Söndag morgon och på morgonen, efter frukosten, så tränade jag lite på kommande nyinspelning av "Ulrika Lovisa". Fredde och jag skall göra ett nytt försök men jag är lite skeptisk då det inte riktigt blir min takt men jag vill gärna så vi testar. Först så räknade jag ut var själva verserna startade och så provade jag lite. Hm, vi får se helt enkelt. Kanske får jag helt enkelt bara låta grupper se vad de kan göra med min musik.

Sen röjde jag i källaren och det är mest smått men en hel del blev uppsorterat.

Träna skulle vi göra och Ullis tyckte vi kunde utnyttja gymkorten och då kunde jag ju testa mina nya skor som jag köpte lite på chans över nätet. Ett par kolfiberskor och jag var spänd av förväntan. 

När jag först tog på mig dem så kändes det helt fel. Det var som att ha en halv tennisboll under skon. Helt obalanserade. Shit! tänkte jag. 
Det blev först 2 km stakning och sedan såg jag att ett löpband var ledigt och nu ville jag testa att springa och det blev det en aha-upplevelse utan dess like. Jag ställde farten på 10 km/h och ville bara springa i någon kilometer men det bara flöt på så det blev 2 kilometer även där. Då jag ändå sprang länge igår ville jag vara lite försiktig.

Sedan gynnade jag på och det blev först tre övningar som jag körde tre gånger på alla. Sedan tre nya övningar men där stannade jag med två gånger på alla innan jag avslutade med lite löpband igen. 
Samma sak igen och jag körde två kilometer i 10 km/h. Det var en skön känsla och jag är positivt överraskad. 
 

Nu hem till duschen och på kvällen ville vi lämna lite papper till en i klubben och vi tänkte passa på att handla lite på Ica Trossen och varför inte beställa lite sushi. Jag chockade med att beställa just sushi och inte min vanliga pad-thai.

Hem och det var riktigt gott. Jag passade på att plugga lite efter maten och sedan började en thriller som jag fastnade i men till slut kom ett dåligt parti och jag kunde slita mig. Det handlade om en pappa och hans dotter samt USA's president. 

Lördag morgon  och Ullis smet som vanligt upp före mig och kanske somnade jag om lite, det är svårt att veta.

Sen kommer jag upp och slår på kaffe och vi tittar på lite morgonteve. Idag hade Ullis sett att det skulle bli sol runt 10 så vi siktade på löpning då men det verkade inte lovande och hugaligen vilken blåst det verkar vara.

Strax efter 10 var vi då iväg och nog sjutton hade solens strålar trängt igenom men det blåste rejält och vi fick den rakt i ansiktet direkt. Fy bubban! Jag känner att jag knappt orkar ta mig fram och lägger mig bakom Ullis på rakan mot gamla Vägverket. Vi tar vägen till vänster och ned på grusvägen för att passera järnvägsspåret. Där morsar jag på en bekant som ser glad ut att se mig men jag kan inte placera honom riktigt. 
I skogen får vi inte riktigt lika mycket vind och det är skönt. 
Nu på grusvägarna så vi kommer ut på Västerljungsvägen och vi får passera en lite stingslig häst. Jag undrar först om det är mig hon ropar -Trams! åt men det är förstås till hästen. Haha!

Mot Trosa har vi medvind och nu leker livet och det känns lätt.

I Trosa så möter vi Flaken som kommer från Trosa-rakan och han har nästan blåst bort! säger han. 
Hm, vi är snart där och på honom så lät det som vi skulle få medvind men det borde bli sidvind och mycket riktigt. Det var riktigt tufft då vänsterbenet hela tiden ville åka in i det högra. Ändå skönt att slippa den raka motvinden så länge. 
Lite kämpigt på slutet och när vi kommit en bit upp på järnvägsbron så stannade vi då planen var 100 minuter. 
Vi började traska hemåt och när vi passerar pizzeria Piccolino så undrar Ullis om vi inte skall beställa och jag sade att vi kan ju äta där. Sagt och gjort. 
Vi valde att sitta en bit ifrån då vi var svettiga. Jag tog en (!) Tefat och bad samtidigt om en låda då jag inte ville vräka i mig allt på en gång.

Gott och vi gick sedan hem och duschade.

Sen röjde jag lite i källaren men först fixade jag lite med våra cyklar. Jag kände att det var dags för lite smörj på kedjan och så bytte jag framhjul på Ullis cykel. 
När Ullis drog iväg så började jag att plugga och så fick det bli hela kvällen. Riktigt skönt att få ett bra grepp om första uppgiften. 

Sedan mötte jag upp Ullis och nu var det sängläge direkt.

