Söndag och skulle vi inte få till ett långpass idag då? Vi fick ju ihop 20,5 km i torsdags men det kändes ju ändå lite snöpligt att bli hämtade. Sagt och gjort. Ullis ville upp tidigt, då det skulle bli riktigt varmt, och jag är ju inte så superpigg på mornarna. Men snart så rycker Ullis i täcket då hon har gjort frukost och det var ju inte helt fel att komma upp till stekta och ägg och kaffe. Men jag kanske ännu hellre skulle legat kvar i sängen. Jag sov förresten riktigt gott i natt. Det är inte alltid jag har gjort det på slutet. Det tar en hel del att vara lärare och jag har ju inte världens bästa ordning. Och sånt brukar krypa fram på kvällarna, då det är dags att somna. Hursomhelst så gjorde vi oss iordning och kom iväg. Det kändes väl som vanligt lite småsegt i början men släppte efter ett tag. Och Ullis verkar vara på ett strålande humör, riktigt positiv. När jag undrade så sade hon att han bestämt sig för att bara vara positiv idag. Och det smittar ju av sig. Vi väljer att springa stora kommunrundan, iaf i stora drag. Och så fick vi se om det blir några avstickare. Det verkade som hon hade något sådant planerat, eller iaf i bakhuvudet. Väl framme i Västerljung, så tar vi då vägen förbi Erikslund, mest för att jag tyckte att det brändes under fotsulan. Det kanske blev annorlunda på gruset. Sen undrar Ullis om jag kände mig piggare då hon tyckte att jag började springa så lätt och nog ökade farten. Jag hade då börjat få för mig att Ullis steg lät som en musikslinga och jag "spelade" liksom med. Det blev ett skönt flow och det kändes helt klart lättare. Sen dröjer det inte så länge, då är vi ute på stora vägen mot rondellen, förrän jag tycker det går lite tungt igen. Det går liksom i vågor. Jag försöker tänka på Kalmar Ironman, det gör jag rätt ofta, och då blir det lättare. Men man får inte tänka alltför mycket på det. För ibland så kan det ju kännas blytungt av bara någon mils löpning. Att då tänka på att en Ironman är så mycket längre... Ja, ni förstår. Men man laddar på ett helt annat sätt och konstigt nog så har det oftast känts som om spurten börjar då man kommer ut på löpningen. Och det är ju då alltså ett maraton kvar. Nåja, nu trummade vi på och jag såg att min puls låg konstant på runt 145 slag/minuten. Det känns ju lite för högt men det verkar ju hålla sig där. Snart är vi på väg mot Trosa och när vi kommer till vägen där man kan ta in mot Tureholm, så viker vi in där. Jag tänker att någon sagt att det är mycket orm ute nu, och det har vi även sett på FB, men vi ser inga alls. Och nu börjar det kännas att vi sprungit en bit. Vi närmar oss nu Trosa och Ullis har en liten idé om hur vi skall springa. Jag protesterar nu lite, jag vill bara hem. Det börjar suga rejät. Då kanske vi är uppe i runt 18-19 km. Men vi viker ned mot Strandvägen och springer bakvägen på Stadsloppsbanan en bit. Sen ut på några spångar och det är nästan omöjligt att springa där. Men kul som omväxling. Sen kommer vi ut i centrum och några morsar. Nu är det raka vägen hem som gäller men värmen är riktigt stark och energin börjar tryta. Vi bestämmer att vi hoppar in på Ica Trossen och köper en cola. Jag stretchar lite och Ullis går in. Fy bubban, nu tar det emot. Jag vill inte ens veta hur långt vi sprungit men när jag undrar om jag slagit på klockan så råkar jag av misstag se sträckan och då står den på 20,5 km. Fast nu går det bättre igen och känslan är klart positiv. Fast längden börjar ta ut sin rätt och energin från colan var inte tillräckligt. Väl framme i Vagnhärad så kommer storklubban fram och slår oss bägge två i huvudet. Vi struntar i bron, som går över järnvägen, utan springer istället in vid "andra sidan ån", som det brukar kallas. Fast där väntar å andra sidan förstås andra backar. Och nu kämpar man mentalt. Vi bestämmer oss för att springa till Hemköp och sista backen nu. Bara att tugga på och snart är man uppe och visst f-n är man färdig. Solen har gjort sitt och jag har rejäla skavsår av vätskeryggan. Framme... trodde jag! Nä, Ullis vill springa 300 meter till för att få 28 km jämnt! Och dra på trissor! Jag skrattar inte av glädje men tänker att jag hänger väl på. Sen vill hon springa runt skolan men då protesterar jag. Det måste ju bli bra mycket mer än 300 meter. Så det blir istället runt Hedebyhallen, via den gamla 60-metersbanan. Den som jag slog skolrekord på som ung. Fast tiden är som bortblåst och man kan inte heller vara så säker på att det blev helt rätt mätt. NU, är Ullis klar och vi traskar in på Hemköp och köper oss direkt lite vatten och traskar sen hemåt. Rejält slut och det sved som bara den när första svetten spolades ned på skavsåret på ryggen. Fy satan, vad ont! Normalt så kör vi ju långpass varje helt men nu blev det ju värre skavsår då vi även sprang längre i torsdags.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Torsdag och det var fullt ös idag. Idag skulle jag göra lite mer på skolan och det gick superbra. Egentligen ingen överraskning. Hursomhelst så var det en bra och rolig dag. Jag såg att armbandet, till klockan, började sjunga på sista versen och bl...

Onsdag och det var återigen en bra dag, i alla fall för mig. Jag passade på att komma ikapp med lite saker och försökte även få ordning på mina låtar igen. Det har verkligen fastnat och den här gången fick jag igen nobben och musik är verkligen svårt...

Tisdag och det första man ser är ett sms från älsklingen och reportaget i ÖSP var visst klart. Det såg riktigt grymt ut och det ville man förstås dela. Jag hade ju bett om att inte få ta så mycket plats och det blev en perfekt blandning. Dock lyckade...

Måndag men det kändes som man blivit lite dagvild och Ullis höll med. Det är väl lovdagarna som ställt till det. Jag jobbade iu i och för sig i fredags men jag var ju rätt ensam om det. Slet hårt också så jag borde ju verkligen känt att det var en va...

Söndag och jag ser att jag fått svar om en fråga om chip-tider och det skulle bli väldigt dyrt så frågan är om man inte kör vidare med ett billigare alternativ. Jag tror att man kan skapa lösningar som fungerar ändå, trots många löpare som kommer in ...