Ja, så var det då dags för Stockholm Marathon, det skulle bli mitt nionde genomförda lopp. Jag har DNS 2016 och DNF 2006. Troligen satsade jag på sub3 det året och det funkade inte. 1994 så står det ingenting på mig så jag undrar om jag inte kom till start då...  2015 sprang jag i en kompis namn men räknar det själv som genomfört lopp. Men strunt i det nu. Nu är det 2017 och jag hade länge inte fokuserat så mycket på loppet mer än som ett bra träningspass. Men ju närmare dagen kom ju mer fokuserad blev jag och jag hade även börjat få ordning på hälen den sista veckan. Sen får jag till ett bra SD-pass med Tokan på tisdagen och jag börjar fundera på att satsa mot 3.15 Kanske orimligt men farten fanns där och det kändes inte som jag behövde slita direkt. Fredag och då brakar det loss... Jag har först ett besök på VC, för att kolla upp min förmodade köldastma, och de har ju inga sådana tester men innan jag slussas vidare måste de göra ett spirometri-test på mig. Jag får berätta lite om mig och min träning och jag hinner knappt börja blåsa förrän hon säger ngt i stil med "äh, sluta larva dig nu - blås!". Jag tar i för kung och fosterland men det hjälper inte. När testet är över får jag svart på vitt att mina lungor är i kapacitet, kanske liiite under t.o.m en vanlig man, i min ålder, som inte tränar så hårt och mycket. Det var ju som ett slag på käften och jag blev lite nedstämd men kanske måste jag värma upp ordentligt, det verkar ju vara så på lopp iaf. Jag blir lite skakis av chockdosen medicin och lyckades på kort tid ha sönder ett par skor för en elev,  visserligen gjorde han det största felet men jag lär ha varit mer skärpt i vanliga fall och sen slog jag sönder en Fidget-spinner då en elev prompt ville att jag skulle prova. Oops! Den for i backen med en jäkla fart... Sista timmen körde vi lite gymnastik och det kändes som om hälen blev ännu sämre. Det blev några lektioner inomhus, på det hårda golvet, tidigare under veckan också.

Nåja, väl hemma så fick jag rycka upp mig och fortsatte ladda. Ullis var ett bra stöd.

Sen lite bra sömn på det och sen var det dags att bege sig uppåt den stora staden.

Vi åkte tillsammans upp med Flaken, Tokan och Rainy.

Ullis och jag på väg upp!

De tog egen bil för Ullis och jag hade inte bestämd oss för vart vi ville parkera. Men det slutade med att vi också gjorde som de och parkerade i garaget vid Liljeholmsgallerian.

Smile!

Efter T-banan var vi framme och kön till nr.lappsutdelningen var stressande lång och det irriterade att vi inte hade löst det innan. Och att tränga sig före finns inte i min värld. Jag som inte ens pallat ett äpple. Men det gick hyfsat smidigt och vi var i tid för ett gruppfoto innan start.

Laddade och klara!

Sen försvann alla åt varsitt håll och jag går tillbaka till vår samlingsplats och ser Flaken och undrar varför han har kvar sitt gamla chip på skon. Då inser jag att jag kollat för dåligt i min kasse och får lätt panik! Chip! Man skall ha chip på sig! Jag springer bort till väskinlämning och det trista är att där jag lämnade in min väska var det i det närmaste kaos. Vi får leta en bra stund men till slut så hittar en tjej väskan och jag kan andas ut. På med chipet och tillbaka till Flaken. Ullis hittar jag inte men jag har redan pussat henne lycka till. Ännu har jag inte tagit ett löpsteg men satsar på att stretcha mer. Jag räknar att det är rätt trångt i början och att det får räcka som uppvärmning och en mara är ju rätt lång. Flaken och jag går bort till våra respektive startfållor och jag hinner studera en banskiss, som jag hittade på marken, samtidigt som jag stretchar lite till.

Flaken och jag!

Starten går, och det gör även jag. Går alltså. Några lätta joggsteg blir det väl, men inte mer, innan startlinjen. På med klockan och jag undrar om mobilen är schysst. Jag valde att installera en app så att FB-folket skulle kunna följa mig och det sporrar lite. Men trångt, trångt. Jag håller mig för det mesta men ibland springer jag liksom precis på kanten på gatstenen men inser ju också att pulsen går upp lite i onödan. Så snart nog håller jag mig i ledet och hoppas det skall släppa. Men det är fortsatt trångt och jag kör lite småryck då och då för att vinna placeringar men det är knappt jag tycker det lättar. Närmare 7-8 km har jag nog kommit när jag tycker att det är lite lättare att hålla sin egen fart men hälen! Den börjar ömma och jag som kört på med diverse salvor. Den borde ju inte börja ömma redan eller iaf inte nu. Det har snarare varit så att den känts i början men att det sen lite domnat bort. Jag ser framför mig hur den liksom går av och snacka om att då kört huvudet i väggen. 

Men jag löper på och dags för Västerbron. Jag har dock redan nu insett att 3.15 är helt utom räckhåll men jag ligger helt i fas för 3.30 Kusligt bra i fas och det är heller ingen dålig tid. Men det känns jobbigare än planerat i den här farten men jag försöker hela tiden köra för att få femmorna under 25. Västerbron ja. Där står paret Ullbrand och hejar! Kul! Det sporrar och under första varvet hörde jag Ferike heja på mig också. :-)

Bara kämpa!

