Måndag och jag hade sovit riktigt djupt men kände mig ändå inte utvilad. På jobbet var även både kollegor och elever lite småsega. 

På jobbet började jag med en specialgrupp och jag tyckte det gick bra. Sedan var det badminton och pingis. Kul och jag var med själv lite då och då. Jag hann med att bedöma lite. Precis innan lunch kommer chefen och givetvis i slutet av en lektion då alla var helt slut. Han ville komma på lektionsbesök och han ville komma lektionen efter lunch. Ajdå! Den dagen jag kände mig som segast men det var bara att hoppa igång, det har jag ju gjort förr. 

Så var det då dags och jag kände segheten hos eleverna men jag försökte vara alert och det kanske är lite löjligt då man gör sig till lite grand. Nåja, lektionen gick bra och alla tränade badminton och pingis. Jag hann bedöma en del och tänkte inte alltför mycket på att jag själv blev bedömd. Jag tror ändå att han har lite koll. 

På sista lektionen blev det bra drag och det är så häftigt. 

Sedan hemåt och väl hemma så upptäckte vi att köttfärsen fortfarande var fryst så det fick bli hämtmat. Ullis satt redan på cykeln och sedan skulle vi äta. Vi passade på att titta på Robinson och Gränslandet. Efteråt så tränade jag och Ullis tog ett pass på badhuset under tiden. 

När jag var klar, och Ullis hemma, så blev det även Kompani Svan. Imponerande att de vågade kasta sig bakåt i vatten från hög höjd. Undrar om jag skulle våga det. Tuffa Niclas... eller?

Det blev mitt vanliga 70-minuterspass och det börjar ju låta tjatigt men vi får se hur utfallet blir. 

Söndag och idag var det långpass som gällde på Ullis schema. Jag kände mig seg och fick verkligen tagga till mig. Du behöver inte, sade Ullis. Självklart skulle jag med men jag behövde verkligen slå igång både mig och benen. 

Efter lite förhandling med mig själv så var vi då utanför och vi började jogga men det var riktigt segt. Det brukar dock kunna släppa så jag hade inte gett upp hoppet. Efter gamla Vägverket så viker vi av under bron och genar över järnvägsspåret och kör grusvägen. Den kan absolut vara tuff men klart roligare än att mata asfalt, tänkte jag. Jodå, det börjar släppa efter kanske 12-15 minuter och nu känns det rätt bra. Vi tuggar på och nog är det så att det har släppt för Ullis påpekar att farten har höjts. Det rullar på men relativt snart så känns det som den fina känslan sakta men säkert försvinner. Lite tråkigt och nu börjar jag känna av krämpor lite här och var. Speciellt i fötterna men framförallt så är det en otäck känsla i det högra benet. Det börjar göra ont i benhinnorna och ibland känns det som om benet vill vika sig. Mycket obehagligt. När vi är kanske två kilometer från slutet så stannar jag och försöker knäppa upp skon men inte heller det hjälper. Jag börjar bli orolig om jag fått någon propp så vi kollar efter. Det gör ont på en punkt och sedan, när vi springer, så försvinner smärtan och förlyttar sig till knävecket. Nu uppmärksammar jag Ullis på det för det var lite läskigt och oväntat och låter ju lite som en mindre propp. Rätt som det var så går det att springa riktigt bra och det håller i sig någon minut innan segar till igen. När vi kommer 100 minuter så är det enligt Ullis schema och vi nöjer oss och går hem. 

När jag skall in i duschen så messar Tim och önskar mig grattis på Fars dag! Jag tackar och frågar om de vill ha fika och efter lite svar fram och tillbaka så bestämmer vi att vi åker dit så kunde vi se hur de hade gjort om, kul!

Jag duschar varmt och skönt och berättar sedan till Ullis att vi blivit bortbjudna till Tim och Cilla.

Sagt och gjort. 

Vi fikar lite och kollar in hur bra de fått det i lägenheten. Det är trevligt och lite speciellt att köpa en tårta till mig själv med Best Dad! Ha ha!

Samtidigt ringer Felix och han vill också gratulera. Ullis såg på Strava att han också sprungit och vi pratar lite om löpning och skor. 

Trevligt med farsdag-fika och sista gången jag firade min egen far på fars dag är 1996, galet länge sedan. 

Sedan hem och nu gick Ullis och vilade på IR-madrassen och själv lade jag mig på spikmattan och somnade... Jisses!

Jag som inte trodde det var möjligt men det var det visst. När man väl vant sig, lite grand, så är det riktigt skönt. 

På kvällen så röjde vi lite och tittade på teve. 

Lördag och idag skulle vi till Oxelösund och fira Theodor. Han fyller år och det är Ullis brorsbarns barn. Numera även min elev, dessutom mentorselev. Det var lite sjukt. Jag kände igen två elever på hela skolan och så visade det sig att jag fick bägge som mina mentorselever. Hursomhelst så skulle vi dit idag så efter lite frukostteve så ville vi få till lite träning och det blev cykling i källaren. Jag körde som vanligt mitt vanliga 70-minuterspass där 60 minuter består av 185 watt och resten är upp- och nedcykling. Jag har verkligen skalat av träningen. Det kan fortfarande vara jobbigt men nog mest mentalt. Jag snittar endast runt 70-72 % av maxpuls men jag får ändå slita. 

