Lördag och jag och Magnus gick upp och tog lite frukost och kollade på tjejloppet från Holmenkollen ett tag innan Magnus var tvungen att bege sig. Han skulle filma sin bror Roger då han skulle åka skidor utklädd till Mora IK´s maskot Miko. Jag hade missuppfattat Magnus och trodde att han skulle åka med brorsbarnen. Typ blåbärsloppet. 

När Magnus blev hämtad så tog jag det lite lugnt och tittade i lugn och ro på slutet av tjejloppet men det blev tyvärr ingen större dramatik och Johaug kunde defiliera i mål i hennes sista framträdande på elitnivå i sitt eget hemland. Hon verkar dessutom bo ett stenkast ifrån så det var så klart lite känsligt. 

Sen iväg och givetvis stänger jag till dörren innan jag fått ut allting till bilen och jag förbannar mig själv för att inte ta det lite lugnt. 

Ned på stan och jag tar en rätt dålig parkering och jag inser att jag dessutom glömt både handskar och mössa men det var ändå hyggligt väder. 

Jag hittar Britt med barnbarnen och jag hänger med dem. 

Snart ser vi maskoten och förstås snart även Magnus som filmar. Det hade gått riktigt fort emellanåt men då publikleden tätnade så gick Roger verkligen in i rollen och det var kul att se. 

Sen åkte jag och Magnus hemåt och vi hann in en sväng på korgmakeriet och jag kramade om Sivert och sade att vi får ta vallaboxen en annan gång för jag var helt slut. Ryggen värkte som aldrig förr efter gårdagens bravader och jag kunde nog inte gjort så mycket mer. 

Magnus och jag delade på en pizza och sen tackade jag för mig och hoppade in i bilen. 

Nu var det ju bara hemvägen kvar.... Jag som nästan hatar att åka bil långt. Det gick dock rätt bra men farten var inte direkt den man blir av med körkortet för.

När jag närmar mig Strängnäs så vet jag att farten sänks rätt snabbt innan första bron och rätt som det var så lyser det rätt och det är broöppning.... Men vad f-n! Det finns ju inte ens en båt i närheten och skulle det var någon så lär den vara jättestor då bron är stor. Jag går ut ur bilen och ser en stor tanker lååångt bort. Hmm, jag passar på att gå iväg och släppa på trycket och jag behöver inte stressa det minsta. Dock så var det snart Nils van der Poels tur att köra 5000 meter då det är allround-VM. Jag hann dock tillbaka till Nils lopp och efter ytterligare några minuter så var tankern förbi och snart kunde jag åka på igen. 

Borta bra men hemma bäst stämmer alltid in och det är skönt att kram om familjen och snart var det Mello. 

Bra låtar och jag gissade rätt på alla och enligt alla konstens regler så borde väl jag på pris? Nähädå! :-)

Det borde stå mellan Cornelia Jacobs och Bagge i slutfinalen. 

Fredag och det blev både lekar och matchspel i skolan. Jag tyckte inte att jag hade rört mig så mycket själv men rätt som det var så plingar det till att jag var uppe i något slags snitt och nu var det visst på runt 16000 steg. 

Jag fick också höra att mina snälla swishbetalningar, då fritidsgården gått hem, var lite bökiga att rätta till och jag bad förstås om ursäkt. Det blev dock köp igen men nu får jag betala på måndag. 

Det plingar till i mobilen och det visar sig att Ullis tränar så jag lät två killar vara kvar lite och spela fotboll så tog jag det lite lugnt. Tanken var först att duscha men inte hade jag någon handduk så jag spelade Primetime och rök på sista frågan. Surt! Dock var det inga stora slantar jag missade men det var någon legendarisk kvinna som hade gått bort och spelade röster i Disneyfilmer. 

Sen hem och jag duschade hemma istället och sen mot stan. Vi hann gå in på Rusta och köpa en köksmatta, lite på chans. Det är inte alls säkert att den kommer att passa men vi får lämna tillbaka den annars. 

Nu var det bio och det gick rätt snabbt så var man inne i den. Den heter Ur spår och handlar om Vasaloppet och relationer. Eftersom det handlade väldigt mycket om konditionsidrott och redan nämnda Vasaloppet så var det verkligen mitt i prick. Ja, en höjdarfilm men det märktes inte på antalet besökare, det var typ endast rynt 10-15 stycken i hela lokalen och så var det en kille som hejade och vi såg inte riktigt vem det var men det kändes som om han kände oss. 