Snart nog hör jag Ankan ropa på mig och ser henne och Svarte Petter, kul! Jag hörde också några fler som ropade men några hade nog bara bra syn och kunde så på nr.lappen Men man hajar ändå till. 

Jag fortsätter borra ned huvudet och tar kilometer för kilometer. Min nutritionsplan har väl helt gått åt pipsvängen utan jag försöker bara få i mig en mugg vid varje station och ibland också en gel. I början då och då lite vatten men mot slutet bara sportdryck och gel. Ut på andra varvet och nu räknar jag ned istället. Fast ut på Djurgården är det lite småkuperat och jag börjar känna av baksidan. Vänstra baksidan vill börja krampa och vid en station stannar jag och stretchar ut. Några kvinnor tycker synd om mig och tror jag fått värsta krampen och undrar om de kan göra något. De verkade jobba där på något gulligt litet lantställe. Jag kände mig mest dum som satte upp mitt ben på deras fina staket.  Men tio sekunders stretch, det fick räcka. Nu måste vi börja jaga ikapp. De tio sekunderna jag hade tillgodo på halvan var borta och till råga på allt så hade jag fått benen bortslagna av farthållarna för 3.30 precis innan. De drog förbi mig i runt 4.40/km Jag testade i en liten bit men insåg ganska snabbt att det var just det. För snabbt alltså. Men det fanns mycket folk runtomkring som gick för 3.30 så jag kände ingen oro. Mer än att jag redan nu fick kämpa så hårt för tempot. Men det är ett litet jobbigt parti. Nu var jag ute på Strandvägen igen och man kunde ligga på. Jag blir dock omsprungen av två större killar som verkar hålla ett grymt jämnt tempo och jag kämpar ikapp för att få lite lä bakom dem. Jobbigt men snart är jag inne i tempot och kan återhämta mig. Jag ligger jämnt i tempot men tappar lite uppför, nu måste jag börja kämpa hårdare! Vänstra baksidan håller dock inte med men när jag ser stationen för Ice-någonting så springer jag in där och försöker få tjejen att spruta på baksidan men det blir en rejäl dos fram på benen innan hon förstår att jag vill få det bak på vänster bak och nedåt. Det lät lite suspekt. Men snart är jag igång igen och det svider lite i ögonen av all och det känns absolut lite i baksidan. Det är lite kallt men verkar gett effekt. Jag är snart igång och kan snart nog höja tempot. Jag är snart ikapp de stora grabbarna men snart är det dags för Västerbron igen. Där kan jag förstås inte plocka ikapp tid utan nu handlar det om att springa smart men musiken! Den peppar enormt och familjen Ullbrand står kvar och jag gör en high-five med dem. Upp och det är nästan synd att backen tar slut. Nu är jag så taggad och kroppen känns bättre och bättre och jag räknar hela tiden ned för att bli så slut jag kan på 10 km, på 9 km och så vidare. Och helt plötsligt börjar jag springa med ett riktigt bra löpsteg. Och jag plockar löpare på löpare och kan ta ut mig mer och mer. Fast mot slutet gör det ont och när jag, dock i hög fart, passerar en duktig löpare i vår klubb, som säger sig ha kramp så tänker jag. Asch, vad fan gnäller jag för? Jag har ju bara ont muskulärt nu. Kör på! Och jag trycker på alltmer men sista kilometern känns aslång fast jag höll visst ändå 4.21 i snitt på de sista två kilometerna fastän det kändes som jag stod still. In på stadion och nu bara kämpa! Ända in.

Fortfarande bra fart? Jag försöker nog se vad tiden är.

Jag knappar av klockan och får 3.33"34 på min och hoppas att den officiella tiden blir en sekund snabbare då det skulle bli som min LL-tid på min första klassiker, dvs 3.33"33 Men den blir istället 3.33"29 Jag tror att mattorna låg några meter ifrån startlinjen. Ullis gick förresten i mål på 4.08"29 och på loppet innan, Kungsholmen Runt, hade vi också samma slutsekunder. Men det kanske bara är jag som gillar siffror. Min officiella snittid innan det här loppet är förresten 4.33

Väl i mål så räknade jag med att ligga och kräkas som vanligt men kände mig riktigt pigg och körde igång en live-sändning på FB,då jag ändå hade mobilen på mig. Lite spontant och det var jättekul att interagera. Det lär bli fler gånger. 

Min puls -och fartkurva samt höjdmeter.

Efter loppet! (Maria saknas)

Dagen efter blev jag dock riktigt stel, framförallt i hälsenan och den var riktigt svullen. Och en hel del träningsvärk.

Bara hoppas jag kan fortsätta utvecklas under sommaren och fortsätta komma i ännu bättre form. Det här kändes som det gick typ tio minuter för långsamt för att ligga i fas. Men rätt nöjd ändå. En mara är alltid en mara.

