timme innan Felix kom och han och Tim blev kvar och väntade in de andra medan jag gick och flyttade bilen då jag nästan stått maxtiden på parkeringen. Det kändes lite konstigt då vi åkte hemåt för man ville såklart berätta men vi ville släppa av de andra och komma hem först. När jag släppt av både Robban och Chaien så var vi då hemma och jag känner att tårarna börjar komma. Felix märker ingenting och blir förstås chockad då han skall gå in och märker att jag storbölar. Det tar en liten stund men sedan smälter det in och vi pratar en lång stund i vardagsrummet om det som hänt. Och allting släpper för oss alla. Det är förstås jättetungt för honom och han kände en liten skuld att han inte var hemma men det skulle han absolut inte ha, sade vi. Det var skönt att ha varandra och jag tackar för alla fina kommentarer på FB, de har verkligen värmt. Först så orkade jag inte läsa dem då allting var så färskt. Det tog förstås också en del att skriva om det. 

Fredag morgon och den började lite avvaktande och vi åt lite frukost och väntade in Flaken som skulle hämta ett paket till en kund. Det visade sig att han skulle mot Falkenberg och samtidigt hade jag en kund som väntade otåligt på sina skates. Det skulle ju innebära att han fick dem lite snabbare då han var riktigt sugen. Riktigt schysst av Flaken och det är så han är. Ställer alltid upp, en riktig kompis. Men så var det då dags. Vi stoppade in Mirakel i kattburen och hon var inte jätteförtjust så det gällde att vara lite försiktig. Väl framme så tar jag upp henne och håller henne i knäet men då får vi ett rum istället så det inte skulle komma in någon hund och skrämma upp henne. Det var snällt och förstås lite obetänksamt av mig. Men jag tänkte bara på hennes bästa. Hon ser riktigt slut ut och vad var det som hände? Det gick så jäkla fort men det går ändå inte in i mig att det på riktigt kan vara över. En veterinär kommer in och hon lindar inte in det utan säger att det finns inte mycket att göra. Njurarna är helt slut och på en katt så går det då fort. Jag och Ullis bryter ihop fullständigt och man gråter floder. Vi får vara i fred. Att försöka rädda henne skulle med all sannolikhet bara innebära ett utdraget lidande och kosta enormt mycket och troligtvis inte rädda henne. Vi hade redan diskuterat scenariot och det var nog bra. För när man sade orden så kändes det som man ljög i hela kroppen. Och ibland så är det bra om man kan låta förnuftet tala. Vi får vår tid med Mirakel och hon är så fin. Det är som hon förstår och genom hennes ögon så såg man alla superfina år. Så genomsnäll och samtidigt så sjukt egocentrisk katt på samma gång. Hon var verkligen en familjemedlem som gav allt för oss men kom det någon utifrån så gällde det att förtjäna hennes kärlek. Ibland tog det många gånger men ibland gick det riktigt fort. Hon synade folk utifrån hur de var och var långt ifrån Mystica som älskade allt och alla från första stund. Och Felix betydde allt för henne men givetvis älskade hon oss andra också. Vi hade verkligen velat behålla henne tills Felix kom hem men det var en icke-fråga, tyvärr. Och jag hade aldrig trott att det skulle bli så jobbigt. Hon fick ligga i Ullis famn och somna in. Farväl min kära katt. Jag älskar dig så ofantligt mycket. Och tack för elva underbara år. Inte ens dina tokigheter fick mig att tvivla på dig. Fastän jag vet att du troligtvis inte gillade att ligga på rygg, över min mage, och bli kelad med så var det okey med just mig. Väl hemma så grät vi alla tre tillsammans. Och tog det hemska, med nödvändiga, beslutet att inte förstöra Felix semester. Att komma hem med en tom bur kan vara så tungt...

