Lördag och Ullis ville göra något och vi kom överens om att gå en promenad och vi missuppfattade visst varandra. Så när jag styrde bilen mot Lidingö så undrade Ullis vart jag var på väg. Sade vi inte, Lidingö, svarade jag. Det gick förstås bra det med men Ullis hade visst sagt Djurgården. Men innan så hade vi stannat vid några ställen för att kolla duschkabiner och det var klent utbud så vi åkte vidare. Samtidigt ville vi in på Ikea men skulle vi våga? Jag är ju livrädd för att få något nu då jag har tid till hjärtoperation. Jag satte på mig masken och sen gällde det att kryssa runt på bra sätt. Det var rätt lugnt där vi var men det känns inte så bra. Vi köpte i alla fall det vi skulle och som tur var så var produkten längst ned där det är helt lugnt. Men vad jobbigt att andas i munskyddet! Man får ju nästan panik! Sen var det alltså vidare mot Lidingö och vi åker till själva målområdet för Lidingöloppet och precis när jag går ur bilen så ser jag i ögonvrån att en kille faller handlöst. Det är en kille och en tjej som sprudlar av lycka som skall ut och springa och han joggar iväg och skall slänga något i soptunnan och när han vänder om så springer han rakt in i den låga ställningen bredvid. En hård kant slår in rakt i pannan och det blir ett öppet sår. Jag tror Ullis såg smällen. Vi frågar hur det gick men vi förstår att löpturen var över och hon ledde honom tillbaka till bilen. Det tog hårt på mig och jag gick hela tiden och tänkte hur det gick med honom. Själv var jag superseg och första tjugo minuterna gick i ultrarapid, det kände ingenting och jag var tvungen att stanna i varje backe. Men det var häftigt att gå på stigarna som jag bara for fram igenom då jag var som bäst löptränad. Nu var det nästan surrealistiskt. Sen bara händer det någonting och det är sjukt läskigt. Under en sekund, kanske 1,5 sekunder, så bara ändras allt i kroppen och det läskiga är att jag känner det så tydligt. Det är som en brom som släpper och jag bara går på! Nästan fortare än vanligt men det kanske är för att jag hela tiden får kämpa. Ullis märker det förstås också och kanske ännu mer på farten. Det är nästan så farten fördubblas. Det känns underbart och man tänker att det är ju så här det skall kännas. Det är så jag blir orolig att det skall vara bra när de väl gör operationen. Funderingarna jag har är att jag kanske skall kontakta sjukhuset med mina funderingar. Ibland kan jag ju forcera fram så det börjar bli lättare men det är ju å andra sidan bara kortare stunder. Tänk om det är bra just då och de inte kan se själva punkten som orsakar problemet? Hmm... 

Det blir drygt 45 minuter och det känns lagom. Sen hem och nu är jag taggad för lite cykel också. Lika bra att passa på och nu blir det hårdare körning än sist och jag snittar 175 watt och det känns bra. Jag nöjer mig dock med en halvtimme, det blir lagom och mycket mer hade jag nog inte orkat. 

Sen blir det Melodifestivalen och det var verkligen ett ojämnt startfält och lite överaskande resultat. Jag blev chockad att den unge killen gick vidare för hos oss lät det riktigt dåligt. Det är som mixningen sög. Sen var det några riktigt sköna låtar som jag garanterat kommer lyssna mer på. Klingenström bland annat. 

Kvällen avslutades med att vi äntligen köpte en duschkabin. Helt utan lull-lull och det kanske är bra.