Två böcker på kort tid. Först ut var Vintereld med Anders de la Motte. Det var en av de bättre böckerna och Anders skriver levande och bra. Man får dock inte den bästa känslan av huvudpersonen så där skulle han ha vunnit på att få in lite mer på just henne. Hon blir lite opersonlig på något sätt.

Huvudpersonen heter Laura och när hon ärver en gård med rätt så mycket som hör till så dras gamla intriger igång och det blir en jäkla röra men det är spännande. Kärleksbekymmer som verkar komma upp till ytan och personer som inte riktigt är de som man trott. Boken får 4/5.

Strax därefter skulle jag till Mora och jag slänger ned två tunna böcker och den jag började läsa blev ”Jag älskade honom”, av Anna Gavalda.

På fredagskvällen läste jag ju ut ”Jag älskade honom”, skriven av Anna Gavalda. Den var skriven på ett sådant sätt att allting utspelas i ett och samma rum och det är djupa samtal mellan en bedragen sonhustru och hennes svärfar som alltid varit en tillknäppt mus men allting är inte som det verkar vara. I stugan så börjar känslor och hemligheter nystas upp och det kommer fram saker som huvudpersonen Chloe inte hade en aning om och inte många andra heller. Om svärfadern alltså.

Boken är helt okej och skulle nog kunna göras ännu bättre, med minimal budget, som film. Den får 3/5, inte mer och inte mindre. Skulle den vara lite tjockare så hade den förlorat på det.

Mot skolan och jag såg att Trimtex börjat få iväg våra tröjor som blev fel vid leveransen. Vi fick prova en modell och sedan fanns de inte som val och vi utgick ifrån att det bara var ett annat namn. Som tur var så fick vi behålla tröjorna de skickade fel så jag har ytterligare en tröja att använda när, eller om (!), jag går ned i vikt. 

På tåget så läste jag lite i boken och nu har rättegången avslutats men huvudpersonen har det ändå tufft då många av släkten lierat sig med gärningsmannen. Några nya dokument som jag skickat in till Trosa kommun hade också blivit godkända och det är frågan om vi ens orkar hålla på då de skall ha in så himla många dokument. Vi är ju en enkel klubb och har inga ambitioner att ansöka om mer pengar än att få subventionerat pris på löparbanan. Nåja, vi får se hur länge vi orkar men det handlar väl bara om att få rutin på det. 

Full fart med dans, på lektionerna, det var riktigt kul att se. Ullis ringer och hon är på väg in till stan. Vi bestämmer att jag tar bussen mot stan men det är knas med tiderna då en är riktigt försenad. På något märkligt vis tar jag fel buss och den jag hoppar på tar vägen via Arnö. Så irriterande. Nåja. Ullis tar upp mig vid Däckcenter och sedan bestämmer vi oss för att äta på Ariu Sushi. Idag valde jag en kyckligrätt som är riktigt god. Det blir nog min nya favorit.

Efter maten så tar vi en tur till Påljungs hage och tar en tur där och köper lite gott till helgen. 

Kvällen avslutas med att se på the Notebook. Den har vi sett förut men den är så bra så den var inte dum att se igen. 

Jag avslutade med att läsa slutet på boken som är Den lilla fången, skriven av Jane Elliot. Boken handlar om en tjej som redan från fyra års ålder blir psykiskt och fysiskt misshandlad av sin styvfader som endast är 14 år äldre än henne. Sjuk berättelse och tyvärr är det en sannberättelse. Man bör läsa någon sådan här bok ibland men man får inte deppa ihop för det mesta i världen är bra, det får man inte glömma. 

Kom iväg lite sent, på morgonen, och fick traska på ordentligt till tåget. Sen passade jag på att läsa i boken och nu började det att bli riktigt spännande. I övrigt så höll jag mig fortsatt lugn och var inte med mer än att dansa lite Sid Shuffle men var med lite mer i en specialgrupp då det var en svår Just Dance-dans. Pust! Jag körde lite gym också innan jag hade tre utvecklingssamtal i följd. Bra drag och jag blev klar snabbare än väntat och kom iväg med en bra buss. Alltid skönt!

