Ja, det hände mycket den här helgen. Ullis hade sedan länge bokat in Stockholm Marathon och sedan kom inbjudan till hennes syster L´s bröllop dagen innan. Och Stockholm Marathon är inte bara en stor tävling utan kostar även väldigt mycket pengar men vi kollade flyget och insåg att vi nog skulle kunna klara det. Och sedan dyker en möjlighet för mig att springa då en klubbkompis inte skall springa. Men vad sjutton! Skall Ullis springa så kan väl även jag fast jag hade dock inte tränat rent specifikt för det på slutet. Och Ullis hade varit lite småskadad då hon körde lite för hårt efter Skövde 6-timmars. Hursomhelst. Vi flyger upp till Umeå och jag tycker det är lite småläskigt att flyga och våndades lite. Lite problem blev det vid säkerhetskontrollen med min gel som var över 100ml. Men en trevlig kvinna som själv ville börja springa längre sträckor såg lite mellan fingrarna och det var okey. Sen landar vi, allt går bra. Vi går förbi biluthyrningen och det kostade ju skjortan. Känns ju sådär då man i princip bara skall åka 3 mil fram och tillbaka. Nåväl... Vi kunde förstås frågat några bekanta som tagit bilen upp men vi hyrde sedan iaf. Hotellet var värt en egen historia med bland annat dörrar i 3D! Shit! Man blev ju nästan full bara av att titta på dörrarna. Och rätt mörka rum men väldigt säreget. Tyckte det var lite häftigt men kanske lite porrigt typ. Ullis var inte direkt förtjust. Vi går lite på stan och handlar lite mat och gör sällskap med Ullis bror. Sedan tar vi bilen bort till festen och träffar alla. Väldigt trevlig släkt som Ullis syrra gifte in sig i, kul! Bröllopet var enkelt men ändå väldigt fint och tårar föll lite här och där. Jag valde att titta bort när brudgummans mor grät för annars hade jag sprutat tårar! :-) Lite tipspromenad innan maten och jag klantade bort mig lite fast jag visste ju svaret på en fråga som tagit mig åtminstone till final! ;-) Grr... Sen försökte vi att få det att inte bli för sent med tanke på loppet och vi tog vår rödbetsjuice till allas förvåning. En del trodde vi tog en sup! Nja, inte direkt. Tyvärr var det ruggigt kallt i lokalen och det tog på musklerna som skakade lite. För de som drack var det nog ingen fara men Ullis och jag huttrade! :-0 

