Så var det då dags för Kalmar Ironman, i år med mig och Ullis vid sidan om. Visserligen så hade vi flera vi kände som körde men i första hand som handlade det om att få bra med motivation för vidare satsning. Vi skjuter ju upp vår start till nästa år. Vi åkte tidigt på fredag morgon och efter diverse småstopp så var vi då framme. Fast vi körde vidare mot Öland och Färjestaden. Ullis hade hittat ett bra ställe som serverade kroppkakor och det var vi sugna på. Det var smidigt att hitta dit och det var ett riktigt stort och proffsigt ställe som heter Arontorps. Det smakade riktigt gott och efter det så åkte vi tillbaka mot Kalmar och checkade in. Vi bodde på Rasta och det var rent och fräscht men lite väl enkelt för Ullis smak. Hon hade väntat sig lite mer flärd. Efter att installerat oss så tog vi apostlahästarna och traskade ned mot stan. Där väntade "Ingethem" på oss. Vi tänkte ta en fika med honom och kanske lugna hans nerver lite. Det var hans första IM och från början så trodde vi ju alla att även jag och Ullis skulle köra. Rätt försenade, mot den tid jag uppgav, så träffade vi honom och vi satte oss på läktaren och fikade lite. Strax så ser vi några bekanta och de kommer och snackar lite. Det var paret Mic-Ola, Jensan och Jonie. Det debuterade också på distansen och det blev lite snack innan fjärilarna i magen gjort sig påminda på dem alla tre och de begav sig till sina hotell. 

Ullis och jag gick till mässan och köpte lite kläder och sen blev det lite mat i magen. Efter kvällen i centrum traskade vi tillbaka till hotellet och det blev en riktigt lång promenad. Bara sträckan fram och tillbaka mellan centrum och hotellet var 9 km och sen kan man lägga till ca. 4-5 km som man traskade runt i stan. Ha ha, lite träning bara det. 

På lördag morgon var det då dags att bege sig mot simstarten och vi kom iväg lite sent och fick springa några kilometer. Lite tufft med en ryggsäck på ryggen men man ville ju inte missa starten. Proffsdamerna startade 06.45 och det missade vi tyvärr. Men vi gick igenom startfältet och man kunde känna på stämningen. Sjukt mycket fok och det var något man missade då man själv skulle starta. Man var liksom i sin egen bubbla. Det var fullt överallt och man fick se starten från ganska långt håll och den känslan var inte helt perfekt. Det hade ju varit kul att se det från lite närme håll. Så snart så traskade Ullis och jag bort till bron, där det är 900 meter kvar. Vi ser att det inte är fullt på den och vi hittar en plats som är absolut närmast simmarna. Vi sitter typ på bryggan och har fötterna där de skall runda och skulle någon sträcka upp armarna rakt upp så hade de träffat våra fötter. Vi får vänta ett bra tag men snart kommer proffstjejerna och det är en ruggig fart. De är ganska duktiga på att ta närmsta vägen så de ligger rätt nära oss. Kul att se men det är svårt att se vem som är vem. Där sitter vi kvar tills siste simmare är förbi. Colting känner vi igen och det går fort men ser lite osmidigt ut. Fast jag förstår ju att kroppen ligger bättre under vattnet än vad det ser ut att göra. Tror han simmade på 52 minuter. Hmm... Grymt. Sen traskar vi bort och tar en frukost till på hotell Svanen och det smakar kanon. Det känns liksom som "vårat" hotell. Där har vi bott de senaste två åren då vi har kört. Sen går vi och hejar på cyklisterna och efter ett tag kommer tre ungdomar och hejar vid sidan om oss och jag hör att de undrar över någonting och jag bryter in lite försiktigt och svarar. Det är början på roliga samtal och de står bredvid oss och hejar i säkert över en timme. Det slutade med att de tog våra namn för att kunna heja på oss nästa år, kul! Men snart började det att smärta i händerna och det är klart att klapparna man händerna oavbrutet i timmar så smärtar det till slut. Det kändes som om ledvätskan, i fingrarna, började försvinna. Men det fick man ta. Och vad kul att se cyklisterna le och tacka! Så håller det på och vi hejar på de vi känner och alla verkar starka. Sen byter vi plats några gånger och vi sitter ett tag på läktaren och där står vi och ser på vinnarna och det är känslomässigt. Publiken är fantastiskt och man ser att vinnarna är riktigt berörda och jag känner att jag blir tårögt. Och tårögd blev jag också när den fantastiska Thomas Gustavsson föräras med ett "egen" gata. Helt fantastiskt och jag är då glad att jag hade glasögonen på mig. Jisses, vad häftigt. Och vad fint att hans fina arbete har uppskattats och förstås gett det resultat som det gjort - Wow! Men efter några timmar orkar vi inte riktigt med larmet, trots att det är häftigt. Så vi traskar bort en bit på löparbanan och där sitter vi resten av kvällen men när det börjar närma sig slutet så orkar vi inte mer. Vi har fått den boost vi ville och tackar för oss. Vi ser systrarna Steiner springa mot mål, vi ser Thullis, Magnaten och Ingethem. Och många fler! Wow! Men som vanligt så missar jag min coach och det är ju för jäkligt att jag inte känner igenom honom. I år har vi ju inte haft någon dialog men samarbetet är lite mer light där han kollar lite på min träning och jag hoppas det kan bli bra till våren. Men han kom tvåa i sin age-group. Grattis till det!  