Efter passet var vi lite sena och vi skyndade på. 

Mot Nyköping och nu skulle vi hitta på en lösning till Teddan. Han önskade sig ju pengar så det enklaste vore förstås swish men tänk om han inte har det... Vi försökte ta ut lite pengar då vi samtidigt handlade. Först var vi på Systembolaget och köpte en present till Inger, som vi skulle senare till. Jag frågar då om man kan ta ut extra och då är det förstås i kassan bredvid och då var man tvungen att köpa något mer och det ville vi inte. Han kunde väl gjort ett återköp men det orkade han nog inte. 

Så vidare och precis när vi svänger av mot Oxelösund så kommer Ullis på att vi kan testa på Överskottsbolaget och det var smart. Där hade de både presentkort och så kunde man ta ut pengar men givetvis var det en ny i kassan så det tog lite tid. 

När vi kom fram var det redan många där och vi kände igen alla och hade det trevligt. Teddan blev superglad, det var roligt. Alltid lika kul att gulla med Stellan också och nu var det full fart på honom. 

Jag hann även prata lite med Björn och jag tycker det är så roligt att han skall springa Stockholm Marathon och jag skäms lite över att jag ännu inte nappat på hans förslag att jag skall hänga på. Jag tycker alltid att just Stockholmsmaran varit så jäkla jobbig. Vet inte riktigt varför. 

Sedan hemåt och vi tog oss några cheeseburgare på vägen och det gjorde vi även på vägen dit då har dragit ned på fikat. Vi får försöka lösa ett bättre alternativ då man är utan mat en längre tid. 

Nu skulle vi dock till nästa kalas så det var smart med lite annat än fika. 

Vi gratulerade Inger och hon blev glad över sin flaska och lite smått och gott till. 

De flesta av Ingers barn var där och något av Peters barn också. Trevligt och vi det blev prat om lite allt möjligt. 

När det skulle beställas mat så var det alldeles lagom att tacka för oss och vi rörde oss hemåt. 

Vi åt också förstås och sedan blev det rätt lugnt framför teven då det börjat bli kväller. Ganska klent med steg men eftersom jag ändå gått tre och en halv kilometer, totalt, så räknade jag det som åtminstone 30 minuters promenad. Tränar jag så mycket som jag gör så måste jag ju kunna lite på klockan och inte ha separata promenader. Asch! Den här utmaningen var mest jobbig och kanske allra mest jobbig är den att jag ligger sist på grund av att jag fick mitt gallstensanfall precis i början och aldrig kunde komma ikapp.

Fredag och idag var det badhuset för hela slanten. Från början till slut och det gick riktigt bra. Det primära var att kolla av simkunskaperna idag och när det var klart fanns det lite tid till lek. Själv så surfade jag på en matta och åkte väl i några gånger men ibland så stod jag upp hur länge som helst. Riktigt kul. Dock så är det som spärr när jag skulle hoppa i vattnet. Det går liksom inte och så verkar det allltid ha varit. Jag kommer aldrig att glömma när jag gjorde lumpen och befälet tog upp oss på femman och vi skulle hoppa i vattnet. -Om ni inte vågar så är det bara att gå ned! Det var ju gentilt men hur jäkla lätt var det när alla andra hoppade. Jag som knappt hade hoppat från ettan. Dyka hade jag dock gjort några gånger och som högst från trean men det var lite läskigt. Jag trodde att hjärtat skulle hoppa ut från kroppen när jag hoppade. Så sjukt läskigt och nu vågade jag inte ens hoppa från ettan! Ha ha!

När en annan klass lekte så passade jag på att dra några längder och jag simmade hundra meter crawl mitt i allt. Så lite träning blev det faktiskt. 

En riktigt bra dag och trots att många varit oroliga så gick det sjukt bra. 

Sedan hem och vi gick några promenader för att komma upp i dagens mål. Vi tittade på teve också förstås. 

Torsdag och jag fick hoppa in och ta en lektion med inriktning idrott. Idag skulle de till tennishallen och jag tyckte det verkade kul då jag dessutom är utbildad tennistränare, typ Steg 2. 

Vi traskar bort och kommer in i hallen men det är ju mörkt. Jag försöker tända och snart skall alla elever prova och jag fick hela tiden säga: -Det har jag redan provat, det med... Jo, det har jag redan gjort. Till slut så inser jag att något blivit fel i bokningen och jag ställer upp alla dörrar jag kan och slår på belysningen utanför hallen så det kan bli något spel överhuvudtaget. Precis när jag säger att man skall lämna in alla racketar så börjar det lysa men då är det ju redan försent. Så tråkigt och jag poängerade att det inte var mitt fel. Knasigt. 

Sedan mentorstid och nu fick alla eleverna ringa till sin praoställen, som de skall till på måndag. De var asgrymma och alla verkade nöjda. Det var många som inte hade svarat dock. 

