Torsdag och normalt så är det en relativt lugn dag på skolan men inte nu. På något sätt så skall jag hinna med alla prov och dessutom har det varit stökigt i vissa klasser. Men i det stora hela väldigt lugnt i min egen, det tackar jag för.

Hursomhelst så satt jag kvar längre än vanligt på skolan och mobilen hade laddat ur sig. Så jag var ovanligt avskärmad från yttervärlden och satte mig i bilen och åkte hemåt. En bil åker väldigt sakta i tvära kurvor och när jag åker förbi honom så sätter föraren på hellyset... Moget! Det var gott om tid att åka om och det säger väl mer om den personen men det är klart. Hen var väl orolig att jag inte skulle hinna köra om innan den mötande bilen, typ 300 meter bort, skulle komma. Suck! Nåja, det skakade jag bort rätt snabbt. Sen hemma så säger Tim att Ullis försökt nå mig och vill att jag hämtar henne. Bara hoppa in i bilen och när jag hämtar upp henne så vill hon bjuda på middag på Sushin i Trosa. Trevligt! Det tackar man inte nej till! :-)

Så var det då dags för Kalmar Ironman och Ullis och jag hade bokat en stuga på Stensö Camping från onsdag till söndag och för min del var det dags för revansch efter min miserabla insats förra året. Då jag simmade i en för trång våtdräkt och dessutom inte provsimmade i den innan. Men i år var jag taggad till tusen men det är så många saker man skall tänka på och så enkelt att göra upp en race plan och sen inte kunna följa den. Vi kom iaf ned till Kalmar smidigt och det blev en del hälsande på bekanta. Både vänner och så även affärsbekanta men många av de senare faller in i den första kategorin också. Jag mötte ganska tidigt grossisten för Orca och han visade en våtdräkt som skulle passa mig bra och jag slog till. Hmm, lite samma sak som sist men den här satt ju riktigt bra. Det visade sig faktiskt att den förra våtdräkten var ihopsydd i vaderna eftersom han hade smala vader. Jag är ju nästan åt andra hållet. Nåväl, det kändes skönt. Och en provsim i den skulle man ju hinna med. Men ganska snart så kommer rapporter om att vinden nu kommer från ost och det innebär helt andra vågor än vanligt och en kompis är riktigt orolig. Jag tror inte riktigt på rapporterna men ju mer vi kollar ju mer sannolikt är det att det kan bli så. Vi fortsätter att kolla på expot och jag får även prova ut ett par glasögon som jag skall ta in. De skiljer ut sig genom att själva stödet för näsan är annorlunda och det går att skalmen kommer högre och det ger mer synfält uppåt då man ligger i bågen. De känns riktigt bra. Vi fortsätter att ladda på med energi. Onsdag kväll träffar vi även lite bekanta över en bit mat på en finrestaurang men jag var nog ute efter enklare mat nu. Men det smakade helt okey. Iaf i början. Sen på torsdag så testar vi då att simma och vågorna är rätt höga. Tycker iaf vi. Kompisen säger att det är panik och han har simmat på en del av simbanan men jag gissar att förhållandena borde vara ganska lika. Men man blir lite orolig ändå förstås. Och rapoorterna fortsätter strömma in! :-0 Sen på kvällen så sitter jag och äter en energikaka när jag liksom tuggar helt snett och hårt. Aj, f-n! Jag biter mig fruktansvärt illa i tungan och vet inte vart jag skall ta vägen. Ullis undrar förstås vad som hänt och skrattar nog lite. Men jag kan inte prata och det värker riktigt mycket. Och det slutar inte värka och jag har sen ont i flera dagar. Sen somnar vi hyfsat tidigt men när jag vaknar så verkar det som värken gått ned, på samma sida, i halsen! :-0 Men jag gissar att det inte är förkylningsrelaterat men nämner säkert det till Ullis, typ 10 ggr... På fredagen så fixar vi iordning våra race-påsar och checkar in cykeln. Jag var inte helt nöjd med servicen på cyklarna då jag tyckte han var lite väl stolt över inställningen över bromsarna som dessutom inte var helt bra. Dock så tänker jag inte på att kolla dem själv ordentligt och det kanske jag skulle gjort. Men själva packningen av påsarna är lite jobbig för man har en plan över loppet som sen kanske får revideras väldigt mycket. OM man ens skulle komma förbi simningen. Hursomhelst så går fredagen ganska fort och vi är rätt trötta och somnar som stockar. Men jag får gå upp några gånger på natten för att lätta på trycket, man har väl laddat på gränsen. Sen vaknar vi och det med lite lätt ångest. Vinden har inte vänt och det blåser rätt mycket. Hmm, det kan mycket väl vara så att 10 000 kronor i bara startpengar gått rätt ned i sjön så att säga. Och typ lika mycket till i andra kostnader. Men vi är taggade och försöker att inte tänka på det. Vi äter vår frukost och åker sen ned till starten. Vi hittar en plats ganska fort och går sedan ned och fyller på cykeln med vätska. Ullis tycker det är dumt att kolla däcken mer än att bara känna på dem. Och det är nog rätt. Det var typ en vecka sedan de fixades. Så jag kollar inte min heller. Och tyvärr inte bromsarna heller. Sen går vi ned till start och ställer oss på typ samma ställe som förra året och sen dyker Tellan upp som vanligt med sina föräldrar. Han är inte alls orolig och det är bara att gratulera. När våtdräkten väl är på så börjar den jobbiga marschen mot start och vi hör först "Just idag är jag stark" och