Så var det då dags för Hawaii Ironman men då som följare bakom teven. Hela 60 svenskar hade kvalificerat sig och det är nog ovanligt mycket och det har ju snackats att svenskarna har höjt sig på slutet. I år var det några som Ullis och jag känner som skulle köra men framförallt ville jag följa våra svenska proffs. Kanske speciellt Patrik Nilsson. Och när sändningen kom igång så stod det ganska klart att det var just proffsen man kunde följa. Det var inte direkt något annat som följdes. Lite konstigt att Patrik knappt nämndes men efter simningen så låg han hyfsat bra till och höll bra fart, jämfört med de bästa cyklisterna. Spännande. Sen, när han skall passera 141 km, så kommer ingen uppdatering, och det visar sig sen senare att han brutit pga kramp. Det är ju ovanligt att veta vad den största orsaken är till det och kanske är det en kombination av flera faktorer. Men det hela dog ut lite där och ingen av våra proffs var där framme. Istället fick jag uppleva ett fantastiskt lopp av Patrick Länge och Daniella Ryf. Den senare blir nästan förlamad av en brännmanet, på simningen, och hade fullt sjå att komma igång igen men som hon gjorde det! Wow! Men det som imponerade på mig, då jag tittade var just Patrick. Så häftigt att se! För svensk del så var det Carl Brümmer som imponerade allra mest och slog banrekord, för hans Age group. Han är så jäkla bra.

Men det är ju segt att vara uppe så sent så jag somnade till några gånger men fick bra med inspiration och det tar jag med mig. Jag har ju förut försökt att kvala till Hawaii men inte varit i närheten. Sist, 2017, så hade jag tränat rätt bra men fick inte ut det alls på loppet. Det räckte ändå till ett pb men var långt, långt ifrån att kvala in. Och nu känns det som jag först måste komma på banan igen innan jag kan sätta upp några mål igen. Laddad är jag iaf. Riktigt sugen men förkyld hela jäkla tiden... :-(