Hem for vi och försökte få lite sömn innan vi skulle upp tidigt. På morgonen så blandade vi till vår sista energidryck och gick ned till frukosten. Det gick smidigt och lika smidigt gick det att tanka och lämna tillbaka bilen. Sen när vi skall igenom säkerhetskontrollen så går det inte lika smidigt och jag håller nästan på att bli utslängd av en säkerhetsvakt då mina gel nu inte är tillåtna. De har sina regler och det är ju sant. På vägen ut ser jag Daniel Adams Ray och jag hälsar och varnar honom för gelen och han visar upp sina som dock är lite mindre. Jag får iaf kör en vanlig väskinlämning men tar för säkerhets skull med mig skor, linne och nummerlapp ifall det skulle bli något strul. Nu går det förstås lite lättare och när vi skall in på planet så passar jag på att prata lite mer med Daniel som kanske inte var lika pratsugen och Ullis var lite orolig att vi inte skulle få ngn bra plats så vi kom så långt bak i ledet. Men vi fick sitta bredvid varandra och lite lustigt att en kapten på planet var en bekant till mig eller rättare sagt en kund. Men trevlig som attan är han iaf. Fast jag tror att han var andrepilot för jag kände inte igen rösten senare i planet. Flygningen gick iaf bra och det gick smidigt att få ut väskan. Sen gick det nästan som på räls men vad tjockt med folk det var. Jisses vad maran har växt och undrar hur det var på loppet där den stora massan befann sig. Men till ordningen då. Ullis och jag önskar varandra lycka till och jag säger att jag inte kommer att springa långsammare än 5 min/km. Det är iaf planen. Innan start, i själva fållan, så börjar det att regna men jag börjar tagga till mig och sen går startskottet och man får gå någon dryg minut innan man kan börja springa och jag har inga som helst problem att det är fullt med folk då utan man kan hålla sin fart. Och jag tycker det känns hyfsat bra men inte helt okey men jag är fortfarande taggat. Jag är beredd att börja kämpa rejält vid 30-35 km då jag varit lite dålig på alla långpass. Och inte heller fokuserad på maran. På milen och 15 går enligt plan men steget känns tyvärr anstängt och inte alls som det brukar. Vilket också korten senare visade. Har nog aldrig sett så dålig ut på kort och då har jag även varit betydligt tyngre. Men farten är relativt hög men får jobba lite för mycket för det. Första milen går på 48.39 och 15 på 1.13.10, vilket fortfarande var helt enligt planen. Och några bekanta hejar vid varningen och det känns fortfarande görbart. Men jag hinner knappt komma ut på Djurgården förrän första 3.30-farthållaren springer om mig och rytmen sabbas med allt folk där. Och backarna suger mycket mer än lovligt och det dröjer inte länge förrän de börjar försvinna och så håller det på med att nästa farthållare med 3.30 passerar och ytterligare än. Tror inte ens vi är förbi Djurgården förrän de är ute ur sikte och det oroar för jag orkade inte hänga på och jag undrar om det är fel på min klocka. För jag bör vara i fas fast dock känns det klart tyngre än beräknat. Nu har jag en mental kamp men vågar inte ens kolla klockan för att se min puls men jag ser att tempot sänks, helt klart. Men försöker att ligga under 5 min/km då det är lättlöpt för att ändå ge mig själv chansen. Steget känns dock hela tiden ansträngt och det oroar. Det är ju långt kvar. Vid 20 km har jag 1.38.05 Fortfarande med i matchen men plockar ingen tid nu. Halvan passerar jag på 1.43.25 Kanske får jag en liten kick av det iaf. Chansen finns fortfarande och jag har pannben. Tänker lite på den löjliga frasen. Pain is temporary - Glory is forever. Jag kör den lite då och då och låtsas längta efter smärtan. Men lååång tid med smärta dock. Och strumpan på höger fot har korvat sig lite så jag börjar få blåsor. Det var ju lite tidigt, bara hoppas det inte blir alltför jäkligt. 25 km på 2.03.45 Har börjat tappa lite mer men chansen finns hela tiden men i mitt innersta så inser jag nog slaget förlorat och det må så väl vara hänt men bättre känsla lite längre borde man kunnat haft. Men jag analyserar inte utan försöker borra ned och ta in lite av publiken och kör high five med barnen. Var förresten nästan på gång att göra det med Glenn Hysen på Djurgården men kom på mig att det var lite löjligt. Han stod där som representat för spelbolaget, vad det nu heter. Vid 30 km så har jag fortsatt tappat och är alldeles för slut för att jag själv skall tro på det. 2.29.52 Chansen fanns nog rent matematiskt att klara 3.30 då men jag börjar bli grymt stel och vill inget hellre än bara lägga mig ned! Sen vid 31 km så bonkar jag! Rejält in i väggen. Tar vätskan och börjar för första gången att gå. Och stretchar lite och får en satans kramp i bakre lår så jag håller på att ramla ihop. Efter några minuter så tvingar jag mig att springa igen och nu är jag så slut så jag kommer faktiskt igång igen men nu har farten sänkts och det är början till slutet. Får verkligen kämpa för varje tillfälle att låta benen rulla på lite så inte klockan springer iväg. Vid 35 så har då klockan börjat ticka iväg och jag har 3.02.19 och alltså mindre än 28 minuter kvar att springa 7 km. T.o.m jag har sedan länge reviderat planen men minuterna fortsätter att ticka iväg då jag får lägga in gåpauser ibland. Musklerna känns helt urlakade och på slutet så lyckades jag springa förbi sista vätskekontrollen och lunkar i mål på 3.46.01 En del tycker det är bra men jag kände att jag hade så mycket mer i kroppen och efter lite analyserande så tror både Ullis och jag att festkvällen i den kalla lokalen tog för mycket på kroppen då man huttrade. Kanske flyget påverkade lite men det är tveksamt. Lite dåligt med sömn också men framförallt en råkall lokal. Dock trevligt bröllop så det var inget man ville byta bort. Revansch känner jag! Nu skall jag bara återhämta mig och sen komma igen! :-)

Torsdag och normalt torsdagsträning med klubben men nu skulle Felix springa Scaniamilen och han hade satt 50 på milen som mål. Ett ganska tufft mål då han inte tränat löpning på mycket länge och konditionen är ju en färskvara. Kanske hade han slarvat lite med sömn och vätska också för han såg red trött och urlakat ut i mål och hade kämpat på bra. Banan är mycket tuffare än snittet och han fick strax över timmen och jag var rädd för att han skulle få avsmak men rätt snabbt så hade han nog funderingar på att börja träna och det är ju mycket roligt. Jag förstår att banan är tuff då flera som tränat mycket för rätt höga tider och en mil är ändå en mil. Det är inget man bara drar av om man inte har tränat. Men vart är toppbredden? De 3 första herrarna i täten var ganska utspridda och sen hände det liksom ingenting... Tränar man på i några år så får man en rätt hög placeringar trots att det är långt fram i tid till den absoluta täten. 