Jag fortsatte läsa i boken och att jag kom iväg tidigare spelade visst ingen roll då det inte gick någon bra anslutningsbuss. Jag fick vänta in tåget och hann gå en sväng på stan innan. Tyvärr då det blev lite godis. 

Sedan mot tåget och jag fortsatte att läsa i boken och när jag går hemåt så ser jag helt plötsligt ett busskort på backen och tar upp det. Det står ett tjejnamn och när jag tittar upp så går en flicka typ 50 meter framför mig och jag ropar namnet som står på kortet. Hon vänder sig lite försiktigt om och ser lite rädd ut. Jag småjoggar lite och ropar igen. Nu lite högre. Hon vänder sig om och jag håller upp kortet och pekar på det så hon stannar. Jag frågar om hon heter just det namnet som står på kortet och hon svarar försiktigt: -Ja... Då säger jag att jag hittade kortet på backen och ger det till henne och jag misstänker att hon nog blev rätt glad. Jag går tillbaka då jag nu kommit en bit ut på ravinbron och jag skulle ju vika av innan. En god gärning och sådant känns alltid bra. 

Så var det tisdag och frågan var om jag skulle kunna träna men löpning är fortfarande inte att tänka på så jag ställer om till cykel, igen. Det blir ett rätt tufft pass då jag följer en Robopacer som kör en backig bana. Det blir hela 182 i snittwatt och pulsen dunkade iväg till 145 i medelpuls. Faktiskt ett steg i rätt riktning och jag kände mig nöjd. Förra gången var det ju 177 i snittwatt och runt 150 i snittpuls. Hopp om livet ju! :-)

Jag avslutade med att läsa ut "Selfies" och vad skall man säga. Ha, Jussi Adler Olsen, skriver ruggigt bra och jag ger boken 4/5. Riktigt grym! Vissa kanske tycker att det händer lite väl mycket men jag tycker att han ändå balanserar upp det bra. Som en deckare skall vara. En rolig detalj är när huvudpersonens svärmor skall ta selfies och hon frågar när hon skall bara ta av sig kläderna. Det lite tråkiga är att hon blivit dement men just selfies gjorde att utredningen svängde. 

Måndag och jag läste slutet på boken som heter "Saknad". Den handlar om en utstött tjej som egentligen växer upp i ett välställt hem men hon rent ut sagt mobbas av sina föräldrar och speciellt sin mor. Det gör att hon väljer att leva utanför det vanliga samhället och helst av allt vill bli lämnad i fred. Av en slump (?) så blir hon huvudmisstänkt för mord och det där med att leva utanför samhället tar en hastig vändning. På något konstigt sätt så känns boken tjockare än vad det än för den är rätt tunn. Bra fart och man vill inte sluta läsa. Den får 4/5

På skolan var det bra fart och nu är det fokus på dansen men några klasser hade lite kvar att visa med gymnastiken så det blev lite blandat. 

Sedan hem och Harald var schysst och skjutsade mig så jag hann med tåget. 

Väl hemma så pluggade jag på och vi tittade lite grand på Bytt är bytt.

Ja, vad är konst värt? Så mycket som någon betalar och lite roligt är det ju när två konstverk på något sätt är så långt ifrån varandra men ändå inte...

Onsdag och på skolan var det full fart med gymnastikredovisningar och det känns alltid lite jobbigt när man själv är sämre än eleverna, vilket jag är på rätt många saker i gymnastiken. Men det är bara att erkänna. Just gymnastik var min akilleshäl och kanske lite dans. 

