Söndag och Ullis ville springa och heja lite på TUB-gänget. De som springer och springer och springer! Bara man är klar med sin 6,7 km-runda, i tid, så får man starta ett nytt varv varje heltimme. Förrförra året höll de på vansinnigt länge men i år var förhållandena sämre. Men många hade hållt ut till natten. När Ullis drog iväg så bytte jag om till cyklingen och när jag loggade in så ser jag att det danska gänget, DBR, precis skall starta. Så jag styr om och kör med dem istället. Det är visst en ny ledare, som skall köra. Han är nästan för snäll så det blir istället lite ryckigt. Det går för fort i början och sen, när många börjar klaga, så bromsar han och det går istället i snigelfart. Asch, många orkar inte vänta så det blir rätt utspritt. Jag rullar i mål och sen fortsätter jag och rätt som det är så är vi några stycken, från det danska gänget, som kör ihop och vi turas om att köra. Och det går rätt bra och vi håller ihop rätt länge. Det blir till slut 41,1 km och jag håller på totalt i en timme och sexton minuter. Rätt nöjd och kul körning. Snittwatt på 161 och 131 slag/minuten. Sen åkte Ullis iväg med Puff och jag passade på att jobba en del. På kvällen, sen, så ville jag springa lite också. Det blev 6,5 km och första halvan så var det tuffa intervaller. Riktigt skoj och det var skönt att köra lite lugnt på slutet. Snittpuls på 157 nu. 

Onsdag och Ullis skulle sluta lite tidigare då hon skulle till sjukgymnasten. Och jag tänkte förstås hänga på. Så upp tidigt på morgonen och som vanligt slängde jag mig på morgontidningen och efter att ha läst den så löste jag den. Korsordet i den alltså. Efter det så fixade jag och donade jag lite innan jag gick ned till träningsrummet. Jag tänkte, återigen, dubblera med cyklingen. Ftp-programmet tänkte jag ta med Ullis på kvällen. Men lite extraträning ville jag få in. Jag ändrade, av nyfikenhet, till tempocykel. Jag ville se vad det blev för skillnad. En sådan hade jag ju i början, på Zwift. Det var ju då jag höll på att bli galen och inte förstod varför jag inte fick någon hjälp av att ligga med i en klunga. Men nu skulle jag bara softa och jag skall ju inte få hjälp hela tiden. Jag körde runt på New York-banan och jag märkte förstås att några ville ligga i rygg. Det känns ju alltid rätt okey att göra detsamma för de, som kör TT-bike, vet ju att de själva inte får någon hjälp om någon ligger före dem. Men jag åkte så sakta så jag vet inte om det var så mycket till glädje för någon. Men några var det som ville hänga på och så är det ju så många som kör träningsprogram. De är ju så bra så det är förståeligt. Jag gjorde en sprint och toppade då 176 slag/minuten men snittet på det relativt korta passet, 46 minuter, blev 145 slag/minuten. Relativt högt ändå men jag ser att jag snittade 173 watt så mitt minne är nog inte riktigt med mig. Och när jag ser pulskurvan så ser jag en ganska markant skillnad vid runt 7 minuter. Då ökade jag visst. Rätt in i Zon3. Ur träningssynpunkt ett skitpass då. Men men. Orkar jag bara köra ikväll så kan det inte vara negativt. 

När Ullis kom hem så var jag klar och vi åkte ganska direkt. Trots mycket trafik så gick det smidigt och snart stod vi och skulle betala parkeringen men det gick inte lika smidigt. En annan hade samma problem och minuterna gick. Till slut, och efter att jag ringt, så laddade jag ned Easypark, och då fungerade det. Men vi hade gott om tid och snart satt vi i väntrummet och bläddrade i lite kataloger. Efter en stund får vi komma in och Ullis får en ordentlig undersökning och lite övningar. Sen åkte vi hemåt och väl hemma så har klockan börjat ticka och det är tufft att hitta motivivationen. Ullis säger att hon bangar men när jag går ned så kommer hon ganska snart efter. Det är väl härligt att man triggar varandra!? :-) Lite tuffare idag men ändå helt klart görligt. Det börjar rätt lugnt men snart nog kommer det några riktigt tuffa intervaller man dock ganska korta, endast tio sekunders. Och så håller det på ett tag och när passet är klart, det tog en timme och en kvart så är vi nöjda men jag skämtar lite med Ullis att jag skall rulla ned någon kilometer för att få lite likes. Jag har iaf gett likes till den som är klar med ett pass och mycket riktigt! Det hoppar in flera stycken och jag skrattar. Ullis däremot får inga, där och då, men jag befann mig mitt i zonen där alla startar så det fanns massor runt mig och inga runt Ullis. Skämt åsido så är det kul och sporrande att köra Zwift men nu lockar värmen utanför. Jag har dock ingen cykel klar och nu väntar jag inte skattepengarna så jag kan köpa en utomhuscykel också. Jag kan givetvis köra lite på min tävlingscykel men jag vill egentligen inte slita för mycket på den. 