Edit! Det var flera som hejade på mig som jag inte kände igen. Ledsen för det och sorry till Anssi som jag i hastigheten ropade Antti till! :-0

Ullis var lite sugen på att komma ut på sina Nordic Skates och de var ju inte riktigt klara så vi åkte ut till butiken och jag skruvade lite och var väl nöjd sen. Sen så drog vi ut på en liten tur och det var första gången för Ullis på rätt länge så hon var lite osäker men det var ju inga problem alls. T.o.m gruset avklarades utan problem och vi kom fram till cykelvägen och åkte lite framåt på den mot Trosa. Sen ser vi att riktigt stort vildsvin ganska nära oss och man har förstås lite koll vart den tar vägen. Men de är ju mer rädda för oss men dock jäkligt skräckinjagande! :-) Vi vänder iaf hemåt och syftet var ju att bara komma ut idag. Skön lite tur och man blev riktigt sugen på ett längre pass. Transportcykling fram och tillbaka till jobbet även idag, måndag. 

Onsdag och lite lätt men skönt utpumpad från tisdagens kanonpass. Nästan lite svårt att smälta att passet gick så himla bra. Nästan som en klocka och jag låg och bestämde fart. Visserligen så gick det lite för fort emellanåt men jag korrigerade ganska snabbt, dels av snabb koll på klockan och dels av hejarop bak i tåget. Ett härligt smil men sega ben hemåt blev det på cykeln då iaf. Men onsdag och som sagt var lite lugnare. "Bara" dryga 9 km transportcykling men skönt att den kommit igång. Det blir lite gratiskilometer och säkert nyttigt då man skall upp i lite längre sträckor framöver. Lite roliga samtal på slutet då jag skulle tipsa om rätt typ av skates till några personer och det sista samtalet blev inne på en affär. Vi trodde att vi hade överens när han sedan ringer upp och ändrar sig, då i kassan på en annan affär! :-) Sen blev det lite mat med ungarna för Ullis har mycket på jobbet och jobbade över. Efter det så blev det lite Champions League-fotboll och riktigt bra match! Dock verkade domaren tagen av stundens allvar och man förstår att det är lite press på honom. Man tänker ju onekligen på vår svenske domare, Jonas Eriksson, som absolut inte gjorde bort sig i sin match. Men svensk media blåser förstås upp varje enstaka tveksamt domslut. Nä, en skön dag men det är klart roligare då Ullis är hemma! :-) 

Dagen började med att Tim undrade om han kunde jobba hemifrån och eftersom barnens kusin E är på besök så testade vi det men hur blev det med maten då... Hmm, jag ringde svärmor som absolut kunde komma bort och hon hann inte ens komma förrän det var full fart i ett. Först var det en ganska snabbt skotest där skorna satt perfekt direkt men vi skulle lägga undan dem någon vecka och strax efter det kom maten och jag hann få i mig allt innan nästa kunder dök upp och det tog lite mer tid och det blev lite kaffe till de som ville ha också. Själv hade jag druckit alldeles för mycket men tryckte nog i mig en kopp till. Vi lyckades hitta en bra lösning till kvinnan som skulle ha inlines och tillhörande skydd. Och under tiden dyker en mycket bra vän upp och vi hinner däremellan prata lite och han skulle även dyka upp sen på träningen på kvällen. Svärmor var typ kvar hela tiden och hon behövde ha hjälp med en sak på datorn och det var snabbt fixat. Sen nästa kund som ville ha lite skydd och under tiden kom Ullis och sen var det fort hem och fixa lite mat. Både Ullis och jag var konstigt nog sugna på blodpudding och jag tog nog lite för mycket (som vanligt?) så jag räknade med håll sen på träningen. Men för att gå händelserna i förväg så gick det bra ändå. Bråttom som vanligt att byta om och Ullis skulle dessutom hämta några lådor innan träningen och pengarna hon tagit fram tappar hon i bilen och de gömde sig givetvis väldigt bra. Tror det fattades 4 kronor men jag sade att jag skulle komma nästa morgon och lägga i brevlådan. Han verkade lite misstänksam och det var ju lite dråpligt över fyra små ynka kronor. Vi letade lite till och tror Ni inte Ullis hittade dem vid sidan av sätet där de kilats fast mellan sätet och mittkonsollen! Fram till dörren igen och det kändes som en evighet innan han kommit ned för trappan igen... Sådärja! :-) 