Skrivet flera dagar efteråt av respekt till Felix som var i Malaysia. Vår katt Mirakel, som hade ett särskilt öga för Felix, har börjat må sämre och tappat lite i vikt. Vi hade för några dagar sedan ringt någon veterinär på nätet och det var videosamtal så han även kunde se henne. Då Mirakel tappat någon tand, kanske en till på slutet, så hade hon lite svårare att få i sig mat och vi började därför köra lite mjukmat till henne. Och hon gick och åt lite då och då och det kändes som hon återhämtade sig, iaf initialt. Men på slutet igen så började det bli sämre men Tim var jätteduktig och matade henne kontinuerligt och vi hade goda förhoppningar. Så Ullis och jag tog ut våra hojar för en längre tur och jag tänkte att det skulle vara kul att hälsa på faster E-M och hennes gubbe Leffe-ponken. Men jag misstänkte samtidigt att de inte var hemma eftersom hon inte nämnt något om reportaget, där jag och Ullis var med i. Ja, det handlade ju faktiskt om just oss och våran nya nybörjarträning. Men men... Träningen skalll göras och vi bestämde oss till slut för att köra mot just Mariefred, iaf så blev det bestämt så då vi var i Gnesta. Men det tog emot lite grand för det var tuff motvind och det mil efter mil. Och backigt så in i bängen! Och när man kom ut på lite öppnare ytor så bara högg det i och man fick jobba med balansen. Att då ligga i tempoställning var förenligt med livsfara. Och Ullis, som var riktigt sugen på just det, var lite småsur. Och händerna domnade ju bort då man inte kunde avlasta dem. Men jag tyckte att hon verkade stark och väl framme i Mariefred så åkte vi först till café Katten, som jag tror det heter, och åt lite först. Väl där så ringer jag och undrar om de är hemma och bjuder på kaffe. Och vi var så välkomna förstås! :-) Och hemma var de alltså, trevligt! Leffe-ponken var dock inte hemma just då och dessutom kom hans dotter och barnbarnsbarn på besök. Men han skulle visst snart vara hemma men mobilen låg kvar på bordet, vad skall man ha med den för? ;-) Vi morsar på Lottis, som Leffes dotter heter och lite lätt på barnbarnsbarnet som dock var så liten så något hej tillbaka var inte att räkna med! :-D Herr Potter får han heta i bloggen. E-M dukade fram lite kaffe och snart så kommer även Leffe och och det var riktigt trevligt att sitta ned en stund innan vi skulle vidare. Nu vill Ullis slippa den backiga vägen tillbaka så vi bestämmer oss för att åka via Nykvarn och hemåt. Med vinden i ryggen så for vi iväg i en jäkla fart och nu törs man ligga lite mer i tempoställning, iaf jag, och det gick jäkligt fort. En cyklist trycker på lite då han åker om oss men han kommer inte riktigt ur vårat synfält och jag märker att han börjar tappa och snart så står han och pustar ut och vi svishar förbi honom. Nu in mot Nykvarn och det var ett bra val att byta väg hemåt. Det är riktigt trevligt och med vinden från rätt håll så är det riktigt mysigt. Det blev totalt ungefär 11,5 mil och en bra genomkörare inför Kalmar. Väl hemma så tycker vi att Mirakel blivit sämre och vi ringer till Animalen som ganska omgående vill skicka oss akut till Södertälje. Jag tycker att det nästan alltid är så och jag får en känsla av att de inte själv vill ta in så mycket djur. För det är ju sällan det är direkt fullt vid Åda, det är iaf min känsla. Och då Mirakel verkligen hatar att åka bil så ville vi kolla in nästa tid och det fanns en direkt imorgon bitti. -Den tar vi, sade vi direkt. För veterinären på nätet sade ju att det inte var akut och det var ju inte för alltför många dagar sedan. Men nu började hon bli märkbart sämre men vi ville inte utsätta henne för så lång bilkörning. Och Tim fortsatte med torsk och ris, efter rekommendationer från Animalen. På kvällen var det klubbträning men Ullis och jag var beredda på att köra inne, förstås beroende på vilka andra som skulle dyka upp. Men det var inga andra så vi styrde om och körde lite lätt inomhus istället. Det blev 38 minuters Cross Trainer och sedan lite fys i runt 8 minuter och avslutade hälrehab, ungefär lika länge. Bra träningsdag men desto jobbigare med Mirakel. Ullis hade börjat ställt in sig på att slutet var nära men jag är ju alltid så jäkla positiv.... hela jävla tiden... Det gör också ont. När det slår tillbaka...