Fredag morgon och efter morgonmötet traskade jag bort till badhuset då det var simning på schemat. Jag hinner inte ens komma in förrän en elev undrar vad han hade hört för något om mig igår. Jag blev helt paff och riktigt arg men nu nu skulle jag ha lektion och skakade av mig det. 

Efter lektionen så letade jag upp min chef och var så arg för det var en kollega som hade pratat med vår chef och det var hemska saker som hade sagts om mig och jag kunde knappt få fram något då jag var så irriterad. Det visade sig att en elev hade blivit kränkt då jag bett dem att ta bort sina mobiler då de satt i matsalen. Så irriterande och jag hade sagt något skämtsamt om att den enda gången den får vara framme är när ni likear mina bilder. Jag såg att de inte tyckte det var så kul så jag bara droppade det. Men tydligen inte en elev och då hade hen sagt olämpliga saker som då en kollega hade bemött på ett bra sätt och jag kunde släppa det.

Lite gnagde det ändå och när jag precis hade hört det så kände jag bara att Oxelösund är ett jäkla rxvhål. 

Sedan hoppade jag in och var vikarie och för några, som var klara, så visade jag dem några kluriga frågor de kunde jobba med. Lunch efter det och sen var det badhuset igen och nu hade jag släppt min irriation helt och lektionerna gick kanon. Jag instruerade lite crawl för de som redan klarat simprovet och några var sjukt duktiga direkt. Sedan tränade jag lite på att hoppa men vågade ändå inte hoppa från trean. Så här, i efterhand, låter det ju larvigt men det är verkligen något som tar emot. 

På bussen och jag somnade på slutet. Ullis hade cyklat och jag ville också träna lite men frågan är om det skulle bli sent då för väl hemma åt vi och tittade på Robinson. Vi tog hämtmat idag då inget fanns hemma. Kycklingsallad för bägge och det var helt okej. Vi kunde sedan inte hålla oss ifrån Förrädarna och där var det öppet mål mot Marianne som nästan förstörde för sina forna kamrater och inte verkade förstå att det här är ett spel. 

Nu var klockan rätt mycket men jag sade att jag går ned och siktar på 45 minuter men jag knappade ändå in mitt 70-minuterspass och fick se hur det kändes. Det var segt men minuterna gick och när jag endast hade 20 minuter kvar så kämpade jag på och körde hela tiden. Väldigt hög puls, mot normalt. Tror jag hade 139 slag i minuten mot mina normala 130-131. Så lite sliten var jag nog. Eller trött. 

Torsdag och idag började det med ett möte rätt omgående. Under mötet så tycker jag mig höra att en från mötet hade varit en annans lärare och jag blev förvånad. Då vi skall sluta så tar jag upp det och frågar om det verkligen var så. -Nä, det var ju du som var min lärare och jag skrattade och sade att hen måste ha missuppfattat. Hen stod på sig och när jag frågade var så sade hon Nicolaiskolan och den visste jag inte ens riktigt var den låg. Någonstans i Nyköping men inte mer än så. -Där har jag inte ens jobbat! sade jag. Det spelade ingen roll för hen, som stod på sig. Ha ha, jag framstod som lite virrig men var jag har jobbat har jag banne mig koll på. Chefen visste inte riktigt vem han skulle tro på. 

Sedan var det lunch med en klass innan det var dags för ett avsked. Två elever skulle göra sin sista lektion på skolan och det var lite sorgligt så de fick välja lite fritt och det blev en bra och rolig lektion och de såg fram att komma till den nya skolan och det kändes förstås bra. 

Sedan försökte jag komma med en snabb buss hem men jag hade gått över lite på sista lektionen så det var kört. 

Jag försökte plugga lite på vägen hem men det var svårt på bussen. 

Jag somnade till på slutet och när jag vaknar groggy så känner jag mig helt vimmelkantig och stirrar rakt in i en ung tjejs ögon och i det tillståndet måste jag sett lite scary ut men snart förstod hon att jag precis vaknat och det var inte mer än så. 

Jag går av och hemma bara vilar jag ett tag innan Ullis kommer. 

Vi äter och kollar på Robinson och hela min kropp vill stanna inne idag. Det är klubbträning men vi fastnar i soffan så länge så snart är det så sjukt bråttom och vi stressar järnet och  får på oss våra kläder och klampar iväg. Nu har jag ont i huvudet också men tänker att det beror på att jag stressat. Hoppas på det, i alla fall. 

När vi närmar oss så är det som att vi hoppas att inga skall vara där så vi kan gå hem och träna inomhus istället. 