Snabbt till träningen och säkert några kilometer för fort också... Väl framme så är det Linkan med dotter (kul!), Flaken, Kihlen, Thellen, Brand-Björn samt Elisen, dvs elektrikern och ingen annan. Många verkar stressade och både Kihlen och Elisen hade tjuvstartat så jag, Ullis, Flaken och Brand-Björn drog iväg på en uppjogg i skogen och den var rejält trixig och jag blev förvånad hur lätt Flaken pratade medan jag fick kippa efter luft. Väl framme så blir det lite lätt stretching innan vi kör igång med löpskolningen och vi provade lite nya övningar men det var svårt att få till just där då backen vi körde i var lite gropig och dessutom lite väl brant. Men vi kämpade på och sen var det då dags för Sprint-Special för de som vågade iaf. Några körde i mara-gruppen men jag, Flaken samt Brand-Björn och Thellen testade sprint. Efter joggen på 300 meter så drog vi sista hundringen fort och pressade varandra lite. Thellen skulle ta det lugnt eller iaf borde då han har haft känningar i bakre lår rätt länge. Men han får ju bestämma själv och hade förstås svårt att inte dra på då han vet att han är snabbast av oss på kortare sträckor. Han varvade lite med att dra på och hålla sig lugn. Lite småirriterande att ta i max och bara känna någon glida förbi! ;-) Ha ha, men för att återgå till storyn då. På första så har jag och Flaken en kamp och jag kommer någon decimeter före och så håller det på i ca. 5-6 gånger innan han bestämmer sig för att köra längre intervaller med tanke på Varvet. Brand-Björn höll sig lugn de första men några gånger gick han upp och bara tryckte ifrån. Där finns det också kapacitet. Tyvärr så får Thellen en lättare bristning i baksida lår och han lindar sig och åker hem för att söka svar hos dr. Google. Kanske det bästa som kan hända så att det får läka ut ordentligt. Brand-Björn och jag körde typ 10 stycken och sen gick vi över till tempo som gick förvånandsvärt bra och det blev några kilometer där vi började på 4.30-fart och gick sedan nedåt mot 4.10 till 4.15-fart Sjukt bra och härligt att vi orkade hålla i! Och jag ser att Ullis ligger på i högt tempo och håller dessutom bra fart hela tiden. Utan att tappa! Grymt kul!

Sen var det hem och äta en smörgås och dricka te! Livet kan helt klart vara sämre! :-)

Så var det tisdag och jag vaknade upp med rejäl värk i vänster knä och en känd knäläkares ord ringer då och då i mitt huvud. "Du får räkna med att inte kunna springa mer"! Det var för ganska mångar år sedan och jag försöker att inte ta det så allvarligt utan gör ett allvarligt försök att bli bra på det jag älskar. Visst är jag sjukligt stel och får på morgonen ta ett trappsteg i taget och sånt men när jag blir varm så funkar det. Men efter sviterna från Vasaloppsveckan så har jag lite problem med smärta under fotsulorna och jag sprang därför med lite annorlunda steg under helgens långpass. Det gjorde nog att jag fick rejält ont i vänster utsida knä idag. På jobbet så smetade jag på lite "Tigerbalsam" på det ställe som smärtade och sen tyckte jag det funkade rätt bra. Ett tips är iaf att verkligen tvätta av sig efter att man smetat ut Tigerbalsam för det är bra drag i det och inget man vill ha på känsliga delar. 

Hursomhelst så var det klart oroande med knäsmärtan och jag trodde nog inte jag skulle kunna springa och lite känning i halsen. Inte mycket men ändå lite oroande även det. Jag ser verkligen fram emot halvmaraton i Köpenhamn. Som sagt var även första halvmaran på mycket länge. Har nog inte sprungit ett lopp på över milen på många, många år. 

