Så var det då dags för Vasaloppet men den här gången framför teven och med älsklingen! Jag har ju varit uppe i Mora och träffat "Mora-familjen", om det är någon som undrar så är det inget släktskap men jag har skapat en fin och djup kontakt med en familj under alla mina år, i Mora. Den är guld värd och jag är så glad för det. Men nu var jag hemma igen och Ullis hade börjat duka upp inför Vasaloppet och när jag kom upp var det nästan klart, härligt! Och för er som mest läser sporadiskt, eller är här för första gången, så är det bra att nämna att jag opererat foten och lite halvt handikappad. Hursomhelst så hade jag fixat några skidor till Vasaloppet och det var kul att följa. Så gick då starten och det var som bekant inga bra förhållanden. Jag slapp faktiskt att helt valla för fäste, då en kund blev sjuk och det var den ende som ville ha hjälp med fästet. Men jag följde iaf tre åkare som jag fixat glidet till. Men iaf. Nu gick starten och vad mycket skidor det har varit sista tiden men inget åkande själv, tyvärr. Igår var det förresten tjejernas 3-mil och Frida Karlsson fortsatte att imponera! Wow! Senare idag skulle herrarna köra men först var det alltså Vasaloppet, eller skall vi kalla det för Norska mästerskapet? Under lång tid så var det ingen norrman som lyckades vinna men vad säger man om sista tio åren? Helt galet. Nu är det norrmän överallt, i täten. Men det spelar ju ingen roll. Är man bäst så är man bäst. Oavsett vilken nationalitet man har och det är ju kul att det är sådan status. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg. Favoriterna insåg rätt tidigt att man inte skulle vara i spets, iaf inte i början. Så de bidade sin tid och det blev några små försök till utbrytningar men inget direkt allvarligt förrän på slutet. Då kom team Koteng, som jag tror det heter, upp i spets och lät en av sina åkare dra iväg och de gjorde förstås ingen ansats att trycka på. Spåren på sidan var igensnöade och det tog ett tag innan de andra teamen kunde börja köra. Men det var schysst och bra teamkörning och det är bara att inse att teamkörningar har kommit för att stanna. Det var massvis av norrmän i översta delen av resultatlistan men på damsidan så gjorde Britta processen kort och körde stabilt och vann rättvist men dock med lite tveksam hjälp av en lagkamrat. Men hon gjorde inget fel. Fast hon torde legat lite pyrt till ändå. Herr Wickström tryckte på över krönen och puttade sen på Britta lite. Att man sen turas om att dra kan man väl göra, det går ju inte att hindra. Nä, bra kört men lite tveksama puttningar. 

Sen till herrarnas 5-mil då. Ja, även där var det norrmän i täten med fyra norrmän bland de fem första, sjukt! Ryssen Bolshunov lyckades bli två men glädjande nog tog sig Calle Halfvardsson sig i kragen och kom sexa. Det kanske inte blev det mästerskap han hade hoppats på men ändå fullt godkänd avslutning. Fast som helhet var det mycket stolpe ut. Själv så fick jag, senare på kvällen, till lite cykling. Det blev 32,8 km på New Yorks gator och 425 höjdmeter. Snittwatt 179. Lite lagom. Klart med veckomålet iaf. Sen försökte jag lägga mig i tid för nu var det jobb igen, efter fem veckors sjukskrivning. Det borde pirra lite men det kändes helt lugnt. Kanske för att jag vet att jag inte är helt fit for fight. Och det var skridskovecka och eftersom jag själv inte skulle kunna vara på isen så borde det bli en mjukstart. 