Så var det dags för Kungsholmen Runt och det var ju länge väldigt osäkert om jag skulle kunna ställa upp. Hela veckan har det varit tunt med träning och när jag tänker efter så blev det endast lite cykling i måndags och sen lite Core-träning på onsdagen. Och för några dagar sedan kunde jag knappt gå då hälsenan var så svullen och varken Ullis eller Svarte Petter trodde det fanns någon chans till löpning i torsdags kväll, då han var här och masserade benen på mig. Men jag smörjde in hälsenan lite då och då och sen var det bara att hoppas på det bästa. Men imorse, då jag vaknade, det tog förresten en jäkla tid då jag var så himla trött, så kändes det bra mycket bättre. Jag satte mig också en kvart i massagestolen och det var förstås en chansning då massage samma dag kan göra att man blir seg och har man en förkylning i kroppen så kan den bryta ut. Och nog sjutton började jag känna av i halsen efter det. Sen blev det också lite stressigt och precis när vi skall åka, vid prick klockan 10.00, så ringer dörrklockan i butiken. Jag rusar ned och hjälper en kund lite innan Tim får ta över. Och det gjorde han så bra så. Det kom förresten en kund till lite senare men då hade jag och Ullis redan åkt.

Väl på plats, i Stockholm, det var tufft att hitta en parkeringsplats också, så får vi det ganska bråttom och vi hinner inte ens jogga upp innan det är dags. Jag springer ut från toaletten och vi springer bort till starten. Jag väljer, efter att ha överhört ett samtal i väskinlämningen, att springa i linnet bara och inte i understället. Så går starten och jag startar rätt långt bak och det är rätt kraftig motvind en bra bit. Så jag lägger mig bakom en stor karl som får bryta vinden. Jag ser på klockan att jag håller runt 4.20-fart och det känns knappt. Hmm, vad nice! Och i motvinden. Jag väljer att inte förivra mig och kanske har jag taggat lite dåligt till loppet också men det kanske är bra då träningen varit så dålig på slutet. Innan loppet så pratade jag och Ullis vad vi hade för mål och jag slängde ur mig att 1.30 är nog målet men att även 1.33 skulle kännas okey men 1.35 typ är gränsen för vad som är okey. Rätt brett alltså men jag hade dålig koll på vart jag låg. Men allteftersom så känner jag att jag har lämplig fart och fötterna känns som om de svullnar lite och det klämmer men jag vill inte stanna och släppa på snörena. Och det verkar ändå funka men det är lite stapplande steg och vad hände med den fina känslan från start? Det blir lite hoppande mellan bra ryggar och när jag passerar start -och målområdet och går ut på varv två så blir det allt svårare att hitta bra ryggar. Jag får ibland jobba stenhårt för att orka hålla någon rygg. Och när det går uppför känns det som om jag står still. Hmm, jag brukar ju aldrig tappa så mycket men nu blir jag orolig. Från att det varit stensäkert att jag skall klara 1.35 så börjar jag nu tappa och på slutet så får jag enormt ont uppe i vänstra låret. Det känns som om lårmuskeln börjar gå av! :-0

Jag inser nu att nya skor och ingen löpträning är en dålig kombo men det är bara att kämpa. Tyvärr tappar jag även lite gnista över att ha kämpat så länge med smärta och jag lufsar i mål på 1.35''19 Det blir 4.31/km och jag hoppas det finns mer att plocka ut sen. Det var ju ändå dåliga förberedelser och rätt blåsigt.

Jag tog mig en massage till, sen på kvällen. Efter lite pizza och nu lite Eurovision Song Contest. Heja, Robin!

Tack till de som hejade, det var kul! Och bra jobbat, Ullis!

Lördag och Ullis ville åka upp och kika på cyklar. Vi kollade in en affär för lite inspiration och efter det så sade hon att det var triathlon i Stockholm. Och det skulle gå vid slottet och vi åkte och försökte hitta en plats. Efter lite snurrande så var vi tillbaka där vi började och parkerade i ett garage. Sen gick vi dit istället. Mina ben var helt döda från loppet och det blev bara värre efterhand. Men såklart bra att röra på sig. Det var världscupen för damer först och sen för herrar. Vi bestämde oss för att iaf se damerna och vädret var uruselt och det kunde bli värre. Rejäla vågor och blåsigt. Fy bubban. Man ser världseliten och några är sjukt tränade och det sporrar en själv. En japanska har sådana magrutor så det lyser igenom våtdräkten. Hon var hela tiden superglad och det var smittsamt. Kul att se. Lisa Nordén var visst inte på plats utan valde att träna inför OS. Lite synd då det var på hemmaplan och allt. Kanske blir för mycket press. En galet rolig men teknisk bana och det var kul att se på. En tjej utmärkte sig och det var Flora Duffy, från Bermudas. Hon drog ifrån på cyklingen och orkade sen hålla undan på löpningen. Hon får Lisa det svårt med på OS men där är det nog svårare att dra ifrån på cyklingen. Här var det ju så tekniskt med många små branta backar och knixiga svängar. 