Men, nädå! Där står Nicke och inte heller han är superpepp. Han säger att Putte är på väg men Putte tillhör det hårdare virket och snart är vi igång. Vi bestämmer att den tänkta kuperade banan får bli terrängspåret och det känns bra då den lockade mer än att bara hitta nya vägar runt i Vagnhärad. 

Ullis och jag kör tillsammans och de fick en jäkla fart då vi kom fram till spåret. Ja, jäklars! Det var fartlek men både jag och Ullis tänkte att det blir en naturlig fartlek och körde rätt lugnt faktiskt. Det blev lite drygt nio kilometer och det var helt okej och det gick bättre att springa än jag trott. 

Sedan dusch och vi kollade klart på det sista på Robinson. Det är ju lite av en hatkärlek det där. 

Vi avslutade sedan kvällen hyfsat tidigt då bägge var trötta men en helt okej dag ändå. 

Tisdag och det var återigen lite segt. Den här årstiden är verkligen hemsk. Kanske är man lite trött för att man tränar mycket också, i och för sig. Hursomhelst så började jag i badhuset och checkade av en massa elever och sedan var det lite fritt. Sedan fick jag hoppa in på textilslöjden och det var andra gången någonsin som jag vikarierat som textilslöjdslärare. Den första gången var nog 2001, om jag inte minns fel. Då gick jag en promenad. Nu fanns det visst planering på classroom men jag kom inte in där. De som hade kvar på sina arbeten fick fortsätta med det och sen kunde man göra armband. Sen lät jag några elever, som inte hade något att göra, klura på några roliga logiska iq-test och berättade om dem. Först och främst att de inte skulle stirra sig blind på resultatet eftersom det var utformat för vuxna men de var grymma och tyckte det var kul. En gjorde det danska testet och fick 109, snittet i världen är 100. I Sverige tror jag det ligger på 101 eller kanske 102. För den som undrar så finns det ingen officiell Mensa-organisation som har betaltest på nätet så betala inte för det för det resultatet gäller ändå inte. Det är en fusksite. För att få ett officiellt resultat så gäller det att gå in på mensa.se, om du bor i Sverige, och betala för ett övervakat test. Man har två försök under ens livstid. Själv så kände jag att det skulle bli som en revansch på min jobbiga barndom och jag gjorde ett försök typ i början på 2000-talet och då fick jag 128. Jag blev besviken för det krävdes lite mer för att komma in. Nu fick jag så jag tillhörde de 3 % med högst resultat men det behövdes att man skall tillhöra de 2 % med högst resultat vilket motsvarar 131 i IQ och det är den standardiserade skalan som gäller. Jag kommer ihåg att jag frågade om det kan påverka att man lämnat blod några dagar tidigare. Tror det var två dagar innan. Testledaren sade absolut. Det påverkar mängden syre i hjärnan och det var ju förstås dumt. När jag fick resultatet blev jag oerhört besviken så det fick bero. Sen tror jag att jag tog tag i det då jag förstod att Jocke, min bror som dog för tre år sedan, hade en bucket list på saker han ville ha gjort innan han dog. Det sporrade faktiskt så jag tog tag i det för några år sedan och så gjorde jag ett nytt försök och nu såg jag till att vara utvilad, ätit bra och dessutom joggat lite precis innan. Nu gick det bättre och jag fick toppresultatet och kom in genom att få 135+, alltså det högsta som gick att utmäta och tillhör den högsta procenten. Jag tar inte det så allvarligt mer än att det var säkert att jag kom in. Jag hade hela sex stycken fel men å andra sidan var B-provet mycket svårare.

Precis innan lektionen så ser jag att exproffset Patrik Nilsson säljer ett par kolfiberskor och de ser ut att passa mig perfekt så jag skriver lite och jag köper dem. Så kul!

Till jobbet då. Jag avslutade med att bada med en specialgrupp och hade då endast en bedömning och sedan blev det lite lek. Vi sporrade varandra och fastän jag verkligen hatar att hoppa ned i vatten så överkom jag med min rädsla och kom upp på hela en meter... ha ha! Nu sitter den rätt bra i alla fall. Nu är det trean som gäller... :-0

Sedan på möte och jag känner att jag sitter på så många uppslag men tycker mycket är självklart. Jag tar det med chefen istället.

Mötet drog verkligen ut på tiden så det blev till att vänta på en senare buss och väl hemma hade Ullis fixat en supergod mat. Kanske för god för jag åt lite för mycket och nu väntade löpträning.

Vi tittade först på Robinson och sedan även Gränslandet och nu blev det för bråttom så vi fick skicka att vi kommer direkt till spåret och eftersom vi inte låg i samma fas som de andra skulle vi ändå få springa själva. Min grundträning är ju mycket lugnare än vad klubben kör också.