Fredag och nu var det dags för "mitt" stafettlag att köra. Jag hade egentligen lämnat ifrån mig själva hanteringen utav laget men det är klart att man är där och hjälper till lite grand då de körde i mitt namn - Team Enklaresport XC. Som motkrav så hjälpte jag till lite med vallningen, givetvis stålsicklat. Och sen hörde jag att Brittan skulle skjutsa några åkare och då hon hade fullt upp med barnpassningen så sade jag att jag fixar det. Men de skulle köras till Oxberg och det innebar att jag skulle ha lite tid till träning, på morgonen. Sagt och gjort. Jag hoppade upp på cykeln och drog igång. Ingerheijmaren och Rolfan åt frukost och jag passade på att cykla. Det blev New York City och prick 30 km på 59 minuter. Nu höll jag 179 snittwatt och det innebar förstås en del höjdmeter. 394 stycken, närmare bestämt. Så faktiskt lite högre tryck än igår och det var konstigt. Kanske var jag lite piggare. Sen fort in i duschen och sen fick jag lägga om såret lite snabbt och trycka i mig frukost. Det verkade som att mitt lag gått snabbare än beräknat så kanske skulle jag nog kunna vänta in min åkare. Men det fick vi se. Vi parkerar bilen och det visade sig vara riktigt långt ifrån växlingsområdet. Jag fick kämpa med kryckorna i snön. Men det var hårt och jag behövde inte vara rädd för att ramla. Väl på plats så är det bara att vänta och vi får sen besked om att vi "bara" växlat 20 minuter efter det andra laget. Och kanske, kanske kunde Ingerheijmaren komma ikapp lite. Men så blev inte fallet. Det andra laget hade starke F. Blom, som endast stakade, och gjorde det bra. Ingerheijmaren ramlade dessutom två gånger och det blev ytterligare väntan. Men några bekanta dök upp och vi åkte sedan hemåt. Alltså jag och Ingerhejmaren. Blomman fick plats i andra bilen. Vårat lag fick sedan tiden 7.16 och det var klart bättre än förväntat. Riktigt grymt gjort och många fick mersmakSen så var det hockey, på kvällen, och god mat. Det var spännande och Mora avgick med segern - kul!

Just ja! Det var förresten herrarnas stafett, på VM, idag men det var som vanligt stolpe ut. Men de försökte men det gick inte vägen. 

Torsdag och jag kände mig lite seg, på morgonen. Men jag såg att det var något event som hette: W/KG 2for1 Down Under (Ride) (D) Jag visste inte riktigt vad det var men det lät som det skulle hålla sig runt 1,8-2 watt/kg och hålla på runt en timme. Det lät ju såklart görbart men dock lite hårdare än normal enkel distans. Just nu, så här i rehabtider, så försöker jag hålla ned på intensiteten och samtidigt tycker jag att man skall separera farterna lite. Runt 70-80% av min träning försöker jag hålla runt 70% av maxpuls. Då orkar jag både hålla relativt hög mängd och har kraft till hårdare pass. Det här passet skulle snarare ligga runt 80%, eller strax över. Alltså klart görbart men ändå ansträngande. Och jag startar och är beredd att ta i. Jag trycker på i början då jag vet att det brukar gå hårt från start. Men ledaren började lugnt och skönt och jag fick istället vänta in. Men så sakteliga så ökar motståndet och det blir jobbigare och jobbigare. Fast jag tycker ledaren är lite ojämn. Rätt som det var så är det väldigt lugnt och en annan gång så får man jobba på som sjutton. Och väldigt skumt när man blir omkörd av ledaren då han ligger runt 1,3 watt/kg och jag trycker på runt 2,5-2,8 watt/kg. Jag blev inte riktigt klok på det där men jag ser ljuset i tunneln. Till slut så är passet över och jag är rätt slut. 33,9 km kom vi och höll alltså på i en timme. Det lustiga är att det inte blev högre snittwatt än 175. Hm, jag tyckte det kändes jobbigare men snittwatten borde inte ljuga. Det var väl en sådan dag. Sen var det då dags för tjejernas stafett och det kunde ju bli klart spännande. I mina ögon var det väldigt jämnt mellan Sveriga och Norge. Kalla såg jag nog som svagaste länken men hon brukar ju kunna höja sig till mästerskap och i synnerhet till stafetten. Och skulle Ebba komma igång? Men vilka insatser tjejerna gjorde och mot hårt motstånd så gav de verkligen allt och Kalla gjorde ju ingen besviken men jag måste lyfta alla tjejerna lika mycket. Så härligt att se Stina mosa ned Johaug på slutet. Så sjukt spännande i sista backen. Sen kom skåningarna, som skulle vara med i mitt stafettlag, på StafettVasan. Ett kul gäng och jag fick fixa till några av deras skidor. Ja, jag hade också fixat till två par skidor, då vi hade några andra som också skulle åka. Alla var taggade men jag trodde väl inte på någon supertid. Det verkade inte som det var några som hade tränat så mycket skidor. Jo, kanske två av dem. Så att räkna på några växlingstider var svårt så det gällde att vara flexibel. Loppet är alltså imorgon, fredag. Jag skulle skjutsa två av dem till start. 