Det första jag slog upp, som gåtan på Facebook?, var ögonlocken och som vanligt tassade jag ut, i adamsdräkten, i köket och hoppades att ingen kunde se in. Jag satte in en kaffepod och när kaffet var klart tassade jag tillbaka med morgontidningen och löste som vanligt alla kryss och när det var klart så peppade Ullis mig, dock helt ovetandes, mig till att träna direkt på morgonen. Eftersom hon hade lagt träningskläderna i hallen, och de nu var borta, så utgick jag ifrån att hon sprungit till jobbet. Att bilen var borta hade jag då inte upptäckt. Så snart hade jag fixat mig iordning och jag hade redan sett att det gick en lugn group ride, vid 10.30 Det passade perfekt och när jag var klar för att cykla så var det lite väl kort tid kvar så jag inväntade eventet istället för att pressa några kilometer. Det rullade ut rätt sakta och snart så låg man runt 1,6-1,7. Jag kunde förstås hjälpt dem som kom efter men det är alltid svårt att veta vilka som behöver hjälp eller vilka som är där för att hjälpa. Jag råkade komma lite bakom en gång och en kille var direkt där men jag tryckte lite snabbt upp i över 4 watt/kg och flög ikapp klungan. Inte behövde jag hjälp när nästintill var krypfart. Och sen pratades det om sprint och det var välkommet att sprinta men nu kördes banan baklänges och det var stört omöjligt att veta när man skulle börja trycka på. På första varvet startade jag alldeles för tidigt och det blev en jäkligt lång sprint men kom ändå fyra, av rätt många. Sen skröt någon kille om att han slog oss alla fastän han... någonting. Hmm, det sporrade ju att försöka igen på nästan varv. Fast huvudgruppen blev allt mindre och den, i början, vänliga tonen från ledaren ändrades och man skulle bli diskvalificerad och allt möjligt om man drog ifrån. Trevligt. Jag gillade Packers från början men det här är ju lite larvigt. Och eftersom jag startade så tidigt så låg jag över fyrtio sekunder före och jag kröp fram länge och när de äntligen var ikapp så pratade ledaren om sprint igen och nu skulle jag ladda på. Jag såg till att komma längst bak, i klugan, och tyckte att jag väntat länge innan jag började. Men man hinner ju knappt börja förrän man är förbi och nu var det ju ingen återvändå. Tanken med att få hjälp av klungan var bort och framför mig, dock en bra bit, fanns två stycken som verkade trycka lite grand. Jag ökar på och tänker ha en bra fart men jag trampar, och trampar och trampar... Men vad f-n! Är jag aldrig framme. Avståndet bak är nu sjukt långt och till slut börjar jag få mjölksyra och jag ser ännu inte sprintportalerna. En kille framför mig är inom nära avstånd nu och tanken är att ta hjälp av honom men återigen så börjar jag för tidigt. Jag har absolut noll koll på vart det är och jag är givetvis en bit före honom, när det är dags... Och benen är lite spagettiaktiga och jag trycker absolut ALLT! Men det är dött och jag blir till och med omcyklad av killen bakom. Sen kör jag jättelugnt men de andra är ju över minuten bakom. Typ en och en halv minut. Typiskt! Och det för en sprint på runt tio sekunder. En riktig flopp allts. Och jag ser att ledaren nu upprepar det här med diskvalificering och jag ser att cyklister t.o.m drar ifrån gruppen. Jag kör iaf riktigt lugnt och det kommer lite grupper här och var, som jag är med i, men jag glider sakteliga tillbaka och vid slutet är ledaren nästan ikapp. Då säger han att han minsann skall visa hur en sprint går till och man skall få lägga sig i ryggen, på honom. Jag som dessutom skall cykla ett program, ikväll, och till råga på allt är riktigt mör, avstår. Jag kör några kilometer till och sen får det vara bra. När jag är klar så skall jag stoppa klockan och då ser jag att den inte ens är startad. Oops! Svettigt värre och jag får ta av ett pulsband som dryper av svett och förstås göra rent sen. Helt i onödan alltså. In i duschen och sen väntade lite plugg. Jag försökte mig också på ett svårt krypto men det fick jag ge upp sedan. 