Först hann jag dock in på kyrkogården och tänkte lite på Jocke som skulle fyllt år idag. Det är ju sjukt tragiskt och lite tragikomiskt hur livet bara kan gå vidare utan en. Givetvis är han otroligt saknad och kommer vara så väldigt länge. Fruktansvärt tråkigt.

Jag går tillbaka och märker att de börjar komma.

Vi hälsade på alla och sedan drog de iväg med en jäkla fart! Oj!

Så joggade jag och Ullis iväg och det kändes riktigt bra nästan hela tiden. Lite småsegt på sista varvet men det var jag beredd på. Kanske kändes det bättre än väntat, till och med. Det blev dock en liten chock när jag slet av mig min buff. Kylan slog emot den svettiga pannan rejält.

Vi såg sedan inte de andra något mer på våra tre varv men jag hoppas att alla fick sällskap.

Sedan in på affären och där handlade vi lite innan vi åkte hemåt.

In i duschen och sedan blev det Elitstyrkans hemligheter. Även den är riktigt bra och man får se hur det blir då man nöts ned. Lite sporrande inför en Ironman. Där ligger man ju också och kämpar på gränsen och sådant gillar jag.

Nä, in till sängen och nu var vi bägge riktigt trötta.

Måndag och jag hade sovit riktigt djupt men kände mig ändå inte utvilad. På jobbet var även både kollegor och elever lite småsega. 

På jobbet började jag med en specialgrupp och jag tyckte det gick bra. Sedan var det badminton och pingis. Kul och jag var med själv lite då och då. Jag hann med att bedöma lite. Precis innan lunch kommer chefen och givetvis i slutet av en lektion då alla var helt slut. Han ville komma på lektionsbesök och han ville komma lektionen efter lunch. Ajdå! Den dagen jag kände mig som segast men det var bara att hoppa igång, det har jag ju gjort förr. 

Så var det då dags och jag kände segheten hos eleverna men jag försökte vara alert och det kanske är lite löjligt då man gör sig till lite grand. Nåja, lektionen gick bra och alla tränade badminton och pingis. Jag hann bedöma en del och tänkte inte alltför mycket på att jag själv blev bedömd. Jag tror ändå att han har lite koll. 

På sista lektionen blev det bra drag och det är så häftigt. 

Sedan hemåt och väl hemma så upptäckte vi att köttfärsen fortfarande var fryst så det fick bli hämtmat. Ullis satt redan på cykeln och sedan skulle vi äta. Vi passade på att titta på Robinson och Gränslandet. Efteråt så tränade jag och Ullis tog ett pass på badhuset under tiden. 

När jag var klar, och Ullis hemma, så blev det även Kompani Svan. Imponerande att de vågade kasta sig bakåt i vatten från hög höjd. Undrar om jag skulle våga det. Tuffa Niclas... eller?

Det blev mitt vanliga 70-minuterspass och det börjar ju låta tjatigt men vi får se hur utfallet blir. 

Söndag och idag var det långpass som gällde på Ullis schema. Jag kände mig seg och fick verkligen tagga till mig. Du behöver inte, sade Ullis. Självklart skulle jag med men jag behövde verkligen slå igång både mig och benen. 

Efter lite förhandling med mig själv så var vi då utanför och vi började jogga men det var riktigt segt. Det brukar dock kunna släppa så jag hade inte gett upp hoppet. Efter gamla Vägverket så viker vi av under bron och genar över järnvägsspåret och kör grusvägen. Den kan absolut vara tuff men klart roligare än att mata asfalt, tänkte jag. Jodå, det börjar släppa efter kanske 12-15 minuter och nu känns det rätt bra. Vi tuggar på och nog är det så att det har släppt för Ullis påpekar att farten har höjts. Det rullar på men relativt snart så känns det som den fina känslan sakta men säkert försvinner. Lite tråkigt och nu börjar jag känna av krämpor lite här och var. Speciellt i fötterna men framförallt så är det en otäck känsla i det högra benet. Det börjar göra ont i benhinnorna och ibland känns det som om benet vill vika sig. Mycket obehagligt. När vi är kanske två kilometer från slutet så stannar jag och försöker knäppa upp skon men inte heller det hjälper. Jag börjar bli orolig om jag fått någon propp så vi kollar efter. Det gör ont på en punkt och sedan, när vi springer, så försvinner smärtan och förlyttar sig till knävecket. Nu uppmärksammar jag Ullis på det för det var lite läskigt och oväntat och låter ju lite som en mindre propp. Rätt som det var så går det att springa riktigt bra och det håller i sig någon minut innan segar till igen. När vi kommer 100 minuter så är det enligt Ullis schema och vi nöjer oss och går hem. 