sedan Nationalsången. Det stärker lite men det är ångest. Rejält ångest! Sen är det nära och man nästan tvekar när man skall i för vågorna är stora redan från start. Och ned i vattnet och andningen är åt helvete! Jag får börja bröstsimma väldigt fort men gör några försök att crawla men får nära nog panik. Jag guppar till höger och får iaf ingen som vill simma över mig. Jag försöker trycka bort känslorna att det är kört och bara jobbar på men det känns nästan som jag är sist ganska fort. Det är jag förstås inte men jag kan, eller vågar inte, kolla bakåt. Några försök här och där till crawl men jag vågar inte riktigt. Jag vet inte hur länge jag kämpar till första bojen och efter den blir det bara värre. Och jag förlorar förstås massor av tid. Jag vet att jag försöker crawla ibland och när jag ligger på en våg och den bara försvinner så är det fritt fall en meter och det har man förstås inte varit med om förut. Och innan jag förstår att det går bra att fortsätta crawla så blir det massvis med växlande mellan bröst och crawl. Det är förstås mest bröstsim, eller vad man skall kalla det. Det är folk överallt som måste ha hjälp och folk som har stora besvär med kallsupar och man vet inte om man skall ropa på hjälp men jag har fullt sjå själv och måste lägga allt krut på mig själv. Jag får inte... Nä, jag får inte ge upp! Det skulle bara vara för mycket och jag skall verkligen ge allt och absolut inte ge upp förrän det är försent. Glasögonen funkar och ingen kramp än så länge. Till slut så har jag kommit längst bort på banan och jag får lite vågor i ryggen och jag crawlar nästan hela biten bort till nästa boj, där jag skall vända tillbaka. Nu simmar jag helt snett och folk på båtarna börjar ropa och jag hittar till slut den bortre bojen. Ja, iaf en kort stund då vågorna var rätt för mig. Så det blir till att åka tillbaka och nu har jag till och med gått på grund. En kille på en båt pekar förträffligt och nu blir det minst hälften crawl men känslan är overklig att liksom åka upp och ned som en jojo. Men det funkar och nu passar det bra att andas till höger. Sen är jag äntligen vid bojen och får vända in mot hamnen igen. Och nu är vågorna rakt bakifrån och det funkar hyggligt. Dock blir vattenläget annorlunda så det tar ett tag att få grepp på det nu. Många simmar på fel sida om de gula bojarna men de vinner inget på det så ingan rättar dem. Jag simmar nu rakt på och får faktiskt bröstsimma lite fast varför förstår jag inte då jag inte tjänade på det. Kanske för att ta igen mig. Jag har på något sätt överlevt och vill pusta ut. Jag känner att känslorna vill bubbla ut men får hålla det inom mig. Det är fortfarande långt kvar. Och nu under bron och spärrgränsen verkar jag ha klart och nu crawlar jag mer men det är lite vågor igen. Men snart nog har jag rundat bojen men jag bröstsimmar runt den och märker hur sakta det går. Så ganska fort går jag över i crawl och nu är det crawl hela vägen in. Typ 600 meter iaf. Och folk är som galna på bron och jag kanske öker lite då och vinkar faktiskt under ett crawltag. Men i nästa sekund så får jag världens kram i vänster bakre lår! Aj! Jag försöker trycka bort den och sen crawlar jag med benen bara släpandes. Stannar några sekunder och försöker förstå vart jag skall upp på rampen och fortsätter sen. Men när jag skall upp så lyder inte benen och jag krampar igen! Men vad f-n! Folk undrar vad jag håller på med men det går inte att gå! :-0 In i tältet och jag vill nästan gråta. Nacken svider sjukt mycket och jag undrar om någon har solskyddskräm och får en flaska slängd till mig. Jag sprutar på och skriker! Det gör skitont och svider MEGA-mycket. Det var visst skavsår från våtdräkten. Sen till cykeln och upp på den. Det går fort ut från Kalmar men rätt snart så viker man av mot Ölandsbron och nu är det motvind. Lite häftigt att cykla på bron och många tutar. Sen är det tuff sidvind och när snart, när man möter varandra efter en liten krok, så ser jag Ullis och hon skiner upp! Jag vill bara gråta! Shit! Hon klarade det också! Hur sjutton klarade hon simningen, tänker jag. Jag har ju ändå fått till min crawl och jag var osäker på om hon skulle kunna crawla i de här vågorna. Och att hinna bröstsimma sträckan i dessa förhållanden på våra nivåer trodde jag inte var möjligt! Jag vill berätta för någon men de skulle förstås inte förstå något. Men jag ler för mig själv och rätt snart är jag ikapp henne och vi får en stunds njutning genom att bara se på varandra och göra knoge mot knoge! Häftigt! Jag kör vidare och håller uppe ett rätt högt tempo och sen är det full motvind till östra sidan och sen är det sidvind upp igen. Över Alvaret och nu med vind i ryggen så uppförsbacken var inget att tala om. Fort ned från kyrkan och över Ölandsbron gick det rasande fort och jag hade 63,5 km/h där som snabbast. Dock så tycker jag det går riktigt trögt då farten var låg. Det kändes nästan som någon broms var på. Men men, nu var det med vind i ryggen och livet lekte. Fast det var väldigt varmt kände man då man hade vinden i ryggen och jag sköljer mig med vatten då och då. Och får jag i mig tillräckligt. Det var frågan. Jag hade inte behövt stanna en enda gång. Men