Onsdag och idag var det ju dags för herrarnas 15 km. Kanske, kanske skulle det finnas lite krut i Calles kropp. Han hade ju onekligen kommit i rampljuset och det var nästan bara negativt kring det. Med rätta faktiskt. Det finns gränser och så finns det gränser. Men först ville jag trampa lite och varför inte försöka komma igång rätt snabbt. Sagt och gjort. Snart satt jag på cykeln men det fanns inte så mycket kräm i benen. Och redan vid 24,2 km, och 44 minuter, så fick jag nog. Det var inte riktigt min dag. En kompis, samt även affärskontakt ringde då jag satt på cykeln och jag skrev att jag skulle ringa upp efter skidorna. Så det fick jag inte glömma. Han var lite osäker kring prepareringen för Vasaloppet och kring själva glidet hade jag full koll men fästet... Pust! Fastän jag jobbar med skidor så verkar ju prognoserna visa ett väldigt svårvallat lopp. Men nog om det. Jag hoppar iaf in i duschen och sen är det skidor som gäller. Och vilken härlig start av Calle men ser han inte överladdad ut? Jo, så verkar det vara och föret är ju inte riktigt hans heller, idag tjänade man på att både vara stark och lätt i kroppen. Det slutade med en blygsamt placering för Calle men Sundby fick sitt efterlängtade guld. Det var välförtjänt men lite smolk i bägaren är ju hans överdosering av astmamedicinen. Det är förvisso samma medicin som jag måste ta i kyla men enligt den sköterskan jag var hos så var det väldigt stora doser som Sundby hade åkt fast för. Hon var för övrigt väldigt intresserad att prata om det. Själv fick jag prova en störtdos, för att prova effekten, och var alldeles snurrig i huvudet av det och hade sönder både skor och en leksak av misstag. Men det var ju några år sedan och ändå var jag inte i närheten av Sundbys dos. Efter skidorna så ringde jag iaf upp kompisen och han blev lite lugnare efter det. Sen fixade Mr. Fix en härligt god middag och sen åkte vi och hämtade min bil, som varit på lagning, och åkte sedan till familjen S för en kopp kaffe och kaka. Trevlig men lite slö dag. Jag fick förresten slita med Mr. Fix skidor. Fy bubban vad hårda de var men nu är grovjobbet gjort. Men kul att kunna hjälpa till lite. 

Damernas 10 km, klassiskt, idag, och nu hoppades man väl mest på Ebba och kanske Kalla och det nya stjärnskottet, Frida Karlsson. Fast först ville jag få till lite träning och jag såg att det skulle gå ett lätt Beginners race, typ mellan 1,3-1,5 watt/kg, och det är ett bra sätt att hålla ned på tempot. Men det var typ 10 minuter kvar så jag rullade på lite grand innan jag växlade över. Det blev som väntat rätt lugnt men kanske lite väl lugnt. Kanske är det foten som börjar att fungera allt bättre som gör att det går bättre och bättre. Group riden var bara på drygt 22 km så när jag var klar så fortsatte jag och det visade sig snart att det bildades en ganska snabb klunga och nu var vi istället över 2 watt/kg. Det blev totalt över 44,5 km och jag känner mig toknöjd. Men sen var det fort in i duschen för snart började skidorna. Och vilket spännande race och vad säger man om Frida! Wow! Vilket genombrott och hela världen står och gapar! Det här var verkligen något som sporten behövde och hon är ju bara för skön när hon sitter och ringer hem till familjen, och pojkvännen! :-)