Nu en promenad hem till hotellet och nästan helt slut. Då kan man ju tänka hur de som springer känner sig. Vi såg förresten en löparen som kom och spydde framför ögonen på oss. Vi förstod sen, dagen efter, att det var Louie (eller hur han stavas) Herrey. Han kom till slut i mål och hade skyllt på magsjuka. Det såg mer ut som han var helt slut. Men grattis till honom med.

Söndag och idag var det dags för Morakniv Triathlon Olympisk distans. Men varken jag eller Ullis skulle köra men vi var beredda att hoppa in om Magnus behövde hjälp. Vi sov väl till runt kl. 08.00 och sen tänkte vi åka och köpa frukost på något ställe. Ullis hade en smart tanke på att äta på ICA Maxi, det hade vi gjort förr. Men det rann nog förbi mig för snart satt vi i bilen mot starten. Vi började väl att fundera på att endast köpa en kaffe och en macka på något café eller hotell. Fast inget café verkade ha öppet och hotellen var griniga. Man var visst tvungna att köpa en hel hotellfrukost och det kostade typ 130 kronor. Det tyckte vi inte att en kaffe och en macka var värt och vi hade heller inte tid att sitta ned. Vi skulle ju vara lite tillgängliga och nu började regnet falla allt kraftigare. Blöta som tusan så satte vi oss i bilen och åkte, efter att snabbt ha morsat på gänget vid starten, tillbaka mot ICA Maxi. Det som vi passerade i början... Hmm, Vi gick in och tog oss en kaffe och en macka. Det blev en smoothie också och allt smakade kanon. Och regnet kom och gick lite grand. Nu får vi mess om att Rainy (passande namn idag) ställer in. Han har mått lite dåligt av någon mat. Och både Ullis och jag kände ju av något igår. Fast vi käkade nog inte ens på samma ställe. Hmm, vad tråkigt. Snart måste vi skynda oss tillbaka till starten och efter att jag klagade lite på att det nog borde vara markeringar vid bulorna på ett vägavsnitt så fick jag gärna markera dem och sedan skulle vi skynda oss till ett ställe där Ullis och jag skulle vara. Vi hann markera och jag hoppades att markeringen fastnade trots det våta underlaget. Vi hinner knappt parkera bilen och kolla svängen, där vi skulle stå, förrän det kommer ut en gammal dam och börjar prata om problemen dagen innan. Hon slutar typ aldrig att prata och när cyklisterna kommer får jag koppla bort henne och dessutom så är det några smågrabbar på cykel som stör lite grand. När det är som värst så får man varna cyklisterna, för trångt möte, och även stoppa bilar, så det inte blir olyckor. Men jag tycker vi har bra koll och vågar släppa fram bilarna men ibland med order om att gasa på. Det är verkligen fullt upp den tid vi står där och när det lugnar sig så lugnar det sig förstås rejält, men det är bara skönt. Vi får nog lite drygt en kvart då det inte händer så mycket och sen, när vi försäkrat oss om att det inte kommer fler, tar vi oss tillbaka och parkerar bilen. Vi tittar på lite grand och snackar lite med underbara Sivan och Brittan samt en av deras sönder, Nicke-dockan. Vi hinner inte snacka så mycket med Magnus, då han  har fullt upp och sen måste vi bege oss hemåt och efter lite mat så tackar vi för oss och vi fick med oss en massa härlig energi och förstås många trevliga möten! :-)

Tack Mora!

