Lite lugnare på skolan och jag försökte jobba digitalt, som jag sedan provade i en klass. Väl hemma så ville jag träna lite.

Det är mycket aktivitet i Zwiftgänget, som är en chattgrupp i Messenger, och där skrev Ifflandaren att han ville köra uppför Alpe du Zwift och varför inte, tänkte jag. Jag hade fått för mig att jag var rätt tränad nu, trots min fotskada. Jag hade precis ätit och ville väl vila lite innan man han hade lite lite mer bråttom så jag skyndade på. Jag fyllde på med lite energi och det fanns förvisso lite energi för mig att få tillbaka efter att jag sponsrat en Vasaloppsspinning, på Safiren. Själv orkade jag inte vara med och ville även mysa framför teven, med Ullis. Fast nu skulle hon gå iväg till Safiren och jag valde att öppna en ny 5-kiloslåda, med Vitargo +Elecotrolyte. Sen fort ned till träningsrummet och Ifflandaren hade precis loggat in. Jag märker att batteriet är slut i de trådlösa lurarna och byter snabbt till de med sladd. Snart är vi igång och ljudet är av lite skiftande kvalitet och kanske strular det pga brusreduceringen, man flåsar ju lite då och då. Vi kör i lagom takt bort mot berget och när vi precis skall svänga in så missar vi avfarten och jag kör en U-sväng och viker in. Men Ifflandaren får lite strul med tangentbordet och jag väljer sedan att åka ut och åka in igen, när han är klar. Det kan ju vara kul att få en rättvis tid. Visserligen är tanken att köra lugnt men känns kroppen bra så... Ja, man vet ju aldrig. Vi börjar klättra och börjar väl runt 2,5 watt/kg men rätt snart så ökar vi och ligger oftare runt 3,0 watt/kg. Hmm, det var ju lite högt och det känns såklart lite mer och frågan är hur länge man orkar. I min värld borde det innebära att man skulle klara av berget på under timmen. Men det var lååång tid kvar. Och vi pratade om allt möjligt och sen visade det sig att vi hade gemensam släkt, det var oväntat. Men iaf. Vi tuffar på och jag måste sänka lite och det blir snarare nu ofta runt 2,6-2,8 watt/kg. Jag inser snart, och det säger Ifflandaren också, att det är kört att gå under timmen och det gör att vi sänker lite grand. Men jag tog i lite på slutet och Ifflandaren tryckte på rejält hårt och försvann de sista 400 meterna. Jag försöker ta i men jag ligger på gränsen och känner att benen börjar stumna. Det kommer folk bakifrån och det blev något tafatt försök att svara. Till slut är jag uppe och är tokslut. Det blev hela 71 minuter och det var lite av en käftsmäll. Det var visserligen ingen tävling och heller ingen smart upplagd plan för att klara av det och jag vet att jag var rätt nära innan operationen. Nåja, jag har tränat bra och hoppas att jag snart kan trycka på igen. Jag kör ju heller inte med cykelsko, på vänsterfoten, utan trycker bara, med foppatoffel, på en vanlig pedal. Jag har provat att ha foten i en cykelsko och det känns  hyfsat bra nu men väntar nog ett tag till. Efter backen så rullar vi ned och benen är fortfarande stinna och jag ger mig när jag kommer ut genom porten. Det blir 33,2 km och 1074 höjdmeter och en snittwatt på 194. Det med lite lugnare öppning och förstås lugnare avslut. Skulle tippa att jag snittade ungefär 220-225 watt uppför backen. 