Japanskan              Flora Duffy

Ja, det är väl bara bita i det sura äpplet och inse att formen har glidit mig ur händerna. Mentorskapet tog hårdare på mig än jag trodde och sedan i höstas, då jag började att ha hand om en årskurs-sexa, så har jag gått upp 7-8 kg. Och det från en form som ändå inte var optimal på något sätt. Klart mer stress och ansvar än jag hade trott. Jag tänker inte gå in mer än så på det men helt klart så tog det på både kropp och knopp. Det blev så illa så jag vågade (!) inte ens väga mig på bra länge. Jag hade sagt till mig själv att aldrig gå över 90 kg igen men förra söndagen, då jag ställde mig på vågen, så var det just 90,0 kg. Då bestämde jag mig och ordentligt och nu är det mer fokus på bra mat men även rätt mängd mat. Jag byter också tjänst till hösten och allt känns bättre. Eller kanske inte allt men helt klart mindre stressigt. Men för att komma vidare i historien. Förrförra tisdagen så åkte jag på en rejäl förkylning och det var frågan om jag ens kunde starta på Trosa Stadslopp, 1,5 veckor efter. Och i fredags, dagen D, så vara både jag och Ullis högst tveksamma. Hon tyckte vi kunde ju jogga men jag vill liksom inte deala med känslan man skall ha med nr.lapp på bröstet. Är det tävling så är det också full fokus. Så är det iaf för mig, jag vill inte komma i den sits, iaf inte alltför ofta, att jag bryter bara för att jag inte är van att ge allt. Så det fick bli en provjogg på 1-2 km och jag känner mig superstor och klumpig då jag skall börja jogga och det känns Mega-tungt! Men dra på trissor! Vi joggar på nedåt ån och vid första motlutet så testar jag lite och det känns såklart tungt värre men pulsen verkar vara där den skall vara. Varken mer eller mindre. Känslan är en annan dock. Men jag blir positivt överaskad att pulsen inte skenade och det brukar vara en klar indikator på att förkylningen inte stör eller bör påverka för mycket. Ullis däremot. Hennes puls drar iväg över 175 slag vid jogg och det innebär att hon absolut inte får dra på men hon börjar prata om att jogga med en kompis och det kunde väl vara ett alternativ och hon bestämmer förstås själv. Ordentlig hosta på nätterna men men... Så vi springer bort till kompisen S, och hon är snabbt på och de bestämmer sig för att springa tillsammans. Ullis är klart mer löptränad så det borde funka att de springer tillsammans. Sen fort hem och vi tycker vi har bra med tid men sen är det helt plötsligt bara tio minuter kvar tills vi skall hämta S! Oh, jäklars! Jag hittar inte mitt pulsband och får till slut strunta i det. Väl på plats så är det sedvanliga nummerlappsuthämtningen och vi i klubben träffas och tar ett klubbkort

Sen joggar vi upp och jag ställer mig för säkerhets skull i toakön. Man vet ju aldrig. Där blir det stretch och jag väntar in min tur. Sen tio minuter kvar och det blir ett sista besök i skogen. Jag väntar in Flaken och Wirren. Sen beger vi oss till starten och ser några andra i klubben. Starten går och jag släpper några meter på Flaken innan startlinjen. Mest för att ha till godo ifall det blir sprurtduell. He he... Han startar lugnare än vanligt men jag får slita direkt från start och försöker iaf hålla 4.30-fart, det var också mitt mål men det känns hopplöst att jag skall kunna hålla det hela loppet. Med backar och allt. Flaken glider sakta, sakta ifrån mig och Wirren beslutar sig för att gå ikapp honom. Jag passerar Gisslan efter ca. 300-350 meter och sen vet jag inte om hon tar rygg. Jag kollar hela tiden klockan och det är mellan 4.25-4.30 Helt okey men alldels för jobbigt. Men bara mata på. Avståndet mellan mig och Flaken börjar snart att stabilisera sig och när jag närmar mig backen vid Skärlagsvallen, så är jag nästan ikapp. Jag väljer som vanligt kortaste vägen och tror väl att jag skall passera. Men min ökade vikt gör att jag inte vågar trycka på  och trippar försiktigt. Han går också förhållandevis sakta men drar ändå ifrån lite. Sen rullar det nedåt och han är ca. 5 meter före. Avståndet äter jag in på kommande raka och det tar kanske 300 meter och sen är det som vanligt. Jag försöker hålla 4.30-fart och jag fixar det fortfarande. Lite småknixar och snart är man inne i hamnen och det vrålas "Niclas, Niclas". Ibland är det så att det liksom sprider sig till folk som nog inte känner mig och det blir nästan komiskt. Jag gissar att jag nog kör för hårt där men klockan indikerar på annat. det är snarare 4.40-fart Lustigt. Kanske har jag mentalt förberett mig på att inte dras med den här gången. Men det är snarare så att jag börjar bli slut. Jag varvar och har då passerat 5 km och det är fortsatt bra publikstöd men farten orkar jag inte hålla. Sen kommer jobbiga Trosa Alper och där är det brant men inte så långt. Jag trippar på och jag kan bara minnas då man, i bra form, hade betydligt högre fart upp men då ändå höll igen. Jag längtar tillbaka. Nu nedåt igen och jag försöker få upp lite fart igen. Jag sneglar en bekant klubbdrass bakom axeln och gissar först att det är Flaken men jag tycker också jag ser en keps. Det borde vara Gisslan. Hon flåsar högt och jag trodde därför det var Flaken. Vart är han förresten? Jag blir lite orolig för han är den sista jag vill möta i en spurt. Han har alltid lite extra att ta ut då. Hela strandvägen, som är platt, går rätt bra och när jag på slutet visar att jag förstått att Gisslan är bakom så är hon tacksam över draghjälpen och tycker att jag kan dra henne till en bra tid. Men det är snart uppför och jag orkar inte alls hålla hennes tempo uppåt och hon drar ifrån. Jag märker att hon rätt snabbt går ikapp och förbi Mjau men jag är tveksam om jag skulle kunna göra detsamma. Snart uppför Vitalisbacken och jag är lite orolig för Flaken men publiken har fortfarande inte avslöjat att han skulle vara riktigt nära. Han är välkänd i Trosa och borde följdaktligen ha bra stöd. Nu nedför och bara springa så fort det går. En riktig stånkare hörs bakom mig och jag blir orolig att det är han. Jag vrider på huvudet och märker att det INTE är han. Jag vill inte ta ut mig så jag spyr, vilket jag annars hur lätt som helst kan göra. Iaf på lopp. Så jag släpper honom och bara bevakar bakåt. Jag har nu Flaken under kontroll men märker att han kommer med ångande steg på slutet men jag kan enkelt hålla undan men är fruktansvärt slut i målfålllan. Han stannar tyvärr inte utan fortsätter fram och vinner ett presentkort på Fina Fisken... Hmm, jag kanske skulle gått framåt i fållan! ;-) Min "skamgräns" på 40 minuter gick inte alls utan jag fick 41.42, tror jag. Men jag är riktigt nöjd att jag ens kunde springa då jag varit förkyld och räknat på "Asfaltslöparns" enkla formel med överflödig vikt så skulle en bättre löpvikt på 71 kg inneburit 34 minuter blankt. Så nu är jag riktigt taggad och har sedan förra söndagen kört stenhårt med kosten och då jag kollade min vikt, i lördags morse, alltså dagen efter Stadsloppet, visade vågen 86,7 kg. Jag satsar på att ha gått ned 8-10 kg till Ironman Kalmar. Från 90 kg alltså. Kanske lite hårt men det skulle vara skönt och det är ett val jag gjort. Nästa år satsar jag på sub35 på Stadsloppet och drömmen om VM på Hawai lever fortfarande. Samt förstås sub3 på maran. Det är inget mål, det är ett löfte! Tror det kommer på köpet om jag kan steppa upp. 