jag började bli trött men tanken på att det skulle bli lugnare på cykelvägarna norr om Kalmar hjälpte. Fast sex mil kan vara långt om man börjar bli trött och nacken gjorde sjukt ont. Jag fick tyvärr sitta mer upprätt än ligga i bågen. Och när vägen inte var självklart så kunde jag inte ligga ned för då såg jag inget. När det var bättre markeringar så gick det lättare och det räckte att kika upp var tionde sekund typ. Till slut så kommer jag då in för växling och det känns underbart. Men kroppen känns trött och när jag skall få på mig de svara kompressionsstrumporna så går det bara inte. De är för trånga och efter en minut så avbryter jag och gör ett försök med de lite störra gula strumporna, som jag för säkerhets skulle plockat ned i påsen. Och det funkar. In med lite energi i de små bakfickorna och sen iväg. Eller iväg och iväg. Det händer inte så mycket och på cykeln så fick jag ont i halsen. Men man ligger inte på så hårt på så här långa sträckor. Men jag tvingar mig att jogga lite grand men det känns som en rejäl uppförsbacke då man har 40 km kvar och benen känns som stockar. Efter typ 3-4 km så kommer en station och jag känner att jag för första gången måste lätta på trycket. Jag tråcklar ned min tri-suit och pinkar och ser över axeln en bekant som verkar spana efter någon och säger något om att "nu måste han komma". Jag ropar på henne och hon skrattar och sade att de letade efter mig. Det var lite roligt och jag fick höra att det gick bra för hennes man. Hon sade något om att jag cyklat bra men det tyckte väl inte jag. Jag fortsätter iaf och tvingar mig att jogga mellan varje station men jag kanske gick lite för långt efter några av de första. Men sen vaknar jag till och håller ibland runt 5.10-5.15/km och det känns lätt och bra. Benen verkar komma igång men jag har svårt med energin. Jag kör bara på vatten och cola i början och gelen funkar inte så bra. Någon isotonic gick nog ned men det är typ alltid vatten och cola och mycket vatten över mig. I början borrar jag ned huvudet och bara kör men ju längre tiden går ju mer medveten blev jag om omgivningen och det är ju sjukt mycket folk! Det är riktigt roligt och man sporras. Men vid runt 20 km så börjar kramperna komma och det är främst vänstra bakre låret. Det borde jag ha stretchat mer innan. Några gånger även tendenser i det högra och även i bägge vaderna. Men det vänstra! Shit! Det är stenhårt några gånger och helt omöjligt att springa och det blir akutstretch. Och det blir bara värre och värre. Några funderingar har jag om jag överhuvudtaget kommer i mål. Vid runt 8 km kvar så kommer jag ikapp en kompis och i början så kommer han alltid ikapp mig då jag krampar men sen lyckas jag behålla mitt försprång och det sporrar mig lite att han är bakom. Jag borde ju också vara lite mer rutinerad och vill inte få stryk! :-) Sen är det nära och man vill gråta av lycka. Vilken dag! Och nu bara en lång raksträcka och jag ökar farten och PANG! Aj! Där kom krampen! En kvinna ropar! -Men det är ju så nära!? -Ja, men säg det till mitt ben, svarar jag! Publiken spanar in mig och efter tjugo sekunder försöker jag igen och samma sak igen. Nu hoppar jag på ett ben och kommer sen in på Ironman-mattan och jag gör lite gester till publiken och sen får jag för mig att spurta förbi en kille och ökar och krampen slår till! På mållinjen!!! :-0 Den som filmade fick härliga bilder och jag får nog försöka få tag på filmen! Jag jublar och är så glad! Men sen tar jag helt slut och kramperna börjar ta över och jag får hjälp medicinteamet och där inne så berättar jag förstås att jag är hela Kalmar Triathlons sämste simmare genom tiderna men jag gjorde det! Jag klara de värsta förhållandena de haft på simningen! Fy f-n! Jag är så stolt och känslorna svallade! Jag ombeds att vila lite med salttablett på tungan och jag blundar och vill se mig själv springa i mål men vad får jag se!? Jo två stora vågar som sköljer över mig. När jag försökt klara mig från den första och ta luft efter den så hinner jag inte utan nästa meterhöga våg sköljer över! Shit! Nästan traumatisk och jag får ligga en hel timme och få hjälp. Jag ville ju se Ullis springa i mål och när jag äntligen får tag på henne så gråter jag. Men hon mår riktigt dåligt och måste också ha hjälp. Ja, jäklars vilka bragder vi gjorde! Jag är så stolt över oss båda för idag var det riktigt, riktigt tufft! På något sätt så lyckas vi hämta cyklarna och ta oss hemåt till stugan och somna. Min tri-dräkt, som var typ oanvänd, förstördes helt av bara mitt svett. Sen märker jag att bakbromsen ligger på och man kan inte alltid fundera på om det även gjorde det under cyklingen eftersom det kändes konstigt i låg fart. Nu har jag fått rejält ont i halsen och även det gör att jag tror att det kunde gått bättre men framförallt så tror jag att energi och vätska kunde gjorts bättre för träningen är jag rätt nöjd med. Men det skiter vi i nu! Jag, och Ullis!, klarade det! YES! Jag tror min tid blev 13.20 och jag hade tre mål för loppet. 1. Klara av det. 2. Slå på pb på 12.20 3. Slå Sub11. Men de målen fick jag göra om under loppet. Nu var det viktigaste att göra det så bra som det gick och jag är nöjd. 