Efteråt så sprang vi på honom igen och han undrade lite om jag skulle åka Vasaloppet och vi kom fortfarande inte på vem det var men jag kände absolut igen honom och man funderade och funderade... Till slut så hade vi ringat in honom och det var en gammal arbetskollega från gamla Mecman. Riktigt social kille! :-)

Efter filmen så stannade vi och åt lite grand och sen var det raka vägen hem. 

Nu var det ju handboll och den ville man titta på men jag kände väl att vi inte skulle ha någon chans. Frankrike brukar ju vara så bra men jag har å andra sidan inte så bra koll på handboll nuförtiden. Vilken härlig match det var och vi vann ju! Det var sjukt spännande på slutet och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Frankrike. 

Fredag och idag var det Tim som fyllde år. Men då vi sitter i karantän och Tim dessutom är en sjusovare så lät vi honom sova och tog det lite lugnt på morgonen. Jag passade på att ringa Täll och förklarade att vi satt i karantän men vi kom överrens om att jag kunde hämta maskinen kl. 16.00. 

Ullis bakade och jag skjutsade Tim till Trosa för covid-test och när vi kom hem så hoppade Ullis och jag upp på cyklarna och vi hade någon timme på oss men jag nöjde mig med 40 minuter och ett varv på jungle route med 150 snittwatt. 

Sen drog vi till Gnesta för att testa oss då det var fullt i Trosa. Vi körde lite fel och kom nästan lite sent. he

Som vanligt hade jag riktigt tufft att köra topsen i halsen och jag höll på att kräkas och Ullis skrattade. Nu lyckades jag dock bättre än sist men jag har fruktansvärt svårt när det gäller halsen. 

På vägen hem så kollade vi om Felix skulle vara med på våran present och vi fick klartecken. Vi hade lite brist på fantasti och det blev mat i Skärholmen och inköp på Ikea. 

När vi kom hem så bytte vi om till lite finkläder och sen öppnade vi dörren till Felix och började sjunga. Fika på det och vi hade ett trevligt litet kalas! :-)

Efter det så drog Tim och jag och hämtade golvslipen och den stod utanför och väntade. När vi skulle ta in den i bilen fick vi en chock, den var skittung och helt klart otymplig. Men vi fick in den i bilen och ingenting verkar tagit skada på bilen. 

Sen blev det hämtmat, eller rättare sagt hemkörning av mat, och film. Jag fastnade framför Gudfadern på kvällen men avbröt då Tim tipsade om 17 again. 

Ullis och jag tittade på den och den var helt okej. Kanske att jag sett den förut men absolut inte hela. Det var en komedi som hade sina poänger. 

Lördag och Ullis ville göra något och vi kom överens om att gå en promenad och vi missuppfattade visst varandra. Så när jag styrde bilen mot Lidingö så undrade Ullis vart jag var på väg. Sade vi inte, Lidingö, svarade jag. Det gick förstås bra det med men Ullis hade visst sagt Djurgården. Men innan så hade vi stannat vid några ställen för att kolla duschkabiner och det var klent utbud så vi åkte vidare. Samtidigt ville vi in på Ikea men skulle vi våga? Jag är ju livrädd för att få något nu då jag har tid till hjärtoperation. Jag satte på mig masken och sen gällde det att kryssa runt på bra sätt. Det var rätt lugnt där vi var men det känns inte så bra. Vi köpte i alla fall det vi skulle och som tur var så var produkten längst ned där det är helt lugnt. Men vad jobbigt att andas i munskyddet! Man får ju nästan panik! Sen var det alltså vidare mot Lidingö och vi åker till själva målområdet för Lidingöloppet och precis när jag går ur bilen så ser jag i ögonvrån att en kille faller handlöst. Det är en kille och en tjej som sprudlar av lycka som skall ut och springa och han joggar iväg och skall slänga något i soptunnan och när han vänder om så springer han rakt in i den låga ställningen bredvid. En hård kant slår in rakt i pannan och det blir ett öppet sår. Jag tror Ullis såg smällen. Vi frågar hur det gick men vi förstår att löpturen var över och hon ledde honom tillbaka till bilen. Det tog hårt på mig och jag gick hela tiden och tänkte hur det gick med honom. Själv var jag superseg och första tjugo minuterna gick i ultrarapid, det kände ingenting och jag var tvungen att stanna i varje backe. Men det var häftigt att gå på stigarna som jag bara for fram igenom då jag var som bäst löptränad. Nu var det nästan surrealistiskt. Sen bara händer det någonting och det är sjukt läskigt. Under en sekund, kanske 1,5 sekunder, så bara ändras allt i kroppen och det läskiga är att jag känner det så tydligt. Det är som en brom som släpper och jag bara går på! Nästan fortare än vanligt men det kanske är för att jag hela tiden får kämpa. Ullis märker det förstås också och kanske ännu mer på farten. Det är nästan så farten fördubblas. Det känns underbart och man tänker att det är ju så här det skall kännas. Det är så jag blir orolig att det skall vara bra när de väl gör operationen. Funderingarna jag har är att jag kanske skall kontakta sjukhuset med mina funderingar. Ibland kan jag ju forcera fram så det börjar bli lättare men det är ju å andra sidan bara kortare stunder. Tänk om det är bra just då och de inte kan se själva punkten som orsakar problemet? Hmm... 