Jag avslutade med en speciallektion och sedan var det full fart hemåt. På vägen så träffar jag några oroliga elever och jag inser att jag kommer missa bussen men då fick det vara så. Jag hade dessutom glömt något innan så nu var det verkligen kört. Oroliga var de för simningen och det verkar många vara. Även min mage var orolig efter för mycket broccolisoppa... 

Jag kommer hem och vi äter lite grand men jag har fasicken magknip. När det är dags att springa så känner jag att det inte går. Det gör för ont och jag säger till Ullis att jag tyvärr måste bryta. Då ser vi gänget komma joggandes och de måste ha tjuvstartat med några minuter eller så var jag och Ullis lite sena. 

Ullis fortsätter och jag går hemåt och svidare om till cykelbyxor och provar att cykla istället och det blir ett kortare pass så jag i alla fall får träna lite. Jag försökte följa en Robopacer men det var stört omöjligt för så fort man kom lite för långt ifrån så tappade man men träningen blev gjord. 48 minuter på kontot var helt okej eftersom jag fick bryta löpningen och ställa om. 

Vi såg sedan klart på Robinson då vi inte hann se allt innan. 

När jag skall duscha så går också Primetime igång och det var ett hund-quiz. Jag försökte men det var för svårt. 

Onsdag och idag var det lite lugnare på jobbet men på lektionerna var det bra drag med pingis och badminton. Det är ju fantastiska sporter.

Jag berättade lite om Spökjoggen på jobbet och sedan kom jag på att reportaget kanske redan låg ute och mycket riktigt. Det blev sjukt bra och jag skrattade för mig själv då det i princip är som jag lämnade in det. Det gav lite självförtroende, faktiskt.

Sedan hem och nu blev det tåget. Jag pratade lite med en gammal elev och hon berättade något riktigt tråkigt och det kan jag inte ta upp här. Lite chockartat faktiskt.

Hemma tittade Ullis och jag återigen på Robinson och sedan blev det lite träning. Nu kändes det lite sämre men det blev samma pass och pulsen var exakt densamma så det var nog bara känslan som var sämre. 

Tisdag och det gjorde fortfarande ont i knäet men efter lite hopp och lek, på skolan, så kändes det bättre. Jag hade dock ändå redan förvarnat om att jag nog hellre cyklade idag och då många ställde upp så kände jag att det var smart att jag cyklade istället. 

På skolan var det simning och det blev en liten flopp för första klassen då ingen hade kollat på Classroom. Det var förstås dumt att lägga det som första lektion efter lovet men jag hade ju å andra sidan missat att det var studiedag igår. För en klass blev det badminton och pingis och det var ett bra drag. 

Jag kom hem hyfsat bra och hemma så blev det mat och vi kikade på Robinson.

Det blev mitt vanliga 70-minuterspass och jag snittade 133 slag i minuten. Det är där jag legat ett tag och kanske till och med lägre. Kände mig rätt normal.

Måndag morgon och återigen hade jag haft stora problem och nu var det bägge knäna, nog värre med det högra faktiskt. Det var rejält tufft att ens komma upp och bättre har man ju sovit.

Jag är nu riktigt trött och med problemen så missar jag tyvärr bussen och eftersom jag kommer att missa morgonmötet så startade jag igång den gamla bilen och åkte till jobbet. Lite surt då man velat sova på bussen. 

Jag kommer fram och jag har även glömt mitt kort så jag väntar ett tag på någon kollega men det är helt dött så sen går jag runt skolan då jag vet att jag kommer in med nyckel där. 

Snart blir jag varse om att det är studiedag och sådan koll hade jag. Det hade varit så mycket på slutet så jag tog dag för dag och det fick jag lida för nu. Jag kunde ju gott och väl tagit den andra bussen eftersom vi nu började halv nio. 

Nåja. 

Dagen började med lite frukost och det var trevligt. Sedan var det en massa jobb och när jag får en lucka så inser jag att jag glömt att skicka in till reportaget om Spökjoggen och jag messar och frågar om det är försent. -Nja, svarar han. Får han det inom en timme så går det och jag rafsar ihop något på en kvart och skickar. Typ hela reportaget själv och han svarar och är lite halvt chockad! Tack! Han blev riktigt glad och jag inser ju att det säkert är någon miss här och där med tanke på hur jag bara slarvade ihop det men kanske blev det bra. 

Sedan tillbaka till jobbet och jag hade inte en sekunds paus och när dagen var slut så var jag riktigt slut. 

Hemåt och väl hemma så blir det lite mat och vi bestämmer oss för att inte träna idag men eftersom jag är med i kommunutmaningen så blir det flera och långa promenader. I mitt fall så har den här utmaningen mest stökat till det. Jag tränar ju ändå så mycket så det blir lite larvigt ibland. Idag var väl en ganska dålig stegdag men fick ändå ihop över 17 000 steg. Det innebär ju faktiskt, per automatik, en hel del promenerande. 

Det blev Robinson och Gränslandet idag och faktiskt också Kompani Svan.