Väl framme på plats så är det bara några stycken där men det fylls på hela tiden och till vår glädje är det några som inte varit där på ett tag men även några borta så det var iofs ungefär som vanligt. Många har lopp i helgen så jag föreslog att de skulle dra ned väldigt mycket på intervallerna och även jag själv då förstås. Rätt mycket då jag kände mig riktigt sliten. På uppjoggen så känns det dock lite bättre faktiskt men på slutet blev jag trött och det var ju lite tidigt. Alltså i slutet på uppjoggen. Några andra tjejer kom förresten gående och de var klädda för att springa och jag undrade om de skulle springa med oss men det skulle dem inte men jag sade att de fick joina iaf de ville. Sen blev det löpskolning och det började blåsa alltmer. Även lite regn. Men det brukar ju härda så man försökte bita ihop. Sen är det dags och jag har äntligen på mig min Suunto-klocka men blir paff när jag drar iväg och kommer inte ihåg vilken knapp jag skall trycka och Jochen drar iväg. Men jag lugnar mig och håller mitt tempo. Dock så närmar jag mig lite och på slutet så är jag i rygg och kanske får jag ta i lite mer än tänkt. En minuts ståvila och sen påt igen. Nu blir jag ännu mer slut och det verkar inte finnas så mycket krut i lungorna, tyvärr! Men jag tänker bara köra 3 stycken intervaller i ett Set och kanske 3 set. Nu kom jag nog samtidigt över mållinjen. Sista intervallen och jag sätter upp 3 fingrar till Jochen så han inte kör för hårt om han tror att jag skall köra 4 intervaller. Vi är återigen ungefär samtidigt men nu återhämtar jag mig knappt och ändå så går det över 2 minuter. Flaken ser också sliten ut och jag får honom att dra ned på tempot och vi bildar en liten grupp med Ullis (älsklingen) och Linkan. Först tar jag det lite lugnt och lägger mig bakom Ullis och Linkan och går upp och ökar lite på slutet bara. Flaken joinar på varv två och han vill upp lite tidigare och dra så jag hänger på. Sen går det nog snabbare igen på varv 3 och jag känner mig nöjd men lite oroväckande trött och ett tryck över bröstet. Nu blir det extra vila och max 3 kilometer på torsdag. Det blev knappa 6 kilometer idag. Dock utan mersmak men men. Det kan lossna!

Just ja! Våfflorna! Väl hemma så fixade vi dagen till ära, Våffeldagen, till en härlig våffelfest men familjen delades upp i två delar då det var Machester-derby samtidigt som den roliga filmen "Jättebästisar". Eller om det är en serie. 