Ja, vilken intensiv helg det var! Den började med en föreläsning med Otto Elmgart på fredagen kl 18:00 och samtidigt startade vår löparklubb vår 24-timmarslöpning.

Föreläsningen då! På ngt sätt så tyckte jag att man fick veta för lite och på ett annat sätt så är det förståeligt då det liksom är en annan värld! Jag fick ju själv bryta 6-timmars så jag var lite sliten efter Vasaloppet men nu pratar vi en helt annan dimension. Sjukt många höjdmeter och dessutom får man ta med värmen i beräkningarna. 217 km genom världens varmaste öken. Däremot tog Otto ned dramatiken med värmen då det fanns så bra skyddskläder så det var faktiskt ganska svalt. Jag hatar mig själv men jag blev faktiskt lite sugen... Efter föreläsningen och en intensiv frågestund så började Otto själv att springa med och då hade två av våra löpare redan sprungit sina pass och jag och Ullis for hemåt för lite mys med familjen. Men jag hade lite svårt att koppla av då jag skulle springa mellan 01-02 och det var lite segt att komma upp och iväg. Men väl på plats så blev jag så endorfinstinn så jag satte upp ett alldles för högt tempot och så fort jag blev själv, då Otto tog lite käk, så drog jag iväg i 4.30-fart Men usch! Det slet och jag stillade mig rätt snabbt. Otto gjorde sällskap och planen var att ligga och puttra i 6-minutersfart men ofrivilligt så var det svårt att springa långsammare än 5.30-5.40 Men riktigt kul och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Som vanligt så var det mest jag som pratade. Sen upp tidigt för att ta emot Stockholm Speedskaters på lördagen. Tyvärr ganska klent med folk men ändå väldigt trevligt. Därefter blev det en liten tur på racern tillsammans med Ullis Bernhardsson innan vi sprang lite på banan då vi firade med klubben då siste person gick i mål. Sen söndagen var det funkisjobb för hela slanten