Först så läste jag dock ut en bok innan jag drog iväg till skolan och jag satt och läste ut en bok på morgonen. Den heter "Hur man förälskar sig i en man som bor i en BUSKE". Författaren heter Emmy Abrahamson och hon skriver lättsamt och roligt. Det handlar om en svenska som jobbar och bor i Wien som engelsklärare. Man får följa henne och hur hon lever. Plötsligt så träffar hon på en uteliggare som vänder upp och ned på allt. Till slut blir man nästan arg på henne och Emmy lyckas verkligen med sitt konsttrick att man lever sig in i huvudpersonens känslor. Rolig och spännande bok. Den får 4/5. 

Tillbaka på skolan och det var alltså bra fart och jag hann även plugga lite och skicka iväg några snabba mail om vårat kommande lopp. Allt verkar gå bra. 

På vägen hem så hinner jag med en bra buss och har lite tid att läsa min nya bok som heter "Ser mitt huvud tjockt ut i den här?". Jag tänker att jag tar en kaffe och en liten kaka på caféet på Centralstationen och det var första gången jag var där inne. Ägaren var dock så pratglad så min tänkta lässtund blev istället till att lyssna på ägaren som pratade om allt möjligt. Till råga på allt så håller jag på att glömma boken men som tur var så slutade han inte att prata då utan ropade till mig. Nu kommer jag inte ens ihåg vad han pratade om... 

På tåget och jag hann läsa lite men somnade snart till. 

På kvällen så röjde vi rejält i en låda och jag försökte sortera upp det på sängen. Sedan hittade jag en gammal däckare som gör så att lyset tänds automatiskt. Hm, den har jag svårt att släppa så jag började kolla om jag kunde montera den men det såg alltför krångligt ut så jag ritade upp trådarna så kanske man kan kolla upp det med en elektriker senare. Och imorgon kommer en elektriker på besök...

Just ja! Jag läste klart en bok för några dagar sedan och den har legat hos oss ett tag. Den är skriven av en släkting till en jobbarkompis till Ullis och det är förstås lite småläskigt att recensera den men vem vore inte jag om jag inte vore ärlig. 

Den heter Den längsta dagen och är alltså skriven av Sebastian Sterner. Det är lite science fiction och det är som ett parallellt universum med en jord som liknar vår men ändå inte. Man får följa en kille som är lite tillbakadragen och hur hans liv varit och hur hans drömmar är. Hela samhället skall vara lite som vårat med våra klimatkriser men här är man lite längre fram och nu har även jordens rotation börjar strula och den saktade av innan den återtog sin normala takt men tyvärr så börjar den sakta in igen och det är nu det blir problem. Med min mensa-hjärna så kan jag köpa en hel del, med lite fantasi, men när även rotationen runt solen stannar av utan att den åker mot solen så blir det alltför mycket. Dock så är handlingen så pass bra så jag bortser från det och man kan knappt bärga sig innan man får läsa igen. 

Det handlar mycket om relationer, drömmar och att våga leva. Den får hela 3/5! 

Boken under är nästa projekt och av en händelse så heter den författaren också Sebastian. 

Så kunde jag då slå igen pärmarna på min senaste bok och den här boken kanske blir svår att hitta för den som blir sugen att läsa den. Den finns förstås på mitt och Ullis bibliotek så har man den stora äran att känna oss blir det lättare. 

Boken heter VÅLDTAGEN och är skriven av Joy Fielding och trots hennes namn så är inte glädje det som beskrivs i boken. Jo, initialt då eftersom det handlar om en lycklig hemmafru, mitt i livet, som sköter sina sysslor och har det faktiskt ganska bra. Tills den dag då bomben briserar och allting tar en fullständig vändning då hennes lilla dotter råkar ut för något fruktansvärt och det är så illa så det lilla hopp man hade försvinner ganska fort. Gail, som hemmafrun heter, får lida alla helvetets kval och när inte polisens resurser verkar räcka till för att hitta förövaren verkar hon förstå att hon får göra det själv. Hur långt kan hon gå och klarar hennes familj av det?