Innan loppet                   Under loppet    Efter loppet

Så var det lördag och dags att öppna butiken igen. Men det var så mycket annat jag var tvungen att fixa så jag var mest på övervåningen och fick lyssna efter plingan, om någon gick in. Men det var jättelugnt idag. Ja, förutom rätt många beställningar på nätet. Men sen var det ju Tour de Ski, på teven och jag tittade först på Johaugs uppvisning och efter det så hann jag staka lite på Ercolinan och jag hann väl med 20 minuter iaf innan det var dags för supernorrmannen Johnsrud Sundby att visa vart skåpet skall stå. Men han höll sig lugn rätt länge innan han drog på men det imponerar verkligen. Fast idag var det Johaug som imponerade mest. Det är väl låga odds på de två... Nåja. Bara hoppas det kan bli lite kamp. Sen var det hockey och svensk uppvisning igen. Så kul att det är rolig hockey. Defensivt så är det väl inte alltid superbt men så mycket roligare att se på. Imorgon satsar jag på lite mer träning.

Mycket sport ja. Men kanske inte på det sätt som man skulle önska. Först så fick jag, mellan nysattacker och snörvlingar, jobba hårt med tummen då jag zappade mellan slalom och Skicross. Sen så gick jag hårt in på spurten, under  herrarnas 3-mil, och jag låg visst tokigt så halva armen somnade och sedan resten av kroppen. Jag vaknade sedan av att Felix räcker över Mystica som visst har prutt i rumpan... Trevligt sätt att vakna och det var som tur var enkelt åtgärdat. :-)

Men sport var det och idag gläds jag mest med Anna Holmlund, som vann damernas Skicross. Någonstans i Frankrike.

Torsdag och återigen så blev det transportcykling och visst var det lite segt till Gnesta imorse. Det borde ju släppa rätt så mycket på slutet men det är å andra sidan nytt jobb och det är ju också en omställning. Lite konstigt att de första dagarna gick så bra med tanke på loppet, som borde sitta i kroppen. Men nu verkar verkligheten kommit ikapp och det var med sega ben jag trampade hemåt. Och lite småvirrig har jag varit på jobbet så helt fräsch är jag nog inte. Och det regnade igen. Cykling i regn tillhör inte mina favoritsysslor men det härdar säkert. Tyvärr så tänkte jag inte på att både mobil och nycklar blev kvar på jobbet då jag valde att lämna ryggsäcken kvar. Så totalt ca. 39 km idag också. Snitt på ca. 25,6 km/h. Väl hemma så blev det lite sport och vad roligt för Malmö FF som får finfrämmande! Real Madrid och PSG! Wow! Risken är väl tyvärr rätt stor att det inte blir så spännande så jag väljer nog att stanna hemma. Men vem vet. Under har skett förr! Sedan Usain Bolt! Så underbart! Och nu gav han verkligen allt i typ 150 meter och kunde nog pressat ned tiden en tiondel till, kanske. Svårt att säga. Hursomhelst så ser det ut att bara finnas en tiondel om han kan klarar att springa lite snävare i kurvan då han ju alltid ligger mitt i banan eller t.o.m längre ut. Och sockerbombningen då? Jodå, jag kände mig så låg på vägen hem så jag hade sjukt stort sug på socker och det verkar Ullis också ha haft. Så vi handlade massvis av godis och det gick inte att spara... Lite magknip men det kändes nästan som det var värt det! :-)

