Onsdag och på stadsbussen så ringer Pingis-John och undrar om det kan bli någon pingis och det kanske det kunde bli. Han plockar med sitt racket och det skulle innebära en riktigt tuff match och frågan var om jag ens skulle kunna tävla. Troligtvis skulle det endast bli lite lätta träningsslag, sade jag. 

Han mötte upp mig tidigt och han hade plockat med sig ett rengörings-kit och han frågade om jag ville testa men han fick göra rent mitt racket och jäklars! Det blev som nytt och nu blev man taggad. 

Så var det då dags och efter att ha fått igång alla med koordinationslekar så blev det absolut en match. Det var dock helt omöjligt i början och i ett nafs hade han 2-0, i set. På något konstigt sätt så lyckades jag skärpa till mig och sen hade jag utjämnat och nu skulle det avgöras. Jag var egentligen helt slut men lyckades med både tur och skicklighet utklassa honom, i alla fall poängmässigt, och segern var min. Det var en skön revansch från förra gången. 

Sen var det full fart med lektion, lunch och sedan lite lugnt innan ett möte. Jag inser att jag inte kommer hinna till bussen och det är bara att i lugn och ro traska till bussen. Till nästa buss var det förstås helt lugnt. Tänkte jag... 

En buss kommer men det står ingenting på den och den saktar in. Till bussterminalen? frågade jag och han svarar ja. Så rullar den på och jag ser att skärmen på insidan fungerar och det verkar ju stämma med Sporthallen på tur. Jag tittar ned i mobilen och rätt som det var så rullar vi förbi skolan igen. Men vad f-n! tänker jag. En kille försöker få bussen att stanna vid skolan men -Det är förbjudet att stanna! svarar chauffören. Dock helt fel, tänkte jag, då hållplatsen stod med på listan. Det är lite upprört i bussen och ett par säger att jag kan gå över vid badhuset och ta nästa buss därifrån. Jag ringer Ullis och berättar vad som hänt. Jag ser att en buss kommer men det är lite för långt ifrån så jag får vänta tio minuter. Jag bestämmer mig dock för att gå ned till Stockholmsvägen och när jag närmar mig så kommer det en buss och jag lubbar på! Jag hinner precis och när jag är nere vid terminalen så ser jag att jag precis missat en buss och jag får vänta ytterligare 30 minuter. Så sjukt irriterande. Rätt som det var så kommer den konstiga bussen och ut stiger den förvirrade chauffören och han går ut och ser förvånad ut när han ser att det inte står något på bussen och han håller på och fixar lite grand och det märks att han är ny på jobbet. Nåja! Värre saker har hänt. 

Till slut är jag hemma och vi tittade lite på teve och det blev det lite lustiga datingprogrammet som vi fastnat för. Tror det heter Din mamma, min pappa. Sen var det bara att lägga sig men jag fastnade lite med mobilen och spelade lite schack. 

Tisdag och det var dags att bege sig till skolana men då måndagen försvann så försvann även en stor del av veckans planeringstid så det blev ett annat upplägg än vanligt. 

Väl på skolan så kändes det som om man aldrig varit borta och det flöt på riktigt bra. Det var orientering och styrketräning på agendan och sen lite koordinationslekar. 

Sen hem och på bussen hem blev man riktigt seg och helt klart så sitter helgen kvar i benen. Lite mat i magen och sen var det bara att ta bilen ned till träningen. Givetvis var det ingen löpning idag för risken för skador torde vara nästintill 100%-ig. Det blev uppstart och sen endast promenad med lite hejarop och små tips när löparna drog förbi. Riktigt bra fart och man blev riktigt peppad. 

Vi hann för övrigt slänga lite på återvinningsstationen och hemma kom vi bara ned i varv och försökte somna. 

Måndag och det var skönt att sova ut och ha en extra dag ledigt. Efter frukosten så betalade jag in företagsskatten lite sent och det är lite surt att behöva betala skatt då man inte säljer så mycket. Det får jag i och för sig igen senare. Nu sålde jag dock ett par skates nyligen men det är sällsynt då jag jobbar heltid som lärare. 

Sen drog vi upp till stan, då Ullis ville köpa lite kläder, och det blev Kungens kurva. Hon hittade dock ingenting men så var vi inne på Claes Ohlson och där såg vi en prisvärd paviljong och varför inte. Den såg ut att vara stabil och fyllde våra önskemål så vi slog till. Dock var jag tvungen att springa ned till bilen och mäta om det var möjligt att få in det stora paket. Det gick genom att flytta fram passagerarsätet maximalt och sedan fick Ullis sitta i baksätet och slumra lite. 