När jag skall in i duschen så messar Tim och önskar mig grattis på Fars dag! Jag tackar och frågar om de vill ha fika och efter lite svar fram och tillbaka så bestämmer vi att vi åker dit så kunde vi se hur de hade gjort om, kul!

Jag duschar varmt och skönt och berättar sedan till Ullis att vi blivit bortbjudna till Tim och Cilla.

Sagt och gjort. 

Vi fikar lite och kollar in hur bra de fått det i lägenheten. Det är trevligt och lite speciellt att köpa en tårta till mig själv med Best Dad! Ha ha!

Samtidigt ringer Felix och han vill också gratulera. Ullis såg på Strava att han också sprungit och vi pratar lite om löpning och skor. 

Trevligt med farsdag-fika och sista gången jag firade min egen far på fars dag är 1996, galet länge sedan. 

Sedan hem och nu gick Ullis och vilade på IR-madrassen och själv lade jag mig på spikmattan och somnade... Jisses!

Jag som inte trodde det var möjligt men det var det visst. När man väl vant sig, lite grand, så är det riktigt skönt. 

På kvällen så röjde vi lite och tittade på teve. 

Lördag och idag skulle vi till Oxelösund och fira Theodor. Han fyller år och det är Ullis brorsbarns barn. Numera även min elev, dessutom mentorselev. Det var lite sjukt. Jag kände igen två elever på hela skolan och så visade det sig att jag fick bägge som mina mentorselever. Hursomhelst så skulle vi dit idag så efter lite frukostteve så ville vi få till lite träning och det blev cykling i källaren. Jag körde som vanligt mitt vanliga 70-minuterspass där 60 minuter består av 185 watt och resten är upp- och nedcykling. Jag har verkligen skalat av träningen. Det kan fortfarande vara jobbigt men nog mest mentalt. Jag snittar endast runt 70-72 % av maxpuls men jag får ändå slita. 

Efter passet var vi lite sena och vi skyndade på. 

Mot Nyköping och nu skulle vi hitta på en lösning till Teddan. Han önskade sig ju pengar så det enklaste vore förstås swish men tänk om han inte har det... Vi försökte ta ut lite pengar då vi samtidigt handlade. Först var vi på Systembolaget och köpte en present till Inger, som vi skulle senare till. Jag frågar då om man kan ta ut extra och då är det förstås i kassan bredvid och då var man tvungen att köpa något mer och det ville vi inte. Han kunde väl gjort ett återköp men det orkade han nog inte. 

Så vidare och precis när vi svänger av mot Oxelösund så kommer Ullis på att vi kan testa på Överskottsbolaget och det var smart. Där hade de både presentkort och så kunde man ta ut pengar men givetvis var det en ny i kassan så det tog lite tid. 

När vi kom fram var det redan många där och vi kände igen alla och hade det trevligt. Teddan blev superglad, det var roligt. Alltid lika kul att gulla med Stellan också och nu var det full fart på honom. 

Jag hann även prata lite med Björn och jag tycker det är så roligt att han skall springa Stockholm Marathon och jag skäms lite över att jag ännu inte nappat på hans förslag att jag skall hänga på. Jag tycker alltid att just Stockholmsmaran varit så jäkla jobbig. Vet inte riktigt varför. 

Sedan hemåt och vi tog oss några cheeseburgare på vägen och det gjorde vi även på vägen dit då har dragit ned på fikat. Vi får försöka lösa ett bättre alternativ då man är utan mat en längre tid. 

Nu skulle vi dock till nästa kalas så det var smart med lite annat än fika. 

Vi gratulerade Inger och hon blev glad över sin flaska och lite smått och gott till. 

De flesta av Ingers barn var där och något av Peters barn också. Trevligt och vi det blev prat om lite allt möjligt. 

När det skulle beställas mat så var det alldeles lagom att tacka för oss och vi rörde oss hemåt. 

Vi åt också förstås och sedan blev det rätt lugnt framför teven då det börjat bli kväller. Ganska klent med steg men eftersom jag ändå gått tre och en halv kilometer, totalt, så räknade jag det som åtminstone 30 minuters promenad. Tränar jag så mycket som jag gör så måste jag ju kunna lite på klockan och inte ha separata promenader. Asch! Den här utmaningen var mest jobbig och kanske allra mest jobbig är den att jag ligger sist på grund av att jag fick mitt gallstensanfall precis i början och aldrig kunde komma ikapp.