Hmm, dags att trimma till sig lite...?

Så var det då dags och Ullis och jag gick upp tidigt för nu skulle vi packa och det fort. Första tävlingen, Morakniv Triathon Sprint, började rätt tidigt och det är ju en bit att åka. Vi kom iväg hyfsat och på vägen upp så ringer jag först Rainy för att se om han kan ställa upp. Vi hade ju några från klubben som skulle dit och köra. Men tokan, som är rätt bra på att springa, skulle inte hinna springa. Och Rainy, som nog är bäst på att simma men även väldigt stark på cykeln, var inte supersugen. Hmm.. Och Ullis var mest sugen på att köra men ville då simma. Asch, vi får lösa det på plats. Men Rainy skulle nog kunna ta löpningen. 

Det går rätt bra att köra men man blir ju rätt stel. Jag ringer "pappa" som blir förvånad att jag ringer och de visste inte riktigt om jag och Ullis skulle komma upp. Det var nog ett tag sedan jag hörde av mig. Och Magnus visste nog inte när vi skulle komma. Det visste vi nog inte själva heller. Jag får iaf höra att Magnus är lite upprörd över att ett gäng funkisar hoppat av men jag ringde direkt upp Magnus och sade när vi beräknades komma fram. Vi missar simstarten men snor åt oss några västar och springer bort till ett ställe där det är bra att vara. Sedan kommer en funkis förbi och vill att någon hjälper till vid växlingen. Sagt och gjort. Jag ser till att cyklisterna kommer av cykeln vid rätt ställe och får skrika rätt hårt ibland för linjen saknas så jag får peka ut en linje. Men det går bra och jag hejar på. Sen, när cykeldelen är över, så pratar jag och Ullis ihop oss med de andra och vi träffar även på Miche L, som brukar vara på plats här och köra. Han kan mycket väl tänka sig att springa. Jag vet att han är grym på cykel också men skulle jag få välja så tar jag Ullis på simningen, Rainy på cykeln och Miche på löpningen. Det är nog konkurrenskraftigt. Det gör inget att jag avstår för jag har slarvat med cykelträningen och har inga cykelpass alls på slutet. Men Rainy avstår gärna så det blir så att jag får ta cykeldelen och snart nog är det dags att ta fram cykeln och göra sig iordning. Men vi hinner äta lite snabbt på Mora Strand. Det är väldigt gott men kanske väl mycket flott för min smak. Eller iaf vad jag är van vid. Jag brukar få ont i magen av sådan mat och så även idag. Satan vilket magknip! Jag får gå några gånger på toaletten och när Ullis skall starta så känner jag att jag nog borde gå igen... Oops! Men det borde jag hinna. Så startar lagen och det är väl 14 stycken. Ullis är ju bra på att simma men typ alla är sjukt grymma simmare! Förra året så var Ullis i den första tredjedelen på simningen, då hon körde olympiska, nu var det tvärtom. Helt galet! Lagen verkar tagit med sig riktiga simmare för de bara försvann där framme. Ullis körde stabilt och hade tre stycken bakom sig och inte alltför långt fram till en framför sig. Men sen var det luckor. Ullis simmade runt 1,5 minuter snabbare än sist och springer upp ur vattnet fram till mig. Vi växlar med en kyss och så drar jag iväg. Alltså springer i väg och jag hör att speakern säger något om att jag inte ställde upp på Sprinten för att jag inte fick springa. Folk måste ha undrat! :-) Och upp och iväg på cykeln. Hmm, hur gjorde man nu då? Ställningen känns galet aero och jag förstår