Mot kvällen så var det cykling igen och då fick jag sällskap av Ullis. Vi startar samtidigt och nu är det klockan som gäller och vi kan pusha varandra. Jag fick dock vänta på Ullis som hade glömt att ladda sin iPad. Bara surt att inte veta HUR länge till man skall vänta. Men men... Efter tio minuter, kanske, så var vi igång och jag kände igen att det småkrampade i vänstra baklåret. Det kan också bero på just det paret cykelbyxor. Eller rättare sagt triatlonbyxor. De stasar en del. Men jag försökte fokusera så gott det gick och stampa ur benen ibland. Lite tuffare idag och nu var det återigen upp till 480 watt, dock bara i tio-sekundersintervaller. Första intervallen floppade jag lite på och tryckte inte på ordentligt. Sen insåg jag att jag inte behöver maxa direkt då det bara innebär att jag får trampa med sjukt hög kadens utan jag kan låta maskinen sköta effektökningen. Det innebär säker att 2-2,5 sekunder försvinner dock så på slutet så körde jag i några sekunder till. Passet gick helt okey och vi är ju fortfarande i uppstartsfasen. Värre pass väntar! Sen fort in i duschen för att förhoppningsvis se Victor Lindeslöfs United chocka Barcelona. Men det blev en flopp och det hade räckt att backlinjen, exklusive Victor, sög. Nu klantade sig dessutom De Gea, i målet. Men det var var klasskillnad men som de spelade så var det kört från början. Fast de försökte några gånger och med lite flyt kunde det sett annorlunda ut. Så är det i fotboll. 

Måndag och jag försökte vara effektiv, efter en lugn start i sängen med SN och lite dator, där jag bloggade. Sen fastnade jag i ett svårt kryss som jag fick kämpa för i några timmar. Men sen blev det alltså fart och jag bytte däck. Två av muttrarna satt som f-n men Tim som skulle till gymmet fick värma upp med dem först. Jag stressade inte just då men snart var alla däcken bytta. Jag passade på att ta in böckerna, jag köpte av en bekant, då de ändå låg i bilen och skräpade. Så nu fick de skräpa i hallen några timmar. Sen jobbade jag lite med Enklaresport och sen var jag bara tvungen att ringa om en begravning. Jag vet inte varför men jag har dragit mig för det. Det kändes jobbigt men det gick bra. Jag började dock med att klanta mig och lämnade mitt nummer, då det var upptaget, inte skall hon, morfars fru, behöva ringa upp mig. Men sen gick det bättre och jag fick förklara mig och jag beklagade förstås sorgen. Själv hade jag inte så bra kontakt med morfar men det känns förstås ändå ledsamt. Han var den siste som gick bort av mina mor- och farföräldrar. Efter det passade jag på att säga upp Postkodslotteriet. Han ville verkligen veta varför jag sade upp det och jag sade bara helt enkelt att jag inte är så mycket för lotterier och att enda anledningen till att jag gick med var för att man fick ett stort presentkort på Media Markt. Så det tog väl fem minuter att säga upp det men det fick det göra. Sen kom Ullis hem och vi käkade lite gott. Tim hade varit duktig och fixat mat, både till lunch och sen till middag. Och Ullis funderade på att köra Core, på Safiren och jag körde gärna något annat än cykel idag så jag packade väskan och förberedde mig på Cross Trainern. Jag hittade tyvärr inte mina Samsung-lurar men det fick duga med musiken som är. Väl på plats så hoppar jag upp och sätter motståndet på 11, det är relativt lugnt, och bara körde på. Jag ser att pulsen inte är så mycket högre än 62-65%, i början, men det gör inget. Jag behöver en lugnare dag och jag bara matar på alltså. Och som vanligt så tar jag en klunk utspädd sportdryck var femte minut. Det händer inte så mycket utanför fönstret och vad som händer bakom ser jag inte. Det var nästan roligare förut då man kunde se ut över gymmet. Men när jag närmar mig timmen så kommer en äldre bekant kvinna upp bredvid mig och hon är alltid så trevlig så det var kul att snattra lite. Hon kör sina tre kilometer på Cross Trainern och tiden går rätt fort. Ullis kommer upp och hälsar och går sedan in i träningsrummet och kör lite rehab. Det blir till slut lite över en timme för mig och 18 km. Så ni förstår att maskinen är lite snäll. Snittpuls på 132 slag/minuten, det är nog ganska precis 70% av max. Asch, jag får ta fram miniräknaren. Ja, typ 69% då. Bra Zon2-pass och jag är nöjd. Imorgon kör vi på med Zwift igen. Jag funderar på dubbelpass. Bara jag hinner fixa lite hemma först och plugga. 