  Såg proffsigt ut iaf...

Klent psyke...

Tisdag och "stegar" stod på programmet. Ullis och jag hade tänkt komma iväg lite tidigare för att få några extra kilometrar men det blev som vanligt lite småstressigt att bara komma iväg i tid och vi välkomnar ytterligare en som vill gå med i klubben och det är kul. Såg förresten sen på mailen att ytterligare en gick med och en tredje verkar också på gång. Kul när det hela tiden växer, det visar att vi gör något rätt iaf! :-) Hursomhelst så drog vi igång träningen med uppjogg och min tanke på att gå i ett och ett halvt varv försvann och jag ser i efterhand att både Ullis och jag fick en skenande puls ganska direkt och det verkar bli så då man inte värmer upp för det borde sett annorlunda ut om det var dåliga signaler. Jag körde på lite hårdare på slutet och höll nästan jämn fart med Sjöslaget men han var förstås inte lika trött som jag var på slutet. Sen blev det stretch och jag passade på att byta skor till DS Trainer då jag ville få in lite mer fartkänsla. Uppjoggen gjordes i Jako-skorna som för övrigt är underbara men som inte görs längre, tyvärr. Sen fick vi inte lite bålstyrka och lite utfallssteg innan löpskolningen. Jag märkte ganska fort att jag återigen taggat till mig. Hela dagen hade jag var taggad för kvällen men ju längre dagen blev så blev jag alltmer trött och när det dessutom strulade till sig lite innan strängningsdags så började luften gå ur mig. När intervallerna sedan började så drog Sjöslaget och Rydholmen iväg ganska raskt och jag anförde en grupp men första 2-minutaren snittade vi på 4.32/km, och det var lite klent. Men sen höjdes farten och jag började hela tiden få lite luckor bakåt och det inspirerade förstås. 4-minutaren sen gick i snitt på 4'16 och det gick istället lite för fort. Första "sexan" drog jag i 4'19 och nu blev det större luckor men även jag var väldigt trött men dolde det ganska väl. De övriga måste trott jag var dopad men frågan är om jag skulle klara hela passet. Tvivlet började växa. Nu 8 minuter och det var bara att bita i! Jag sneglade hela tiden på de som hade lite koll på tiden och skulle det aldrig ta slut! Till slut så stannar folk och jag skriker till och pustar ut. Skriker gör jag förstås för att vidarebefordra att uppmärksamma att vi skall stanna. Nu gick det i 4'25-fart. Lite långsammare men absolut ingen katastrof men helt klart förståeligt. Sen så gick vi nedåt igen och fastän det nu var 2 minuter kortare så fanns absolut fortfarande tvivel på om jag skulle klara det. Nu hade jag lite mer koll när vi skulle stanna men när det ropas till så är det tyvärr en minut för tidigt och folk stånkar och stönar och vi är alla lite tveksamma. Efter en kort stund så är vi alla igång igen då vi förstår att någon har missat en minut och vi förlorar 17 sekunder. De första 5 minuterna höll vi 4'24 och den sista biten gick i 4'27-fart men kanske några sekunder snabbare då det blev lite tokigt med start och stopp. 4-minuter därefter och det gick i 4'25-fart. Sen började Thellen vakna och det är absolut inget som förvånar och när det var 2 minuter kvar så satte han en jäkla fart och jag fick bita mig i tungan för att inte dras med och jag ser klart en fartökning direkt när han sprintade förbi men sen lugnade jag mig och fick en snittfart på den 2-minuten på 4'17. 