att jag kommer att få rejält ont i nacken. Jag trycker på och räknar med att få släppa rätt omgående för att inte dra på mig mjölksyra. Jag ser ingen framför mig men det dröjer inte så länge förrän det kommer en bakom mig och kör om? Jag förstår ingenting. Jag är ju rätt bra på cykla och hur stor risk är det att en av de få bakom mig skulle köra om mig. Killen kör ungefär 2 km/h snabbare än mig och jag känner på farten lite genom att lägga mig 12 meter bakom men släpper det rätt snabbt. Lite småsurt. När jag närmar mig vändningen så kommer de, cyklisterna, en efter en. Jag plockar några stycken iaf och "mitt" gäng hejar som sjutton när jag kommer och skriker att jag är så grym. Jag vet inte om de bara är snälla eller om jag faktiskt går fort. Klockan är fortfarande kladdigt sedan Ironman, förra hösten, jag har alltså inte ens kört med cykeln sedan dess. Hmm, cykelvård - vad är det? Så jag ser inte riktigt farten och snittet verkar lågt. Men jag har nog bara inte nollat den sedan sist. Ut på andra varvet och nu börjar det kännas och brännas. Skav från helvetet mellan benen och man måste förstås vänja sig lite innan. Eller så satt jag rätt dåligt på sadeln. Jag hade struntat/glömt att ta med mig flaska till cykeln och jag tänkte väl inte att det skulle behövas på 21 km. Men nu började det kännas i strupen. JIsses vad torrt det var. Jag tänker bli rejält trött och trycker på. Nacken gör skitont och jag kan inte alls ligga så länge i tempoställning så när det går uppför eller är dålig väg så sitter jag upp. Jag plockar rätt många nu och är lite nyfiken på vart jag ligger. Vid vändningen så passerar jag precis en herre och ser att jag har två cyklister till, rätt nära. En tjej cyklar rätt fort och jag plockar inte så mycket på henne. Men den första tjejen passerar jag fort och snart nog en kille. Och kanske närmar jag mig tjejen lite. Attans! Jag vill ikapp henne och ger allt. Benen börjar fyllas av mjölksyra och nu knixar vi in mot målet genom bostadsområdet. En bil gör att jag tappar lite fart och sen trycker jag på när jag kan. Jag hinnner precis ikapp tjejen och vi springer nästintill ida vid sida bort mot ställningen, där man hänger upp cyklar. Jag gör det lite fortare och trots att jag tappat några meter innan så växlar vi samtidigt. Jag tror att vi växlade som femte lag och efterhand får vi höra att det trot allt är lite kamp om tredjeplatsen. Men Miche vet inte riktigt hur det ligger till och han sprang även Gesunda Montain Challenge igår. Laget som gick ut samtidigt vid växlingen drar ifrån lite och Miche tappar allteftersom. Men han passerar också löpare och när han sprungit ett varv så är det just den snabbe killen han skulle matcha för att vi skulle komma två. Vi kommer in på en hedrande fjärdeplats och det var spännande och kul. Vi körde för Team Enklaresport men tanken fanns att vi skulle heta Team Funktionärerna, då alla tre hade varit det under dagen. Tack för inhoppet, Miche! Nästa år kör ni ett eget lag från Eskilstuna och vi kör med våra klubbmedlemmar. Vi måste förankra det lite innan bara! :-) Så vi får bort eländet med "inhyrda" idrottare! ;-) Men kul var det och sedan åkte jag och Ullis bort till S och B för en liten fika. Vi avslutade förstås kvällen hos Magnus, där vi tittade på en bra film. 