Fortsatt mycket kärlek på skolan och man får sådan glädje av barnen. Det är många som undrar hur det är men även några som undrar vad som har hänt. Men det var en hel del jobb också men som tur var så var det skridskovecka och det innebar lite mindre jobb för mig. Jag känner att jag inte orkar lika mycket. Efter det så var det ju läslyftet och jag, som varit borta i många veckor, visste inte vart jag skulle vara. Jag letade bland mailen och förstod ingenting. Det verkade som min grupp hade upplösts och jag kunde hoppa in i en ny. Jag kände att jag började bli rejält trött och att ögonlocken började hänga. Väl hemma så var det mat och sen tränade jag lite. Det är liksom mitt andningshål men det blev relativt lugnt och jag signade upp mig för tyska PACK, som skulle ligga kring 1,5 watt/kg. Dvs rätt lugnt. Men jag hann köra sex kilometer innan och sen var det då gruppkörning och jag höll mig lugn ända till sista kilometern och sen fortsatte jag ett tag och då höjde jag lite och fick sällskap av några från gruppen. Det blev totalt 43,8 kilometer och ett skönt mängdpass, det får det nog räknas som. Iaf nu men senare kanske det bara får räknas som ett distanspass. Efter det så var det fort in i duschen för nu var det dags för Manchester United mot PSG. De sistnämnda hade 2-0, från bortplan med sig i bagaget, från sist, och det kändes nästan hopplöst och dessutom hade United rena rama reservlaget, då många var skadade eller avstängda. Men det som nästan inte kunde hända hände och det var en magiskt kväll för oss som  hejade på Lindelöfs Manchester United! Det blev till slut 3-1 och det avgjorde precis i slutminuterna. Wow!

Tisdag och jag kom på att jag glömt att göra träningschemat för löparklubben. Attans! Lite lätt panik och jag gör programmet rätt snabbt men känner ändå att jag har bra koll, det är lite övergångsträning från mängd till att snart gå över i snabbare träning. Sen ville jag förstås få till lite träning och Ullis hängde på. Jag ser att man kunde vara med i någon utmaning där man skulle köra minst 25 km i vardera fem världar och man hade på sig fram till och med den 31 mars. Alltså ganska lätt. Jag hade också sett att det fanns någon Drop shop men har inte haft tid att sätta mig in i det där och undrade om det var någon köp-shop. Typ, skall man kunna köpa till sig bättre grejer genom pengar? Hoppas inte det iaf. Men nu blev det iaf lite lätt cykling, med Ullis! Vi försökte hålla ihop men tappade varandra och sen körde vi lite om varandra. Det blev ganska precis 30 km på ganska precis en timme. Några backar blev det och jag försökte hitta några nya vägar, den här gången. 267 höjdmeter och 167 snittwatt. En bra dag och jag tittade sen på andra halvlek på Real Madrid vs. Ajax! F-n, vilken skräll! :-) Den sved! Ajax vidare och det var en rejäl högoddsare!

Så var det då dags att börja jobba och det var lite speciellt att gå mot skolan och jag hann knappt komma in på skolgården innan barnen kom fram och kramades. Härlig start och jag kände mig verkligen välkommen och jag haltade vidare, med mina kryckor, mot personalrummet och även där möttes jag av kramar och vänlighet. Riktigt skönt och sen blev det lite av en mjukstart då jag inte hade några lektioner på morgonen men jag behövde fixa lite med min sjukskrivning så timmarna gick ändå. Sen lunch och efter det så var det lite skridskor, med en årskurs sexa. Det behövdes inte så mycket från min sida men jag hjälpte förstås till att knyta skridskor till de som inte riktigt fick till det. Sen var det möte, på skolan, och jag kände hur ögonelocken blev tyngre och tyngre. Inte för att det var tråkigt på något sätt men jag var helt slut! :-0 När jag kom hem så var jag riktigt trött och det var nästan så att soffan drog ned mig men sen ryckte jag upp mig. Jag signade upp mig för SZR Sub2-grupp men började lite innan och ser att Lionel Sanders, en världsstjärna inom triathlon, också körde. Men med mina fiaskoinsatser med Jan Frodeno, i färskt minne, så ville jag inte skämma ut mig med att försöka joina Lionel. Nä, jag bara kör, tänkte jag. Jag hade väl 8 minuter på mig, innan jag skulle behöva byta, till SZR, och efter några minuter så märker jag att Lionel är lite före mig. Hmm, han måste ha passerat mig och jag märker att han ligger runt 2,8-2,9. Asch, jag trycker på i någon, eller några minuter, och rätt som det är så är jag ikapp. Men givetvis lite småtrött då jag fått jobba lite. Men jag lägger mig i rygg och det gör att jag kan ligga runt 2,4-2,5 watt/kg ett tag. Sen så kör jag också på ibland och drar. Kul och det var absolut en sporre. Efter ca. fem minuter så måste han vikt av åt ett annat håll och jag har heller inte kunnat joina SZR och loggar ut och försöker joina i efterhand men det misslyckas jag med utan går återigen in i Richmond och kör. Det blir några hårdkörningar och jag satsar ibland rätt hårt i några backar. Det blir till slut totalt 44,4 km och den sista vändan, på hela 33,1 km, snittade jag 196 watt. Rätt hårt. Imorgon måste jag köra lite lugnare. 

