Det kan ju låta lite fånigt att jag, som gjort massvis med lopp, fegade inför Tour de Zwift och avstod de två första etapperna. Och det är inte ens riktiga tävlingar. Men sen, iom den tredje etappen, så var jag igång. Det är som sagt inte en tävling men oftast, iaf när benen var pigga, så gick jag in med den inställningen. Men sen opererade jag mig ju förra tisdagen, den 29 januari, så var ju chanserna att klara av de två sista "deltävlingarna" i fara. Men jag hade ställt in mig på det och trots att de skulle gå in och såga bort en del av hälbenet, och ta bort en inflammerad slemsäck, så hade jag gått och fått för mig att jag skulle kunna cykla de två saknade etapperna, i efterhand. Men jag hade nog inte satt mig in i hur jobbig operationen skulle vara. Jag har inte alls kunnat belasta hälen och cyklingen kändes hopplös. Men i söndags gjorde jag ett försök, med den enklaste av de två etapperna, och det var på håret. Sen hade jag tur att de förlängt "ta-igen-dagarna" och jag fick även måndagen på mig. Och det var skönt för trots att etappen var klart värre så hade jag gjort stora framsteg med foten. Det kändes som om cyklingen gjorde den väl och det var bra med lite genomblödning. Men idag så ville jag få till en bättre lösning med foten. Jag trampar ju bara lite lätt med tårna och i slutet av cyklingen så är det klart jobbigt. Pedalerna är ju inte så stora, direkt. Idag såg jag en foppatoffla och jag testade den. Lite trångt, och läskigt, vid hälen, men trycket kom liksom inte över såret utan bara längst ned. Så jag provade och hoppades på att jag inte gjorde bort mig. Nu kunde jag trycka lite hårdare utan att vara rädd för det blev ett klart bättre grepp. Men högersidan var ju både tryck och dra medan vänster bara tryckte vid tårna. När jag tappade greppet lite så kom trycket mer under foten och det är inte lika skönt utan mera en otäck känsla då trycket kommer för nära där de har opererat så då flyttade jag trycket igen. Men nu kunde jag ibland ligga runt 3,0 watt/kg och det räckte för att kunna kämpa lite längre fram i fältet. Fortfarande långt bak i den bakre delen men ändå. Tror det var 141 deltagare och jag närmade mig snart 100:e plats. Och nu var jag lite mer varm i kläderna och började avancera ytterligare men mindre ryggar nu. Och några ville absolut inte dra mig och hur skall de veta att jag är nyopererad. Men jag försökte också dra min del men när t.o.m en TT-kille blev sur så var måttet rågat. Vad sjutton gör det om jag ligger bakom honom när han inte har det minsta hjälp av att ligga bakom någon. Jag jobbade på och snart var det nära. Jag hojtar till en kille när jag närmar mig och han är med på noterna. Sista kilometerna men så surt när han avgör genom att trycka till. Jag kan omöjligt svara med min fot men är riktigt, riktigt nöjd! Wow! Jag klarade av det och vad har jag lärt mig av det här? Ja, förutom att ingenting är omöjligt då. Jo, att inte fega med nya saker. Just do it!

Min sista etapp var alltså etapp 2 och jag klarade av alla nio, Wow!