Så var det då dags för Kalmar Ironman och Ullis och jag hade bokat en stuga på Stensö Camping från onsdag till söndag och för min del var det dags för revansch efter min miserabla insats förra året. Då jag simmade i en för trång våtdräkt och dessutom inte provsimmade i den innan. Men i år var jag taggad till tusen men det är så många saker man skall tänka på och så enkelt att göra upp en race plan och sen inte kunna följa den. Vi kom iaf ned till Kalmar smidigt och det blev en del hälsande på bekanta. Både vänner och så även affärsbekanta men många av de senare faller in i den första kategorin också. Jag mötte ganska tidigt grossisten för Orca och han visade en våtdräkt som skulle passa mig bra och jag slog till. Hmm, lite samma sak som sist men den här satt ju riktigt bra. Det visade sig faktiskt att den förra våtdräkten var ihopsydd i vaderna eftersom han hade smala vader. Jag är ju nästan åt andra hållet. Nåväl, det kändes skönt. Och en provsim i den skulle man ju hinna med. Men ganska snart så kommer rapporter om att vinden nu kommer från ost och det innebär helt andra vågor än vanligt och en kompis är riktigt orolig. Jag tror inte riktigt på rapporterna men ju mer vi kollar ju mer sannolikt är det att det kan bli så. Vi fortsätter att kolla på expot och jag får även prova ut ett par glasögon som jag skall ta in. De skiljer ut sig genom att själva stödet för näsan är annorlunda och det går att skalmen kommer högre och det ger mer synfält uppåt då man ligger i bågen. De känns riktigt bra. Vi fortsätter att ladda på med energi. Onsdag kväll träffar vi även lite bekanta över en bit mat på en finrestaurang men jag var nog ute efter enklare mat nu. Men det smakade helt okey. Iaf i början. Sen på torsdag så testar vi då att simma och vågorna är rätt höga. Tycker iaf vi. Kompisen säger att det är panik och han har simmat på en del av simbanan men jag gissar att förhållandena borde vara ganska lika. Men man blir lite orolig ändå förstås. Och rapoorterna fortsätter strömma in! :-0 Sen på kvällen så sitter jag och äter en energikaka när jag liksom tuggar helt snett och hårt. Aj, f-n! Jag biter mig fruktansvärt illa i tungan och vet inte vart jag skall ta vägen. Ullis undrar förstås vad som hänt och skrattar nog lite. Men jag kan inte prata och det värker riktigt mycket. Och det slutar inte värka och jag har sen ont i flera dagar. Sen somnar vi hyfsat tidigt men när jag vaknar så verkar det som värken gått ned, på samma sida, i halsen! :-0 Men jag gissar att det inte är förkylningsrelaterat men nämner säkert det till Ullis, typ 10 ggr... På fredagen så fixar vi iordning våra race-påsar och checkar in cykeln. Jag var inte helt nöjd med servicen på cyklarna då jag tyckte han var lite väl stolt över inställningen över bromsarna som dessutom inte var helt bra. Dock så tänker jag inte på att kolla dem själv ordentligt och det kanske jag skulle gjort. Men själva packningen av påsarna är lite jobbig för man har en plan över loppet som sen kanske får revideras väldigt mycket. OM man ens skulle komma förbi simningen. Hursomhelst så går fredagen ganska fort och vi är rätt trötta och somnar som stockar. Men jag får gå upp några gånger på natten för att lätta på trycket, man har väl laddat på gränsen. Sen vaknar vi och det med lite lätt ångest. Vinden har inte vänt och det blåser rätt mycket. Hmm, det kan mycket väl vara så att 10 000 kronor i bara startpengar gått rätt ned i sjön så att säga. Och typ lika mycket till i andra kostnader. Men vi är taggade och försöker att inte tänka på det. Vi äter vår frukost och åker sen ned till starten. Vi hittar en plats ganska fort och går sedan ned och fyller på cykeln med vätska. Ullis tycker det är dumt att kolla däcken mer än att bara känna på dem. Och det är nog rätt. Det var typ en vecka sedan de fixades. Så jag kollar inte min heller. Och tyvärr inte bromsarna heller. Sen går vi ned till start och ställer oss på typ samma ställe som förra året och sen dyker Tellan upp som vanligt med sina föräldrar. Han är inte alls orolig och det är bara att gratulera. När våtdräkten väl är på så börjar den jobbiga marschen mot start och vi hör först "Just idag är jag stark" och sedan Nationalsången. Det stärker lite men det är ångest. Rejält ångest! Sen är det nära och man nästan tvekar när man skall i för vågorna är stora redan från start. Och ned i vattnet och andningen är åt helvete! Jag får börja bröstsimma väldigt fort men gör några försök att crawla men får nära nog panik. Jag guppar till höger och får iaf ingen som vill simma över mig. Jag försöker trycka bort känslorna att det är kört och bara jobbar på men det känns nästan som jag är sist ganska fort. Det är jag förstås inte men jag kan, eller vågar inte, kolla bakåt. Några försök här och där till crawl men jag vågar inte riktigt. Jag vet inte hur länge jag kämpar till