Rejält trött men nöjd! Kanske kunde varit lite lugnare men jag orkade hyfsat bra och en del pannbandsträning är nog bara nyttigt! 3 varvs lugn nedjogg, jag joggade ned med Kihlis och pratade lite kost. Det är helt klart infekterat i de där debatterna men även mycket intressant. Jag har svårt att se att det skall vara så svart eller vitt. 

Sen var det fort hem och duscha för att sen fira Tim! Eller vi hade faktiskt firat honom innan träningen men nu skulle vi se en film som han fått. Apornas planet och den var riktigt bra. Kanske tappade lite i slutet men vilken bild det blir med blueray! Jisses! 19 år är Tim nu, det är inte klokt, vart tar åren vägen! :-) Men härliga år så man skall inte klaga. Nästa år blir det nog ett riktigt partaj! :-)

Ja, kanske var Telenor-reklamen den utlösande faktorn för jag hade gått och sneglat på en klubbkompis fina motorcykel men när jag kikade lite på Blocket så hittade jag ett riktigt fynd i Hedemora och visst... Det kanske inte var riktigt rätt läge, jag kanske inte borde... Och så vidare. Men vad f-n! Man lever bara en gång och både Ullis och jag gillar att åka så varför inte. Först var vi faktiskt på loppis, på ngt som kallas för Lissma Park, och blev av med lite gammalt och sen tänkte vi dra upp till Hedemora för att ev. köpa hojen. Men vi höll knappt på att komma ut ur stan pga alla vägbyggen så när vi skulle tanka vid OKQ8, i början av E18 ut från Stockholm, så vet vi inte vilken väg vi skall ta och får istället åka in på Statoil och sedan i princip åka tillbaka in mot stan en bra bit för att sedan komma tillbaka rätt väg. Rätt irriterande då man ändå har en bra bit att åka. Hursomhelst så kommer vi fram och motorcykeln ser jättefin ut och den känns helt rätt! Bra pris och det är en 06:a som bara gått 1600 mil. Jag får med toppbox och motorcykelkläder. Hjälm fick jag hoppa in på Biltema innan och köpa. Sen var det bara att bege sig hemåt och fy satan vilket monster! Grymt bottenvrid och ligga på 5:an i 113 km/h och bara gasa på ger en stark effekt! Man tror inte att så mycket skall hända men bara det är lite häftigt och när man istället växlar ned till 3:an och drar på så är det fyrverkeri! :-) Ha ha, så häftigt! Nu är det bäst att inte skriva för mycket så farbror polisen drar förhastade slutsatser! ;-) Skämt åsido så måste man gasa på ngn gång men att nosa på topphastigheten som sägs vara 289 km/h finns inte på kartan. Sådan kris har jag inte fått så jag längtar efter döden! :-0 Nä, bara att glida runt och ta svängarna genom att luta ned bågen lite är underbart. Idag så var Ullis och jag ute på en liten tur. Det blev en snabbis först till Ullis pappa och Mona där vi visade hojen och sedan till Sille Krog för att få i oss lite matigt. Ungarna gjorde lite käk men räknade nog lite fel. Sen tog vi en tur till Trosa och körde "Raggarrundan" men den var inte riktigt som förut eller så är sommaren helt enkelt slut! ;-) Väl hemma så röjde vi lite i vårat lilla garage, tvärsöver gatan, så att vi kunde få in hojen. Undrar vad den väger förresten! Den är sjukt tung då den står stilla men på vägarna så är den följsam som sjutton! Jag är grymt nöjd. Det är förresten en GSF 1200 S - Bandit. S står nog för Sport! ;-)