Katten Jansson ville ut till bryggan och simma och Tri-Mange skulle hänga på och Ullis och jag skulle försöka, skrev vi. Men det vore ju riktigt skönt. Kanske inte det bästa vädret men väl i vattnet så spelar det mindre roll. Vi kommer iväg lite sent och när vi kommer fram så ser jag att de redan är på väg ned i vattnet och vi var ju tvungna att göra oss iordning. Men när herr Jansson var på väg tillbaka så passade Ullis och jag på att göra honom sällskap. Men han hade ett bra tempo och försvann sakta ifrån oss. Ojdå! Vi hade misstänkt att han var snabb men att han kanske stressade lite mycket. Fast nu verkade det gå riktigt bra och han behövde inte stanna heller. Lite vågigt och det värsta var när man fick vågorna rakt framifrån och skulle upp med ansiktet och navigera. Tyvärr så börjar jag ta in lite luft innan jag vrider på huvudet och det var nära en riktig kallsup men jag klarade mig. Ut på varv två och nu ser jag att Katten Jansson filmar oss. Och det blir nog en rolig film, tänkte jag, då jag och Ullis simmade in i varandra hela tiden just då. Och på varv två, då man fick vågorna rakt framifrån så får jag en riktig jäkla kallsup och jag sväljer det rakt av. Inte ens i luftstrupen så det var rakt ned i magen och vi snackar säkert om minst en halv deciliter. Skönt att det inte var lika mycket alger idag då. Sen mot bryggan och jag blev som vanligt lite slemmig i halsen och det är nästan så jag spyr. Det är nog min akilleshäl, tror jag. Oavsett om jag borstar tänderna eller bara tar ut mig så spyr jag för lätt. Jag tål liksom inte att ha för mycket i gommen. Urk! Men nu är det kaffe och lite ägg fast det tar vi där det är lä. De andra åker rätt snabbt så vi går och sätter oss i skydd för vinden. Men nu börjar jag få ont i magen av vattnet och får värsta magknipet. Fast det kanske inte är så konstigt. På vägen hem så stannar vi till på Utsikten för att se om de hade en SN liggandes men den var visst inte där ännu. Så vi morsade på Bejnas och "lilla" Oscar. Han är inte så liten längre förresten. Så de blev en tur till biblioteket och det verkade som vi var med för den som satt där och läste SN hade redan sett oss och det var en gammal klasskompis pappa. Och inte var det så litet reportage heller. Reportern hade fyllt upp med lite som vi, dvs jag och Ullis, sade under samtalet. Jag slängde på högtalartelefonen då. Väl hemma så bestämmer vi oss för att åka till Björnlunda glass och där fortsatte problemen med magen då jag skulle ta mjölk i kaffet. Då den laktosfria mjölken är slut så får jag havremjölk och jag märker att hon inte ens skakar den och det är rejäla klumpar. Jag påtalar det och hon säger att datumet är okey fast jag säger att det beror ju på när den är öppnad. Jag orkar inte bråka så jag chansar på att klumparna bara beror på att hon inte skakar mjölken. Ullis tyckte jag skulle gå tillbaka men jag orkade inte och jag vet inte om jag tyckte glassen var så god heller. Men jag har ju å andra sidan inte ätit glass på mycket länge. Ullis och Tim verkade nöjda iaf. Och så fick jag ännu mer ont i magen! :-) Sen så började jag att skrapa lite på huset och upptäckte att en pelare, till altanen, var dålig. Riktigt dålig faktiskt men jag åkte ned till NA Svensson och kikade och hittade något jäkligt bra. Rätt dyrt men det skulle stå emot det mesta och både täta och foga på samma gång. Sagt och gjort. Jag hade pillat ut det dåliga träet och nu skulle jag på med mitt medel jag köpt. Rätt pilligt och Tim hjälpte mig då det var svårt att både trycka ut det och få det på rätt ställe. Till slut var vi nöjda och det blev riktigt bra. Så istället för att riva allt så kunde man lägga en jäkla massa fler år på altanen. Bara hoppas det går att måla på nu. Annars var ju allt förgäves och jag råkade dessutom köpa fel färg och orkade inte åka och byta. :-0

Mot kvällen blev jag sugen på lite Zwift också och det blev 32 km på Watopia. Jag såg att Lionel Sanders var ute men märkte aldrig av honom. 