På kvällen sedan så bara tog vi igenom oss. Det verkar som det behövdes efter helgens ansträngningar. 

Söndag morgon och jag vaknar lite lätt kissnödig men när jag skall ställa mig så går det inte att belasta vänstra foten alls! Jag står i minst fem minuter och bara försöker få mer och mer vikt på den och även högre värker enormt mycket. Jag inser nu (igen!) att smärtan under hälarna kommer från att jag är stel i hälsenan för det verkar hänga ihop. Till slut så lyckas jag, med hjälp av diverse väggar och annat, ta mig in på toaletten och sen handlar det bara om att försöka få igång fötterna. Note to my self! Träna upp hälsenorna med t.ex tåhävningar och stärk knäna. Jag fick rejält ont i vänstra knät nu också och tejpade på bägga sidorna. 

Efter lite frukost så kollade vi av läget i loppet och det verkar som Johan Abrahamsson, i klubben, fortfarande var kvar. 

När vi kommer ned till Trosa så kollar vi läget och det är nog sju stycken kvar då. Johan har lite problem med ett lår och jag masserar upp det lite och Ullis och jag försöker hjälpa till vid varvningarna. Till slut går det inte längre och han fick ihop 27 varv och det var rekord och förstås kul att han körde i klubbens namn så det blev ett klubbrekord som heter duga!

Vi har också fått sällskap av Tanja och hennes Ola och det blev en fika på Tre små rum. Gott och trevligt och skönt med en promenad men jisses vad sliten man var. Det var lite oroväckande och men Ullis verkade desto piggare. Hon som körde tre varv mer än mig. Det var skönt att vi hade en extra dag hemma imorgon. Idag var det dessutom bröllopsdag för mig och Ullis och det inkom några gratulationer. 28 år är det. 

Sen blev det lite mat och om jag inte missminner mig alldeles så blev det lite mat på Piccolino innan vi landade hemma en sväng. 

Vi åkte sedan ut en sväng till Stensund då Ullis skulle ha sin aprilbild men det var ett gammalt skepp i vägen. Eller gammalt och gammalt. Det är nog relativt nytt men byggt på gammalt vis då. Lite coolt faktiskt. 

Vi avslutade kvällen med att titta på Mästarnas mästare

.   

Ja det var loppet jag absolut inte skulle springa. Det kändes så långt ifrån en traditionalist som jag. Men vi har under åren hejat på och allteftersom så har man blivit alltmer sugen och ja, varför inte. När jag var som mest otränad för distansen så går jag och anmäler mig. I någon slags konstig förhoppning om att viljan skulle ta en långt och viljan är absolut viktig. Kanske viktigast av allt men har man inte sprungit längre än 9,5 kilometer på över ett halvår, och dessutom rätt sporadiskt, så kanske ultran inte borde vara förstavalet. Men jag var sugen och jag närde kanske en förhoppning om att det skulle gå bra också. 

Jag vaknar upp och vaknar tyvärr upp med ett ömmande högerknä. Jag letar upp kinesiologtejpen och rakar benet lite snabbt och tejpar det. Det blir okej men inte mer. Kanske skulle tagit det lugnare då jag tejpade men det borde funka. 

Sen äter vi och packar in grejerna i bilen och man har säkert missat en del viktiga saker så det får väl bli lite av ett testlopp. Ullis har bara tänkt att springa 3-4 varv och sen vara supporter till mig. Jag hade som sagt var en förhoppning om att försöka klara mig länge och varför inte försöka klara natten. Men jag hade egentligen ingen aning.

Så var man då på plats och vi hade bra med tid och det var sjukt mycket folk. Starten gick och det var sjukt trångt så det var bara att gå i början men efter första trängseln så släppte det och man kunde i princip styra sitt eget tempo men jag höll ned tempot och rätt som det var så var man klar med varvet. Så höll det på men jag börjar få rejält ont under hälarna så efter ett par, tre varv så försöker vi få tag på Felix och vi får, efter ett tag fatt på honom och han åker hem och hämtar mina gelkuddar. 

