Ja, ned i källaren är vad som krävs för att nå framgång igen. Ned och kötta liksom. Det går inte att fuska sig fram med träningen och idag har jag fixat och donat lite med Ullis träningsdagbok och ser att hon har tränat bra och inser att jag själv bör lägga på ett kol eller två. Men med förstånd förstås. Och givetvis var det Ullis som låg på för att vi skulle ut på ett längre pass idag men vädret var ju inte så lockande och jag nästan frös innan vi kommit ut. Givetvis förstod jag att jag skulle bli för varm om jag klädde på mig så mycket kläder så det kändes bra i början men det fick jag ta. Svetten alltså. Och långa kommunrundan skulle det bli och när Ullis ställde frågan, då det fortfarande fanns chans att välja, så svarade jag ståndaktigt - den långa! :-0 Det kändes dock bra från början, eller iaf så bra som det kunde tänka sig med min vänsta baksida som känns lite sådär som den kan gå liksom. Men förhoppningsvis så är jag bara för kort i musklerna men det innbär ju också en ökad risk för skada. Hursomhelst så trummade vi på i lugnt tempo och vi hade våra små svackor men det blev bara bättre och bättre för mig. Ja, iaf tills vi kom till runt 13-15 km då längden började kännas alltmer. Och sen gick det fort på slutet. Ja, att bli trött alltså. Vid typ 21,7 km så är vi utanför Cafe Utsikten, som några bekanta har, och eftersom vi ändå skulle dit senare så stannade vi direkt istället. Där morsade jag på en gubbe och han sade något om vår löpning och jag bad han gissa hur långt vi hade sprungit. Jag såg väl rätt trött ut men Ullis såg i det närmaste oberörd ut. Han gissade på 5 km men det var väl av artighetsskäl. Han visade sig vara typ 17-faldig svensk mästare i styrkelyft och både EM -och VM-mästare men i åldersklass. Även som senior placerade han sig högt på VM men jag kommer nu inte ihåg vad han blev. Hans Ring heter han iaf och som nybliven deltagare i 70-årsklassen så siktade han i år på att ta alla världsrekorden. Förresten. Han har förstås det svenska rekordet i bänkpress för +65 med sitt nytagna rekord på 190 kg! :-0 Och ett kvarts ton tar han i knäböj. Och vid god vigör så jag är inte förvånad om han lyckas med sina mål. Men iaf. Vi fikade och sen mådde jag pyton. Jag är ju inte alls van vid fika men tänkte att det vore smart med snabb energi men tji fick jag. Sen fick jag äta lite mer normalt hemma och efter 1-2 timmar så jag var fit for fight igen och fixade lite med golvet och senare på kvällen så kikade jag på Zlatan som dock inte stod för sin bästa match men tvingade iaf fram ett självmål.

Hursomhelst så känner jag nu att jag måste börja träna både mer smart och mer helt enkelt. Jag har några tankar med mitt tävlande i år men håller dem för mig själv än så länge. Ullis och jag skall förresten börja tävla för Mora Triathlon i år då vi har en nära bekant som håller i den förening och vi har starka band till Mora. Det blir kul! :-)