Tisdag och vi försökte kolla i SN om det var något reportage om våran nybörjargrupp, som Ullis kom på. Jag fick som vanligt cred men sade direkt att det var Ullis idé, någon ordning får det vara. Fast vi jobbar ju typ som i team så vi brukar ta åt oss tillsammans också. Hursomhelst så hittade vi inget i tidningen och vi funderade på om det inte skulle bli något. Reportern, på SN, sade ju att det bara skulle bli en liten blänkare. Nåja. Vi kollade iaf upp med en veterinär om Mirakels tillstånd. Hon har blivit sämre och vi fick lite tips om hur vi skulle göra. Det var en veterinär som ringde upp via en app och då kunde man förstås även filma Mirakel. Veterinären tyckte absolut att vi skulle åka till ett djursjukhus och kolla upp henne men tyckte inte det var akut. Senare på kvällen så var det då dags för nybörjargruppen och det kunde kanske komma några nya löpare. När vi kommer fram så ser vi att det åtminstone är två nya och det är en gammal jobbbekant, Wesskvinna och dessutom hade vi barn i samma klass. Det sista stämde även in på den andra kvinnan som var med, Hästrakan. Dessutom dök the Twin-brother upp. Han hade redan betalat in medlemsavgiften men ännu inte dykt upp på någon träning. Vi värmde upp lite försiktigt och sedan blev det lite längre löpskolning och sedan gav vi oss på en Supertusing. Det blev ganska perfekt och sedan var det dags för den ordinarie träningen och jag började känna mig lite hängig. Men nu var det 800-ingar med lite tävlingsfeeling då man outtalat skulle tävla mot varandra. Så det blev ett antal race och det var riktigt roligt och vi fick alla ta i ordentligt. Men på den fjärde intervallen så gick luften ur mig och det blev lite lätt jogg på slutet och sen tog Ullis och jag samt the Twin-brother ett varv i spåret och det fick räcka. Väl hemma så var jag riktigt varm och jag hade nog åkt på något skit. Vi åt ju iofs rätt mycket pasta- och skinksallad då vi fick mycket över efter att vi firat svärfar. Men mycket fick vi slänga och kanske åt jag en portion för mycket. Nåja, det var övergående och jag mådde lite bättre efter ett tag. Så lite mindre löpning än planerat men det gör inget. 

Måndag morgon och vi hade bokat in simning, vid Stensunds brygga. Men någonstans i bakhuvudet så visste jag att jag även planerat in en kund en morgon. Hmm... Vi satt iaf i bilen, på väg mot Stensund, när det plingar till på mobilen. Och då tänker jag att jag måste kolla om det kan vara det. Och mycket riktigt. Tio minuter i åtta så har det plingat till och det är bara att vända och Ullis messar att hon blir lite sen då jag har fått en kund. Så jag hoppar av och hon åker igen. Och strax efter åtta så kommer då kunden och jag skall kika lite på hans skates om de går att laga. Och det går riktigt bra och efter lite fnul så säger vi adjö och jag hoppar istället in i våra andra bil och drar iväg. Givetvis måste jag tanka den också... Så fyrtio minuter försenad så inser jag att det blir lite kortare simning men det gör mig inte så mycket. Jag tror att det viktigaste med simningen är antalet simningar och mindre längden. Jag ser att det simmas för fullt, när jag kommer fram, och Katten Jansson står på bryggan och verkar klar. Jag byter om och ser att CW, Tri-Mange och Ullis simmar där ute. Snart är jag också i och ser ser jäkligt nice ut. Jag provar de nya neoprenstrumporna, med plast under, och det gör att man inte fryser alls om fötterna, då man går i. Men de känns fladdriga och man får förstås in vatten så de är nog inte så aerodynamiska. Men men... Skönt att inte frysa fast det är rätt varmt idag ändå. Men mycket tång och annan växtlighet så lite på fötterna som skyddar är inte fel. Ullis kan ju ha fått ett bett sist. Jag kommer på att jag glömt att puffa så jag tar det