Det känns även stramt i baksidan, på vänstersidan. Typ rumpan och ned och jag försöker stretcha. Lite väl tidigt och det blir bara värre och jag får börja kriga rätt tidigt och när jag går ut på varv sju, med gelkuddarna och musik i öronen, så är det ett rent helvete och jag får kämpa enormt mycket mot smärtan och inser att jag precis klarar tiden och tror inte att jag kommer palla ett varv till och bryter. Ullis är dock hur pigg som helst så vi får styra om men hon verkar nöjd och det är ju surt när hon ser piggast ut av alla, i princip. Hon förmår sig att springa ett tionde och trycker då på rätt hårt och kommer in som tredje person, tror jag. På 41-42 minuter. Direkt tog hon emot medaljen och jag fick inte ens chans att försöka peppa henne till ytterligare varv. Men hon var riktigt nöjd och gjorde det bra. 

Själv var jag som en urvattnad trasa och kunde knappt ta mig framåt. 

Dusch och bara nojsa sig ned i soffan. Rejält besviken men alla tyckte jag gjorde det bra och jag får försöka ta det till mig. Med facit i hand så kanske det inte var så konstigt och jag har ju haft hälproblem under hela våren. 

Fredag och jag började med att lägga ut nyckeln till husvagnen då en kille skulle kolla på den. Sen till skolan och där var det orientering. Några enkla banor och det blev en hel del instruktioner. Mitt motto är att träna mycket för övning ger färdighet. Jag kommer aldrig glömma när en duktig löptränare blev förvånad över en fråga om löpskolning. Va? Spring mer så får du bättre teknik automatiskt. Lite så är det för det finns mängder av nybörjare som inte ens tror att man kan börjar springa om man inte gått en löpkurs först. 

På vägen hem så sitter jag på bussen när det ringer på mobilen. Nu undras det över hur jag skall göra till hösten och jag svarade ja. Dock så väntar jag på svar från ett annat ställe men jag tänker att jag inte söker andra jobb. Det låter ju fair enough, tycker jag. Får jag samma erbjudande fast på längre tid så utgår jag från att de förstår om jag styr om. 

Det kändes ändå bra och jag kunde åka hemåt men jag fick först hjälpa en äldre kvinna som knappt kom ur ur stadsbussen.

Väl hemma så var det packning som gällde och när vi kände oss klara så blev det Masked Singer och Ullis gissade rätt. Jag också med Ullis hjälp då. Jag var ett tag inne på Helene Sjöholm och när masken åkte av så såg det för ett ögonblick ut som henne. Men visst var det Susanne Reuter, som Ullis gissade på och vi hade inte ens hört att Felix Herngren gissat på henne. 

Sen var det bara att försöka somna och jag laddade med en Vitargo och somnade sött. I huvudet så hade jag ställt in mig på att kämpa men frågan är hur kroppen skulle må. 

Torsdag och jag hade redan sagt till Pingis-John att det inte kunde bli någon pingis men han tjatade och snart så var det att jag absolut inte skulle köra hårt. Det slutade med att vi ändå spelade men bara en match. Han hade plockat med sig sitt racket och snart var vi igång. Innan hade jag dock varit ute i skogen och då kom värsta regnet och det var iskallt på kroppen och i synnerhet huvudet. Väl framme så skakade jag bara och var inte alls sugen. Dock hade jag lovat att spela OM han gjorde en bra orientering och det lockade visst. 

Tyvärr gick det inget bra att spela och inte blev det bättre av att han spelade som en kung. Han vann och efter den matchen var det blankt nej till en match till. Jag måste vila fötterna tills på lördag. 

Hem och väl hemma var det bara lugn och ro. Jag hade lyckats undvika ämnet om höstens arbete även idag. Det var riktigt svårt att veta hur jag skulle göra.

På skolan så lyckades jag med konststycket att få min kaffe utspilld två gånger på typ fem minuter. Först när jag går in i hallen då en elev sprang förbi mig och touchade mig så hälften av kaffet åkte ut. Sen sprang en elev in i min kopp och jag kunde slörpa i mig några droppar. 

Onsdag och det var förutom orienteringen på skolan en riktig slödag. Jag försökte att göra så lite som möjligt och bara återhämta mig. Jag skulle väl bestämma mig om hösten, då jag blivit erbjuden en kortare visstidstjänst men velade lite och visste inte hur jag skulle göra. Det slutade med att jag avvaktade då jag har lite svårt att tacka ja och sedan välja något annat. Det är i alla fall ingenting jag gjort hittills. Har jag sagt ja så är det det som gäller. Nu är ju läget i och för sig lite annorlunda men jag klarade inte av det utan undvek ämnet. 

Väl hemma så hittade jag ett tips på hur man kunde göra för att undvika att iPhone spårar dig och jag klickade på alla tips men det utmynnade i att jag struntar fullkomligt i hur jag blir spårad. Det kanske bara blir till min fördel så jag slipper irrelevanta reklaminlägg.