Jag kollade sedan min snittfart och den visade på 34,7 km/h. Det är jag nöjd med, speciellt då jag inte cykeltränat så mycket och slarvat lite totalt med träningen. Men min klocka visar på 21,78 km... Men jag ser inget konstigt på kartan, som visar hur jag cyklat, så det kanske är närmare 22 km då. 

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Fredag och vi startade åter dagen på gymmet Active. Och då A gick iväg med sin PT så kollade vi tre övriga runt på vad som fanns. Ullis var sugen att kolla in spinninghörnan, som verkade ha någon häftig skärm, typ VR, där en person talade om vad man skulle göra. Fast tyvärr hade vi inga hörlurar med oss så vi satte oss och försökte se vad man skulle göra. Med god hjälp av grafiken som även visade på % av max. Det slutade med att Ullis och jag blev kvar på cyklarna men P gick iväg efter en knapp halvtimme och gjorde något annat. Han var visst inte så van att sitta på en cykelsadel så länge. Så det blev väl 45 minuter för mig och Ullis, lite sådär halvhårt. För P hade pratat om att vi skulle vara med på en golftävling idag och hur opretentiös en tävling än är så blir jag nervös. Så även idag och golf har jag ju spelat extremt lite på slutet. Men jag var sugen och vi startade med att larva oss lite med P:s svåger, som för övrigt äger banan. Vi skulle slå in en boll med fel klubba, dvs de två skulle använda en vänsterklubba och jag en höger. Jag trodde det skulle bli en baggis för mig som typ började min karriär med dem. Eller iaf slog ut på rangen med dem. Fast alla vi tre spred bollarna hej vilt men jag utsågs ändå till vinnare då jag lyckades komma över vattenhindret. Vi fick sluta rätt snabbt då bollarna försvann i en rasande fart. Sen slog jag med rätt klubba och kom typ 50 cm ifrån flaggan och satte sen putten - Wow! Fast det var ju bara ett övningshål för när tävlingen sedan började gick det inte lika bra. Första slaget och jag känner verkligen vilken kanonträff det är men jag tittar nog upp och får nog träffen på sidan för den går spikrakt men dock 30 grader åt vänster... Men vad f-n! Så det blev till att pegga upp en ny boll... Vilken jäkla start! Sen blandar jag friskt igen och återigen blev det lite bättre på slutet. Det slutade iaf i buffertzon. För P gick det sämre och han höjde sig. Men kul att tävla och jag kom på vad jag gjort för fel. Men det upptäckte P i slutet på rundan så jag kunde inte testa så många gånger. 

Efter rundan blev det fort hem och ett snabbdopp i poolen för att kyla ned sig. Härligt! Och P blev eld och lågor när han såg att hans nya driver kommit så han for iväg till posten och hämtade den. Jag skall inte nämna vad den kostade men man kan iaf konstatera att golf kan vara dyrt... Men det kan ju andra sporter också. Det kan lätt dra iväg om man blir biten. Jag själv fick ju ett golfset då jag fyllde 40 år och sen har jag köpt ett begagnat set också. Men det är klart att det vore kul med någon värstingklubba. Fast först blir det nog en bra racer. 

Efter lite frukost så tackade vi så hemskt mycket för gästfrihten och började åka hemåt. Och med en nysmord kedja för vi märkte att den rasslade och betette sig konstigt. När jag kikar på den så verkar den lite rostig på något ställe och det verkar ställa till det lite. Men med lite ny olja på den så gick den bättre och vi kom hem utan problem. Dock lite drygt att åka så långt men nu åkte vi småvägar hem och vissa av dem är ju underbara.

Och vad kul att komma hem till familjen och vi kände knappt igen barnen som var nyklippta! Skitsnyggt blev det så nu väntar vi bara på barnbarnen! Nähå, så fick man visst inte skriva... ;-) Katterna betette sig som vanligt då man varit borta ett tag. Totalt ointresserade alltså... Fast efter ett tag får man gulla med dem.

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Fredag och dags för Trosa Stadslopp. Jag har varit lite hängig och kände knappt för att åka ned. Vet inte riktigt vad det är men det är klart att det suger att inte springa när man gillar det loppet. Men hursomhelst så åkte vi ned och vi hinner knappt parkera bilen förrän en Bäck-broder åker förbi och ser klart bekymrad ut. De saknar en funktionär vid en vital punkt men jag och Ullis sade att vi kan stå där. Han åkte vidare klart lättad och vi gick mot starten. Vi möter ledarbilen för det korta loppet och det verkade inte lika viktigt just då och vi hade säkert inte hunnit. Såvida vi inte liftat med Bäck men han sade inget om det. Efter att ha morsat på de som skulle springa och förstås tagit kort så hämtade vi våra funkiströjor och snart var det dags för start. Efter starten så kollade vi upp vårat ställe och gick sedan tillbaka för att se löparna varva. Det kändes inte som något rekordtempo men jag kan ju ha räknat fel. Sen gick vi bortåt och när det börjar närma sig så kommer två cyklister, en pappa och hans son. De hade inte orkat med tempot och pappan säger att cyklisterna skall också ledas in men åt andra hållet. Oops! Det hade ingen sagt och det var tur att de kom förbi. Sen kommer bilen och vi öppnade smidigt och såg till att inga var ivägen och cykelkillen ledde in de övriga cyklisterna och sen fick någon vinka vidare löparna. De hade verkat lite förvirrade. Men det är sådant man kan tänka på till nästa gång. Men då hoppas jag på att kunna springa förstås. 