När jag slog igen boken kände jag att den är riktigt bra men det berodde nog på en bra slutkläm så när den har landat lite så sjunker den från en 4:a till 3,5, gott nog. Riktigt bra och den kan jag rekommendera. Lättsamt språk men ibland så kommer orden lite i fel ordning, det kan bero på att den är skriven 1986 och språket är förstås också därifrån. Absolut en bladvändare och kanske gjorde jag den inte riktigt rättvisa i början då jag läste knappa tio minuter i taget på morgonen innan jag gick till bussen.

Onsdag och det var återigen dags att bege sig mot Nyköping. Denna gång behövde jag visst åter säga till om att det var reskassa och jag börjar bli rädd att något blivit fel. Mina tusen kronor kanske inte blev ett månadskort utan istället så blev bara kortet laddat så det räcker typ åtta dagar max. OM det alltid skall dras pengar menar jag. 

På stadsbussen verkade det dock fungera som vanligt och snart var jag på jobbet igen. Denna gången nästan i tid och det var ju ett fall framåt. 

Nu hade jag fått bättre snurr på mina NTA-lådor men man stöter alltid på patrull lite här och var. Jag får väl skriva en lapp imorgon och förklara om det är något jag inte förstått. 

Hursomhelst så började jag bli allt mer trött och min höft började värka. Det kanske inte var så konstigt för trots att jag bara är på jobbet så fick jag 12 000 steg igår och idag var jag uppe i över 8000 steg mitt på dagen. Det blir väldigt många korta snabba stegförflyttningar och jag som inte rört mig på flera veckor. 

Hursomhelst så var jag helt slut när jag gick hem och jag var så trött så jag orkade inte ens sova utan scrollade lite på mobilen. Rätt som det var så hör jag "Vagnhärads station!" och jag förstår att jag missat att stiga av på min vanliga station. Ajdå! Jag säger hejdå till några gamla elever och får pulsa hem lite längre idag. 

Ullis hade skickat en bild på maten och det såg ljuvligt ut! Vilken ynnest att få kliva in från snöovädret och in i ett varm hem där maten redan är klar - wow! Det värmde och nu kändes det bättre. 

Vi tog det lite lugnt även idag men jag skulle få hämta böcker så det var bara att gå ut i kylan igen. Det var Bengt och Ingrid som var snälla och ville skänka och jag var jättetacksam. Jag visste dock inte hur mycket det var så jag traskade bort först och såg att det var mer än jag trott så efter lite prat så gick jag hem och hämtade bilen och kom tillbaka.

Då såg jag också att råttan jag blev skrämd av istället var ett konstigt runt löv som blåste runt. Ha ha! 

Jag packade in och tackade för mig. 

Hemma så packade jag bara in böckerna i hallen och undrade var Ullis var. Hon låg på IR-madrassen och läste en bok så jag joinade henne på sidan och fortsatte läsa min bok som heter "Den onödige mannen" skriven av Erik Helmerson. 

Den onödige mannen

Det står att det är en stark och utlämnande roman och jag kan bara instämma. Den växer efterhand och tar upp relationsproblem. Sådana som uppstår då man inte liksom förstått varför den andre reagerar som den gör och till slut så gör man saker som hämnd. Det står också att den är rappt skriven och väldigt kul och även det kan jag instämma. Dock kanske jag skulle tagit bort väldigt men visst har den sina poänger. 

Huvudpersonen Peter har liksom tappat bort sig själv och blivit mer och mer försiktig. Till slut är måttet rågat och han vågar säga ifrån. Ibland så är det som han själv blir förvånad då munnen börjar prata. 

Boken handlar i mångt och mycket om civilkurage och är relativt mörk. Jag skulle vilja skriva lite om slutet men vill heller inte spoila något. Jo, det kanske är att man ändå får ut något av boken. Man kan slås av att man faktiskt inte skall vara så feg och jag vågade ju faktiskt både vara med i teve och i radio på kort tid men det kanske inte var så modigt i jämförelse med Peter.