Så var det dags för första klubbträningen och den här gången så skulle dem som ville samlas en kvart innan själva träningen för lite introduktion och det lät som om många skulle komma. Så jag stressade som aldrig förr, bara för att hinna med. Väl på plats så är det bara... vi! Ullis och jag alltså. Efter ett tag så kommer Kenta och han är skadad och ville bara kolla av och typ hälsa på alla. Det gick ju fort iofs. Ordföranden var lite sen så det blev alltså möte med Kenta och Ullis. Inte riktig som man hade trott. Men det låter som om det finns ganska många intresserade i kommunen och det verkade krocka med flera aktiviteter. Sen kommer då ordförande, Micke, springandes och precis då så ser vi en annan löparbekant och tar ett litet snack med honom. Han är iaf intresserade och skulle kika in på vår lagsida sen.

Hursomhelst så kör vi en lite halvsnabb jogg bort till grusvägen som leder till skidbacken och där börjar vi köra lite löpskolning. Mina benhinnor värker rejält och speciellt när jag landar rätt platt. Men skall det vara 10 minuters löpskolning så skall det. Efter det så blir det några koordinationslopp och sen är det bara att dra igång. Tanken nu för oss, som är långt ifrån fulltränade, var 2x2,4 km på elljusspåret och jag hade glömt min klocka så jag bad att både Micke och Ullis skulle starta samtidigt så kanske jag skulle ligga i fas men någon av dem. För att ha lite koll på tiden när man kört ett varv. Men micke, vår nye ordförande, drog iväg som ett skott och jag fattade ingenting. Shit, vad händer! Men jag valde att hänga på och det var på gränsen. I värsta backen så var det på gränsen att jag tänkte släppa men jag anade att han låg på gränsen och visst var det så. Längst upp i backen, den branta, så börjar han att tappa och i nedförslöpningen så rullar jag ifrån honom rätt lätt och sen märker jag faktiskt inte av honom något mer på varvet. Fast farten var jag tvungen att sänka sä därför väntade jag mig att han skulle dyka upp. Det går uppför på slutet och jag tycker att jag kryper fram och är riktigt slut när jag går i mål på första varvet. Sen får jag vänta i någon minut innan Micke kommer och han är riktigt trött och jag ropar att han får skylla sig själv och han ser lite oförstående ut. Det visade sig att han trott att man skulle springa så fort man kunde hela tiden. Och det förklarade ju saken. Men nu värkte benhinnorna rejält så jag tänkte skita i andra varvet. Men sen kommer Ullis farande, hon hade bestämt sig för att ta det lite lugnare idag. Och hon springer bara på och sen säger Micke att han kör ett varv till och jag hänger väl på, tänkte jag. Jag kommer iväg ca. en halvminut efter och får hela tiden en rygg att jaga. Mot slutet, i nedförslöporna, så är jag nästan ikapp och precis innan det vänder uppåt så är jag nog bara 5 meter bakom men då håller vi typ samma avstånd och jag orkar inte riktigt komma ikapp. Lite trött.

Sen en skön nedjogg och det funkade hyfsat bra idag iaf.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Torsdag och jag var ensam hemma då Ullis jobbade. Som vanligt så är kaffe det viktigaste och jag släpade mig upp rätt tidigt och satte på det och sedan bullade jag upp i sängen och började att jobba lite med saker att ta upp på vårat uppföljningsmöte...

Onsdag och när jag hade någon lucka så fortsatte jag att lägga ut bilder och det något vi verkligen måste ändra på till nästa år. Ja, att fördela ut uppgifter alltså men det var som sagt var ny mark för oss. Blir spännande att höra om mitt jobbförsla...

Tisdag och när jag fick en lucka så var det lite efterjobb med loppet. Det var intervjuer med ÖSP, resultatrapportering och lägga upp lite bilder. Jag bad förresten journalisten att ta ned min inverkan och absolut ingen bild då jag var sjukt trött på...

Måndag och nu var det mest en massa fix, efter loppet. När jag fick den minsta luckan så försökte jag få ordning på resultaten och när jag lyckades rätt snabbt var jag orolig över att jag missat något. Resultaten verkade blivit rätt men jag var visst...

Söndag natt och när klockan ringde, efter en och en halv timmes sömn så hatade man loppet. I alla fall just det för bara efter några minuter var man verkligen på tårna. Jag gick på toaletten och borstade tänderna och på den korta tiden så var man ver...