Torsdag och ledig dag. Eller inte... Nu var det hög tid att fixa altantaket. Jag har dragit på det för att... Ja, varför då egentligt. Oftast så är det något som är lite oklart men just nu har jag nog inga ursäkter. Det var iaf hög tid och det är klart att man måste planera in någon långhelg, då det kommer stå öppet ett tag. Men det är klart att vi funderade lite på hur vi skulle göra. En tanke var ju att riva allt men det skulle förstås bli rätt omfattande och dra iväg lite kostnadsmässigt. Hursomhelst så började jag med att försiktigt kliva upp på taket och jag satte musik i öronen för att inte höra allt knarrande av det gamla taket. Det funkade bra men man fick förstås vara försiktig så man inte trampade mellan reglarna. Bra tempo och jag passade på att måla väggen över altantaket då det inte gjorde något att jag spillde. Det tog förstås sin lilla tid men det gick bra men det var förstås läskigt då jag tog de översta delarna och fick stå på en liten stege på altantaket. Pust! Det kanske skulle passa in på "Why women lives longer then men!" :-)

Sen in och se lite på teve. Det var ju Eurovision och det var många bra låtar. Benjamins låt hade jag inte som favorit men den kom bra in i programmet med lite sämre låtar runt den. Det kändes iaf som den stack ut lite då men det är klart. Jag har ju hört den förut. När man däremot hörde snabbreprisen så försvann den rätt mycket. Emellanåt så zappade dock jag och Tim över till hockey-WM, då Ryssland mötte Tjeckien. De sistnämnda hade fått bra förstärkningar från NHL och det var en spännande match och en av den grymma förstärkningarna avgjorde i sudden. Namnet kan jag knappt skriva... Patrnaskesk.... typ... Kommer inte riktigt ihåg och har inte full koll på hockey. 

Ingen träning idag men fullt upp ändå!

Fredag och idag skulle äntligen "Mora-Magnus" komma! Han, och hans bröder, har på något sätt nästan blivit som bröder för mig. Men det var Vasaloppet som var den gemensamma nämnaren, och deras far. Fast idag skulle då äntligen Magnus besöka mig och Ullis och det var i samband med att Kais Moras damlag, i innebandy, spelade en viktig match. Och efter matchen skulle Magnus fortsätta ned från Täby, där matchen spelades. Men Ullis och jag kunde ju passa på att träna för igår blev det ingen träning då vi ville förbereda lite inför besöket. Inte för att Magnus skulle märka något iofs... Ha ha! :-) Hursomhelst så drog vi till gymmet och Magnus skulle plinga då han lämnade arenan. 

Det blev ett vanligt Fitnessfighten-pass med kondition och styrketräning ihopblandat. Det tog väl typ en knapp timme och sen ringde Magnus och det blev rätt lagom. Riktigt kul att Magnus kom och dessutom så vann Kais Mora och mungiporna var uppåt. Timmarna rann iväg och snart nog var klockan närmare två och det var dags att knyta sig. 

