Flera dagar utan bloggande och det har såklart att göra med att jag inte har tränat. Jag har ju liksom låtit bloggen bli en träningsblogg, iaf i första hand. Men jag har ju förstås rehab-tränat, och det kanske inte är så spännande men det är viktigt inför framtiden. Och så vill jag gärna skriva om hur det har gått efter operationen, jag har ju varit lite orolig inför en del saker. 

Inför operationen var jag nog mest orolig för sprutorna som jag skulle ta. Först tog jag inte riktigt in varför jag skulle ta dem för jag blev nog så orolig inför själva sprutmomentet. Efter några oförsiktiga stick, vid blodgivning, så har jag blivit lite spruträdd. Eller iaf så pass så att jag absolut inte tittar då jag sticks. Men att sticka sig själv? :-0 Jisses! Jag byggde upp en nervositet inför operationsdagen men jag tyckte jag var rätt cool men när jag tänker efter så pratade jag extremt mycket med allt och alla. Jag hann knappt komma till väntrummet förrän jag började prata med en ung handbollstjej och det var trevligt. Bra att fokusera på något annat. Sen kommer jag in i väntrummet, där många låg och väntade på sin tur. Jag fick nog fem tabletter så jag skulle bli lite groggy. När läkaren kommer och berättar att han skall utföra en likadan operation på en kvinna innan mig så svarar jag högt och glatt. "-Vad bra! Då kan du träna på henne!" :-) Så det var mycket humor och det berodde nog på nerverna. Sen kommer jag äntligen in och det beskrev jag nog i förra inlägget. Efter operationen så fick jag tag på Ullis och jag var fortfarande lite groggy och förstås helt bedövad i benet. En speciellt kvinna från nattpersonalen, som var rätt tuff, gick till grannen och jag lyfte på ena hörluren och då förstår jag att hon visade hur han skulle ta sin spruta! Neeej! Den hade jag lyckats förtränga och snart var det alltså dags. När hon kom till mig så var jag lite nervös men sprutan var rätt liten och hon visade hur den skulle ligga. Den var visst slipad på en sidan men det var helt omöjligt att se utan läsglasögon. Jag tyckte dock att jag såg att den sken annorlunda vid en vinkel. Hon förklarade hur jag skulle göra och sen var det bara viljestyrka för att trycka in den. Direkt så kände jag att det var ju inte så farligt. Det kändes ju knappt alls men det är ju inte det som är grejen. Det är själva sprutan som spökar, tror jag. Första natten och jag tyckte jag sov dåligt. Jag försökte lyssna lite på musik och då och då sov jag iaf. Och rätt djupt och jag kom ihåg den konstigaste av drömmar. 

Men låt oss hoppa framåt lite grand. Jag lär känna patienterna som är där och pratar med alla, iaf de som sov över. Så efter att ha blivit utsläppta så sitter vi snart i cafeterian och Ullis har även kommit och vi fikar tillsammans. Trevligt och sen åker vi hemåt. Fast vi stannar vid Kungens kurva och det blir lite fika. 

Sen väntade rehab och målet var att fixa rehabövningarna tre gånger om dagen. Men sprutan är alltid lika läskig. Det tar klart emot att sticka in den i huden. Trots att det inte gör så ont så tar det emot. Fem dagar har gått och med det fem rehabdagar och fem sprutor. Några korta utflykter har jag orkat med men det tar på krafterna och det hela var klart jobbigare än jag trott. Jag trodde jag skulle kunna vara uppe och träna rätt snabbt, i princip. Nu kan jag inte ta mig någonstans utan att använda kryckor. Men jag bildade en rehabgrupp, på FB, där vi stöttar varandra och det var positivt.