Det blir drygt 45 minuter och det känns lagom. Sen hem och nu är jag taggad för lite cykel också. Lika bra att passa på och nu blir det hårdare körning än sist och jag snittar 175 watt och det känns bra. Jag nöjer mig dock med en halvtimme, det blir lagom och mycket mer hade jag nog inte orkat. 

Sen blir det Melodifestivalen och det var verkligen ett ojämnt startfält och lite överaskande resultat. Jag blev chockad att den unge killen gick vidare för hos oss lät det riktigt dåligt. Det är som mixningen sög. Sen var det några riktigt sköna låtar som jag garanterat kommer lyssna mer på. Klingenström bland annat. 

Kvällen avslutades med att vi äntligen köpte en duschkabin. Helt utan lull-lull och det kanske är bra. 

Så var det då lördag men först skulle vi få iväg alla löparna som skulle springa virtuella lopp. Ullis borde väl inte springa men hon kunde inte låta bli att hänga på en lugnare grupp. För Tokan skulle vara snäll och hålla i en grupp som skulle ligga runt 6.20, kanske lite snabbare om alla kände sig fräscha i den gruppen. Han är snäll som en tok så han får nog fortsätta heta Tokan i min blogg. Egentligen blev smeknamnet alldeles fel för när jag började använda namnet så utgick jag från ett annat efternamn. Men men... Hursomhelst så är det en hel del löpare som springer idag och runt tio stycken från vår klubb. Jag själv är ju lite av typen att det tar tid med nya saker för mig och ännu har jag inte tagit till mig virtuella lopp. Å andra sidan så har jag ett mellanår så det gör mig inte så mycket att jag inte kan springa vanliga lopp just nu. Jag glömde bort vad ordet heter, när man liksom är traditonalist, och stötter på olika fobier och blev nyfiken på om navelfobi fanns. Jag vill nästan kräkas om jag tänker att någon petar mig i naveln, eller, å hemska tanke, att någon faktiskt gör det. Jo, det har hänt och jag mådde fysiskt illa i en halv dag. Det var inte med flit skall jag dock tillägga. Och ja, det både fanns och finns Jag har t.o.m svårt att se en navel i närbild men för den som är nyfiken finns det att läsa om  här: https://fobibloggen.wordpress.com/2013/05/28/omphalafobi/ Omphalafobi heter det visst. 

Men iaf så blev det bra resulat på löpningen men Ullis tog det lugnt men då var jag redan i full förberedelse för att spela golf. Efter att ha "släppt iväg" dem så åkte jag förbi löparbanan för att heja lite på Sjökvistaren och sen var det full fart hemåt och packa golfväskan. Sen iväg och efter uppropet så hejade jag lite på min medspelare och förklarade att jag tyvärr inte spelat på typ tre år men att det har känts bra på rangen. Och jag gick även ned och slog några slag efter och så var det då dags. Första slaget och vart tog bollen vägen? Ingen som vet och efter ytterligare två bortslagna bollar så förstod jag att jag måste pegga ned. Jag var van att slå den större drivern. Men det blev inte mycket bättre och jag var för taggad så jag tog i för mycket. Hela rundan blev en katastrof och trots min stabila motståndare så hamnade vi i bakre fältet. Vi hade behövt mina lite längre slag men de lyckade slagen lös med sin fråvaro och jag har faktiskt aldrig spelat sämre. Tror jag hade 2-3 riktigt bra utslag. Men jag blev ändå taggad att spela mera för det är riktigt roligt. Dock har jag haft det roligare på banan, det måste jag medge. För det var klart frustrerande och man måste visst spela på riktigt med äkta stimuli runtomkring. Så man blir van. 

Senare på kvällen så cyklade jag lite grand och det blev ett rätt lugnt pass men ändå 43 km och snittwatt på 153. Men det är förstås i träningsprogrammet. 