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Så var det då dags för Vasaloppet och jag kom i säng ganska tidigt. Tyvärr så orkade jag inte fixa iordning mina bästa skidor och jag tyckte att mitt andra par gick tillräckligt bra på StafettVasan. Och de hade jag bara putsat upp lite grand. Det pratades om att det skulle vara lite kallt i starten men sen bli lite mildare. Så lite grönt på toppen hade jag lagt. Det var ju rätt onödigt, skulle det visa sig. Jag vaknar upp och äter lite snabbt och tar på mig. Rauger, som också skulle åka, var uppe någon kvart innan mig och sen vaknade även Sjöströmmaren upp. Han skulle köra oss. Jag ville iväg rätt tidigt för att kunna komma fram lite i startled 6. Jag hade tyvärr inte seedat upp mig för jag tyckte att jag inte hade gjort mig själv riktigt rättvisa för det. Jag vägde typ 6 kg mer än förra året, dock hade jag tränat sjukt mycket mer inför året. Jag vet att jag skulle kommit fram minst ett startled iaf, om jag kört något lopp. Men men... När vi börjar närma oss så märker vi att det inte blir kallare och det kommer lite snöblandat regn. Dock så ligger det runt 8,5 minus och det är lite skumt. Jag springer till startfållan och märker att jag är sist dit. I startledet bakom är det kö men i mitt led så är det redan inlämnat och klart. Hmm... Nåja, jag tar det för vad det är och väntar in starten. En kompis till Sjöströmmaren tar mina saker och jag hade visst kommit på teve då. Sen går starten och så fort jag kan, när det blir lucka, så dunkar jag på. Jag lägger mig längst till vänster och får således fritt spelrum så fort det blir lite bredare. När jag närmar mig backen så tar det tvärstopp. Jag tar plats bakom en tant och bara följer rytmen. Jag märker dock rätt snart att det inte finns några led 6-åkare hos mig utan snarare bara led 7 och 8. Mycket konstigt. Sen morsar en bekant på mig, och även han kom från ledet bakom. Jag startade visserligen längst bak i mitt startled. Jag känner mig inte superpigg så när man kan åka om, på sidan där det inte är spår, så orkar jag inte hela tiden. Det får mig att fundera lite. Är jag inte bättre eller är jag fortfarande medtagen från den kalla stafetten? Nu märker jag att det är led 7,8 och 9, runt mig. Kanske även från 10:an. Jag förstår ingenting. Sen kommer man äntligen upp och då är det fullt i alla led och allt går i samma fart. Så håller det på rätt länge och nu känner jag mig jättepigg. Vid första kontrollerna så tar jag två muggar men jag går snart över till att trycka i mig tre muggar. Har jag inte laddat ordentligt? När jag passerat Mångsbodarna så känns det fortfarande väldigt bra men när det kommer backar så går luften liksom ur mig. Jag orkar inte. Jag hade väntat att jag skulle vara superpigg då jag passerade Sjöströmmaren men då hade backarna börjat och det var då jag liksom fick stanna och ta luft ibland. Riktigt surt. Jag märker att fästet suger fast och man skulle ha varit försiktig med grundvallan, den liksom drogs fast. Jag brukar vara van vid att alltid ha bäst glid men nu är det flera stycken som glider om mig och speciellt högfartsglidet är dåligt. Det släpper liksom inte på. Men det är ungefär som de flestas glid. Jag tar dock placeringar hela tiden och det verkar vara i ungefär jämn ström. Och ju längre loppet blev ju mer taggad blev jag. Jag ser en bekant och det skulle visa sig att han körde för min klubb, kul! Hade jag vetat det kanske jag inte skulle gett allt för att slå honom. Men han kändes stark men jag märkte att han hade rätt dåligt glid. Och jag fortsätter att kämpa och efter att ha tappat honom ett tag så verkar jag ha knäckt honom lite då jag bara stakade förbi honom. Men kommer det backar så kommer väl han och klättrar om mig så jag försökte bygga upp ett försprång. Jag tyckte jag såg honom igen, då det var runt 5 km kvar. Så jag kör allt vad jag har och när jag stakar i mål så bär knappt benen mig och "familjen" tar emot mig och blir riktigt rädda för jag är såå slut! :-0 De får leda mig till Sjöströmmarens bil. Jag såg sedan, efteråt, i resultaten att jag var typ 4 minuter före min klubbkompis och det borde innebära att det inte var han. Jag fick sedan höra att han tyckte jag hade vansinnigt bra glid och jag har ju sicklat hans skidor, för några år sedan, så jag var lite fundersam på varför han hade dåligt glid. Och javisst! Han hade förstås vallat dem... Stålsicklat är bäst. Återigen så fick jag mycket bra feedback på sicklingen och det är kul. Däremot så verkar det som om för tjock grundvallningen tog lite på glidet. Själv gled jag bättre och bättre och kanske var det när fästet nöttes bort alltmer. Mina skidor var också lite för mjuka men jag hann inte/vågade inte ta de lite för hårda skidorna som dock har sjukt bra glid. Min tid har jag skämts för men den blev 7.30 Dock lite kärvare än vanligt men jag hade tränat för så mycket bättre tid. Dock så tror jag att jag blev lite medtagen och det kan ha påverkat. Jag plockade 1845 placeringar från Smågan till mål, det kan jämföras med nästan 2000 förra året.

Nu kör vi vidare men blir det Vasan nästa år? Hmm...  

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se