Väl hemma så ser jag att Hammarby spelar och jag hinner knappt sätta mig förrän Bajens målvakt gör en dundertavla och från ingen vinkel alls, typ, så tappar han in den i mål. Den kommer svida länge och den tavlan innebar förlust och två tappade poäng. Trist!

Lördag och jag vaknade lite med en känsla av misslyckande. Jag orkade, eller hann inte heller för den delen, att träna igår. Jag vill ju gärna träna så mycket jag kan. Men det var lite väl många måsten som bedömningar, plugg och förstås andra vardagssysslor. Så fredagen bara försvann med bedömningar men jag kände mig ändå inte helt klar då jag var lite osäker på en sak. Så jag var tvungen att kolla igenom allt igen. Och nu var det lördag och jag började på med bedömningarna igen. Och sen gick jag emellan med lite bloggande, som jag också kommit efter med. Sen var jag tvungen att åka ned med grejer till en verkstad, som skall fixa Ullis bil. Jag skulle tjäna rätt mycket på att beställa grejerna själv och det gjorde jag förstås. Det skulle ändå bli typ över fem tusen för att fixa bilen. Sen hem igen och jag försökte även plugga lite. Efter det kom Ullis hem och vi fixade lite mat och nu behövde vi båda träna så vi loggade in på Zwift och satte igång. Det blev Innsbruck och vi följdes åt innan vi kom ifrån varandra och hon fick en backig variant och jag körde vidare på den vanliga banan som kanske endast är 5-6 km med en kort, men dock rätt tuff, stigning. Vid varje varv försökte jag trycka på, vid sprinten, och det gick hyfsat. Det blev lite drygt 31 km på timmen. Det fick duga. Sen var det hockey och jag trodde stenhårt på Mora och det är ju riktigt skumt. Mora hade hela tiden varit det bättre laget, mellan Mora och Leksand, men trots det så gick segrarna oftast till Leksand. Och idag tog Leksand hem det, efter ett jäkla drama. Surt men det är bara att gratulera Leksand. Hockey går ju ut på att vinna. 