Sen blev det en rätt lugn kväll och Magnus drog iväg på hockey och jag såg samma match, fast via Viasat. Och snacka om proppen ur, för Mora! En rätt tuff match men det var en hel del stolpe in och till slut var det 6-1 till Mora, härligt! Sista perioden så fick jag sällskap av fiskar-Nicke! Eller om vi skall kalla honom för bowlar-Nicke! :-)

Torsdag och det kändes återigen lite bättre, på morgonen. Och så här i efterhand, när jag tänker efter då Ullis undrade hur det var med foten, så kändes då alltså foten klart bättre. Skönt! Men det är ändå klart obehagligt att stå på fötterna utan foppatoffel eller skor. Så jag går inte gärna alls gärna utan skor och jag måste alltid ha kryckor fortfarande. Så fastän jag kan cykla rätt mycket så är det alltså långt kvar på rehaben. Det är nog bra att påpeka. Dagen började iaf med att jag kom upp rätt tidigt och kunde ta tag i några saker. Sen fastnade man förstås framför skid-VM och jäklars vad spännande! Det var sprint, som stod på schemat, och det var spännande från start, dvs från Prologen. Tjejerna hade oväntat svårt, i början, men sen, till finalen, så gick de ju som tåget tills den ödesdigra kurvan där Sundling sätter staven fel och hon och Dahlkvist krokar ihop och dessutom gör så att Stina Nilsson tappar sitt momentum och tappar kontakten med Falla som vinner. Lite surt förstås men livet går vidare. På killsidan däremot så gick det väl som väntat men Calle Halfvardsson hade ju sett lite starkare ut, på slutet, men han fick ju inte riktigt chansen efter sitt stavbrott. Men man kanske heller inte skall luta staven så och trycka på allt man har. Fast han kanske inte var i full balans efter all uppståndelse kring honom, på slutet. Och säga vad man vill om Victor Thorn, han försökte iaf, men kanske borde man prata lite mer takik i landslaget. Det var ju en dödssynd att bränna allt krut i den värsta backen och inte räkna med någon drafting nedför. Nåja, det kändes väl bra då. Oscar Svensson körde däremot sjukt smart och gjorde vad han kunde. Grymt! Tyvärr räckte det inte riktigt men det var ändå kul att se. Sen blev det lite mat, när Ullis kom hem, och förstås lite träning. Jag såg att man kunde välja Watopia och Ullis loggade in och började och jag kom strax efter. Sen ser jag att en Sub2-ride, med SZR, snart skall starta och jag blev intresserad. Fast ledaren, Gofika, är lite speciell och verkar prata först och tänka sen. Jag har tyckt att han verkar lite spydig, ibland, och av kommentarerna, på någon group-ride, så kunde man se att han slängt ut sig lite skit här och var. Så jag tvekade då jag egentligen inte ville ha någon otrevlig upplevelse men sen blev jag lite nyfiken också. Jag behöver ju inte ta åt mig. Och det brukar gå lite väl hårt också, på de här turerna. Nåja, jag körde först 5 km på Watopia och sen, i sista stund, så klickade jag över till eventet. Fem sekunder kvar och nu var det dags. Av erfarenhet så tryckte jag på rejält, i början, och nu började istället ledaren väldigt lugnt och jag fick hålla igen. Och hålla igen väldigt länge. Nu verkade han istället hålla sig väldigt lugnt och snart började vi, som startat lite för hårt, förstås och backade så sakteliga tillbaka. Efter något varv var de flesta samlade igen men det var klart och tydligt att det var ett lugnare tempo nu. Och som vanligt samma konstiga stavningar och jag vet fortfarande inte om det är med flit, typ som en gimmick, eller att han helt enkelt inte är så bra på att stava och heller inte har full koll på engelsk meningsuppbyggnad. Men lite kul att titta på och idag var det riktigt trevligt. Det blev en lugn och skön runda och jag kunde summera 37 km idag. Som vanligt utan någon direkt hårdkörning och det är bara att inse att jag, iom operationen, går miste om en del kvalitetsträning. Sen dusch och förstås ta hand om såret. Varje dag så lägger jag om såret. Sen blev det lite fotboll men jag tittade inte på hela. Malmö var helt enkelt ett nummer för små och när de inte fick utdelning på sina chanser så tänkte jag på refrängen istället. Jag skall åka och hälsa på min "bonus-familj", i Mora, under sportlovet. Det blir förstås rätt lugnt men kul att träffa dem. 