Så var det dags för Skövde 6-timmars, endast 6 dagar efter Vasaloppet och onsdagens provjogg gick ju åt skogen då jag fick bryta efter ca. 600 meter. Men på torsdagen så joggade jag iaf 3 kilometer och det kändes ganska bra då det var platt men då det gick uppför så var det som någon lade en tung säck på axlarna. Men varje extra dags vila gör ju susen så det är bara att hoppas på det bästa och jag är ju i förhållandevis bra form så det är ju bara att testa. Men både Ullis och jag kände av lite i halsen så vi tryckte i oss lite förkylningsmedicin och höll tummarna. På fredagen så lämnar vi Vagnhärad och åker via några konstiga vägar, på slutet, till Skövde. Vi checkar in och jag tvekar väl lite om jag skall anmäla mig, när jag tänker efter. Men jag har väl bestämt mig, tror jag! :-) Nåja, det är ju bara att testa och jag taggar igång mig. Det var rejält blåsigt då vi kom och vi kommer i samspråk med Heikke, från Nyköping, då vi käkar på kvällen. Efter trevligt sällskap och mat så kommer vi i säng och jag sover gott. Väl på morgonen så strålar solen och vinden ha lugnat sig lite. Efter diverse problem med skor och nummerlapp så kommer vi ut och ställer upp vårat bord. Sen är det inte länge kvar tills starten går. Och pang! Där gick starten och jag och Micke pratar lite i början innan han drar iväg och jag tycker jag joggar lugnt men farten är ändå långt under 6 min/km. Men det känns lugnt så jag joggar på. I början så finns det många ryggar att lägga sig bakom då det blir motvind. Det dröjer dock inte länge förrän jag måste lätta på trycket och jag ser att Ullis kommer bakifrån och pratar några sekunder med henne och hon får lite dricka som jag släpat med något varv. Jag börjar sen springa lite hårdare och det är ofta farten ligger på runt 4.45-4.50 på delen då det är mer lättlöpt och snittfarten ligger nu på 5.18 som lägst iaf. Men 5.20 verkar den stabilisera sig på och det är ju overkligt om jag kan hålla i det här. Jag varvar Ullis efter ca. 1 timme men blir själv varvad av Micke. Men det gör ont under fötterna och jag förbannar mig själv att jag inte tänkte på problemen jag fick under Vasaloppet då det smärtade under fotsulorna. Jag borde förstås haft skor med mer dämpning men smärtan får jag lägga åt sidan och det fortsätter gå bra. Vid 2 timmar så har jag fortsatt bra tider men det känns som det är något som inte står helt rätt till. Jag har då dock både sprungit ikapp och förbi Torill men det dröjer inte så länge förrän hon är förbi mig igen. Kanske var det någonstans mellan 2 och 2,5 timmar. För nu börjar det bli mer och mer stelt i Piri formis och det drar ned lite vänster bakre lår. Att ha sådan smärta vid 2,5 timmar gör att det känns hopplöst men jag tvingar mig själv till att fortsätta. Men sen går det rätt fort tills jag måste stanna och stretcha. Nu har det dröjt väldigt länge förrän jag såg Ullis och när jag ser henne igen så är det dock när jag tittar snett bakåt. Mitt huvudmål för dagen var 6 mil men att springa 5 mil skulle också vara helt okey. Nu känns det avlägset och jag tänker då i första hand på att kliva av vid maradistansen men problemen som kom eskalerade bara och det hade blivit slitiga och jobbiga varv bara för att få en ganska medioker mara-tid. Jag hör att Ullis nämner något om motivationsproblem och att hon är anmäld i motionsklassen. Jag ser till att ändra det direkt vid varvningen och bryter även själv vid ganska exakt 3 timmar. Min snittid tror jag blev 5.37 men det står säkert lite mer då det tog tid att få in det i datorn. Heikke tror jag också bröt då jag inte såg till henne efter det. Men Ullis tuggar på och jag peppar henne att jag har ändrat klass nu på henne, vi missade visst att skriva in det i efteranmälan. Jag ser att hennes km-snitt börjat öka ganska kraftigt och att hon hade en hög med tjejer före sig i resultatlistan nu. Jag peppar henne och nu stabiliserar sig km-tiden och hon börjar istället plocka placering för placering. Vilka som är vilka vet man inte men till slut så är hon iaf före alla som var ganska nära och hon har en bit fram till nästa tjej som ligger typ ett halvt varv före men nu börjar det bli nära slutet. Kanske endast 15-20 minuter kvar och sen förstår jag vem tjejen är men hon verkar stark nu och jag tvivlar på att hon skulle tappa. Men Ullis kämpar på och nu är det kamp om hon skall hinna gå över 57 km och det kan gå om hon håller i. Och hon inte bara håller i utan ökar igen så t.o.m snittet sänks igen ordentligt. Hon kommer förbi mattan som förkunnar att han garanterat gått över 57 km och kommer några hundra meter till. Grymt bra! Ser nu att hon fick 57212 meter.

Själv får jag vara nöjd med känslan jag hade då det fungerade. Jag körde faktiskt Vasaloppet för mindre än en vecka sedan och jag var inte helt pigg. Trots allt så gav det mersmak och kan jag bli ännu mer tränad så kanske man klarar att dubblera. Ullis är säkert sugen på att köra igen och jag kan ju testa om allt känns bra. Det blev ett bra helgpass för mig iaf och jag ser att jag hade bra fart fram till 2,5 timme iaf. Jag kom 33297 meter på 3.15 Jag är grymt stel nu iaf och kunde inte gjort så mycket mer. När släggan väl kom så kom den ordentligt. 

Fredag och dags för begravning av min älskade farmor! Tim skulle passa butiken så vi åkte ned och installerade oss vid Åda och sen lämnade jag honom och hämtade Ullis. Det var fint och vi fick träffa många släktingar vi inte sett på ett tag. Jag förnam kanske ngn slags närvaro och trots att jag inte är kristen så respekterar jag förstås det mesta av vad kristendomen står för och jag vet att farmor själv kände mycket tröst i den. Det är klart orättvist att så fina personer som att pappa och farfar lämnade så tidigt och nu då även farmor. Men jag finner också tröst i att de nu har varandra. Kanske är jag lite kristen jag också... :-)