Tisdag och nu skulle det banne mig bli lite träning. Jag pratade med Calle och det slant ur mig att jag skulle köra 5 mil ikväll. Hmm, det kanske var att ta i. Jag orkade ju inte träna alls igår... Men kroppen kändes lite bättre och nu skulle det banne mig bli lite träning. Det är ju inte ofta jag har vilodag och jag skämtade lite med Basse på jobbet. Han tyckte jag skulle vila och då skakade jag på hela kroppen och han förstod inte. Så jag bad honom upprepa ordet vila och jag skakade igen på kroppen! :-D Ha ha, Efter en bra skoldag så var det direkt hem och där var det som vanligt mat och sen skulle jag få till lite träning. Efter maten så fastnade jag i soffan och scrollade igenom Facebook och råkar återigen på ett inlägg där man skall förlöjliga en av Sveriges ledande politiker och dessutom med saker som landsförrädare och annat mycket värre. Ren vuxenmobbing och personen som delade det är dessutom förälder och jag tog mig i kragen och valde att skriva ett personligt meddelande till hen. Meddelandet skall jag inte läsa upp i sin helhet men jag var rak på sak och undrade om hen inte tänkt på att barnen tar efter. Om en förälder mobbar andra så tycker ju barnen också att det är okey. Och vidare så frågade jag när det var okey att förtala en person och när det inte var det. Samt lite annat. Jag vet inte hur det är med er men jag mår dåligt av när människor beter sig illa mot andra människor. Det kändes bra att jag valde att skriva privat men sen får man sen hur det landar. Efter det tog jag mig åter i kragen och nu skulle det cyklas! Jag gjorde iordning två flaskor med lite sportdryck och gick ned till träningsrummet och snart var jag igång. Det blev visst London idag och jag var visst taggad idag för farten var hyfsat hög och jag tog snabba klungor och ibland ledde jag dem själv. Vid timmen så hade jag snittat 24 km/h. Och visst var det lite småjobbigt och när det kom en sprint, som jag satsade på, så försvann mycket av orken. Och när jag passerat 46 km så fick det räcka. Det var visserligen ynka fyra kilometer kvar till femtio, som jag pratade om på jobbet, men det kändes okey. Kanske en aning för hög fart men ibland kan det vara skönt att "sträcka ut". Sen, efter dusche, så blev det lite Manchester United på teve och det var ingen rolig historia. Young blir utvisad och de torskar mot Wolverhampton, med viss reservation för stavningen. Den som imponerade lite var en ny kille som gjorde mål. Men han bidrog också lite grand till att Young fick sitt andra gula kort då han passade lite väl kort. 

Tisdag och jag tränade ju igår, för första gången på länge. Det kändes inte optimalt men jag fick inget större bakslag. Så efter jobbet, idag, så ville jag nog testa igen. Det fanns inget passande program och sedan var det ju fotboll på teven också. Det ville man inte missa. Ullis hade sprungit hem från sitt jobb och tvekade lite hur hon skulle göra. Men då hon också varit lite förkyld så nöjde hon sig med löpningen. Så efter maten så traskade jag ned och slog på Zwift. Jag ser att en kompis, som är elitmotionär, är ute och han snittar 33,5 km/h. Jag vet hur duktig han är och det passar inte att försöka slå följe. Man kan alltså välja att joina en person och då får man pedalhjälp i typ fem sekunder. Sen är det upp till en själv att följa. Och med mitt debacle då jag försökte följa en av världens bäste triathleter, oftast kallad den bäste, Jan Frodeno, så tvekade jag. Det här var visserligen en tjej men världens nästa snabbaste tjej på Ironman-distansen, Lucy Charles. Men hon verkade "bara" snitta 30,5 km/h men det kan ju också bero på kuperingen. Asch, jag joinar, tänker jag. Det är ju en motivationshöjare och ger inspiration. Så rätt som det är så ligger jag bakom henne och det tar någon minut innan jag hittar mitt tempo. Ibland får jag ta i, för att hänga på, och ibland så ligger jag några sekunder före. Det kan såklart vara att hon kör ett program. Hon verkar köra på TT-bike och får då jobba helt själv. Jag anpassar mig och ligger bakom i suget. Rätt kul och jag har något att jobba mot. Sen kommer jag lite före igen och rätt som det är så passerar jag min kompis, "Höj Honom", kanske konstigt nick men den det berör förstår! :-) Han tar det nu lugnt men det verkar Lucy också göra så det blir lite avvaktande ett tag. Jag har redan gett polaren ett Ride On men vinkar virutellt och snart får jag ett Ride On, från honom. Sen kommer då Lucy ikapp och det går hyfsat lugnt innan hon sen stannar och försvinner. Jag tog visst bara ett kort, från Zwift och det blev rätt dåligt men när jag gick in på Lucys sida så är det ett bättre kort på oss, coolt! Det snor jag sen. Men jag märker att jag ändå tagit i så när "alla" försvann så får jag jobba lite och jag hittar några personer som jag försöker hänga på, eller dra ifrån. Men orken börjar tryta och nu får det istället bli att bara typ köra 30 km. Jag försöker sprinta en gång och får rätt bra tid men på andra sprinten så ger jag upp. Det blir till slut 30,2 km och lite över 400 höjdmeter och tiden 58 minuter. Kanske lite mycket av ett Zon 3-pass men ibland får det bli så. På ena sprinten så kom jag upp i hela 98% av max iaf. Grymt! 