Onsdag och dagen var som vanligt men kanske för vanlig. Jag har börjat gå in i en bubbla och kommer knappt ihåg någonting. Tog jag tabletterna imorse? Hmm, hur jag än försökte komma ihåg det så gick det inte att komma ihåg men nu har det gått över en vecka så det kan inte vara hela världen och tabletterna är ju för lindra smärta. Men hur ont har jag? Det är mer en diffus känsla och konstiga, snabba, smärtrusningar. Det liksom sticker till, och det ordentligt, i hälen. Det smärtar till rejält och det kommer ganska ofta men det är nog mer av läkningsprocessen. Jag skapade en fb-grupp, med de patienter jag träffade i samband med operationen och förstås gjorde samma, eller nästan samma, operation. Där frågade jag om de upplevde samma fenoment och till en viss del gjorde de det och det kändes skönt. Men idag ville Ullis till Safiren, det är det lokala gymmet, och jag tänkte hänga på. Det skulle bli skönt att bryta rutinerna lite. På dagen tittade jag återigen lite på VM och det var killarnas Super-G, som stod på schemat. Tyvärr så hade vi ingen större chans och inte heller norrmännen lyckades. Rätt tuff bana, liksom igår. Sen hann jag med att svara på lite mail men orken började återigen försvinna och rätt som det var så var Ullis hemma och det kom över mig att jag lovat henne att fixa en massa saker men vad var det igen? Det var som bortblåst och inte ens när jag kom på att jag glömt något kom jag inte på vad det var. Snacka om groggy i huvudet. Men efter att fått i oss lite att äta så gick Ullis och jag bort till gymmet. Hon hjälpt mig att ta fram en Cross fit-kub, som jag kunde sitta på, då jag stakade. Jag började och det var inte alls skönt och man kunde inte alls komma över "stavarna", som man skall. Sen gick jag upp och stod mest på ett ben och lite på tårna, på den opererade foten. Men trycket blev rätt snett så snart började höger skinka att krampa men det var ändå det klart bästa sättet att staka på. Att det krampade fick jag leva med men det fick banne mig räcka med fem kilometer. Tyvärr glömde jag först att sätta på klockan och sen märker jag att klockan, på stakmaskinen, inte stannar då jag stannar för att sätta på musik i öronen, då Ullis går ned till Coren. Nåja, det är inte hela världen. Folk tycker uppenbarligen att jag utgör något exotiskt inslag och ett barn kommer fram och pratar om allt möjligt och sen får mamman nog och försöker hämta honom. Men pojkens syskon tyckte också det var roligt och kom fram, dock lite på avstånd. Men efter fem kilometer var jag alltså klar och sen försökte jag styrketräna lite och lite jobbigt blev det med foten på några av benövningarna. Men jag kunde absolut hoppa runt mellan stationerna. Rätt tufft att ta i men att bara vara i blickfånget, med min fot, gjorde att jag blev lite inspirerad. Skönt och välbehövligt med lite styrka, också. Tanken var att jag och Ullis skulle cykla också men nu var min ork slut och frågan var om vi ens skulle hinna. Jag hoppar ned, på kryckor, till nedervåningen, där Ullis är. Jag pratar med en bekant och sen märker jag att passet är slut och jag hinner inte ens kika in. Så jag snabbar mig, så att inte Ullis skall behöva vänta på mig. När jag kommer upp så kommer hon strax efter. Men det tar lite tid att komma ifrån gymmet och jag vågade inte gå nedför de hala trapporna utan tog hissen. Det gjorde också att det tog någon minut extra. Sen affären och när vi kom hem så skulle hennes "race" precis starta. Så hon får ta ikapp det en annan dag. Och jag var slut så det räckte och orkade knappt ta mig hemåt. 