lite lugnt och det verkar gå bra ändå. Nu är alla på bryggan och någon skriker skämtsamt att -Nu kollar alla på dig! Det gör förstås ingenting eller gör det just det? Det går ju så bra och kanske satt tekniken bra där. Jag är lite förvånad att jag inte känner mig flåsig, trots avsaknaden av astmamedicinen. Dock rätt varmt i vattnet. Så vid första bojen så bara fortsätter jag. Och så även vid andra bojen. Men nu har jag fått lite problem med andningen och jag får ta det lugnt. Det känns lite astmarelaterat och jag fokuserar på andningen och det går att fortsätta. Lite sämre med navigeringen mot båten och jag tar en boj på insidan istället men sträckan blir lika lång ändå. Men sjukt mycket tång och man fastnar då och då och får lyfta av den från huvud och axlar. Sista biten in och nu försöker jag trycka på lite. Vet inte om det gick så mycket fortare men det var en av mina bättre simningar. Jag nöjer mig med ett varv eftersom vi vill hem till Felix som skall iväg till Malaysia idag. Nu blir det frukost och Katten Jansson skall hem och äta hemma och snart försvinner även CW, som fick rejäla astmaproblem idag. Mina är dock mer köldrelaterade och hennes säkert mer normala vid typ ansträngning. Så det blir jag och Ullis samt Tri-Mange kvar och det blev förstås lite snack om Kalmar och annat kring triathlon och förstås cyklar. Det kan man prata mycket om. Väl hemma så var det Felix i fokus och snart kom han och blev hämtad. Det blir en spännande resa, bara att hoppas att det inte bara blir en massa regn för de åker visst i regnperioden. 

Sen kom I förbi och det blev en kaffe med henne fast efter ett tag så får de fika själva då jag går ned i Pain Caven, dvs träningsrummet. Jag tänker köra någon timme och Ullis tycker jag är knäpp då man kan träna ute. Men det går att köra så strukturerat på Zwift fast det är förstås inte alltid det blir så. Nu valde jag dock bara att köra på och spurta där det finns en spurttävling. Jag ser att Jan Frodeno är ute och han började lugnt med runt 2,2-2,3 watt/kg och tanken fanns att jobba ikapp och köra lite med honom men jag ville också börja lugnt och för mig så innebär det inte 2,2 watt. Jag började snarare runt 1,3-1,4 watt och låg där och tuffade på och så småningom så ökade jag och vid varje varv, det var Innsbrucks korta varv, så spurtade jag. Jag satsade rejält hårt på första men kanske lite tidigt och orkade inte hålla i hela tiden. Det blev dock rekord men det berodde ju mycket på att jag inte kört där på länge för rekorden gäller visst endast 30 dagar. På andra varvet så försöker jag vara smartare men jag lyckades inte slå det första varvet och det förblev rekordet men fyra spurter blev det. På sista varvet så blev jag omkörd av Frodeno och nu var det istället 5,4 watt/kg... :-0 Jag provade att bara hålla det i en kort stund men det gick inget vidare. Det blev till slut 31,5 km och tiden lite över en timme. Mot kvällen så blev det också en löptur och nu var det Strutsrundan och den är ju på 15 km så även det skulle bli rekord. Och en riktig triathlondag med alla grenar och dessutom i rätt följd. Lite segt i början men det tuffade på och vid kanske 5-6 km så kändes det riktigt bra. Men i slutet så var det alltmer stelt och stumt. Men femton km blev det och det är bara att inse att det kommer bli en jobbig dag i Kalmar den 17 augusti. Men ett pers kommer jag att jaga. 

Vi avslutade kvällen med lite Yatzy och jag retade Ullis innan att hon aldrig vunnit men jag hade ju å andra sidan kommit sist lika många gånger som jag vunnit. Och hur gick det? Ullis krossade både mig och Tim och gick 297 poäng. Det var nästan så det blev en värstingpoäng för hon lyckades med allt tills de sista två rutorna... Sen blev det sängen och jag var riktigt trött. 

