Så var det tisdag och jag har jobbat både igår och idag och förkylningen var nästan helt borta. Kanske tyvärr inte helt men det kändes som det var okey. Men jag velade lite och när jag sedan försöker ringa Flaken så hade han visst redan joggat iväg och jag kände väl att jag inte bara kunde strunta i träningen. Så jag bytte om väldigt fort och drog iväg. Väl framme, fastän jag kom precis, så var det bara Putte som hade kommit men strax efter dök Sjöslaget upp och sen även Tokan och Thellan. Och jag ser att Flaken kom joggandes en bit bort. På jobbet så hade jag fått ett rejält sendrag i vänster ben efter en lite konstig rörelse under "Skeppsbrott" så jag kunde inte gå på någon minut. Och det satt tyvärr i så jag fick tufft att hänga med på uppjoggen och jag blev för flåsig. Hmm, förkylningen var visst inte borta. Jag var väl för sugen på att springa så jag förträngde vissa signaler. Hur var det nu med stoppa huvudet i sanden? ;-) Ha ha. Jag bestämmer mig iaf för att springa i gröna grupper idag och känna på lite grand. Putte och jag gjorde sällskap och det blev totalt dryga 7 kilometer och mer än jag hade tänkt faktistkt. Tanken var lite lättare jogg bara och nu blev det ändå lite fart. Skönt att vara igång igen och nu längtar jag till torsdag och bastun efteråt! :-)

Ibland så får man höra att man inte skall se bakåt utan endast blicka framåt. Även i skolan så var det någon som ville delge sina kloka ord att man inte skall prata om vad man gjort på sitt sommarlov utan om vad som skall hända. Det där har jag inte riktigt köpt fullt ut för är det någon som gjort något bra så bör man ta lärdom. Likaså vad som funkat och vad som inte funkat. Det är ju som att stoppa huvudet i sanden om man inte drar lärdom av historien. Jag brukar själv berätta om vad som funkat bra för mig och ibland kan det förstås låta patetiskt men jag tycker nog att det finns något att dra lärdom av det och kanske både inspireras och lära av. I början på 90-talet så sprang Ullis bror och jag så mycket vi kunde och vi tyckte vi tränade hårt. Ja, hårt kanske vi tränade men absolut inte smart och resultaten var heller inte så imponerande. Trots ihärdiga försök så kom iaf inte jag under tre timmar på Lidingöloppet och debuten på Stockholm Marathon blev 4.25 och det stod sig i många år fastän jag gjorde allt, iaf vad jag trodde, för att slå det. Hursomhelst så var det oftast runt en mil man sprang och det var alltid så fort man kunde. När jag sedan började träna konditionsidrott igen runt 99 så dröjde det 3-4 år innan jag började träna mer smart, LL gick förresten på 3.33.33 då, och jag gjorde upp en plan. 1. Jag skulle först få in kontinuiteten ordentligt. 2. Jag skulle efter ett tag börja lägga in mer intervaller. 3. Jag sprang långsammare på de övriga passen för att få mer kraft och fart på intervallerna. 4. Jag fuskade inte med långpasset. Det var verkligen som att trycka på en knapp och på några år så var jag under 2.15 på Lidingöloppet och ingenting sade egentligen att det var något stopp på gång men lite för mycket i mitt liv på en gång gjorde att jag helt enkelt gick in i väggen. Det gick nog för fort fram och med dubbla jobb just då så var det också som att trycka på en knapp. Kanske lite väl hård träning på en gång då jag, tillsammans med Ullis, gick med i en bra löparklubb också. Och vad vore man om man inte blickade bakåt hela tiden och drar lärdom? Jag tycker att många inte gör det nu utan bara lyssnar på allt man kan. Varför drar man inte nytta av de som verkligen har lyckats som t.ex Anders Gärderud, Evy Palm, Fredrik Uhrbom, Anders Szalkai m.m Ja, listan kan göras hur lång som helst. Nu blev det visst bara löpning men det kan vara vad som helst. Gunde Svan t.ex åt inte en massa kosttillskott och åt massor av kolhydrater och blev ändå bäst i världen. Till råga på allt så var det kolhdrater med ganska lågt energiinnehåll. Men jag tycker det är så himla kul att det fortfarande finns folk som inte krånglar till det och tränar på beprövat sätt och verkligen lyckas! Nu är det så mycket trender så man tror nästan mer på trender än på själva träningen. Med hård och medveten träning så kan man nästan bli hur bra som helst med väldigt simpla och enkla metoder. Lägg därtill lite sunt förnuft med kosten.

En rolig anektdot var förresten när jag sprang första Broloppet 2000 och kände att jag knappt hann med att ta stegen i medvinden och undrade hur jag egentligen skulle kunna springa snabbare. Då fick jag 1.57 på den halvmarathon och någonstans på vägen ned mot 1.24 så kände jag plötsligt att jag nästan stod still. Jag tror jag sprang på runt 1.30 då. Då hade jag öppnat upp steget med hjälp av bättre teknik. Observera att jag inte ville skryta utan se det som en förhoppningsvis sporre. Det finns massor som är bättre än vad jag var men det sporrar iaf mig att köra på.