Så var det då dags för Vasaloppet men den här gången framför teven och med älsklingen! Jag har ju varit uppe i Mora och träffat "Mora-familjen", om det är någon som undrar så är det inget släktskap men jag har skapat en fin och djup kontakt med en familj under alla mina år, i Mora. Den är guld värd och jag är så glad för det. Men nu var jag hemma igen och Ullis hade börjat duka upp inför Vasaloppet och när jag kom upp var det nästan klart, härligt! Och för er som mest läser sporadiskt, eller är här för första gången, så är det bra att nämna att jag opererat foten och lite halvt handikappad. Hursomhelst så hade jag fixat några skidor till Vasaloppet och det var kul att följa. Så gick då starten och det var som bekant inga bra förhållanden. Jag slapp faktiskt att helt valla för fäste, då en kund blev sjuk och det var den ende som ville ha hjälp med fästet. Men jag följde iaf tre åkare som jag fixat glidet till. Men iaf. Nu gick starten och vad mycket skidor det har varit sista tiden men inget åkande själv, tyvärr. Igår var det förresten tjejernas 3-mil och Frida Karlsson fortsatte att imponera! Wow! Senare idag skulle herrarna köra men först var det alltså Vasaloppet, eller skall vi kalla det för Norska mästerskapet? Under lång tid så var det ingen norrman som lyckades vinna men vad säger man om sista tio åren? Helt galet. Nu är det norrmän överallt, i täten. Men det spelar ju ingen roll. Är man bäst så är man bäst. Oavsett vilken nationalitet man har och det är ju kul att det är sådan status. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg. Favoriterna insåg rätt tidigt att man inte skulle vara i spets, iaf inte i början. Så de bidade sin tid och det blev några små försök till utbrytningar men inget direkt allvarligt förrän på slutet. Då kom team Koteng, som jag tror det heter, upp i spets och lät en av sina åkare dra iväg och de gjorde förstås ingen ansats att trycka på. Spåren på sidan var igensnöade och det tog ett tag innan de andra teamen kunde börja köra. Men det var schysst och bra teamkörning och det är bara att inse att teamkörningar har kommit för att stanna. Det var massvis av norrmän i översta delen av resultatlistan men på damsidan så gjorde Britta processen kort och körde stabilt och vann rättvist men dock med lite tveksam hjälp av en lagkamrat. Men hon gjorde inget fel. Fast hon torde legat lite pyrt till ändå. Herr Wickström tryckte på över krönen och puttade sen på Britta lite. Att man sen turas om att dra kan man väl göra, det går ju inte att hindra. Nä, bra kört men lite tveksama puttningar. 

Sen till herrarnas 5-mil då. Ja, även där var det norrmän i täten med fyra norrmän bland de fem första, sjukt! Ryssen Bolshunov lyckades bli två men glädjande nog tog sig Calle Halfvardsson sig i kragen och kom sexa. Det kanske inte blev det mästerskap han hade hoppats på men ändå fullt godkänd avslutning. Fast som helhet var det mycket stolpe ut. Själv så fick jag, senare på kvällen, till lite cykling. Det blev 32,8 km på New Yorks gator och 425 höjdmeter. Snittwatt 179. Lite lagom. Klart med veckomålet iaf. Sen försökte jag lägga mig i tid för nu var det jobb igen, efter fem veckors sjukskrivning. Det borde pirra lite men det kändes helt lugnt. Kanske för att jag vet att jag inte är helt fit for fight. Och det var skridskovecka och eftersom jag själv inte skulle kunna vara på isen så borde det bli en mjukstart. 