Så 24 minuters stakning och dryga 20 minuters styrketräning. 

Den uppmärksamme kanske såg att jag klickat i "Sport i Världen" och det var golf på morgonen. Safiren-Micke hade bokat in mig på golf och jag var riktigt sugen. Det har blivit alldeles för lite golf på slutet och jag var som sagt riktigt taggad. Men sjukt tidigt och det kändes som om jag nog behövt sova några timmar till. Men man skulle väl vakna till. Jag morsar på mina kamrater och snart är vi igång. Jag skall inte dra hela rundan men kan sammanfatta det så här. Väldigt bra utslag, med några få undantag. Blandade inspel och usel puttning. I princip så treputtade jag hela tiden. Det gjorde att resultatet inte blev så lysande och jag kroknade på slutet och det rejält. 

Sen, mot kvällen, så ville jag testa min nya Tacx Trainer och monterade ihop allt. Jag hittade ingen sax och tog en Morakniv. Det var för övrigt en från Morakniv Triathlon, som man får från deras tävling i pris. Den var... väldigt vass och snart så rann blodet. Klantigt. Jag fick hämta lite plåster och kunde snart nog fortsätta monteringen. Lite kaffe på det och snart nog ville jag köra en runda. Efter lite assistans från Ullis, som redan kört ett tag med Tacx och Zwift, så var jag igång. Men jag märkte att bägge dörrarna var stängda och jag misstänkte att det skulle bli blött. Och ingen funktionströja heller. Hmm... Det blev en bana i London och jisses vad man dras med av tempot. Oavsett om man tänkt köra lite lugnt så är det väldigt lätt att hänga på då man blir omkörd och rätt som det var så hade jag fått poäng för att jag både legat i rygg ett visst antal sekunder och sedan för att lyckas ligga över 30 km/h ett bra tag. Och så fortsatte det och jag blev svettigare och svettigare och backarna brantare och brantare. Var sjutton hittar de alla branta backar i London! :-0 Efter en knapp mil så hade jag visst kommit ett varv, eller iaf till en målportal, och jag gav upp. Jag traskade upp och Ullis, som hade besök av en väninna, undrade vad som hänt. Jag var sjöblöt. Men kul och det här kan bli en bra sporre till att cykla mera. Dock med lite mer ventilation. 

Och så röstade man förstås. Det enda jag var riktigt säker på var vad jag inte skulle rösta på. Jag tycker det är skrämmande hur utvecklingen blivit. Och det är nästan så jag tror det är ett skämt med alla felstavningar och särskrivningar från ett håll. För att inte tala om alla delningar om sådant som inte ens stämmer. Källkritik, vad är det? Och jag är rädd att historien upprepar sig. Jag vill iaf kunna se mina eventuella barnbarn i ansiktet, utan att skämmas. Och bäst att lägga in en brasklapp om att det säkert finns en del felstavningar i det här inlägget också. Jag sitter och skriver i mörkret och ser inte så värst bra. :-) 

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se