Söndag och idag skulle vi överaska svärfar, som fyller 75 år. Dock inte denna dagen men idag passade det bäst och vi tänkte köra en heldag i Stockholm med lite picknick, Ferrarikörning och sen avslutande middag på restaurang. Så det skulle säkert bli sent så Ullis och jag ville få till träningen och då var vi tvungna att komma iväg tidigt. Och det skulle även bli riktigt varmt så det passade bra. Vi bestämde oss för att köra samma slinga, i skogen, som i torsdags men nu baklänges. Eller iaf väldigt likt den rundan. Vi började direkt med att springa lite längre på Å-promenaden och sen körde vi en lite längre slinga så man kom upp på Lundbyvägen. Kanske mest för att slippa den brantaste delen. Förra gången sprang vi ju nedför den... Sen vek vi in mot samma ställe som sist och försökte följa samma runda men vi fick korrigera på ett ställe där de huggit ned en massa träd. Eller om de nu blåst omkull. Det tänkte jag inte på. Sen så håller jag på att trampa på en orm, då vi skall ut i fårhagsskogen och Ullis, som nog blev biten sist, blev lite tveksam. Men hon följer efter och vi fortsätter som tänkt men avslutar hem istället för att springa in i den sista skogen som bara skulle lett en bit in på skolvägen. Det blev iaf typ samma längd och vi nöjde oss med sju kilometer idag. Sen var det lite bråttom och vi fixade och donade och snart satt vi i bilen. Ungarna skulle joina lite senare. Svärfar hade lurats med och de andra hade fått plocka ihop vettiga kläder och förstås plånboken. Men vid Järna så tänkte vi samlas och jisses vad förvånad han blev när han hela tiden så fler och fler barn- samt barnbarn dyka upp. -Men vad i helevete! lät det från honom men givetvis med ett lyckligt leende. Då förstod han förstås att något var i görningen men förstås inte vad. Han som bara skulle hänga på och bada med Milan. Och efter ett snabbt stopp på Decathlon, där vi köpte lite badskor, så var vi iväg igen och nu var första riktiga stoppet vid Hägernäsbadet. Där blev det picknick och lite bad. Bra start och vi lämnade över själva huvudpresenten som då var att åka Ferrari med Liveit.se. Han blev mäkta förvånad och snart var vi iväg igen för vi var tvungna att åka en liten bit till. Dock inte så långt men med barn med så måste man planera tiden lite. Så var vi då framme och nu var även Louise med man där. Så alla barnen till Krille var med; Bejnas, Louise, Ullis, Carro och Millan. Det blev en liten tur och sen ett fint kort med barnen och sen resten av gänget. Efter det så var det in i bilarna igen och nu mot Täby center där det blev lite egen tid och sen till restaurangen the Public. Helt okey och bra service. Dock har jag faktiskt ätit godare. Iaf till de priserna som indikerade på att det skulle vara en lite finare restaurang. Men det blev riktigt lyckat och vi avslutade med att bada i den superfina sjön, Sörsjön! Så nice och med en underbar naturkälla som man bara måste dricka ur. 

Lördag och idag skulle vi på kalas då lilla Melissa fyller ett år. Söt som en porslinsdocka! Och jag ser, i träningsdagboken, att det inte blev någon morgonträning och vi sov nog lite länge för det. Men det var varmt som sjutton och man blev lite svettig ändå. Därför var det skönt att se att vi skulle vara utomhus. Det var ett trevligt kalas men jag hoppade fikat och det var lite lättare då man glömt laktostabletterna. Annars så hade jag väl åkt dit på det. Jag har ju varit rätt hård med fika och läsk, på sistone och så även nu då. Fast alltså med lite hjälp. Sen åkte vi hemåt och hemma igen så var det middag och sen dags för lite cykling. Det blev ut på gamla Södertäljevägen och sen hem igen. På vägen ut från Vagnhärad så kör vi om två män och det dröjer inte alltför länge förrän de kör om igen och säger något till Ullis. Det var visst något om att de fått upp farten och att de hade kört långt. Jag var då lite före och tänkte väl att jag kör på och sen kan jag vända. Men snart ser jag att Ullis har åkt ifrån dem och jag väntar in henne. Det var nog jobbigt för det manliga egot men en av dem hade visst kroknat. Vid Järna så stannar vi och dricker och skall vända tillbaka när de kommer igen och nu stannar de och pratar lite. Trevliga killar men snart nog skall vi köra igen och vi åker åt olika håll. De fortsatte mot Södertäjle och vi åkte hem mot Vagnhärad igen. Det blev totalt 40 km och ganska precis 30 i snitt. Ganska skön vind i ryggen på slutet så hemvägen gick nog lite snabbare. Sen lade vi oss ganska tidigt då vi tänkte morgonjogga innan morgondagens kalas.