Lördag och jag hade aviserat att jag skulle åka hem men först var det några som ville ha hjälp med sina skidor. Visserligen var jag lite trött men det var enkla jobb och två av dem ville jag verkligen göra. Två riktiga profiler inom svensk längdskidåkning. Den ene är Sveriges genom tiderna yngste Vasaloppsåkare, då han fick köra Vasaloppet som 17-åring, genom sin vinst i "Kvitt eller dubbelt" och den andre är opponenten mot Kuzmins avhandling, kring stålsickling och skidglid. Sen hade jag en skidservice klockan 14.00 Den var lite seg men sen ser jag på mailen att kunden blivit sjuk. Det gjorde absolut ingenting då jag ändå inte orkar jobba så mycket nu. Jag blev helt slut att bara gå någon kilometer igår. Så jag tackade för mig och satte mig i bilen och började åka hemåt. Så mycket skönare med schyssta bromsar. På vägen upp så höll både skivor och belägg på att fall isär men jag fick bra hjälp, på plats i Mora. Resan hem gick bra och vad skönt att komma hem! Hela familjen tog emot mig och även katterna verkade glada att se mig, inte illa! ;-) Och vad gulligt att de väntat in mig med maten och sen blev det förstås Melodifestivalen och nu var det andra chansen, i Nyköping. Visserligen har jag haft det riktigt bra, och dessutom blivit riktigt bortskämd, men det är något speciellt att sova i sin egen säng. Det är som man säger. Borta bra men hemma bäst! :-) Så idag blev det ingen träning men jag låg ändå bra till med veckomålet. Tror bara jag behöver någon mil, imorgon. 

Fredag och nu var det dags för "mitt" stafettlag att köra. Jag hade egentligen lämnat ifrån mig själva hanteringen utav laget men det är klart att man är där och hjälper till lite grand då de körde i mitt namn - Team Enklaresport XC. Som motkrav så hjälpte jag till lite med vallningen, givetvis stålsicklat. Och sen hörde jag att Brittan skulle skjutsa några åkare och då hon hade fullt upp med barnpassningen så sade jag att jag fixar det. Men de skulle köras till Oxberg och det innebar att jag skulle ha lite tid till träning, på morgonen. Sagt och gjort. Jag hoppade upp på cykeln och drog igång. Ingerheijmaren och Rolfan åt frukost och jag passade på att cykla. Det blev New York City och prick 30 km på 59 minuter. Nu höll jag 179 snittwatt och det innebar förstås en del höjdmeter. 394 stycken, närmare bestämt. Så faktiskt lite högre tryck än igår och det var konstigt. Kanske var jag lite piggare. Sen fort in i duschen och sen fick jag lägga om såret lite snabbt och trycka i mig frukost. Det verkade som att mitt lag gått snabbare än beräknat så kanske skulle jag nog kunna vänta in min åkare. Men det fick vi se. Vi parkerar bilen och det visade sig vara riktigt långt ifrån växlingsområdet. Jag fick kämpa med kryckorna i snön. Men det var hårt och jag behövde inte vara rädd för att ramla. Väl på plats så är det bara att vänta och vi får sen besked om att vi "bara" växlat 20 minuter efter det andra laget. Och kanske, kanske kunde Ingerheijmaren komma ikapp lite. Men så blev inte fallet. Det andra laget hade starke F. Blom, som endast stakade, och gjorde det bra. Ingerheijmaren ramlade dessutom två gånger och det blev ytterligare väntan. Men några bekanta dök upp och vi åkte sedan hemåt. Alltså jag och Ingerhejmaren. Blomman fick plats i andra bilen. Vårat lag fick sedan tiden 7.16 och det var klart bättre än förväntat. Riktigt grymt gjort och många fick mersmakSen så var det hockey, på kvällen, och god mat. Det var spännande och Mora avgick med segern - kul!

Just ja! Det var förresten herrarnas stafett, på VM, idag men det var som vanligt stolpe ut. Men de försökte men det gick inte vägen.