första bojen och efter den blir det bara värre. Och jag förlorar förstås massor av tid. Jag vet att jag försöker crawla ibland och när jag ligger på en våg och den bara försvinner så är det fritt fall en meter och det har man förstås inte varit med om förut. Och innan jag förstår att det går bra att fortsätta crawla så blir det massvis med växlande mellan bröst och crawl. Det är förstås mest bröstsim, eller vad man skall kalla det. Det är folk överallt som måste ha hjälp och folk som har stora besvär med kallsupar och man vet inte om man skall ropa på hjälp men jag har fullt sjå själv och måste lägga allt krut på mig själv. Jag får inte... Nä, jag får inte ge upp! Det skulle bara vara för mycket och jag skall verkligen ge allt och absolut inte ge upp förrän det är försent. Glasögonen funkar och ingen kramp än så länge. Till slut så har jag kommit längst bort på banan och jag får lite vågor i ryggen och jag crawlar nästan hela biten bort till nästa boj, där jag skall vända tillbaka. Nu simmar jag helt snett och folk på båtarna börjar ropa och jag hittar till slut den bortre bojen. Ja, iaf en kort stund då vågorna var rätt för mig. Så det blir till att åka tillbaka och nu har jag till och med gått på grund. En kille på en båt pekar förträffligt och nu blir det minst hälften crawl men känslan är overklig att liksom åka upp och ned som en jojo. Men det funkar och nu passar det bra att andas till höger. Sen är jag äntligen vid bojen och får vända in mot hamnen igen. Och nu är vågorna rakt bakifrån och det funkar hyggligt. Dock blir vattenläget annorlunda så det tar ett tag att få grepp på det nu. Många simmar på fel sida om de gula bojarna men de vinner inget på det så ingan rättar dem. Jag simmar nu rakt på och får faktiskt bröstsimma lite fast varför förstår jag inte då jag inte tjänade på det. Kanske för att ta igen mig. Jag har på något sätt överlevt och vill pusta ut. Jag känner att känslorna vill bubbla ut men får hålla det inom mig. Det är fortfarande långt kvar. Och nu under bron och spärrgränsen verkar jag ha klart och nu crawlar jag mer men det är lite vågor igen. Men snart nog har jag rundat bojen men jag bröstsimmar runt den och märker hur sakta det går. Så ganska fort går jag över i crawl och nu är det crawl hela vägen in. Typ 600 meter iaf. Och folk är som galna på bron och jag kanske öker lite då och vinkar faktiskt under ett crawltag. Men i nästa sekund så får jag världens kram i vänster bakre lår! Aj! Jag försöker trycka bort den och sen crawlar jag med benen bara släpandes. Stannar några sekunder och försöker förstå vart jag skall upp på rampen och fortsätter sen. Men när jag skall upp så lyder inte benen och jag krampar igen! Men vad f-n! Folk undrar vad jag håller på med men det går inte att gå! :-0 In i tältet och jag vill nästan gråta. Nacken svider sjukt mycket och jag undrar om någon har solskyddskräm och får en flaska slängd till mig. Jag sprutar på och skriker! Det gör skitont och svider MEGA-mycket. Det var visst skavsår från våtdräkten. Sen till cykeln och upp på den. Det går fort ut från Kalmar men rätt snart så viker man av mot Ölandsbron och nu är det motvind. Lite häftigt att cykla på bron och många tutar. Sen är det tuff sidvind och när snart, när man möter varandra efter en liten krok, så ser jag Ullis och hon skiner upp! Jag vill bara gråta! Shit! Hon klarade det också! Hur sjutton klarade hon simningen, tänker jag. Jag har ju ändå fått till min crawl och jag var osäker på om hon skulle kunna crawla i de här vågorna. Och att hinna bröstsimma sträckan i dessa förhållanden på våra nivåer trodde jag inte var möjligt! Jag vill berätta för någon men de skulle förstås inte förstå något. Men jag ler för mig själv och rätt snart är jag ikapp henne och vi får en stunds njutning genom att bara se på varandra och göra knoge mot knoge! Häftigt! Jag kör vidare och håller uppe ett rätt högt tempo och sen är det full motvind till östra sidan och sen är det sidvind upp igen. Över Alvaret och nu med vind i ryggen så uppförsbacken var inget att tala om. Fort ned från kyrkan och över Ölandsbron gick det rasande fort och jag hade 63,5 km/h där som snabbast. Dock så tycker jag det går riktigt trögt då farten var låg. Det kändes nästan som någon broms var på. Men men, nu var det med vind i ryggen och livet lekte. Fast det var väldigt varmt kände man då man hade vinden i ryggen och jag sköljer mig med vatten då och då. Och får jag i mig tillräckligt. Det var frågan. Jag hade inte behövt stanna en enda gång. Men jag började bli trött men tanken på att det skulle bli lugnare på cykelvägarna norr om Kalmar hjälpte. Fast sex mil kan vara långt om man börjar bli trött och nacken gjorde sjukt ont. Jag fick tyvärr sitta mer upprätt än ligga i bågen. Och när vägen inte var självklart så kunde jag inte ligga ned för då såg jag inget. När