På skolan så hade det varit lite smått panik eftersom den som skulle baka till idag var sjuk men jag bad min kollega att försöka lösa det då jag ju vara på kurs igår. Men det verkade som det var löst och fredagsfikat är något de verkligen ser fram emot. Och resten av dagen gick också bra förutom en lite incident men de som var inblandade bad om ursäkt och allt fortlöpte efter det helt okey. Så snart så satt jag i bilen hem och jag började tagga igång mig för lite träning. Men jag kände mig inte helt okey och tänkte bara köra lite lugnt. Det är dock lättare sagt än gjort, speciellt då det är grupp-pass. Fast jag tyckte jag höll igen lite... Första tanken var att det var skönt att återigen få röra sig men med facit i hand så visade det sig att jag borde bromsat mycket tidigare. Efter det så blev det lite mys framför teven och idag var det Postkodmiljonären och Talang. Det senare tycker jag är riktigt kul att titta på och det är alltid så häftigt när det oväntade sker. 

Så var det då dags att börja jobba igen och efter en lite trött morgon så satt jag snart på tåget. Väl framme så förstod jag inte alls åt vilket håll jag skulle gå. Visserligen så såg jag Sunlight Hotell direkt men jag kunde inte komma underfund med vilket som var bästa sätt att gå ifrån perrongen så jag frågade en äldre herre och snart var jag på väg. Jag kom först av alla men snart droppade en eller en in. Jag var dock lite på min vakt och det var en lite tråkig känsla. Men så fick det vara. Efter det inledande mötet, och en härlig lunch, där jag träffade några gamla kollegor, vilket var mycket kul, så var det då dags att bege sig till Boda Borg och jag hade blivit utsedd till lagledare och det räckte visst för att tagga igång mig och då fick det vara så. Det kanske vara tanken också. Det var väldigt länge sedan jag var på Boda Borg och det var med familjen men barnen var klart mindre då, förstås. Efter lite instruktioner så var vi då igång och man hade tyvärr inte mycket hjälp av att man kört förut för det var så länge sedan och vi hade ingen uttalad taktik utan körde mest med fokus att ha kul men visst fanns där hela tiden en tävlingsinstinkt som gjorde att man ville vinna. Fast cellerna tog tid att förstå och ingen av de vi körde, iaf initialt, verkade vara bekanta för mig. Mot slutet så kom den en som jag hade kört förut men det tog ett tag innan jag kom ihåg den och nu skulle vi snart sluta och vi hann inte klart den. Lite surt. Vi vann tyvärr inte men ropades upp som tvåa. Dock var jag ärlig och sade att det inte kunde stämma. Givetvis trodde någon att jag ville protestera mot att vi inte vann men det var tvärtom. De hade missatt jag dubbelstämplat då jag inte fick till en stämpel. Så det blev istället nästjumbo! :-) Men det var så pass kul så det gjorde inte så mycket. Men nästa gång... ;-)

Sen, väl hemma, så ser jag att jag fått godkänt på sista kursen och det missuppfattade jag då som att jag var helt klar. Men ruggigt glad blev jag iaf. 

Lördag och Ullis och jag drog en stund till stan för att handla lite. Vi åt gott och sen var det affär på affär och vi handlade saker som lampor och hann kika på rätt många saker. På vägen hem så åkte vi förbi Gnesta och köpte en tavla som Ullis hittade på Facebook. Felfri, sade hon... Väl hemma så ser jag att tavlan är skev men hoppades att det inte skulle märkas då den var uppsatt men det var att hoppas på för mycket. Efter en del funderande och flera skruvar så fick jag in tavlan och nu sitter den som den skall. Sen monterade jag upp en till tavla som legat ett tag och fixade lite med lamporna. En hade vi köpt och den andra skulle vi byta plats på. Allt gick bra och jag avslutade med att få igång några lampor som vi inte använt på många år. Så klockan gick och jag fick panik över utebliven träningen. Jag tvingade ned mig i källaren och fick Ullis med mig. Snart satt vi på cyklarna och det blev relativt lugn cykling men jag avslutade med att sprinta och lyckades få upp pulsen till 171. Och snittet blev 129 så nu är det snart tillbaka till det normala efter mitt s.k "experiment". Hursomhelst så måste jag kolla upp det här med att jag inte får igång benen och det verkar tyvärr vara på väg tillbaka. Iaf så pekar pulsen mot det. Tim och jag avslutade med att se lite på NFL och det var en spännande match men tyvärr så förlorade laget vi hejade på. Så även då vi tittade på Sverige mot Ryssland. Och vad händer direkt i matchinledningen? Höglander hoppar lite tokigt men inte sjutton är det en armbågstackling? Armbågen åker ju ut efter träffen, som för att Höglander skall återfå balansen iom att han hoppade. Två minuter kan jag absolut köpa. Tyvärr tror jag det var avgörande men spännande var det iaf.