Sen, efter träningen, så blev det lite mys i soffan och sen väntade fotbollen. Den fick man ju inte missa. Men vilken jäkla sopig plan! Matchen borde ju inte fått spelas. Man såg ju hur bollen liksom for som det vore en åker. Så för Sverige, som försökte vara ett spelförande lag, blev det extra svårt. Och så jäkla irriterande att Norge får ett godkänt offside-mål. Ah, så irriterande. Den borde linjedomaren ha sett för den var så tydlig. Sen är det ju sjukt spännande och vad säger man om Berg? Är hans tid förbi? Han gör ju helt klart några riktigt bra saker men han förlorar ju också bollen lätt också. Och i farliga lägen. Men det är nog bara en tidsfråga innan han får ge vika för både det nya gardet. Ishak är ju sjukt imponerande. På små ytor så gör han saker så grymt bra och jag ser helt klart en ny Zlatan i honom. Jag tror faktiskt att han, med rätt guidning, kan gå ännu längre. Men tillbaka till matchen också. Den är faktiskt inte så mycket att kommentera mer än att det blev Hawaii-fotboll utav det. Mycket långbollar och det är ju något som man borde gjort tidigare, med tanke på planen. Vi lyckades iaf ta ikapp ett 2-0 underläge och sen till och med, på övertid, gå förbi men tror ni inte norbaggarna lyckades klämma dit en i slutsekunderna? :-0

Och så usla mål de fick. Först har vi ett felaktigt offside-mål, sen har vi Albin Ekdal som lyckas med bedriften att först tappa bollen, på mittplan. Sen jobbar han hem och tar ytterligare ett felbeslut då han skall jaga ikapp bollen istället för att säkra inåt. Och deras sista mål? Rena rama cirkusen och med största säkerhet skulle det sett annorlunda ut men ordinarie Lindelöf på plats? Och kanske sjunger Granen på sista versen? Det går fort i toppfotboll. 

Fortsatt mycket kärlek på skolan och man får sådan glädje av barnen. Det är många som undrar hur det är men även några som undrar vad som har hänt. Men det var en hel del jobb också men som tur var så var det skridskovecka och det innebar lite mindre jobb för mig. Jag känner att jag inte orkar lika mycket. Efter det så var det ju läslyftet och jag, som varit borta i många veckor, visste inte vart jag skulle vara. Jag letade bland mailen och förstod ingenting. Det verkade som min grupp hade upplösts och jag kunde hoppa in i en ny. Jag kände att jag började bli rejält trött och att ögonlocken började hänga. Väl hemma så var det mat och sen tränade jag lite. Det är liksom mitt andningshål men det blev relativt lugnt och jag signade upp mig för tyska PACK, som skulle ligga kring 1,5 watt/kg. Dvs rätt lugnt. Men jag hann köra sex kilometer innan och sen var det då gruppkörning och jag höll mig lugn ända till sista kilometern och sen fortsatte jag ett tag och då höjde jag lite och fick sällskap av några från gruppen. Det blev totalt 43,8 kilometer och ett skönt mängdpass, det får det nog räknas som. Iaf nu men senare kanske det bara får räknas som ett distanspass. Efter det så var det fort in i duschen för nu var det dags för Manchester United mot PSG. De sistnämnda hade 2-0, från bortplan med sig i bagaget, från sist, och det kändes nästan hopplöst och dessutom hade United rena rama reservlaget, då många var skadade eller avstängda. Men det som nästan inte kunde hända hände och det var en magiskt kväll för oss som  hejade på Lindelöfs Manchester United! Det blev till slut 3-1 och det avgjorde precis i slutminuterna. Wow!