Så var det torsdag och maralöparna var ju inte med då de skall vila men Ullis har känt av halsen och sprang dessutom inte igår så hon tänkte provjogga lite. Maria U skulle jogga från Vagnhärad till Häradsvallen och möta upp oss där. Och när Ullis och jag kommer fram till Åda så möter vi... inga alls! Lite tråkigt och eftersom Ullis skall ta det lite lugnt så tar hon bilen bort och jag springer dit. Jag tycker det känns jäkligt skönt men det är ju bara i början och sånt kan ju ändras. Och känns inte halsen igen lite... jo, kanske! Trist! Men jag ger det ett försök. Oftast så brukar det försvinna och förr i tiden, då jag tränade mycket, så hade jag full koll på vilka förkylningar som det gick att springa bort och vilka man skulle vara försiktig med. Hursomhelst. Jag möter Micke F, i sin bil, och han har redan sprungit då sonen David tränade fotboll. Sen vid vallen så står Ullis och väntar och Johan T dyker också upp. Så vi väntar in Maria och när hon väl kommer så .. haltar hon! :-0 Aj då! Benhinnebesvär och kanske inte helt oväntat då hon körde jättehårt i tisdags. Skynda långsamt, Maria! :-) Ullis gör Maria sällskap och jag gissar att de går tillbaka och Johan och jag börjar springa. Det känns helt okey och vi pratar om det mesta men även förstås även om banan. Jag har nog aldrig sprungit femman förut. Som är med i Hedebyloppet, dvs Hedebyloppet 5 km. Den är grymt omväxlande och startar med en riktig sugande backe så det gäller att hålla igen lite från start. Löpningen går riktigt bra och visst flåsar man i vissa backar men det går rätt bra och Johan tycker jag har förbättrat mig och det måste jag nog ha gjort men det är långt kvar. Vi springer i typ 5.20-fart, gissar jag. Sen vid våtmarken så är det ju alldeles underbart men kanske lite svårt att springa om men då har man ju sprungit runt 3,5 km och borde ha positionerat sig och det finns ju fortfarande plats att springa om de sista 600 meterna typ. Vi flåsar lite då vi är klara och jag har bilen kvar då Ullis gick iväg med Maria så jag tar bilen hem. Skönt och lugnt pass!

På väg hem i bilen!

Sen möter jag Ullis och vi springer lite till - skönt!

Så var det tisdag igen och ett litet specialpass eftersom Stockholm Marathon närmar sig för en del och det gjorde förstås att vi pratade lite om det också. I övrigt så var det tuffa 400-ingar för alla andra men även för mara-gruppen som dock körde en snällare variant. Men redan på uppjoggen så kändes det lite sisådär då jag åt fel och lite för mycket samt lite för nära inpå passet. 2 kycklinglår och potatissallad gillades inte av magen då det skulle springas intervaller. Det blev en hel del löpskolning och det kändes helt okey. Sen var det full fart och första intervallen gick lite för fort och jag tror jag ropade till på Sandra att hon körde för hårt, hon var grymt taggad, tror jag. Den gick nog på 1.31 Anders S och jag hade tänkt att köra ihop men sen dök Sandra bara upp igen och hon måste ha legat precis bakom på första och andra intervallen för sen hängde hon med hela tiden och både hon och jag låg nog på gränsen och jag vet inte om det var farten eller maten som var värst men jag var iaf tvungen att sänka innan det skulle gå helt åt pipan. Vid någon intervall så kände jag att det var nära och då man har halva passet kvar så kändes det inte så superbra direkt. Och försöken att sänka farten gick inte så bra då både Anders och Sandra var taggade. Och när jag, efter andra setet, måste gå iväg så missar dem att de skall ha Set-vila utan kör på igen med en intervall. Då blir det lite konstigt och sista setet blir lite som det blir. Jag känner mig stum i hela kroppen och magen protesterar. De andra kämpar dock på och satsar då på 3 stycken intervaller då de redan klämt in en extra på Set nummer 2. Jag ger iaf upp efter 200 meter och försöker bara jogga men jag har magknip och det är knappt att det går att jogga. Nåväl, det är härligt att se allas insatser och med alla leenden man ser så kan man inte annat än att vara nöjd! Grymt bra jobbat av alla!

Sen passade vi på att ta ett kort men tyvärr hade några försvunnit innan.

Grymt gäng!

Mina tider (samt Anders och Sandras)

1.33,5

1.31,0

1.33,3

1.31,6

1.34,8

1.32,8

1.37,5

1.38,9

(Anders och Sandra körde en själva av bara farten, tid ingen som vet)

(Anders och Sandras intervaller)

1.44,6

1.39,9

1.37,4