det var bättre markeringar så gick det lättare och det räckte att kika upp var tionde sekund typ. Till slut så kommer jag då in för växling och det känns underbart. Men kroppen känns trött och när jag skall få på mig de svara kompressionsstrumporna så går det bara inte. De är för trånga och efter en minut så avbryter jag och gör ett försök med de lite störra gula strumporna, som jag för säkerhets skulle plockat ned i påsen. Och det funkar. In med lite energi i de små bakfickorna och sen iväg. Eller iväg och iväg. Det händer inte så mycket och på cykeln så fick jag ont i halsen. Men man ligger inte på så hårt på så här långa sträckor. Men jag tvingar mig att jogga lite grand men det känns som en rejäl uppförsbacke då man har 40 km kvar och benen känns som stockar. Efter typ 3-4 km så kommer en station och jag känner att jag för första gången måste lätta på trycket. Jag tråcklar ned min tri-suit och pinkar och ser över axeln en bekant som verkar spana efter någon och säger något om att "nu måste han komma". Jag ropar på henne och hon skrattar och sade att de letade efter mig. Det var lite roligt och jag fick höra att det gick bra för hennes man. Hon sade något om att jag cyklat bra men det tyckte väl inte jag. Jag fortsätter iaf och tvingar mig att jogga mellan varje station men jag kanske gick lite för långt efter några av de första. Men sen vaknar jag till och håller ibland runt 5.10-5.15/km och det känns lätt och bra. Benen verkar komma igång men jag har svårt med energin. Jag kör bara på vatten och cola i början och gelen funkar inte så bra. Någon isotonic gick nog ned men det är typ alltid vatten och cola och mycket vatten över mig. I början borrar jag ned huvudet och bara kör men ju längre tiden går ju mer medveten blev jag om omgivningen och det är ju sjukt mycket folk! Det är riktigt roligt och man sporras. Men vid runt 20 km så börjar kramperna komma och det är främst vänstra bakre låret. Det borde jag ha stretchat mer innan. Några gånger även tendenser i det högra och även i bägge vaderna. Men det vänstra! Shit! Det är stenhårt några gånger och helt omöjligt att springa och det blir akutstretch. Och det blir bara värre och värre. Några funderingar har jag om jag överhuvudtaget kommer i mål. Vid runt 8 km kvar så kommer jag ikapp en kompis och i början så kommer han alltid ikapp mig då jag krampar men sen lyckas jag behålla mitt försprång och det sporrar mig lite att han är bakom. Jag borde ju också vara lite mer rutinerad och vill inte få stryk! :-) Sen är det nära och man vill gråta av lycka. Vilken dag! Och nu bara en lång raksträcka och jag ökar farten och PANG! Aj! Där kom krampen! En kvinna ropar! -Men det är ju så nära!? -Ja, men säg det till mitt ben, svarar jag! Publiken spanar in mig och efter tjugo sekunder försöker jag igen och samma sak igen. Nu hoppar jag på ett ben och kommer sen in på Ironman-mattan och jag gör lite gester till publiken och sen får jag för mig att spurta förbi en kille och ökar och krampen slår till! På mållinjen!!! :-0 Den som filmade fick härliga bilder och jag får nog försöka få tag på filmen! Jag jublar och är så glad! Men sen tar jag helt slut och kramperna börjar ta över och jag får hjälp medicinteamet och där inne så berättar jag förstås att jag är hela Kalmar Triathlons sämste simmare genom tiderna men jag gjorde det! Jag klara de värsta förhållandena de haft på simningen! Fy f-n! Jag är så stolt och känslorna svallade! Jag ombeds att vila lite med salttablett på tungan och jag blundar och vill se mig själv springa i mål men vad får jag se!? Jo två stora vågar som sköljer över mig. När jag försökt klara mig från den första och ta luft efter den så hinner jag inte utan nästa meterhöga våg sköljer över! Shit! Nästan traumatisk och jag får ligga en hel timme och få hjälp. Jag ville ju se Ullis springa i mål och när jag äntligen får tag på henne så gråter jag. Men hon mår riktigt dåligt och måste också ha hjälp. Ja, jäklars vilka bragder vi gjorde! Jag är så stolt över oss båda för idag var det riktigt, riktigt tufft! På något sätt så lyckas vi hämta cyklarna och ta oss hemåt till stugan och somna. Min tri-dräkt, som var typ oanvänd, förstördes helt av bara mitt svett. Sen märker jag att bakbromsen ligger på och man kan inte alltid fundera på om det även gjorde det under cyklingen eftersom det kändes konstigt i låg fart. Nu har jag fått rejält ont i halsen och även det gör att jag tror att det kunde gått bättre men framförallt så tror jag att energi och vätska kunde gjorts bättre för träningen är jag rätt nöjd med. Men det skiter vi i nu! Jag, och Ullis!, klarade det! YES! Jag tror min tid blev 13.20 och jag hade tre mål för loppet. 1. Klara av det. 2. Slå på pb på 12.20 3. Slå Sub11. Men de målen fick jag göra om under loppet. Nu var det viktigaste att göra det så bra som det gick och jag är nöjd.